Gott nytt allt

Och så är det här – det nya året. Året då allt ska ske, allt ska förändras, allt ska… jag vet inte ens. Kroppar ska tränas och trimmas, hem ska rensas och städas, liv ska renoveras och förnyas. Nyårets kranka blekhet och krav stirrar en i ansiktet så snart raketerna gnistrat klart och champagnen bubblat sig ner genom strupen…

Jag älskar känslan av året ger en ny, fräsch start, att allt är möjligt – men har svårt att balansera mellan krav (som jag tycker att jag har mer nog av utan att ställa fler på mig själv än absolut nödvändigt) och navigering (utan vilken det är svårt att komma någon vart överhuvudtaget). Det är befriande att kunna ge sig själv en nystart – hur ytligt och konstruerat det än är. 1 januari är en dag som vilken dag som helst – egentligen. Men om vi gör det till en dag för nystarter, så blir det ju det. Kruxet blir att inte drunkna i prestationskrav, för vem tusan blir lyckligare av det…?

(Så handlar allt om att bli ”lycklig”? Ja. Vad annars? Vad nu det betyder – men det ÄR väl det som betyder något, eller hur?)

En av de bästa sakerna med förra året var att jag fick en dröm. Det kanske mest är en fantasi, vad vet jag – men en dröm är en riktning. Att bara veta vad man INTE vill ger ingen riktning, bara…rastlöshet. Och den rastlösheten har varit min kompanjon länge nu. Det riktningslösa sökandet, det rotlösa rotandet, den vilsna demonen nafsande i bakhasorna, skrämd och frustrerad. Den genererar så mycket energi, men den energin måste kanaliseras – annars gör den mer skada än nytta.

Men jag har ägnat alltför stor del av mitt vuxna liv åt att göra upp med tillvaron som målsökande prestationsrobot för att vara beredd att gå den vägen igen. Det finns andra sätt att navigera. Det måste det. Och är det någon som kan hitta dem så är det jag. Det är en hisnande jantebefriad tanke, men den är sann. Det är sådant jag är bra på. Hitta nya sätt att göra saker på, navigera, få saker att funka på andra sätt än de man tar för givna. Sätt som inte har sönder folk – inte ens en själv, fast det kanske är den person åtminstone jag tenderat vara mest vårdslös med.

Men alltså: Riktning. Det är viktigt. För att energi som inte kanaliseras förtär. Energi som vet vart den ska, kan skapa vad som helst.

***

Jag gör inga löften, sätter inga ambitioner för mitt skrivande/bloggande. Är det roligt skriver jag, om inte gör jag något annat.

Hoppas du är smal – del 4

Jag läste en artikel idag: ”Judith Butler, rödstrumpan och dragshowartisten” av Nina Björk – om genus och könsordningen som kommer före själva identitetsbegreppet. Innan vi kan vara någon alls, måste vi tilldelas ett kön – ett genus, som tilldelar våra biologiska könsdelar en betydelse som är alltigenom konstruerad, inte har med vare sig fortplantning eller biologi överhuvudtaget att göra.

En bra och intressant artikel, läs den.

En sak som fastnade hos mig är det Butler kallar ”misslyckandets revolution”. Eftersom könsordningen kommer före vår själva identitet, och före själva språket vi frestas att försöka prata oss till en förändring med – gestaltar vi vårt tilldelade kön i varje handling, varje ord. Enda sättet att bryta ordningen är genom att misslyckas. Misslyckas med att agera Kvinnan, misslyckas med att ens försöka uppnå Idealet.

Piece of cake. Eller…?

Så många kvinnor jag känt och mött och ser omkring mig, strävande efter perfektion, mätande sitt människovärde med denna förbannade duktighet. Vi har pratat om ”duktig-flicka-syndrom” i vadå – 20 år? 25? Ännu längre? Vi pratar, men hur långt har vi kommit? Med att vara mindre duktiga? En meter? En enda liten jävla millimeter…? 

Vi kan göra så mycket, få så mycket att hända. Men när det gäller flickors och kvinnors relation till sin egen prestationsförmåga kan jag inte säga att jag ser någon förändring över huvudtaget. Vi piskar oss själva, och varandra, lika skoningslöst som alltid, jagade av skräcken att misslyckas, att vårt bästa ändå inte ska vara bra nog, kunna mäta sig med Idealet, perfektionen.

Judith Butlers frö till förändring i Nina Björks artikel är misslyckandets revolution, och det låter så förledande enkelt. Bara att inte vara så förbannat duktiga på att lyckas hela tiden, bara våga misslyckas med att uppnå idealet ibland. Men jag tror att just det kanske är det absolut svåraste man kan begära, åtminstone av en generation som fostrats till att mäta sig med perfektionen.

***

Mina tidigare inlägg i serien Hoppas du är smal har handlat om mina erfarenheter av ätstörning. Men ätstörning handlar ytterst om kontroll, prestation och perfektionism. Därför fick detta inlägg ingå i serien även om det konkret sett inte handlar om ätstörning. Kanske kunde hela rasket ha hetat ”Hoppas du är perfekt” istället…?

Om en resa till tystnad och tankar

Jag går omkring och funderar på att göra en liten resa.

Det ska vara till hösten, när allting är som vackrast och naturen bjuder fram sina allra starkaste färger och prakter inför vintern – i steget mellan september och oktober. Bara jag, det är det som är grejen.

Det hela började för många år sedan, när en kollega berättade om sina upplevelser av en veckas retreat, med tystnad och sig själv som enda sällskap. Det fanns andra människor där – men alla kom i samma syfte. Man åt sina måltider tillsammans, rörde sig i gemensamma utrymmen – men allt under tystnad. Hon beskrev det som en sådan befrielse, att bara vara i denna tystnad. Jag tyckte att det lät fantastiskt – nästan alltihop. Det var väl bara det där med det gemensamma upplägget, måltider med andra – ofriheten i att ändå någonstans vara beroende av andra…

Åren gick – jag funderade på det där ibland, men det blev inte av att jag åkte någonstans. Jag sökte tystnad och egentid på andra sätt – jag hade små barn och det passade inte riktigt in i livet just då. Sedan kom åren i Hamburg, då jag hade gott om tid och utrymme för mig själv, utforskande staden omkring mig. Då fanns inte behovet riktigt.

När vi kom tillbaka till Sverige och jag fortfarande pluggade vid sidan av jobbet, gjorde jag då och då resor för mina studier. De resorna fick lite samma funktion – förutom att där också fanns dimensionen av spännande och givande möten och samtal med nya människor jag annars aldrig skulle ha mött, utöver tid för reflektion och stillhet. Jag tror att de resorna väckte tanken på nytt: Retreat. Några dagar i tystnad och i mina egna tankars odelade sällskap.

Nu har jag blivit äldre, och känner mig ganska komfortabel i att veta vad jag vill och behöver. Ett arrangerat retreat, om än i den allra vackraste och tystaste norrländska skog, är inte det jag vill. Det gör mig beroende av andra, att passa tider, hålla till godo med mat jag inte valt själv. Småsaker, men syftet är att för några dagar helt bryta mig fri och bara vara, på egna villkor.

Jag tänker mig istället en roadtrip. Det blir lite lika delar retreat, memory lane och ett sätt att ”resa i min mors minne”. Mamma älskade att köra bil. Jag var inte mer än 4 år när hon fick sitt körkort, och jag förstod väl inte direkt vuxnas känslor och bevekelsegrunder då, men jag minns det tydligt nog för att i efterhand förstå hur stort det var för henne. Friheten – bakom en ratt. Jag vet inte hur många gånger hon sa ”Kom så kör vi ut en sväng!” – och så åkte vi. Okörda vägar, utan mål. Det var fina stunder, enkla. Men jag har själv aldrig gjort mycket av det där, för egen del. Mest ”brukskörning”, transport från plats A till plats B. Men när jag kör själv, och långt, då infinner sig en viss känsla. Och det är den som gör att jag tänker att min retreat ska vara en roadtrip.

Jag tänker också att resan ska gå till Skåne. Till mina rötter, som jag sedan lämnat sedan så länge att jag knappt vet vad de betyder längre. När vi flyttade till Stockholm (-98) kände jag mig omedelbart hemma i staden. Med tiden och familjen har vi flyttat till en norrförort – där jag har svårare att känna mig riktigt hemma. Lyckas inte etablera någon relation med platsen där jag bor – jag bara bor där. Nu efter pandemin vet jag inte längre om jag har någon relation med Stockholm heller – kanske började den relationen vittra redan när jag bytte jobb och lämnade Söder för Kungsholmen, som jag har förbannat svårt för.

Skåne har jag inte egentligen haft någon relation med på 20 år – räcker det ens? Snart 30 år sedan jag i allt väsentligt flyttade därifrån, även om jag flyttade tillbaka en kort period efter högskolan. Samtidigt känner jag, när jag är där, att det vaknar något i mig. Minnen, känslor – rötter…? Kanske. Det är väl kanske det som är temat för resan – att ta reda på. Eller åtminstone: Ge mig tid att vara i de där minnena och känslorna, bara jag själv.

Samtidigt vill jag inte bara gå i gamla fotspår – jag vill även upptäcka nytt. Kanske just för möjligheten att göra trakten min igen. När jag tänker på vad jag vill göra under resan tänker jag på att gå en promenad i en höstskrudad Rövarekulan – naturreservatet som var min barndomsskog, med tipsrundor och korvgrillningar med skolan, familjeutflykter och en självklar närvaro som ”skogen” då jag växte upp. Men jag tänker också att jag vill promenera längs med havet – havet är min mammas, men stranden jag väljer kanske blir mitt eget val, en jag aldrig besökt tidigare.

Och så vidare. Ett pärlband av utflykter och upplevelser, gamla som nya.

Jag tänker också att jag kan förnya själva resan ner. E4:an är väl inte den enda väg som förenar Stockholm med landets södra delar. Kanske kunde jag resa längs med kusten, eller varför inte åka längs Vätterns andra sida – västsidan, som jag bara sett som en dimmig horisont på andra sidan sjön. Google säger att det inte ens blir så värst mycket längre. Helst skulle också resan förses med några upplevelser. En vacker rastplats, en okänd sevärdhet längs vägen. En bod för konsthantverk eller en plats att ta bilder av.

En retreat – på mitt sätt.
Ja, jag tänker att jag vill göra en sådan resa.

Av vatten kommen, till vatten återbördad

Döden har, som inget annat jag kan komma på, förmågan att ge livet konturer. Vi flyter med i den ändlösa – inbillar vi oss – strömmen av dagar som kommer och går, håller döden på armlängds avstånd. Vi avfärdar den som en slags teoretisk konstruktion, en matematisk ekvation som möjligen är riktig, men lika fullt obegriplig för vanligt folk. Till dess vi står ansikten mot ansikte med den, krasst gestaltad och obönhörlig mitt i ens egen verklighet. Det blir uppenbart vad som var konstruktion och vad som är verkligt. Det blir uppenbart att den här ekvationen, den kommer att hända oss – vare sig vi begriper den eller inte.

Det är ganska precis 7 månader sedan min mamma dog. Igår satte vi hennes stoft till vila i havet, på den plats hon själv hade önskat.

Jag har verkligen brottats med hennes önskan under de här månaderna. Att mammas önskan var att försvinna, lösas upp och vara borta – och att jag som var kvar inte ens skulle ha en sten att gå till. Man har förklarat för mig, talat vackert om havets enhet och att kärleken och närheten bor i mig, inte i någon sten på någon plats – men jag förstod verkligen inte. Inte förrän igår, när båten lade ut från hamn och känslan som infann sig var: ”Det här är rätt. Det är såhär det ska vara.”

Känslan fanns med mig medan båten gick ut till den rätta platsen, stärkte mig då vi satte sandurnan i vattnet och bar min röst då jag läste de båda dikterna jag tagit med för stunden:

När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.
(Göran Tunström)

Gråt inte vid min grav, jag finns inte där.
Jag finns i solens spegelblänk på Sundet.
Jag finns i vindens lek över blommande ängar.
Och när ni i tidig morgon väcks av fåglas kvitter,
då är det min röst ni hör.
Så gråt inte vid min grav, jag finns inte där.

Och det var kanske det som någonstans kändes rätt: Att det inte är i platsen min mamma vilar, inte längre. Hon finns i tiden, i stunden jag tar mig för att minnas. Och nu, i havet som är alla hav och alla platser. Och det är så det måste vara.

Så ja, det blev ett slags avslut.

Det betyder inte att sorgearbetet på något sätt är avslutat. Snarare tvärtom: Jag kan känna att det är nu sorgen fullt ut kan blomma ut, efter den första tidens bedövande chock samtidigt med allt praktiskt som måste ordnas – i synnerhet när det inte finns möjlighet att låta saker bara stå, till dess man orkar ta itu med dem. Den delen av processen fann jag alldeles särskilt hjärtlös – brådskan att ordna upp saker, det världsliga. Att kvarlåtenskapen så snart blev en flytt- och logistikröra, kryddad med en juridisk/byråkratisk process som knappast är strukturerad utifrån människan och hennes behov i en svår situation.

Jag minns knappt begravningen – jag var bedövad och fortfarande i chock. Slutkörd, avstängd, oförmögen. Hela mitt inre i ett kaotiskt uppror som jag närmast betraktade som en utomstående observatör. Jag kan ännu känna känslan av slapphet i min kropp mot kapellets pinnstol. Antagligen satt jag upp som vilken normal människa som helst, men jag kände mig som en trasdocka, slarvigt slängd på en stol, slokande och nära att falla vilket ögonblick som helst.

Det som var fint med gårdagen var att jag stod rak i ryggen och hade den där känslan att ”det här är rätt, det är som det ska vara” som en känsla av frid inombords. Sorgen är fortfarande lika svår, men kaoset – det har faktiskt lagt sig. Det är väl därför jag känner att det är nu det börjar – sorgearbetet – på allvar. Att gårdagen handlade om ett förlösande, att lösa upp det som varit, släppa taget för att istället kunna gå in i det som kommer. Inte sorglöshet, inte på något sätt – men gå in i en fas av sorgen där jag kanske faktiskt kan lära mig att hantera och leva med den.

Om Coronavårens reflektioner

En vän på Facebook ställde en fråga om vad som har inspirerat en, den märkliga våren 2020. Jag svarade:

”I’m not sure this goes by ”inspiration” or is what you’re really asking, but this spring has – ironically – meant a work/life-balance that has been out of reach to me for years. I have, being who I am, of course spent that time coming back to creativity, in various ways. Being able to, because of a damn virus, certainly calls for reflection.”

Det här summerar min vår på några rader: Det förbannade viruset som kom och ställde allt över ända, hur det skapat förutsättningar för mig att återvända till skapandet (där skrivandet/bloggandet är en del, kanske inte den den jag valt att gå tillbaka till först eller lägga mest tid på, men definitivt en del) och hur det i sin tur fått mig att fundera på livet – och hur jag vill leva det.

I ett annat sammanhang skrev jag ner några punkter om just det, här ett axplock:

  • Jag vill att mitt arbete både utmanar och ger glädje, tillhörighet och uppskattning, men samtidigt att det är EN del av livet. Min målbild är att arbeta hårt, i samverkan med andra, men när jag lämnar jobbet har jag energi över att fylla mitt liv med saker som ger näring åt själen: kultur, skapande, lek (!) och en hälsosam närvaro i nuet.
  • Jag vill ha tid och energi nog för att återuppta mina studier igen, och kunna njuta av att utvecklas i mitt lärande, inklusive alla möten och nya insikter det ger. Lärandet och samverkan med andra låter mig naturligt utvecklas och berikar alla delar av livet.
  • Ledig tid ska vara tid för rekreation, att hämta intryck, inspiration och energi från att göra intressanta och roliga saker, träffa människor, samtala… Inte att utmattad krascha i soffan framför Netflix.

Reflektionerna går vidare: Kan jag skapa de här förutsättningarna där jag står? Kan jag skapa dem ensam? För där jag står ÄR en ensam plats. Det är också mycket Don Quijote över min vision kontra grogrunden jag vill plantera den i. Det här är min sedvanliga stötesten: Visionen kontra verkligheten. Hur långt är det värt att kompromissa? När ska man lämna walk-over och lämna matchen?

Jag tänker att det är nyttigt att göra den här reflektionen, att faktiskt fundera över vad man VILL. Så ofta fastnar vi vid vad vi INTE VILL. Men vi kan aldrig skapa eller bygga något utifrån en negation – man måste veta vad det faktiskt är man vill. Mina ’vill’ kan byggas ut, fördjupas, utvecklas – men det är bra att jag börjar tänka i de här termerna. Det är konstruktivt, det går att göra något med.

Som sagt. Reflektionen går vidare.