Etikett: NaNoWriMo

Jovars, framåt går det. Men hu så trögt det går. Så sent som igår var jag redo att lägga hela skiten på hyllan och börja knyppla istället. Vad som helst, bara inte detta tröstlösa texttröskande som just nu mest påminner om att vada i sirap. Jag är trött på min berättelse, trött på mina karaktärer, har skrivit de avsnitt jag hade tydliga scenarios av i huvudet, har skrivit inledning och större delen av slutet, har bara den där vedervärdiga transportsträckan i mitten kvar.

Samtidigt – det är just nu hela poängen med #nanowrimo sätts i spel. För NaNoWriMo handlar om att komma över sina trösklar, om att man faktiskt inte har tid att fastna i den kreativa sirapen, för om man gör det så kommer man rent krasst inte att hinna i mål. När jag började skriva gick det fort – 2000 ord på en timme, 8000 ord på en dag, inga problem. Just nu kämpar jag och pressar ur mig några stycken, det tar en evig tid – och sen tittar jag på ordräkningen och svär åt att ha lyckats få ur mig 260 ord. Det vore så lätt att ge upp just nu. Faktum är att det är i det här läget jag brukar ge upp. Och det är just därför jag ska fortsätta den här gången. För att en gång göra annorlunda.

Så – vad som än händer, hur uselt det än blir, och hur berättelsen än vägrar röra sig längs mina uttänkta röda trådar, så fäster jag mitt fokus vid siffrorna. 21.000 ord idag. 50.000 ord den sista november. Minst 1600 ord om dagen, helst 2500 – för att ha lite marginal. Hur segt det än känns.

(Ibland kan det förstås vara lite spännande och intressant när berättelser väljer egna vägar, fast just nu känns det som om den planerade rutten är den dynamiskt berättande, medan berättelsen vill välja tryggare stigar. Och det kan man ju fundera över om man vill – varför mitt omedvetna autoväljer de trygga, statiska och konfliktundvikande vägarna. Eller så skiter man i det, för att det faktiskt inte spelar någon roll.)

Just nu alltså: Läget under kontroll, jag ligger en liten bit under par, men det är marginellt och loppet är definitivt inte kört än.

It ain’t over til the fat lady sings, and I ain’t singin’.

Jag kom på det i onsdags, jag hade för första gången på evigheter åkt till mitt tidigare favoritkafé, där jag under första året här i Hamburg ofta satt och skrev, eller läste, eller lite av varje. Det var första stället jag hittade där de kunde göra riktigt kaffe – inte sådant sönderkokt diskvatten som serveras på de flesta andra kaféer häromkring.

Men när jag nu var i den miljön igen, funderade jag såklart på skrivande och kreativ lust och diverse skäl till att jag känner mig så bottenlöst oinspirerad den här hösten. Och så slog det mig. ”Imorgon är det 1:a november.” Ni som hängt med ett tag vet att i november går NaNoWriMo, vilket står för National Novel Writing Month (och som sedan åtskilliga år är en i högsta grad INTERNational historia) av stapeln. Jag har själv tappat räkningen på hur många gånger jag varit med, försökt vara med eller åtminstone tänkt vara med. Oftast har jag då planerat sedan långt i förväg, liksom laddat upp, funderat ut en bra story att skriva på, utvecklat karaktärer osv.

I år hade jag inte en tanke på det hela förrän dagen innan. Men vad fan, tänkte jag – nu kör jag i alla fall. Jag skrev ett par synopsis i somras, och det är ett av dem jag dammat av och börjat skriva på nu. Det går trögt och just de här dagarna har jag inte så våldsamt mycket tid och fokus just för skrivandet. Men jag tror att det här är en bra grej att göra, ur flera perspektiv – och bättre förutsättningar än i år får jag aldrig.

Jag ler lite åt min statistikruta, som egentligen är – eller borde vara – rätt deprimerande läsning. ”At this rate you will finish on: December 17th.” Rätt långt efter deadline, 30 november, med andra ord. Men ändå – det NaNoWriMo gör så bra är att det gör romanskrivandet hanterbart. En smula galet, jajamensan: ”Tryck ur dig 50.000 ord på 30 dagar, tänk inte så mycket, bara skriv”!

Men samtidigt är det ju just där många fastnar – man tänker för mycket, skriver för lite. Och så blir det aldrig nåt, för man sitter i alltför många år och funderar på den där komplicerade formuleringen på sidan sju… Eller åtminstone tills dess man övertygat sig själv om att man är en komplett idiot som aldrig borde släppas i närheten av ett tangentbord, än mindre låtas inbilla sig något i fråga om skrivförmåga.

Linda, min bästa skrivarcoach, säger att NaNoWriMo handlar om skrivglädje – och det har hon rätt i. Här ryms inga pekfingrar, skrivregler eller utgivningsstrategier – här handlar det bara om att skriva sin berättelse.

Vad gäller utgivningsstrategi skriver jag själv på en berättelse jag inte ens själv skulle ge ut om jag drev ett förlag. Jag tror inte på den som ”produkt”, helt enkelt. Berättelsen är för bisarr, för svart, för komplex. Jag skriver den för att se om jag kan ”få ihop den” så som jag tänkt mig den; strukturen, dramaturgin, och berättelsen med alla dess nyanser och bottnar. Det blir en berättelse som lever för processen, enbart för processen. Och det finns en särskilt befrielse i att skriva en roman som jag inte ens själv skulle överväga att vilja ge ut.

Ligger liksom helt i linje med min ambition att inte bli författare.

Jomenvisst ska jag skriva en NaNoWriMo-roman i år. Det är ju i år jag inte bara ska registrera mig, utan hänga kvar hela månaden ut, skriva för glatta livet och gå i mål, lycklig och rusig, någon gång omkring den 30 november, sisådär. Jag har två uppslag som jag fnular på – inte så seriösa grejer, men grejer jag tror att jag skulle kunna ha roligt med att skriva om i 30 dagar.

Jag minns inte hur jag snubblade på bloggen Alla har en bok inom sig (och där borde den oftast /inte/ stanna) – men den ligger numera i min RSS-läsare och puttrar. Ikväll fanns där ett inlägg som väl kanske inte var så revolutionerande – men jag kom att tänka på NaNo, och hur åtminstone jag tänker mig att gå in i det skrivandet. Jag kom till 15.000 ord förra året innan jag var tvungen att avbryta på grund av jobbsituationen från helvetet – jag är inte så rutinerad att jag tänker i kapitel när jag skriver (fast det kanske jag borde?) men jag antar att 15.000 ord kan motsvara ungefär de ”tre habila kapitel” som Amanda (vars böcker jag inte ens läst…) skriver att vilken hygglig skribent som helst kan hacka ihop. Sen började det ta stopp. Inte på grund av att berättelsen var tunn – utan för att den ville gå åt helt olika håll, vilket jag så småningom kom fram till berodde på att det i själva verket var två helt olika berättelser som jag försökt sy ihop med våld.

I den bästa av världar hade jag nog rett ut det där. Killat mina darlingar och bara drivit på de gängliga berättelsegroddar som blev kar. Byggt som en galning, som Amanda uttrycker det. Nu var världen omkring mig i november förra året inte den bästa för romanskrivande, så det bidde inte ens en tummetott. 15.000 ord som ligger lika övergivna idag som de gjorde den dag jag beslöt mig för att hoppa av. Och i år tänker jag skriva på något helt annat.

Men skriva ska jag i alla fall, och inlägget hos ”Alla har en bok…”-bloggen bjöd på intressant läsning om NaNo-strategi – som jag gärna delar med andra!

Idag har jag skrivit synopsis för något som jag först tänkte mig som en följetong, men sen insåg jag att jag inte får ihop den som följetong – så nu skriver jag berättelsen som ett privat NaNoWriMo-projekt (det är för långt att vänta till officiellt startskott 1 november, så jag kör en egen version…!), så får vi se vad som går att göra av manuset när det blir klart. Huvudsaken är att det BLIR klart.

Jag har – inspirerad av Dramatiskt berättande, tror jag faktiskt – strukturerat storyn på tre akter, med dramatiskt klimax vid varje aktfinal och samtidigt ett crescendo genom hela berättelsen. Tre akter är ett bra sätt att tänka, upptäcker jag – för det är överskådligt. Tio kapitel blir snårigt att hålla ordning på, men tre akter kan jag överblicka i huvudet. Dessutom tror jag att tre ”aktfinaler” är lagom många uppbyggningar/klimax för en berättelse, utan att det blir till en actionsörja man bara blir snurrig i huvudet av.

(Därmed inte sagt att jag skulle banga att sälja ett manus till någon Hollywood-studio för snuskigt mycket pengar att leva loppan resten av livet för…)

Det är ingen Nobelprisstory, men jag tror att den kan bli rolig att skriva. Jag började så smått på en slags inledning, men den kommer jag nog att göra om – trots NaNo-ambitionen, som ju egentligen borde innebära att jag skulle stressa ihop sisådär 1667 ord om dagen (om jag inte minns fel) och ge blanka tusan i allt vad kvalitet och logik heter. Men i hastigheten, medan jag skrev dagens 664 ord (utöver själva synopsiset, förstås), råkade jag ge huvudpersonen ett jobb i reklambranschen – förvisso som frilansande, men det gav honom ändå helt ”fel” karaktär i förhållande till hur jag tänkt mig att han ska utvecklas genom berättelsen. Han måste bli något nördigare, mer introvert – tecknare kanske…?

(Eller fotograf? Fotograf är rätt bra faktiskt – och fotografer är ju bland det nördigaste som finns… 😉 )

Hursomhelst – det ska bli riktigt skojigt att snickra på den här storyn. Jag har längtat revansch efter höstens NaNo-fiasko (om NaNo-fiaskot står längst ner i inlägget – lite annat krafs överst, eftersom jag i vanlig ordning blandar och ger lite som jag känner för i mina bloggposter…!), och nu har jag bestämt mig för att köra utan att invänta resten av startfältet. Jag hinner nog ladda om tills i november, om det bara är det det hänger på.

Om projektet kan komma att inverka menligt på bloggfrekvensen? Tja, det är väl risk för det antar jag. Men det är ju sommar gubevars – nog har du bättre för dig än att läsa blogg ändå? Och tänk när du får läsa min första roman sen, ett signerat ex bara för att du hör till den tappra skara som hängt med från början… Det du!