Om lärande, dialog och tillfällig sinnesförvirring

Den mest intressanta boken just nu – möjligen extra intressant eftersom jag inte har den ringaste aning om hur jag ska kunna använda den i någon form av konkret arbete, vare sig i kursarbetet eller senare – är den jag nämnt tidigare: Ledning och förståelse (Bokus/Adlibris). Jag tror att den möjligen gör med mig det den handlar om, nämligen får mig att skifta förståelse av förståelse, lära mig något om lärande, reflektera över reflektioner. Very meta – men jag gillar ju sånt.

Senaste veckan har varit en frustrerande vecka. Jag har skrivit – tro mig, jag har skrivit många mil av texter tänkta för bloggen, men det har blivit texter som bara gått i cirklar utan att jag lyckats få dem i mål.

Vad fan har flugit i mig? har jag tänkt. Varför kan jag inte skriva om det här? Om allt det som faktiskt rör sig i huvudet just nu, om det jag läser, om det jag lär mig. Det är ju hur spännande som helst – och jag tänker ju så bra när jag skriver. Varför har jag så svårt att formulera det jag ändå tänker mest på? Sätta ord på det abstrakta brukar ju vara det jag kan bäst?

Sen slår jag upp den där boken, hamnar några sidor längre fram än jag senast slutade, och läser det här:

”När människor utvecklat en ny förståelse av t.ex. en uppgift eller en roll, kommer de under en period att arbeta långsammare än de gjorde med sin tidigare förståelse. De /…/ måste ägna mer energi åt att reflektera kring möjligheter och pröva angreppssätt som de inte varit vana vid.”

Jaha. Så det är det jag håller på med? Jamen, jo… Så kan det ju vara, förstås.

Strängt taget är det ju själva reflekterandet jag vill göra här. Inte nödvändigtvis presentera färdiga, genomanalyserade artiklar, preparerade för läskonsumtion, utan texter från processen, från min process – där jag befinner mig. Det är sant, och jag har onekligen tänkt väldigt bra när jag skrivit de många milen av text jag skrivit den här veckan. Det är bara det att jag är ju också någonstans skribent till yrket, och känner mig inte riktigt bekväm med att släppa ifrån mig texter som inte är… ja, färdiga. Trots allt.

Hm. Jag tror bestämt att jag har byggt mig ett litet moment 22 här…

(Och sen bestämde jag mig för att inte fylla bloggen med skräptext bara för att fylla den med något, och får väl anse mig avhoppad från #blogg100-loppet för i år. Mest troligt för alla år. Det är bara inte min grej, det där.

Vi har alla olika ambitioner och mål med det vi gör. För många är det säkert ett mål i sig att skriva, skapa text, uttrycka – och sedan är det klart. För mig är texten bara förarbete, startskott för det verkligt spännande. Samtalet, dialogen – lärandet. Det är det jag vill åt. Men det är ju inte så det funkar idag.

Mina försök att inleda dialog med andra Blogg100-skribenter har resulterat i två saker: Tystnad (deras) och förvåning (min). Folk vill bli lästa, få trafik till sin sida, nya följare, många sidvisningar – bra statistik. Men så snart ett inlägg är postat är det färdigt, och skribenten börjar fundera på nästa postning.

För mig är det där symptomatiskt. Vem har tid att lyssna på vad andra säger, vi är ju alla upptagna med att tänka ut vad vi själva ska säga härnäst. Och jag är motvalls som vanligt, för jag vill verkligen inte det där längre. Ett tag tyckte jag att det var lite spännande – att kunna publicera sig, nå ut, bli läst! Men nu är det gjort. Såå 2014. Eller… ännu äldre egentligen. 2008 kanske…?

Men i alla fall: Blogg100 2015 blev ett kort kapitel för mig. Jag ser det inte ens som ett avhopp, jag ser det som tillfällig sinnesförvirring att jag ens startade.)

Boken fortsätter med att det är lätt hänt att man förkastar sin nya ”förståelse”, den nya kunskapen man fått men ännu inte riktigt hunnit göra till sin, och tycker att ”det gick ju bättre när jag gjorde som jag brukade”. Och så går man tillbaka och gör så. För att det går fortare, kräver mindre ansträngning, möter mål och förväntningar enligt modellen ”good enough”.

Det enda det gamla ”good-enough”-sättet inte gör är att leda vidare. Vi når det mål vi föresatt oss – men aldrig längre.

Lösningen är givetvis att vara medveten om att det fungerar så här, acceptera fasen av reflektion och ”applicerat lärande” – och i bästa fall försöka underlätta den där första omställningen genom att finnas där som bollplank och reflektionsstöd. För det är ju det ”omställningen” går ut på – att man behöver få det nya perspektiv man fått att passa in på rätt plats – både hos en själv, och i det jobb man ska göra, om det så bara handlar om att skriva blogginlägg om det man lär sig i ledarskapsutbildningen.

Det fina i kråksången med att ge tid och utrymme för reflektion och tankebollande är ju att även den som ”bara” agerar bollplank kan råka att lära sig något, eller få sina invanda cirklar en smula rubbade på kuppen. Och det det gör – såvitt jag vet – inte heller ont.

***

Överhuvudtaget tror jag att dialog är ett underskattat verktyg för ungefär allting. Men det får vi tala mer om i ett senare inlägg.

Kurslitteraturen är visst på samma spår som jag

Jag ligger uthälld i soffan snarare än i något som skulle kunna liknas vid sittande ställning, och verkmästarn i Huvudkontoret har egentligen redan tackat för sig och gått hem för dagen, men en kort liten tanke ska jag skriva ner i alla fall – mest för att det var så lustigt att jag snavade över den just idag.

Igår skrev jag ju om att jag tycker ensambloggandet känns stagnerat och ”gjort”, att jag längtar efter något som leder vidare – till något nytt.

Idag läste jag i en av böckerna till nuvarande kursen: ”…när vi reflekterar på egen hand sker det inom ramen för vår befintliga förståelse. För att vi ska kunna frigöra den låsningen behöver vi oftast någon impuls utifrån.”

Och det är ju faktiskt precis det jag skrev om igår. Mitt reflekterande på egen hand sker – förstås – inom ramen för min befintliga förståelse av verkligheten – men jag börjar faktiskt själv att känna att det är lite trångt innanför det där pannbenet, och att jag skulle behöva någon ”impuls utifrån” för att röra om bland allt jag annars bara tar för givet.

(Boken heter för övrigt Ledning och förståelse (Bokus, Adlibris) och är en rätt flummig historia. Fast jag tycker nog att den är flummig på ett intressant och tankeväckande sätt, i synnerhet om man gillar sociologiska flummerier. Och det gör ju jag. Jag är väl mer tveksam till hur jag ska kunna applicera bokens teorier på kursens rapportprojekt, men det är ju en annan sak.

Den handlar om ledarskap, men också om mänskligt lärande och utveckling, och om hur vi ser och förstår världen omkring oss. Författarna citerar bland annat Peter Gärdenfors som jag kommit i kontakt med i samband med diverse kognitionskurser. Och då kvittrar det lite extra i mitt nördiga inre – när kunskaper från olika håll smälter samman, visar paralleller och applicerbarhet på helt olika områden.)

En annan tanke ur den där boken är denna: 

”…ju större frihet ledare och medarbetare har att välja handlingssätt, desto större utrymme blir det för personernas oreflekterade grundantaganden och preferenser att få genomslag i handlandet.” 

Klura på den ett tag. Jag återkommer!

På schemat just nu: Gruppdynamik och teamutveckling

Fredagsplugg

Idag har jag suttit på lokal och studerat. Jag måste göra det ibland, för att hålla huvudet vid sunda vätskor när jag nu inga kollegor har – åtminstone komma ut och se lite folk. Idag kom dessutom en väninna förbi och pratade bort en liten kvart eller så, om väder och barn och krämpor och och Livet. Fikapaus i pluggfikandet. (Just det här caféet är ett av stans två bästa – och öppnar snart filial fem minuter från vår lägenhet. Det kommer att bli fullständigt livsfarligt. Och dyrt. Men trevligt.)

När väninnan hade gått pluggade jag vidare, och kunde efter ett tag mynta följande devis:

”En bra pluggdag är när man inser att man måste skriva om allt
man jobbat med tidigare under veckan och tyckt sig klar med –
men är lika glad för det, eftersom man lärt sig så bra saker.”

 En sån dag blev det idag. Allt skrivarbete inför nästa inlämningsomgång som jag suttit och kämpat med under veckan är bara att slänga bort, och börja på ny kula. För först idag hittade jag Nyckeln till alltihop. Det är så häftigt när man gör det – en kick som verkligen slår det mesta – att jag inte ens bryr mig om att jag måste skriva om hela veckans arbete. Nu känns det ju ändå bara roligt och spännande att göra det.

Delkursen jag läser just nu handlar om arbetspsykologi – det vill säga de psykologiska processer som ligger bakom allt vi, våra kollegor och chefer gör på jobbet – eftersom vi allihop är människor och psykologiska varelser. En viktig utgångspunkt för kursen är att skapa högeffektiva team som så att säga levererar både för organisationen och för teammedlemmarna. Jag tänker på min väninna som myntade ordet ”växeldra” för samarbete mellan ungefär jämnstarka personer som sinsemellan växlar ledarskap – eller ”drivarskap” kanske jag skulle kalla det. Läroboken (den blå tegelstenen i bilden ovan) kallar det för att ta kollektivt ansvar för gruppens resultat, och menar att det är det som skiljer vanliga arbetsgrupper från verkliga högpresterande team.

Jag har under årens lopp grupparbetat en hel del per distans – de som känner mig väl skrattar när jag kommer in på dessa evinnerliga grupparbeten, för de har verkligen varit ett ständigt upphov till allehanda frustrationer. Distansgrupparbeten är helt enkelt väldigt speciellt. Gruppdynamiken finns där, men den är mycket svårare att sätta fingret på – för att inte tala om att försöka styra över den, när man inte känner varandra eller ens ses. Ett av dessa åtskilliga grupparbeten sticker ut ur mängden genom att på en och samma gång ha varit det mest katastrofala och det absolut bästa av dem alla.

När jag nu läser om gruppdynamik i allmänhet och team kontra arbetsgrupper i synnerhet börjar jag så smått förstå hur det kunde bli så – vad det var som gjorde just det grupparbetet så bra, trots alla katastrofer. Det som hände var att delar av gruppen jobbade dynamiskt och med kollektivt ansvarstagande för gruppens leveranser – medan andra delar av gruppen inte gjorde det.

Modell_teamroller_klar

Den här modellen finns i kurslitteraturen som en grov indelning av roller i ett team – och det var faktiskt den här modellen som fick mig att tänka på mina gamla grupparbeten, eftersom den tydliggör den ”icke-deltagande” rollen, som var det som utgjorde katastroferna i det grupparbete jag tänker på. Resten av gruppen fungerade verkligen som ett högeffektivt, kollektivt ansvarstagande och växeldragande team – och växlade helt enkelt mellan de tre rutorna överst/till höger i modellen.

Det var enormt häftigt att få vara med om. Det är något mer än bara ett ”grupparbete som funkar”, det är då man får en konkret känsla av vad begreppet ”synergi” verkligen innebär. I en studiesituation innebär det dessutom att man lär sig långt mer än bara det som står i kursplanen – vilket är ett annat av kriterierna min nuvarande kurslitteratur nämner för skillnaderna mellan team och vanliga arbetsgrupper: Att trivsel och lärande utöver vad den konkreta arbetsuppgiften kräver är en del av arbetet, som blir naturlig eftersom alla teammedlemmar kollektivt stimulerar och driver varandra. Växeldrar, alltså.

Min växeldra-kompis och jag brukar båda beskriva oss som kameleonter i gruppdynamiksammanhang – det vill säga att vi känner in gruppen och antar den roll som gruppen behöver för att bli komplett. Kameleontrollen ingår med stor sannolikhet i modellens dubbla roll. Hon och jag har också drivit projekt tillsammans – vilket resulterade i ett synnerligen dynamiskt ledarskap med tydligt växeldragande. Den gången var nog hon mer uppgiftsspecialist, medan jag drog mer åt det socioemotionella ledarskapet – även om vi växlade även där, förstås. Frågan är om rollfördelningen skulle bli densamma om vi skulle driva projekt tillsammans igen. Jag är inte säker på det – men jag kan inte heller säga vad som avgör saken, när två kameleonter tillsammans ska bestämma färg…!

Uppgiften jag idag har insett att jag måste skriva om handlar om att sätta ihop ett team som på sikt ska kunna fungera just så kollektivt ansvarstagande och synergiskt stimulerande som jag beskrev ovan. Jag behöver kombinera rätt kompetenser förstås, men det är egentligen den lätta delen. Det svåra är att sätta samman kompletterande och ömsesidigt stimulerande personligheter, som lyfter varandra över den individuella nivån, skapar stimulerande dynamik – men också trygghet och balans i lagom proportioner för uppgiften som ska utföras.

Och därefter ska gruppen ledas genom alla faser av attityd- och beteendeutveckling, konflikter och normutveckling – allt det där som är en del av teamets utvecklingsprocess. Det ska jag skriva om i nästa vecka.

Behöver jag säga att jag trivs väldigt bra med det jag pluggar just nu…?

***

Jag har egentligen alltid tänkt att jag skulle blogga om det jag studerar – alla intressanta saker jag läser, lär mig och funderar på. Som när jag pluggade litteratur och fyllde bloggen med såväl recensioner som analyser. Det har blivit lite dåligt med det där, både vad gäller lingvistiken och ledarskapet. Men skam den som ger sig – kanske blir det mer av den här varan framöver, nu när jag åtminstone spräckt nollan.