Recept: Mitt mörka nötbröd

  

Ikväll ska jag baka bröd – för det är jag värd! Imorse fick jag ingen frukost, för brödet var slut… En smula snopet! Sedan snart ett år tillbaka äter jag inget socker och inget spannmål, så vill jag ha bröd får jag vackert baka det själv av nötter, frön och sådant.

Det här brödet modifierade jag fram ur ett liknande recept jag fann på nätet, men där jag inte alls var överens med receptförfattarinnan om kryddningen och konsistensen – men det funkade fint som utgångspunkt för det här brödet, som jag faktiskt räknar som mitt eget recept. Det påminner lite om ett bröd jag brukade baka förr, som bestod av 3-4 olika mjölsorter och en massa sirap. Det här brödet är betydligt nyttigare och jag är själv väldigt förtjust i det. Alla jag bjudit på det har bett om receptet – men jag har insett att det handskrivna recept jag beredvilligt fotograferat av och skickat inte riiiktigt är komplett…

Så här kommer det – brödet som är alldeles för gott för att undanhålla världen:

100 g ekologiskt smör
4-6 osvavlade aprikoser
1 dl starkt kaffe (alt 1 dl kokande vatten och 2-3 tsk snabbkaffepulver) (och nej, brödet kommer inte att smaka kaffe, jag lovar! Jag har bjudit kaffehatare på det, och de har aningslöst lovprisat den goda smaken…!)
1 pressad citron
2 tsk malda brödkryddor
1 tsk hel kummin

Smält smöret och finhacka aprikoserna, små fina kuber ska det vara. Akta fingrarna när du skär! Blanda alla ingredienserna ovan i kastrullen med det smälta smöret, låt puttra några minuter och tag sedan av från värmen, låt stå och svalna en stund.

Blanda under tiden i en bunke (måtten är synnerligen ungefärliga):

1,5 dl grovt hackade hasselnötter
1,5 dl grovt hackade valnötter
1,5 dl grovt hackade cashewnötter
1 dl pumpafrön
1 dl linfrön (hela)
0,5 dl chiafrön
3 dl mandelmjöl
1 dl kokosmjöl
3 msk fiberhusk
2 tsk bikarbonat
2 tsk salt

(Har du någon mer sorts nötter eller frön du vill ha med, så kör i dem också. Är det nån sort du inte har hemma – skippa eller ta mer av nåt annat. Det är inte så noga. Brödet på bilden bakades innan jag börjat bli riktigt frikostig med nötterna när jag bakar- det kan gott vara mycket mer än så!)

Sen har jag min specialingrediens som förvisso inte är nödvändig, men utgör en prick över det berömda i:et: En näve frystorkade blåbär. Inte pulver, utan hela bär.

Blanda sen i 3 eller 4 ägg – beroende på hur mycket extra nötter du haft i – och smörblandningen med kryddorna. Rör om till en tjock smet. Här går jag på känsla och kan ta i mer av någon eller några sorters nötter eller frön (eller ett extra ägg) tills jag tycker det ”känns lagom”. Bred ut smeten i en smord brödform på ca 1-1,5 liter (dvs troligen inte den allra största du har). Sätt en aluminiumfolie över formen och grädda på 175 grader i 30 minuter. Tag sedan av folien och grädda 40 minuter till. Brödet ska bli ganska fast och tungt.

Det här brödet håller en vecka i kylskåp, men funkar också fint att frysa. Det är rejält mäktigt och man håller sig mätt både länge och väl på det. Jag brukar skiva upp hela brödet i tunna skivor, behålla halva i kylen och frysa in halva till senare. Allra godast med smör och långlagrad ost – om ni frågar mig…!

Vi och våra jävla piroger

En gång i urtiden, när äldstingen var alldeles nyfödd och vi föräldrar var i princip lika nykläckta vi, i föräldraroller och familjesituationen och alltihop, skulle vi göra vår allra första utflykt som familj. Vi skulle åka till Kolmården, och maken skulle göra piroger att ta med som matsäck, för piroger skulle det vara på utflykt.

Sällan har ett kök osat så mycket svavel som när de fördömda pirogerna skulle tillagas – alltmedan jag satt i soffan och hetsammade, mer hormonstinn än mjölkdito. Och vi har skrattat åt pirogerna ända sedan dess.

Men nu inför semestern, 11 år senare, fick jag plötsligt för mig att göra piroger. Vi har en bra bit att köra och Autobahns vägkrogar lämnar en del övrigt att önska, i synnerhet om man som jag är en smula kräsen med vad man äter. Och ska man på utflykt ska det ju vara piroger, det vet ju alla. Dessutom tänkte jag, mitt arma nöt, att jag skulle visa maken hur man bakar piroger utan att köket osar svavel så gusigförbarme…

Åh, behöver jag ens förtälja den osaliga – svavelosande – fortsättningen? Nej. Jag tror jag skonar er, med ett resignerat muttrande: Vi och våra jävla piroger…

Om pumpor och köksutrustning

PumpaRecept

Igår gav jag mig till att experimentera i köket igen. Jag kan konstatera att med mig är det mycket antingen-eller; antingen kreativt experimenterande (med stöd i kokbok förvisso, men ändå…) eller också gäller latmanslösningar och i värsta fall helfabrikat. I don’t do halvmessyrer. En del av er har sett receptet redan, eftersom jag instagrammade bilden ovan redan igår – men för den händelse någon är road av att se resultatet också tänkte jag ge mig på en lite illustrerad recension här:

PumpaBeluga

Ser inte så pjåkigt ut, eller hur? Smakade inte så pjåkigt heller om jag får säga det själv. Om jag frågar barnen däremot var detta en om möjligt värre styggelse till konstig-samt-troligen-giftig näringssörja än den onda moderns vanliga anrättningar. Linsröran med bacon gick till nöds ner (mot hot om svält och löfte om efterrätt) men pumpa och fetaost – glöm det. Hm.

Personligen är jag böjd att hålla med kokboksförfattarinnan Lotta Lundgren om att det svåraste med den här rätten var att bryta sig in i den råa pumpan utan att skära armar och ben av sig. Hon tipsar om följande: ”Bästa och säkraste sättet är att använda svärd. Stå på ett stegs avstånd från pumpan, svinga svärdet högt över huvudet och hugg rakt ner genom hela pumpan. Bär om möjligt rustning.”

Det är bara att konstatera, mitt kök är helt klart otillräckligt utrustat för pumpklyvning, det hörs ju lång väg. Nästa gång tror jag att jag gör den här rätten på morötter och rödbetor istället. Det funkar finfint med fetaost det med, är lättare att handskas med, OCH – bonus! – är lättare att lura i barnen.

Världens godaste broccoli, samt ett bonusrecept

Har jag berättat för er vad det godaste man kan göra med ett broccolihuvud är? Inte? Men hu så taktlöst av mig…

20140403-184730.jpg

Man tager alltså en knippa broccoli och skär ner denna till buketter. Den så kallade stocken är faktiskt fullt ätlig den också, så det är inte nödvändigt att kasta bort den, åtminstone inte hela. Skär ner och ta med!

En sak att tänka på – ruska av den ordentligt när du sköljt den. Det ska helst inte följa med något vatten alls, för då blir broccolin mer kokt än rostad.

Sen pressar man en vitlöksklyfta (eller två. Eller… ja, du vet), blandar med en pressad citron och rör i olivolja. Denna blandning häller man sedan över den råa broccolin i en skål, och rör om så att citronoljan kommer in överallt på broccolibuketterna.

Lägg på plåt och kör in i ugnen; ca 200 grader och 20 minuter eller så. Tills det är färdigt, liksom.

20140403-215234.jpg

Jag tittar inte mycket på matlagningsprogram, men jag har sett Jamie Oliver några gånger – och minns alldeles särskilt en liten enkel lärdom jag fått från honom: Citron är sötare än man tror och när man tillagar den medelst stekning blir resultatet närmast karamelliserat. Jamie körde citron på nånting han stekte i stekpanna – nån fisk kanske? – och just den varianten har jag inte testat, men det här är samma princip. Broccolin blir stekt/rostad, citronens sötma kommer fram och ”gifter sig fint med” den likaledes rostade vitlöken… Mmm. Gött!

Broccolin ska vara mörk, krispig och se lite extra krullig ut, ungefär som på bilden ovan. (Jag hade nog kunnat lämna min i ugnen åtminstone fem minuter till, faktiskt. Var mest rädd att bränna den när den skulle vara fin på bild och så…)

20140403-215302.jpg

Jag råkade få till en hel improviserad vegomiddag idag, med rostad broccoli och smörstekt halloumi till. Vem behöver kött, egentligen? Kunde ha varit någon liten fin tomat eller så till, men det är dags att gå och handla, så det fanns inga hemma.

Och vet ni vad? Här kommer bonusreceptet: Testa att göra precis samma grej, fast med färsk brysselkål. Jag vågar lova att även om du normalt aldrig skulle gå nära en brysselkål frivilligt, kommer du att ta om (och om och om igen!) av de citronkaramelliserat ugnsrostade.

(Det här är nämligen enda sättet att få mig att gå nära en brysselkål frivilligt…)

En puttrande måndag

20140331-113947.jpg

Idag jobbar vi hemma, Svenne och jag. Ja, Svens boeuf bourguignon och jag, då alltså. Svenne är inte snabbast i världen, så honom svänger man liksom inte ihop på en kvart medan de utsvultna ätteläggarna väntar på utfodring efter skolan.

Men nu puttrar vi på båda två, han på spisen och jag vid den akademiska pulpeten. Det blir fint det här.

Ärligt talat är det inte bara för Svens skull som jag njuter av mitt hemmajobb idag. Visst, det händer allt oftare att jag håller på att bli galen på att jobba hemma och ensam hela tiden. Man kan störa sig på kollegor också – särskilt om man jobbar i kontorslandskap och måste höra varenda kaffesörpling och vartenda telefonsamtal dagarna i ända. Men när man inga kollegor har till hands, då saknar man dem lik förbannat, så är det bara. Särskilt när man inga haft på fyra år.

Men just nu, efter tre veckor på mer eller mindre resande fot – nu känns det rätt skönt att bara bubbla in sig och jobba på i egen takt, med Linkin Park dånande och den akademiska svadan flödande.

Och så Svenne puttrande, dårå.