What a difference a year makes…

För knappt ett år sedan satt jag på en semester och reflekterade över livet – så där som man gör på en semester. Jag mådde inte bra, tyckte att tillvaron kändes torftig och att livet var på väg att gå mig förbi. Jag var slutkörd, kände mig som så ofta vid ledigheter, som om jag befann mig på flykt, gömde mig. Från vardagen, från det som borde vara livet. Allting kändes väldigt, väldigt skevt.

Så jag satte mig ner, där och då och skrev ner hur jag ville ha det. Satte mål utifrån vad som skulle kännas som ett rikt och fullt liv, istället för den där fördömda och kvävande torftigheten jag upplevde. Intentionen var att göra bra saker för mig – inte ställa nya krav på nya prestationer när jag redan gick på knä i ett liv som kändes ansträngt och utsträckt till ett tunt membran. Jag ville skapa vattenhål i öknen, maskrosor i asfalten, stjärnor i natten.

Nu har nästan ett år gått. Snart är det dags för semester igen, men redan nu tog jag fram anteckningarna från förra året – och blev faktiskt lite häpen över hur mycket som hänt. Fem områden: arbete, hälsa, socialt, ekonomi och skapande. Målbilden står i fetstilt, därefter följer en reflektion kring vad som hänt under året.

Arbete

”Mitt arbete är utvecklande, lönsamt och kul. Det ger och lämnar kvar energi för annat. Semestrar är trevliga avbrott i vardagen, inte livbojar för att klamra sig fast vid för att överleva”.

Den största förändringen som skett sedan förra året är att jag bytt jobb. Otroligt svårt, för jag älskade mycket av det jobb jag hade. Jag hade flow, jag hade byggt upp saker som inte fanns när jag kom – inklusive ett team med människor jag tyckte (och tycker) mycket om. Jag är stolt över det ledarskap jag utvecklade och utövade; jag var den chef jag själv hade velat ha – som jag själv hade velat följa. Jag hade en integritet som ledare. Mina medarbetare blev sedda, hörda, bekräftade och uppskattade, VARENDA DAG.

Men jag for inte väl. Under de år jag hade den rollen tänkte jag ofta på säkerhetsgenomgången när man flyger: ”Sätt FÖRST masken på dig själv, innan du hjälper andra”. Jag hade inte gjort det. Jag hjälpte andra först, och sen tog mitt syre slut.

Idag är jag inte chef längre, men har ett strategiskt förändringsuppdrag som handlar om strategisk styrning. Det är ett nytt område för mig, vilket gör att jag jag lär mig saker hela tiden – å andra sidan är jag väldigt trygg i förändringsledarrollen, i det som uppdraget ska uppnå.

Och målbilden? Jag lär mig saker varje dag – check på utvecklande. Lönsamt – jovars, så lönsamt man nu kan begära i offentlig sektor. Kul – absolut. Varenda dag, till och med vid utmaningar och motgångar – för det har varit sådana också, och fler kommer det att bli. Det hör till. Men det här jobbet ger och lämnar kvar energi till annat.

Så jag har det bra. Jag läker, rekalibrerar, blir till igen. Hittar hem.

Hälsa

”Jag mår bra i nuet och underhåller min hälsa för framtiden”.

Det var här jag började när jag kom hem från semestern förra året: Jag började träna på morgnarna före jobbet, lagade bra mat, fixade matlådor och lät allt detta ta upp utrymme i livet. De goda vanornas långsiktiga strategi. Men sen kom en punkt där området ovan, arbete, behövde prioriteras – och då föll det här bort. Jag mäktade helt enkelt inte förändra på flera fronter just då.

Samtidigt tror jag att jobbförändringen gjorde mer nytta för hälsan än ens den striktaste kost- och träningsregim i världen skulle ha kunnat göra, så jag skäms inte ett dugg för den prioriteringen. It was the right thing to do at the time. Nu gäller att gå tillbaka till planen och det jag hade påbörjat då.

Och jag MÅR bra i nuet, som det är. Däremot kan jag bli bättre på att underhålla för framtiden. Jag behöver bli starkare kring axlar/nacke/bröstrygg och rörligare kring ländrygg/höfter. Skulle inte göra ont att jobba bort en och annan ”volang” kring magen heller, men ser inte att det är några katastrofer med det där, inte nu. Min sömn har förbättrats avsevärt sedan jag bytte jobb – men jag märker att det finns en skörhet där, det ska inte mycket till för att rubba balansen. Att jobba på, således.

Det sociala livet

”Jag har trygga, stabila och nära relationer som bidrar till ett rikt socialt liv”.

En annan sak jag inte mäktat med de senaste åren är att underhålla mitt sociala liv, mina relationer, mina vänskaper. Jag orkade inte höra av mig, inte hitta på saker, var sannolikt inte varit den allra roligaste personen när jag väl tittade ut ur skalet, då allt fokus och all kraft gick åt till jobbet. Jag hade kort sagt i väldigt hög grad låtit mitt sociala liv förfalla.

Och det är ju någon slags naturlag att när man inte rustat sig som man borde, när man tänker ”sen, snart, ska-bara” om det som VERKLIGEN är viktigt – då kommer krisen som ett brev på posten. Det hände saker som jag aldrig skulle stått pall för ensam. Och jag hade inte, verkligen inte, gjort något för att förtjäna att någon stod i min ringhörna just då. På riktigt fanns där, hela vägen. Men någon gjorde det. Och storheten i det… jag har inga ord för det.

Så hur återgäldar man en sådan sak? Svar: Det gör man inte. Att göra det till en tacksamhetsskuld skulle vara att reducera det till en transaktion, vilket vore direkt oförskämt. Så vad gör man? Man lär sig vad vänskap är värt och man omsätter lärdomen i handling; i hur man prioriterar, hur man agerar, hur man lever. Man tar på sig att ”pay it forward”, vid varje chans man får.

Och man glömmer aldrig att underhålla sina sociala relationer igen.

Så det gör jag nu. Underhåller. Bygger upp på nytt. Sträcker ut händer, hör av mig. Steg för steg – det här kommer att ta tid, som viktiga saker måste få göra. Och livet blir rikare.

Ekonomi

”Jag kan alltid köpa det jag vill ha, men jag vill inte ha det jag inte behöver.”

Alltså det här med pengar, och hur man förhåller sig till dem… Det är väl alltid ett knepigt kapitel, känsligt både att prata högt om – och inte sällan att ”prata med sig själv” om. Men vad det här handlar om för mig är att bli mer medveten om vad jag köper – och varför. Slentrianshoppingen ska bort. Den gången jag verkligen vill ha något, då ska jag inte behöva avstå (eller ens vänta) för att jag shoppat bort pengarna på småskräp.

Här har jag alltid haft en akilleshäl – som så många av oss som har kreativa hobbies. Man kan ALLTID motivera att man vill ha en pryl till, nån teknik att testa, nåt märke som kanske är ett uns bättre än det man redan har. Eller smink, hud- och hårvård, kläder – you name it. Jag är alldeles för lättövertalad – och alldeles för snabb att falla för min egen nyfikenhet. Att jobba med.

(Jag skriver det här på min sprillans nya iPad, som jag köpte för att jag VERKLIGEN ville ha den. Men det gjorde ändå ont i plånboken, fast jag satt av pengarna för att göra just detta. Och jag tänker att det är bra, att det gör lite ont någonstans. Det gör mig medveten och motverkar slentrianen.)

Skapande

”Jag är en skapande människa i ord, bild och tanke. Skapandet är lika naturligt som självklart, och jag är orädd inför det skapande arbetet.”

Just här, på det område som kanske är viktigast för mig, har jag faktiskt inte gjort så stor förflyttning. Skapandet är fortfarande undanträngt till tidsoaser i den stora strömmen av vardagsmåsten. Men samtidigt är ju allt det andra förutsättningsskapande för skapandet, som i ett femtonspel, där man måste flytta runt allting för att kunna flytta den rätta brickan just dit man vill ha den. Så jag tänker att nu är droskan framkörd, nu är det den här resan som kan starta. Vart den bär – det får vi se.

Efterreflektion

Det är bra att sätta mål. Det är bra att ge sig själv en riktning, tänka ut aktiviteter och sätt att ta sig fram. Sen är det inte alltid saker blir riktigt som man tänkt sig, men det som sker kan ändå ta en framåt.

Jag tror inte att alla mål är ”smarta” och mätbara, men man måste veta hur man vill ha det för att kunna hålla sig i rörelse. Momentum är livsviktigt, riktning är livsviktigt.

Vad vi än tar oss för i livet, kommer vi alltid att behöva parera för ”saker” i vår väg. Omvärlden, människor, förändringar, händelser. Visst ska vi planera – men också planera om. Stanna upp, ta ut kompassriktningen, korrigera kursen genom att dra bort och lägga till saker att göra. Och fundera på – är jag fortfarande på väg mot rätt mål?

Något jag tycker om är att se hur allt det ovanstående hänger ihop. Ja, jag har gett dem olika rubriker, men visst utgör de en helhet – det som är en win på ett område, ger oftast win också på andra.

Ett exempel: En av aktiviteterna jag bestämde mig för förra sommaren, sorterade jag in under Skapande: Jag skulle gå mer på bibliotek för att hitta inspiration m.m. När jag googlade för att se vilket som var mitt närmaste och största bibliotek (just då byggde man om Stadsbiblioteket), snubblade jag på en annons på Kulturbibliotekets webbplats om att leda språkcafé för nysvenskar. Så det har jag gjort nu i snart ett år, och det är definitivt en social aktivitet som berikar livet i väldigt hög grad.

På årets semester ska jag fundera mer på dessa mål. Vad kommer nu? Vad ska jag göra framåt? Det blir inte problemdrivet så mycket som förra gånger, för nu är problemet inte lika stort längre – nu handlar det mer om att förvalta utrymmet, livsrummet.

Jag kommer att tänka på Bastian Balthazar Bux, och gåvan han fick i Den oändliga historien: ”Gör vad du vill”.

Vad vill jag?

Om bloggbehov, reflektioner och målmedvetenhet

 Jag har, trot eller ej, ett enormt bloggbehov just nu. Min hjärna är en hemtrevligt puttrande gryta av tankar, intryck och funderingar och mitt sätt att hålla grytan kokande har alltid varit att skriva av mig, fundera i text, vända och vrida på saker genom att sätta ord på dem och resonera med dem.

Men det är inte lätt att få till det just nu. Är det inte tiden som tryter så är det orken, eller lugnet, skrivron. Det är som det är. Ett faktum, lite frustrerande – men inget som går att ändra på med mindre än att man kunde ringa någonstans och beställa fler timmar på dygnet, och den beställningen är jag väl inte direkt först i världen med att vilja göra…!

Mest irriterande är alla texter jag trots allt börjar på, men sedan inte hinner slutföra – och sen blir de inaktuella. Jag tänker att bäst-före-datum för vad vi (jag själv inkluderat!) finner relevant är kort, ack så kort. Var det alltid så? Eller följer det med samtidens korta attention-span? Jag vet inte, men jag har väl mina aningar. Häromdagen skrev jag om Thanksgiving och tacksamhet, men texten känns inte klar och nu är Thanksgiving ett minne blott, alla flöden fylls av glögg och ljus och pepparkakor. ’Tis the season.

Ja. Och ’tis the season även för mig, en av årets två stora perioder av reflektion. En sista skälvande månad kvar av 2015 – ett år som inneburit så mycket av förändringar och processer… Hur blev det egentligen? Och vad vill jag med mitt 2016?

Jag hoppas att jag ska hinna skriva några reflektioner åtminstone under vad som nu är kvar av 2015, men inser att det nog inte blir så många – och framför allt inte så långa – stunder som jag hoppas på. Men det är som det är och så får det vara.

Texten nedan skrev jag häromdagen. Antagligen hade jag någon slutpoäng med den då, som jag inte hann få med innan jag blev tvungen att bryta – och nu minns jag inte längre. Men jag lägger upp den ändå. 

***

Jag har fastnat för så kallad microlearning – korta, tydligt avgränsade kurser förpackade i munsbitar som levereras dagligen via epost. Den första jag testade hette Skriv bättre i jobbet och vidarebefordrades raskt som tips till mina kollegor på jobbet, där en fraktion av mitt arbete är att vara inhouse språkkonsult. 


(Jag jobbar ganska hårt på att styra den delen av rollen till att handla om att stötta andras bättre skrivande, istället för att fastna i ändlösa påläggsarbeten. Ja, du vet – när folk kommer in med ”Jo, vi har skrivit den här texten, kan du göra lite språkvård på den?”. Som att språkvården är ett pålägg man brer på den färdiga texten. Tror alla språkvårdare känner igen den varianten – den är en tröstlös Sisyfosfälla, varken mer eller mindre. I verkligheten är det så att en text som språkvårdas i efterhand aldrig kan bli lika bra som om språkvården, eller snarare språkperspektivet, funnits med från starten. Det beror helt enkelt på att enda sättet att göra rätt är att göra det från början. Att ”göra språkvård” på en färdig text blir ofta lite som att bre ett fint pålägg på ett mögligt bröd, för att uttrycka det lite krasst. Men nog m det nu.)

En av de mikrokurser jag går nu heter ”Målmedvetenhet”. Den handlar om att fokusera på rätt saker – ”behålla kompassriktningen” som jag brukar prata om – i den strida floden av måsten, borden, kansken, skulleviljor, budskap, krav och förväntningar vi anfäktas av från alla håll och hela tiden. 

Jag har inte riktigt hunnit med  ens den lilla dagliga kursmunsbiten – det säger något om läget, tror jag bestämt – och är kvar på lektion två fast den femte trillade in i inkorgen idag. Lektion 2 handlar om att blicka bakåt på det senaste halvåret, för att etablera nuläge och startpunkt föreställer jag mig – så att man  sedan kan hitta rätt väg framåt för att nå dit man vill. Tja. Vi närmar oss jul, och det börjar i vilket fall som helst bli dags att utvärdera året och framför allt hösten. Så hur har det varit?

Kursövningen är att sammanfatta med tre ord. Jag väljer: Nytt, osäkert, ängsligt. Det finns såklart gott om fler ord att beskriva hösten med, men jag väljer dessa som har lite utvecklingspotential.


Nytt
är bra, den tänker jag behålla. Nytt innebär för mig inte att alltid ändra saker för ändrandets skull, utan om att undvika slentrianen. Hur van jag än blir vid något, försöka gå in i det med energin som om det vore nytt – varje gång. Det gagnar mig själv och det gagnar det jag gör – förhoppningsvis gagnar det även dem jag jobbar med. Ett verktyg jag tror på för att behålla denna ”ny-attityd” är reflektion, det vill säga det jag gör just nu. Jag är en naturligt reflekterande person, men jag har ändå lite svårt att föra in reflekterandet i jobbrollen, trots att vikten av reflektion är något vi pratar mycket om både på mitt jobb och i arbetslivet i stort just nu. Det känns som något av en klassiker: Alla vet att något är bra och viktigt, men det blir ändå inte av, för att ingen riktigt vet hur man ska göra. 

Men det här är något jag tror på – en keeper i verktygslådan, gäller bara att hitta bästa handgreppet för att använda det.

Osäkerhet och ängslighet hänger ihop, men är inte samma sak. Osäkert kommer utifrån  och handlar om miljön jag befinner mig i. Jag kanske skulle kalla det oklarhet istället, för att särskilja det från ängsligheten – som är min egen. Att en människa blir ängslig i en oklar och osäker omgivning är inget konstigt, men hos mig är en väsentlig del av reaktionen inlärd och hänger ihop med en del av min historia jag helst vill kapa banden med och lämna bakom mig. Det irriterar mig. Det inkräktar på min integritet, och reducerar mig i vissa situationer till föga mer än en av pavlovs hundar, som omedvetet reagerar på inlärd betingning. Frågan är: Vilka verktyg har jag för att jobba bort de här inlärda betingningarna? 

Jag tänker medvetenhet, och att utarbeta strategier för situationer som triggar. Och så reflektion, även här. Reflektion hänger ju ihop med medvetenhhet, och de båda utgör tillsamman basen för strategierna.

Jag antar att ”målmedvetenhet” rent allmänt handlar om att kunna identifiera sina mål, saker man vill förändra, och sedan med medvetenhet och reflektion hitta sätt att nå dit man vill. Någonstans har jag läst något om att varje gång man agerar (målmedvetet) utifrån en plan eller en idé om hur man vill vara istället för att bara reagera med reptilhjärnan som man brukar, stärker man hjärnans synapser för det nya beteendet. Vi nöter helt enkelt in nya signalvägar, och gör på sikt de avvägda beteendena automatiska. 

Samtidigt får man ju inte göra sig själv till ett ständigt pågående förändringsprojekt. Var går gränsen egentligen? När är det nog? Hur mycket svagheter och skavanker hos sig själv ska man lämna därhän? Eller omvänt, med hur stor blåslampa ska man jaga sig själv att ständigt utvecklas? 

Vad är egentligen definition of done här…? Kommer jag ens att märka när jag når dit?

***

Det jag gillar mest med kursen i målmedvetenhet är att den får mig att ställa många frågor. Det är ett gott tecken. Frågorna är alltid viktigare än svaren.

(Det jag gillar minst med kursen är att varje avsnitt avslutas med en hänvisning till en bok, skriven och nyligen utgiven av kursförfattaren. Som av en händelse, liksom. Bah.)

Jaja. Fortsättning följer.