Duktig idiot

I går kväll smidde jag stora planer.
I morse gjorde jag som vanligt.

Okänt ursprung

Fast i mitt fall var det i morse jag smidde de stora planerna jag nu skräms av och ryggar tillbaka för. Jag drömde om Inktober och NaNoWriMo, stora kreativa projektjippon som går av stapeln världen över i oktober och november. Jag brukar komma på det några dagar eller någon vecka in i månaden – och känna hjärtat först ta ett skutt av iver, för att sedan sjunka som en sufflé då jag inser att jag inte har tid, för jag har så mycket på jobbet, arbetstoppen som aldrig tar slut, den har pågått sedan 2019. Eller möjligen sedan 1996, det beror på hur man räknar.

Själv räknar jag helst så lite jag kan, jag vill inte veta – tvärtom. Jag vill glömma. Jag vill glömma allt, tid och rum, bara skriva – någon annans liv. Mitt eget är jag mest led på; been there, done that – got the tshirt. Den är urtvättad och fläckig, tunnsliten över axlarna.

De säger att 50 är det nya 40, kanske är det min stundande 50-årskris som börjar pocka på? Jag vill bara inte att livet ska ha handlat om att ha varit duktig på jobbet. Sen, efter. Att allt annat, allt jag ville, allt jag brann för, allt som var jag, ska bli det jag aldrig hann. ”Men hon var åtminstone duktig på jobbet.” En duktig idiot.