Om frihet och att prioritera i nuet

Idag är jag ledig. Helt ledig, inte ens ”ledig för att åka till Leos lekland med barnen”, utan ledig – helt och hållet, 100 % ego-ledig. Plan för idag är bara att leta upp ett kafé med trevligt fönsterbord (check – skriver detta från ett hörnfönster på Café 60 på Sveavägen, med morgontrafik och frusna medmänniskor utanför fönstret) och sitta där hela dagen, försjunken i dagdrömmerier, lite planlöst skissande, ett som annat bloggande samt essäförfattande på tema ”arbetsledningssociologi”. Fast sen har jag kommit på att jag kanske skulle ta och gå en sväng på Fotografiska, passa på att julhandla lite, se om jag hittar den där pärlbutiken jag var i för några år sedan men inte minns så värst mycket mer om, köpa en ny ögonskugga åt mig själv istället för den som håller på att ta slut… Och så vidare.  
Fast just nu sitter jag här. Kaffet är gott. Caféet har precis lagom nivå av svag musik och surr från kyldiskar och slammer från köket för att jag ska trivas. Jag har en intressant kursuppgift att arbeta med, spännande kurslitteratur att läsa och pågående reflektioner i huvudet att följa. Gott så. Jag misstänker att museer och julhandel kan vänta. Stillsamma dagar i sällskap med ett livligt kvalitetshuvud växer inte på träd.

***

En del av reflektionerna handlar om livet här och nu. Jag hade bland annat en nätkonversation häromdagen där jag förklarade att jag ville ha en quickfix till ett problem eftersom jag inte har tid att göra några större systematiska omtag just nu.

Quickfixar brukar vara nödlösningar, fort och fel och allt det där – men samtidigt är det ju en fråga om prioritering. Man kan inte prioritera allting till 100 % hela tiden – det är ett feltänk att ens tro att det är ett eftersträvansvärt ideal att prioritera precis allt man gör till 100 % hela tiden. Om ”allt” är lika viktigt är ju ingenting verkligen viktigt, eller hur? Då har du ju i praktiken inte prioriterat någonting alls.

Men svaren jag fick var solklara. Folk förstår inte att jag valt en situation där quickfix är skillnaden mellan funkar och inte funkar. Idealt eller optimalt finns inte på kartan – och behöver inte finnas där heller. Saker ska bara funka. Jag kunde förstås avstå helt och hållet, men för mig blir livet alltför tråkigt om jag bara ska ge mig utrymme att ägna mig åt det jag kan göra till 100 %. Det är lite som att säga att ”om jag inte får vinna vill jag inte vara med”.

Samtidigt ska jag inte klandra någon annan – jag faller ju själv i samma tankemässiga fälla med jämna mellanrum, då jag blir frustrerad över allt jag inte hinner med, trots att jag innerst inne vet att jag själv valt den prioritering jag har. Och om jag rannsakar prioriteringen i sig kommer jag ändå alltid till samma slutsats – samma prioritering. Jag har valt att plugga 50 % utöver heltidsjobbet. Pluggandet är min hobby. Det säger sig självt att jag inte kan lägga många timmar på andra hobbies också. Någon gång ibland kan jag sno åt mig ett par timmar, men de timmarna är undantag – inte regel.

Jag kan med andra ord inte gå en kurs i hur jag bäst sorterar mina fotoutskrifter med hjälp av produktserien si-eller-så, när det jag behöver är syrafria zippåsar där jag kan slänga ner de bilder jag redan har och få någon slags överblickbar ordning så att jag hittar bland dem den gången då jag får en halvtimme över och får för mig att jag vill använda den till pyssel. Det är inte 100%, det är inte ens 10 %. Men det är vad jag har just nu, och det är mitt val att det ska vara så.

Jag glömmer det som sagt själv ibland, och kan verkligen inte räkna med att andra ska förstå det. Men ändå. Någonstans finns det något att lära i det där ”allt-eller-inget”-tänkandet. Att det kanske finns en poäng i att ”nöja oss” med det vi har utrymme för, om det lilla ändå blir en källa till glädje. Det måste inte vara 100 % hela tiden för att föra något gott med sig.

Jag tänker också att välja/välja bort inte behöver vara något definitivt, utan ett val vi gör i varje stund. Här och nu väljer jag si. Om en kvart kanske jag väljer så. Det kan jag inte veta nu. Nu vet jag bara nu – och jag behöver inte heller veta mer än så, just nu.

Ligger det inte ett visst mått av frihet i den tanken ändå?

Kaos, virvelvindar och limbo

Det är märkliga dagar, dessa sista skälvande tyskdagar. Jag hade velat göra något av dem, gå runt och minnas kanske – ta ett mentalt farväl. Inte så mycket för att jag inte känner mig ”färdig” eller redo att åka hem, men ta farväl som man helt enkelt gör med nån man hängt med i fem år. Nån som för alltid kommer att vara en del av ens liv.

Istället fastnar jag i praktikaliteterna – skåp som ska rensas, kökkenmöddingar av fem års vardag som ska städas upp och förpassas till lämpliga sopkärl. Ackumulerat skröfs som vid något tillfälle tyckts bra att ha, men i perspektivet ”flytt och nytt” krymper ihop till det skräp det möjligen alltid varit. 

Utanför lägenheten piskar snålblåsten och störtskurarna, blåser bort sista unset av semesterkänsla. Egentligen störs jag inte så förfärligt av det kalla och blöta sommarvädret – jag har ju fått några veckor med hetta och solsken. Jag hade gärna kunnat kura hemma med tekopp och resterna av semesterlektyren, dessa mulna kulna sommarveckor. Om nu inte ”hemma” vore ett sådant formidabelt kaos av halvpackade kartonger, klädställningar (vi gav ju bort alla våra garderober före semestern. It seemed like a good idea at the time, men nu vete fan faktiskt…) och ouppackade resväskor. Det går inte ens att fejka höstmys i den röran.

Det enda som återstår är att räkna dagar. På tisdag eller onsdag kommer flyttgubbarna – och det vet man ju hur det är när sådana kommer, det går som en virvelvind genom lägenheten och sen är allt packat, tomt och borta. Kaoset och flyttröran upplöst, och med dem även vardagen som nyss var vår. Istället uppstår ett tillfälligt limbo. Stillheten i stormens öga.

Just nu längtar jag till och med efter det.

Om ett främmande vårt och ett sedan som börjar ta form

Det har varit en intensiv och omtumlande vecka och tankarna tumlar runt i huvudet som ystra delfiner utan att jag riktigt får tag på dem och kan skriva fast dem i en text – vilket ju är mitt normala sätt att bringa ordning i orediga tankar. Men mestadels är det positivt tumlande, tror jag. Det var ju det där med att komma hem till huset i Norra Utposterna igen. Planerna på hemflytten som börjar ta form och bli verklighet, inte bara något vagt och avlägset ”sedan”. Nu är ”sedan” faktiskt bara fyra ynkans månader bort. Ett högst överblickbart sedan.

Sen är ju målande ett jäkla slit, och jag är tveksam till om jag skulle rekommendera något att ge sig till att måla om fem rum och kök (väggar och tak!) på tre dygn – men det kan göras, så mycket vet vi nu i alla fall. 

(Jag har fått några fnysningar om att vi målat hela huset vitt – och visst, det är ju lite omodernt. Men nu handlade ommålningen främst om att fräscha upp huset efter fem års slitage då huset varit uthyrt – egentligen inte om att styla det. Och hur ska man kunna sitta i Hamburg och bestämma färger för ett hus man inte sett på fem år, och som man inte ens riktigt vet hur man kommer att möblera? Nej, jag är nöjd med det vita – och får sätta piff på rummen med textilier och sånt. Jag är säker på att det kommer bli fint. Det känns fint!)

Men det var onekligen en märklig känsla att köra in på vår gata, på vår garageuppfart, ställa bilen vid vårt hus, konstatera att vårt äppelträd blivit galet stort, och kommer att behöva beskäras under våren. 

(Sista året vi bodde där skar vi ner det så hårt att det mest var en pinne kvar – men det har artat sig rejält sedan dess. I förra veckan stod jag och höll i ett fint fågelbord i Hamburg, men var osäker på om äppelträdet (det enda träd vi har…!) var stort nog att hänga det i. Nu vet jag.)

Alltihop vårt – men det kändes främmande.

Sen kom grannarna ut ur sina hus, och kom och hälsade – plötsligt stod vi på gatan omsvärmade av människor och vänlighet och pratade som om vi aldrig gjort annat. Då kändes det som att det nog kan bli bra trots allt. Det kan bli vårt igen. Barnen fick upptäcka glädjen i att hela området är fullt av barn – det är bara att ringa på första bästa hus och fråga om någon vill leka. Det är något nytt för dem. De har inte saknat det – de har inte vetat att de har något att sakna. Men jag har saknat det för dem. 

Skolan besökte vi också – Stora Läskiga skolan, som har sisådär fyrtio gånger fler barn än på skolan de går nu. Även där fanns kompisar de kände igen, en vänlig fritidsledare och ett gott intryck.

Så till slut blev det nog lite vårt ändå. Huset med de numera gräddvita väggarna, gatan med alla grannar och barn – och det där sedan som ska bli vårt nu om bara fyra ynka månader. 

Påsk á la Dexter Morgan

  

Tja, hemtrevligt är det ju inte direkt – åtminstone inte ännu. Förhoppningsvis ska det väl bli när det blir klart, men just nu är huset ett inferno av plastöverdrag, maskeringstejp och färghinkar överallt.

Oöppnade färghinkar. För trots hårt arbete med inolastningen kommer vi liksom ingen vart. Det är inte utan att man funderar på hur Dexter Morgan i TV-serien bär sig åt – han plastar ju in ett rum lite snabbt medan offret kvicknar till från sövningsmedlet han gett dem…? Just den tekniken hade man velat känns till just nu… 

 

Snyggt men inte vackert, som någon brukade säga.  

 

Men vem faan plastade in kaffet??

  

Maten är också en fest för gudar och finsmakare. Mikrade köttbullar (thank God för inbyggd mikro…!) och burkpotatissallad – sittande på färgburkar och en kvarglömd trädgårdsstol. 

Joru, det här blir en påsk att minnas – om än inte just för dess påskighet…!

Nu får väl nånting ändå ta och skärpa sig…?

Men allvarligt talat, Livet… (Eller ödet, slumpen, försynen eller vilket tusan det nu är som bestämmer grejer här i världen.) Nu får ni väl ändå ta och lugna ner er några hekto, va? Enough is enough, vad är det ni försöker säga mig egentligen? Har jag drabbats av dålig karma, eller vad är det?

De senaste veckorna har varit… en upplevelse. En studie i ren, högoddsad jäkla otur. Jag som inte varit sjuk på evigheter blev givetvis tokförkyld just före årets stora pysselresa till Kolbäck, kämpade mig ändå dit uppbjudande mina sista krafter, hade trevligt så gott jag orkade – och fick sedan 8 kg av mitt bagage stulet/borttappat ur mitt incheckade bagage på Arlanda på vägen hem.

Vet ni vad 8 kg pysselsaker kostar? Det vet snart jag, för flygbolaget – som bemött mig med allt annat än ödmjukhet inför säkerhetshaveriet i att 8 KILO grejer försvinner ur en stängd och incheckad väska – kräver att jag letar fram kvitto på varenda grej,  vilket hittills tagit minst motsvarande tre hela arbetsdagar i anspråk – och jag är långt ifrån färdig. (Jag hade med mig hela min stash med pyssel på resan, allt från verktyg till småsaker köpta online under 10 års tid… Jag måste alltså i princip koppla nästan 10 års mejlbekräftelser till utbetalningar från PayPal eller bankkonto. Hästarbete är bara förnamnet…)

Sen skulle jag till Sverige igen, seminarium och ny kursuppstart. Åka tåg – upp torsdag, hem lördag, med snabbvisiter hos både mor och far när jag ändå var uppe. Och så åt jag lax- och räkmackor på båten på vägen upp, och sen var den helgen förstörd. Drabbades av en hejdundrande matförgiftning, med påföljande vätskebrist och matthet därefter. Snabbt gick det, och lagom tills det var dags att åka hem mådde jag som vanligt igen. Men kurshelgen var ju bortom räddning…

Just nu längtar jag efter några veckor då allt är ”som vanligt”. Går på rutin, liksom. Ungar till skolan, kursjobb, kaffe, träning, middag och läggdags. Du vet – som vanligt. Det som hänt de senaste veckorna är ju bara skitsaker (i mer eller mindre bokstavlig mening) och inget som egentligen är mycket mer än irritationsmoment…

MEN KAN DET BARA LÄGGA AV NU, TACK??

Idag borde jag skriva om internationella kvinnodagen och feminismen som aldrig kommer att gå för långt eftersom det liksom inte riktigt ligger i dess natur, och blotta tanken på en feminism som gått för långt bara är ett uttryck för patriarkatets krampaktiga försök att behålla sin särställning. Men jag är ännu inte riktigt i tillräcklig form för att skriva mer seriöst än såhär, så det får vänta tills bättre tider. Tills jag fått styr på min karma eller vad tusan det nu är som spökar…