Om ett främmande vårt och ett sedan som börjar ta form

Det har varit en intensiv och omtumlande vecka och tankarna tumlar runt i huvudet som ystra delfiner utan att jag riktigt får tag på dem och kan skriva fast dem i en text – vilket ju är mitt normala sätt att bringa ordning i orediga tankar. Men mestadels är det positivt tumlande, tror jag. Det var ju det där med att komma hem till huset i Norra Utposterna igen. Planerna på hemflytten som börjar ta form och bli verklighet, inte bara något vagt och avlägset ”sedan”. Nu är ”sedan” faktiskt bara fyra ynkans månader bort. Ett högst överblickbart sedan.

Sen är ju målande ett jäkla slit, och jag är tveksam till om jag skulle rekommendera något att ge sig till att måla om fem rum och kök (väggar och tak!) på tre dygn – men det kan göras, så mycket vet vi nu i alla fall. 

(Jag har fått några fnysningar om att vi målat hela huset vitt – och visst, det är ju lite omodernt. Men nu handlade ommålningen främst om att fräscha upp huset efter fem års slitage då huset varit uthyrt – egentligen inte om att styla det. Och hur ska man kunna sitta i Hamburg och bestämma färger för ett hus man inte sett på fem år, och som man inte ens riktigt vet hur man kommer att möblera? Nej, jag är nöjd med det vita – och får sätta piff på rummen med textilier och sånt. Jag är säker på att det kommer bli fint. Det känns fint!)

Men det var onekligen en märklig känsla att köra in på vår gata, på vår garageuppfart, ställa bilen vid vårt hus, konstatera att vårt äppelträd blivit galet stort, och kommer att behöva beskäras under våren. 

(Sista året vi bodde där skar vi ner det så hårt att det mest var en pinne kvar – men det har artat sig rejält sedan dess. I förra veckan stod jag och höll i ett fint fågelbord i Hamburg, men var osäker på om äppelträdet (det enda träd vi har…!) var stort nog att hänga det i. Nu vet jag.)

Alltihop vårt – men det kändes främmande.

Sen kom grannarna ut ur sina hus, och kom och hälsade – plötsligt stod vi på gatan omsvärmade av människor och vänlighet och pratade som om vi aldrig gjort annat. Då kändes det som att det nog kan bli bra trots allt. Det kan bli vårt igen. Barnen fick upptäcka glädjen i att hela området är fullt av barn – det är bara att ringa på första bästa hus och fråga om någon vill leka. Det är något nytt för dem. De har inte saknat det – de har inte vetat att de har något att sakna. Men jag har saknat det för dem. 

Skolan besökte vi också – Stora Läskiga skolan, som har sisådär fyrtio gånger fler barn än på skolan de går nu. Även där fanns kompisar de kände igen, en vänlig fritidsledare och ett gott intryck.

Så till slut blev det nog lite vårt ändå. Huset med de numera gräddvita väggarna, gatan med alla grannar och barn – och det där sedan som ska bli vårt nu om bara fyra ynka månader. 

Påsk á la Dexter Morgan

  

Tja, hemtrevligt är det ju inte direkt – åtminstone inte ännu. Förhoppningsvis ska det väl bli när det blir klart, men just nu är huset ett inferno av plastöverdrag, maskeringstejp och färghinkar överallt.

Oöppnade färghinkar. För trots hårt arbete med inolastningen kommer vi liksom ingen vart. Det är inte utan att man funderar på hur Dexter Morgan i TV-serien bär sig åt – han plastar ju in ett rum lite snabbt medan offret kvicknar till från sövningsmedlet han gett dem…? Just den tekniken hade man velat känns till just nu… 

 

Snyggt men inte vackert, som någon brukade säga.  

 

Men vem faan plastade in kaffet??

  

Maten är också en fest för gudar och finsmakare. Mikrade köttbullar (thank God för inbyggd mikro…!) och burkpotatissallad – sittande på färgburkar och en kvarglömd trädgårdsstol. 

Joru, det här blir en påsk att minnas – om än inte just för dess påskighet…!

Nu får väl nånting ändå ta och skärpa sig…?

Men allvarligt talat, Livet… (Eller ödet, slumpen, försynen eller vilket tusan det nu är som bestämmer grejer här i världen.) Nu får ni väl ändå ta och lugna ner er några hekto, va? Enough is enough, vad är det ni försöker säga mig egentligen? Har jag drabbats av dålig karma, eller vad är det?

De senaste veckorna har varit… en upplevelse. En studie i ren, högoddsad jäkla otur. Jag som inte varit sjuk på evigheter blev givetvis tokförkyld just före årets stora pysselresa till Kolbäck, kämpade mig ändå dit uppbjudande mina sista krafter, hade trevligt så gott jag orkade – och fick sedan 8 kg av mitt bagage stulet/borttappat ur mitt incheckade bagage på Arlanda på vägen hem.

Vet ni vad 8 kg pysselsaker kostar? Det vet snart jag, för flygbolaget – som bemött mig med allt annat än ödmjukhet inför säkerhetshaveriet i att 8 KILO grejer försvinner ur en stängd och incheckad väska – kräver att jag letar fram kvitto på varenda grej,  vilket hittills tagit minst motsvarande tre hela arbetsdagar i anspråk – och jag är långt ifrån färdig. (Jag hade med mig hela min stash med pyssel på resan, allt från verktyg till småsaker köpta online under 10 års tid… Jag måste alltså i princip koppla nästan 10 års mejlbekräftelser till utbetalningar från PayPal eller bankkonto. Hästarbete är bara förnamnet…)

Sen skulle jag till Sverige igen, seminarium och ny kursuppstart. Åka tåg – upp torsdag, hem lördag, med snabbvisiter hos både mor och far när jag ändå var uppe. Och så åt jag lax- och räkmackor på båten på vägen upp, och sen var den helgen förstörd. Drabbades av en hejdundrande matförgiftning, med påföljande vätskebrist och matthet därefter. Snabbt gick det, och lagom tills det var dags att åka hem mådde jag som vanligt igen. Men kurshelgen var ju bortom räddning…

Just nu längtar jag efter några veckor då allt är ”som vanligt”. Går på rutin, liksom. Ungar till skolan, kursjobb, kaffe, träning, middag och läggdags. Du vet – som vanligt. Det som hänt de senaste veckorna är ju bara skitsaker (i mer eller mindre bokstavlig mening) och inget som egentligen är mycket mer än irritationsmoment…

MEN KAN DET BARA LÄGGA AV NU, TACK??

Idag borde jag skriva om internationella kvinnodagen och feminismen som aldrig kommer att gå för långt eftersom det liksom inte riktigt ligger i dess natur, och blotta tanken på en feminism som gått för långt bara är ett uttryck för patriarkatets krampaktiga försök att behålla sin särställning. Men jag är ännu inte riktigt i tillräcklig form för att skriva mer seriöst än såhär, så det får vänta tills bättre tider. Tills jag fått styr på min karma eller vad tusan det nu är som spökar…

Höstlöv och höstlov

Löv2

Hösten är här. Grå. Obeveklig.
Ett memento mori i varje fallande löv
.

*

Men hösten är också vila, och nystart. Vi tjuvstartar barnens höstlov med att åka till Sverige redan i eftermiddag, och imorgon börjar min nya kurs. Arbetspsykologi, kris- och konflikthantering, samtalsmetodik. Jo jag tackar jag. Spännande saker. Sådana saker som fått mig att vilja läsa ledarskap överhuvudtaget, faktiskt.

Och så ska vi vara i Sverige. Bara en sån sak. Kameran följer med. Bildlusten är tillbaka, efterlängtad och välkommen. Småländska skogar, kanske lite skånsk kulturstad. Bara vara, men också tid att reflektera. Det är hösthalvlek – vad står det? Vem leder? Vad är min taktik för andra halvlek, för spurten fram till jul och nyår? Och för resten av serien…?

Jag följer upp, grupperar om och kommer igen.
Efter pausen. Stay tuned.

Tillbaka

Att återvända till sin studentstad, mer än 20 år äldre än den nervösa 19-åring som kom hit för att söka visdom, färdigheter och studiestöd nådens år 1992, det är… speciellt.

Eftersom jag är gift med en Växjöit har jag väl egentligen aldrig riktigt lämnat staden, vi kommer ju ändå hit med jämna mellanrum för att besöka sväronen. Men den här gången kommer jag själv – barnen är med, men avlevererade till en intet ont farfar som åtagit sig att underhålla de små terro… eh, jag menar ”gullungarna” idag – och i rollen som student igen.

Tro mig: Det är en helt annan grej.

Just nu sitter vi här båda två, i samma kropp, den nervösa 19-åringen och den (något) tryggare 41-åringen. Tiden mellan då och nu är en illusion, livet en vindpust. Och ändå inte. Jag är hon, hon är jag. Vi är båda verkliga, tiden mellan oss är det inte. Paradoxen blir påtaglig när jag sitter med en kaffekopp och ser ut över en parkeringsplats där jag idag ställt min bil, för 22 år sedan min cykel.

Och när jag tänker på kursintroduktionen i eftermiddag, pirrar det till i oss båda.