Årets adventskalender

Årets adventskalender, en reflektionskalender.

Jag växte upp med Sveriges radios och SVT:s adventskalendrar, möjligen någon ytterligare med bilder, någon enstaka gång en chokladkalender – och EN gång en paketkalender som måste ha kostat en smärre (eller inte ens så liten) förmögenhet.

Att de vuxna skulle öppna luckor från första till tjugofjärde december var inget som någon tänkte på. Det fanns nog inte ens på kartan. Julkalendrar var en barngrej.

Numera fylls butiker och nätreklam med vuxenkalendrar i ständigt nya varianter. Det är lyxiga chokladkalendrar, lakritskalendrar, novellkalendrar, kulturkalendrar, tekalendrar, ostkalendrar, rabattkalendrar, sexleksakskalendrar, skönhetskalendrar och guvetinteallt… Jag är en sucker för mördande reklam, så visst började även jag fundera över hur jag skulle vilja räkna ner till jul och om jag inte möjligen ”var värd” någon fin kalender med överraskningar varje dag… Däremot är jag lite snål – i synnerhet i en period då julens fröjder ändå genererar en massa utgifter – så därmed blev det ingen köpekalender i år heller.

Jag funderade istället över vad adventstiden handlar om. Advent betyder väntan, fick jag lära mig i kyrkans barnkör – väntan på julafton då Jesusbarnet föddes i sin krubba i Betlehem. Och vad gör man medan man väntar?

Jag kom fram till att advent blir en fin tid att reflektera, och så gjorde jag en adventskalender som sträcker sig över hela december, med reflektionsfrågor om livet, året som gått och tiden som står för dörren. Var jag står och vart jag vill. Vad har hänt, vad händer nu – och sen då? Det var en bra grej. Varje morgon har jag slagit mig ned med en kopp kaffe, min kalender och en skrivbok, satt reservoarpennan mot pappret och låtit tankarna flöda kring dagens fråga. En liten andakt om livet, och hur jag vill att det ska levas. Hur väl jag lyckats med den saken det här året, och hur jag tänker att jag kan göra nästa år. Vad jag vill ändra på, vad jag vill fortsätta med.

Jag är noga, noga med att inte döma, skuldbelägga eller avkräva nya prestationer för det nya året – för vem vill gå in i ett nytt år som genast börjar kräva en massa saker av en? Nej, nyårslöften ska vara som presenter man ger sig själv under det nya året, så att livet ska bli gradvis lite mer som man vill ha det – därifrån man står, och med de medel och verktyg man har till hands.

Igår läste jag DN:s lista med årets 20 mest lästa artiklar. Jag har prenumererat på DN i flera år. Gissa hur många av de mest lästa artiklarna jag hade läst? 2. (Samt börjat på en tredje, men inte kommit mer än strax förbi ingressen.) Bedrövligt. DN:s mindre lästa artiklar ska vi nog inte ens tala om… Så – jag lovar mig själv att läsa min tidning oftare.

För övrigt kan jag varmt rekommendera nummer två på DN:s lista, Andrev Waldens reportage om arga gubbens hemlighet, som är bland det bästa jag läst i år – av det lilla jag nu läste, som sagt.

Det blir definitivt nya kalendrar i advent – jag gillade det här sättet att vänta in julen, och nu nyåret. Kanske rent av att nästa års choklad-etc-kalendrar lockar lite mindre, när jag istället ser fram emot att göra min egen adventsgrej. Men först – ett nytt år att reflektera över.

”I am a fighter and not a quitter!”

Liz Truss ord, under hennes fåfänga (i skrivande stund redan misslyckade) försök att behålla premiärministerposten i Storbritannien i veckan som gick, ringer i öronen. Jag ger inte mycket för Tory-politik, och tonläget i brittisk politik ter sig för mig till lika delar rent skrämmande och som ett stort skämt – härskartekniker dragna till sin yttersta spets och satta i system, på högsta politiska nivå. Demokrati? Ja, på pappret. I praktiken? Jag vet faktiskt inte…

Men i Truss ord ringer något så oerhört mänskligt.

Vi människor älskar goda historier om hur David övervinner Goliat, hur den svage överlistar övermakten mot alla odds, inte sällan genom att ha rätten på sin sida – det godas rätt, ljusets rätt. Dessa berättelser triggar igång våra inre belönings- och välmåendesystem, som doserar ut dopamin och serotonin i sköna kickar som får oss att tro på livet en liten stund igen.

Men verkligheten? Verkligheten talar vi tystare om. Vi föredrar våra berättelser, våra narrativ.

För verkligheten handlar inte sällan om hur den svages röst bryts för makten, hur desperationen lyser i både ögon och ord: ”I am a fighter and not a quitter!” Oavsett politiken, känner jag starkt för den människa som lyser fram i orden. Människan mot verkligheten är en betydligt osnyggare kamp än människan i narrativet. Framgångsutsikterna betydligt magrare i en värld som inte behöver vara rimlig, inte behöver följa en logik eller ett narrativ. Som bara sker, utan manus.

***

Verkligheten är inte en berättelse, en god historia. Berättelser är det vi skapar för att ge mening åt verkligheten, men de kan också få oss att se åt fel håll – missa verkligheten, fast den pågår mitt framför oss. Få oss att agera på narrativet, och så småningom låta oss överrumplas av verkligheten. Vi måste veta skillnad – vilka berättelser som bär oss framåt i verkligheten och vilka som leder vilse. Vad som är verkligt och inte.

Och allt som är verkligt är detta: Vad vi är och vad vi gör. Vad jag är, vad jag gör, är verkligt i mitt liv. Vad du är, vad du gör är verkligt i ditt. Allt annat är narrativ.

Välj noga vad du tror på, och vad du agerar på.

I döda poeters sällskap

Ibland öppnar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag
men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick.


Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer har gjort mig sällskap denna grönbetesvecka. Sämre sällskap kan man definitivt ha. Han har sällskapat mig genom boken I arbetets utkanter, som är en fint sammanställd och formgiven djupdykning i Tranströmers skafferi – bokstavligen så, eftersom det var i ett skafferi hemma i våningen i Stockholm, som han förvarade sina anteckningar, skisser, arbetsmaterial, brev mm. Postumt utgiven är boken nära personlig och högst levande. Paradoxalt nog.

Jag tycker mig uppfatta en människa jag kan känna igen mig i. En hjärna ständigt i arbete, vändande och vridande, observerande och upplevande. Och skrivande. Ständigt, ständigt skrivande. Jag kan se honom sipprande och läckande av ordbeklottrade papperslappar till höger och vänster, att skafferiet på Stigbergsgatan blott utgör en bråkdel av bärgad drivved ur ett liv väl levt i ordens ljus och land. Bortom skafferiets strand dånar en ocean av tänkta, möjligen nedskrivna ord, förlorade i havet.

De förlorade ordens ocean.

Vilka avtryck gör han i mig, denna vecka av vila, reflektion och återhämtning som jag tillbringar i hans sällskap? Förutom igenkänningen – som är blyg och nästan skamsen, för vem är jag att jämföra mig med litterär storhet?! – också kontraster och avstånd. Saker jag förlorat längs vägen, saker jag själv tappat och sett virvla bort i de förlorade ordens ocean. Insikt om den grå vardagens Mordor som jag lever existerar i.

Jag hörde om en släkting jag inte haft kontakt med på många, många år. När vi var barn var det för många år mellan oss, när vi blivit vuxna för många andra komplikationer; avstånd, konflikter och valhänthet. Man sa mig att hon har ett för enkelt jobb, att hon inte utnyttjar sina förmågor i det enkla jobbet, att hon är kreativ och ”god för mer”. ”Men jag vill vara fri”, ska hon ha svarat, och som det svaret fastnar hos mig. Krokar i och drar i något inom mig – en längtan. Kanske en sorg? Över vägar som valdes innan jag begrep vad jag gjorde, innan jag hade förstånd att inse att ingenting kommer utan kostnad, utan konsekvens. Och tiden – som målar in en i bekvämlighetens och feghetens hörn. Tiden, plötsligt för kort att backa och välja om. Det lilla, lilla stynget av avund mot dem som vågar – Tranströmer och så hon, min släkting.

(Och egentligen är jag stolt över hennes mod att välja friheten, vilket väl gör mig ”äntligen gammal nog” att skilja min egen ånger från andras val och vägar.)

Dessa dagars grönbete, vila och återhämtning har bjudit så många dimensioner – en rikare regnbåge av färger, ljus och mörker än jag anade på vägen ut, och just därför mer verklig. Verkligheten ÄR ljus och mörker, inte antingen eller – både och. Balansen måste finnas I mig, i vad jag gör, vad jag väljer. Inte utanför.

Imorgon far jag hemåt. Sitter nu med Google maps och plottar färdvägar hem för morgondagen, reflekterar över vad jag tar med mig, förutom juldukar, krukor och böcker jag köpt på vägen. Ett besök i mig själv, en påminnelse eller hågkomst. Kanske har jag lyckats bärga ett och annat ord, en och annan papperslapp, ur de förlorade ordens ocean.

Memento mori, memento vivere

Jag är ledig. Höstsemester, en ny tradition – en fortsättning på förra årets roadtrip-retreat, den första i sitt slag. Nu tänker jag att jag ska göra det här till en vana. En vecka varje höst, för me-myself-and-I; för natur och kultur och att bara köra genom den färgsprakande vackerheten som är den tidiga höstens signum med sin förmåga att ta andan ur en, även genom en vindruta i en rullande plåtburk.

Och mitt i detta upplevande, rekreerande, levande och upplevande, återhämtande och upphämtande av inspiration och livsandar – mitt i detta får jag veta att en ungdomsvän har dött. En av dem jag hängde med, dagligen, under hela gymnasiet. Jämnårig med mig – ingen av oss har/hade ens hunnit fylla 50.

Siffran femtio, i det här sammanhanget, gör mig kluven. Å ena sidan är man onekligen vuxen, vare sig det känns så eller ej, när man närmar sig femtio. Lika onekligen har man gått in i en andra halvlek – sannolikt kommit en bit in i denna halvlek. Uppvärmningen är tveklöst över – nu är det allvar. Och sen: Snopenheten över att denna andra halvlek kan ställas in. Bara sådär. Plötsligt uppenbarar sig den andra sidan: litenheten inför evigheten. Hon är borta – för alltid. Alltid och alltid och alltid. Med skratt och skoj, smilgropar och allt. Inför detta ändlösa alltid ter sig 50 år som en hastig vindpust, vuxenheten som ett stort, cyniskt skämt.

Jag minns henne med ett stort, stort leende och full av skämt och galenskaper. Jag minns glädjen, jag minns skratten. Hon var en av de bästa, en av dem som var på riktigt, redan då och fast vi var unga och ingen av oss torr bakom öronen. Men vi tappade kontakten. Vi hittade varandra på nytt via sociala medier, men inte på riktigt. Det fanns inte tid, inte ork att återknyta på allvar.

Och nu är det för sent.

Jag vet att man inte hinner allt. Jag vet att vi alla gör så gott vi kan, lever så gott vi kan fast det inte är så himla lätt alla gånger. Att vi inte alltid räcker till – för allt, för alla, ens för sig själv. Känna skuld är meningslöst. Skuld kan inget annat än förlama – vad skulle bli bättre av det? Jag känner sorg, för hur tingen blir ibland. Ett och annat ”jag önskar” skimrar till mellan verklighetens förtöjningar. Men vad kan jag göra – nu? Fortsätta göra så gott jag kan, med den tid jag har – nu med ytterligare en sorgetråd invävd i livet som påminner mig om döden, följeslagaren.

Döden är den eviga, livet ögonblicket.
Så varför lever vi som om det vore tvärtom? Som om det alltid kommer att finnas ett ”sen”?

Memento mori, memento vivere.
Kom ihåg att du ska dö, så att du också kommer ihåg att leva.

Gott nytt allt

Och så är det här – det nya året. Året då allt ska ske, allt ska förändras, allt ska… jag vet inte ens. Kroppar ska tränas och trimmas, hem ska rensas och städas, liv ska renoveras och förnyas. Nyårets kranka blekhet och krav stirrar en i ansiktet så snart raketerna gnistrat klart och champagnen bubblat sig ner genom strupen…

Jag älskar känslan av året ger en ny, fräsch start, att allt är möjligt – men har svårt att balansera mellan krav (som jag tycker att jag har mer nog av utan att ställa fler på mig själv än absolut nödvändigt) och navigering (utan vilken det är svårt att komma någon vart överhuvudtaget). Det är befriande att kunna ge sig själv en nystart – hur ytligt och konstruerat det än är. 1 januari är en dag som vilken dag som helst – egentligen. Men om vi gör det till en dag för nystarter, så blir det ju det. Kruxet blir att inte drunkna i prestationskrav, för vem tusan blir lyckligare av det…?

(Så handlar allt om att bli ”lycklig”? Ja. Vad annars? Vad nu det betyder – men det ÄR väl det som betyder något, eller hur?)

En av de bästa sakerna med förra året var att jag fick en dröm. Det kanske mest är en fantasi, vad vet jag – men en dröm är en riktning. Att bara veta vad man INTE vill ger ingen riktning, bara…rastlöshet. Och den rastlösheten har varit min kompanjon länge nu. Det riktningslösa sökandet, det rotlösa rotandet, den vilsna demonen nafsande i bakhasorna, skrämd och frustrerad. Den genererar så mycket energi, men den energin måste kanaliseras – annars gör den mer skada än nytta.

Men jag har ägnat alltför stor del av mitt vuxna liv åt att göra upp med tillvaron som målsökande prestationsrobot för att vara beredd att gå den vägen igen. Det finns andra sätt att navigera. Det måste det. Och är det någon som kan hitta dem så är det jag. Det är en hisnande jantebefriad tanke, men den är sann. Det är sådant jag är bra på. Hitta nya sätt att göra saker på, navigera, få saker att funka på andra sätt än de man tar för givna. Sätt som inte har sönder folk – inte ens en själv, fast det kanske är den person åtminstone jag tenderat vara mest vårdslös med.

Men alltså: Riktning. Det är viktigt. För att energi som inte kanaliseras förtär. Energi som vet vart den ska, kan skapa vad som helst.

***

Jag gör inga löften, sätter inga ambitioner för mitt skrivande/bloggande. Är det roligt skriver jag, om inte gör jag något annat.