Recensioner i presens – och en bok i perfekt

Jag har brukat banna mig själv för att jag ofta velat recensera böcker innan jag läst ut dem, att jag tar ut händelser i förskott och går igång på att skriva om böcker jag kanske nätt och jämnt kommit till mitten av. Så kan man ju inte ha det – hur ska det se ut, recensera på så lösa boliner, nej vet du vad…! Och så tvingar jag mig att avstå. Vänta på det goda tills det är i rättan tid, när jag läst sista sidan och rätteligen kan ha en uppfattning om hela boken – se tillbaka på den som en enhet.

Fast när jag väl lämnat boken har jag ju lämnat den. Då är jag inte längre där, i den, uppfylld av den och full av bubblande tankar och känslor om den. Det är ju de tankarna och känslorna som gör att jag vill skriva om boken. Väntar jag tills efteråt har jag redan missat tåget Jag vill inte göra någon saklig summering eller moget överväga bokens disposition, tema och språkliga kvaliteter. Jag vill fånga upplevelsen av boken, just medan jag har den.

Och jag är ju ingen kulturskribent så jag får faktiskt göra som jag vill!

Två böcker har jag läst ut hittills i år, de ska få sina efterrecensioner. Sen ska jag börja skriva om böckerna jag läser, snarare än böcker jag läst.

***

Det var en tweet som fick mig att Bokus-googla boken Arv och miljö av Vigdis Hjorth, en tweet som reflekterade kring familjeförhållanden och varför boken blivit så populär. Jag hade inte hört talas om den – är väl i allmänhet ganska dålig på att hålla mig informerad om aktuell bokutgivning och vad som är ”populärt” – men impulsköpte eboken och läste den som årets andra bok.

Den har verkligen ett säreget språk – korthugget, repetitivt, bitvis nästan mässande. Stora delar av berättelsen bygger på ett detaljerat refererande av turer och korrespondens i en arvstvist mellan vuxna syskon i en familj med en historia av onämnbara hemligheter och brutna relationer. Den verkliga konflikten vävs in som avvikande trådar i väven kring arvstvisten, som ingenting egentligen handlar om.

Det är säreget, men väldigt effektivt. Jag dras med och in i berättelsen om en familj som formerar sig kring den onämnbara elefanten i rummet, där äldsta systern blir parian som får bära skulden för familjens splittring, när hon i själva verket är offret. De logiska krumsprången resten av familjen ägnar sig åt för att rationalisera kring det man inte vill se, inte vill tala om, inte vill erkänna finns där, gör mig bitvis illamående. Det är som att det inte finns bara en elefant i det där rummet, det finns två – den andra elefanten är där för att dölja den första.

Språket håller läsaren lite på armlängds avstånd, ändå är det omöjligt att värja sig från den här boken. Den drabbar en – kanske särskilt genom kontrasten mellan det säregna språket och den känslomässigt outhärdliga berättelsen.

Betyg: 4

Om läsning som ljus i mörka hörn

När mina studier var över i våras, var det läsandet jag längtade till; bokläsandet, skönlitteraturen – i motsats till kurslitteratur och sidoanteckningar. Missförstå inte: Jag älskar fortfarande att läsa facklitteratur, med överstrykningspenna och postit-block till hands, enbart för nöjet att lära något nytt, bredda ett perspektiv. Men min längtan handlade om den ”onyttiga” läsningen, att läsa utan syfte, läsning utan någon annan funktion än nöjet i stunden.

För att lyckas med studierna var jag tvungen att vänja mig vid att sökläsa effektivt och med ett syfte. Med fokus framåt. Hur kan jag använda det här? Och det här? Och…

Det är väl en egenhet jag har, lite på gott och ont, detta att ständigt vara på väg framåt. ”Här är jag nu, visst visst – men sen då?” Fokus framåt, alltid. Att läsa skönlitteratur är för mig en övning i mindfulness – att låta stunden, upplevelsen, här och nu, ta plats. I mig. Förankra mig.

Att hitta tillbaka till skönlitteraturen övar mig i att läsa mindfullt, och det i sin tur öppnar vägar som inte rymdes i det effektiva, framåtlutade läsandet. Det öppnar mig, som man öppnar ett sommarboende efter en lång vinter. Huset är gistet, det knakar och knäpper i fogarna, dammet ruvar i mörka hörn. Men det vänder, med ljus och ny luft och liv som vaknar upp om våren.

Än finns det kvar i mig – läshungern, pinnjakten, det sneglande ögat efter nästa bok, fast jag fortfarande har halva kvar av den jag läser nu, driften att börja läsa flera böcker parallellt. Men böckerna gör sitt jobb ändå, sipprar in i mig och fyller de där dammiga vinterhörnen med röster, känslor, berättelser. Kalibrerar om mig, flyttar fokus från ”alltid framåt” till ”här och nu”.

Kanske ’spring is coming’ ändå…?

En posttraumatisk lavett

Vid elvasnåret, när varje vettig människa åtminstone ”tänker på refrängen”, sträcker sig efter tandborsten och intar någon form av horisontalläge, inspekterade jag istället statusläget på läsfronten. 70 sidor kvar. Jag skyndade ut i köket, återvände med ett glas vin och några ostbitar. Sova kan man väl göra när man blivit gammal, eller…?

Nu är klockan drygt halvett, boken utläst och vinslurken susar runt innanför pannbenet på ett ganska trivsamt sätt. Jag är inte det minsta ledsen för att jag inte hade vett att gå och lägga mig ”i tid”, även om jag vet exakt hur mördande tungt det kommer att kännas när väckningsappen i iPhonen sliter sömnen ur kroppen på mig om sisådär 6 timmar.

Sova kan man göra ”pau himmet”, sa vi som unga studenter på 90-talet. Numera är jag väl – med den tidens perspektiv räknat åtminstone – halvvägs till ”himmet”, men devisen håller än. Och det jag tänker ikväll är att ibland är det precis rätt att göra så. Inte för ofta – men att någon gång ibland helt sonika ge fan i att vara så förbannat förnuftig, kan faktiskt vara tämligen underbart.

Inbrottet spökar fortfarande i mitt huvud – skämtar med mig aprillo, rent av. I helgen, när vi skulle skjutsa äldsting-sonen till ett kalas blev jag plötsligt övertygad om att tjuvarna skulle ha stulit bilen också, fast båda bilnycklarna låg orörda i sina lådor. Dessutom har jag börjat tänka att inbrottet i förra veckan bara var en fråga om att rekognoscera – att när jag kommer hem kommer dörren vara inslagen, lägenheten urblåst, länsad på slitna IKEA-möbler och bättre begagnad elektronik.

Som sagt – den posttraumatiska nojjigheten är inte rationell nån enda stans, men den är påtaglig. Fast av någon anledning känns en kväll som denna, när jag ger fan i förnuftet och rationella argument och istället sitter uppe ”alldeles för sent” för att läsa ut boken jag började på igårkväll, som en välriktad lavett rakt i det fula, flinande posttraumatiska ångestnyllet. Jag kan inte riktigt förklara varför, men att det känns så är gott nog för mig, åtminstone just nu.

Nästa delikata problem på den nattliga agendan får bli att bestämma mig för vad jag ska läsa imorgon:

  • tjeckisk fantasy
  • en samling samtida sociologiska essäer om samhället och dess individer
  • dansk poetik
  • eller möjligen en spansk sagoroman…?

Ack, alla dessa beslut…

 

 

Bloggenkät: 20 snabba val om läsvanor

Bloggenkäter ska enligt ordination intas med stor försiktighet, anser jag – men en lille én då och då skadar väl inte…? Jag fann den här hos Dark places, som fann den hos Enligt O – som jag också läser. (Fast just nu är det lite slumpmässigt med bloggläsningen, måste jag erkänna.)

***

(Mina val är fetmarkerade.)

Morgonpigg eller nattuggla? Tja alltså… Både och? Varken eller? Jag är nog hyggligt morgonpigg egentligen, men inte så att jag studsar upp frivilligt före gryningen. Inte heller har jag vett att komma isäng om kvällarna… Jag dras helt enkelt till vilken tid på dygnet som helst, när det är tyst och lugnt omkring mig – och som småbarnsförälder är den tiden vanligtvis nattetid.

Bibliotek eller bokhandel? Bokhandel! Bibliotek blir för dyrt för mig. (Go figure…)

Adlibris eller Bokus? Jag har varit flitig Adlibriskund sedan 1999. En gång fick jag faktiskt för mig att räkna ut exakt hur mycket jag spenderat där – det var en rejäl peng. 27 glada laxar i en laxask. Host. Min relation med Adlibris är alltså en lång och ömsesidigt berikande sådan. Men det irriterar mig enormt att de vägrar skicka utomlands. (Jag menar – hur svårt är det att skicka inom EU?) Bokus skickar utomlands. Så sen en tid tillbaka har jag lite som projekt göra Bokus till favorit. De är ju faktiskt enda alternativet, så länge vi bor i Tyskland och jag vill ha svenska böcker.

Ljudbok eller e-bok? Nu blev det ju svårt. Ljudböcker gillar jag inte och e-bok har jag inte provat. Pillade lite på min väninnas e-bokläsare i somras, en sån där som inte lyser en i ögonen utan faktiskt ser ut nästan som papper. Den såg väldigt fin ut, och jag blev nästan lite köpsugen. Fast sen tänkte jag – bara manicken kostar väl ett par tusen. Hur många pappersböcker får jag för det? E-böckerna i sig kostar ju i princip lika mkt som pappersböckerna – betydligt MER än pocket, rent av. Så – jag föredrar nog e-bok, fast jag har inget att läsa dem på…!

Inbunden eller pocket? Svårt igen. Men jo, jag gillar pocket. Lätt att knöla ner i handväskan, ta med sig i badkaret, packa väskor fulla av när man åker på semester. Däremot har jag lovat mig själv att köpa mer inbundna böcker – för att det är roligare att spara i bokhyllan när man läst dem. Och för att det är lite kul att läsa böckerna innan ”alla andra” har läst dem – och de ens har kommit ut i pocket…!

Vampyrer eller zombies? Ingetdera. Förlåt, men jag är väldigt otrendig på den punkten, faktiskt. Men okej då. Vampyrer förekommer i Kings Dark Tower-serie som jag läser och älskar just nu, och dessutom i en annan King-bok som refereras till i serien, och som jag faktiskt inte läst ännu.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Ja, alltså – egentligen ingendera, men Läckberg har jag ju inte läst, och Ondskan var faktiskt riktigt bra, så då får det blir Guillou. (Fast jag hängde faktiskt lite med Läckberg på Shortcut, innan hon blev publicerad och sådär… känd. Dagens Lassie, kanske? 😉 ) Fast helst – om man nu ska välja ”kiosklitteratur” – håller jag mig till Stephen King i den genren!

En i taget eller slalomläsning? Jag har försökt mig på slalomläsning, men jag funkar dåligt med det. Oftast blir det att jag försöker när jag läser någon bok som egentligen inte fångar mig, men som jag av en eller annan anledning ändå vill läsa ut. Fast vanligtvis slutar det med att den första (tråkiga) boken blir vilande, och jag läser ett helt gäng andra böcker – en och en – emellan.

Bokmärke eller hundöra? Både och faktiskt. Ibland gör jag marginalanteckningar också. Och viker kom-i-håg-hundöron i bokens nedre hörn, för att jag gillar en mening eller tanke just på den sidan. Som bokmärken använder jag med stor förkärlek ”försättskortet” till tarotkortlekar, fråga mig inte varför. De har rätt format, är sköna att hålla i (i stimmiga miljöer håller jag fortfarande bokmärket under raden jag läser, för att lättare kunna fokusera) och är oftast vackra att se på.

Chips eller choklad? Ska det föreställa en fråga? ALLTID choklad. Särskilt chokladfabrikens lakritskola med havssaltflingor på toppen. *dregel*

Biografier eller memoarer? Alltså – jag har aldrig läst en memoar, och aldrig läst en biografi. Men eftersom Palme-biografin Underbara dagar framför oss står på önskelistan, så får jag väl svara biografier. (Fast lite sugen är jag också på muminpappans memoarer, så… En svår fråga!)

Skräck eller chicklit? Mja alltså… Läser jag nu skräck, egentligen? Jag läser Stephen King med stor förkärlek – det lär ingen ha missat vid det här laget! Men ÄR det nu egentligen skräck? I början av karriären skrev King definitivt skräck, men numera? Mja. En definitionsfråga, helt klart, men jag skulle svara nej. Här gör jag det dock enkelt för mig och svarar ”skräck” men menar King. Rätt och slätt!

Boken eller filmen? Här blir det ju svårt än en gång – jag är ju både boknörd och cineast. Många av de bästa filmer som gjorts är ju baserade på klassiska romaner – eller noveller. Och många av filmvärldens veritabla bottennapp är usla just för att de är baserade på ett undermåligt, icke-litterärt manus. Och visst förlorar man mycket i översättningen mellan bok- och filmmedierna, men det finns ju också en och annan berättelse som vunnit enormt på att finnas tillgängliga inte bara i bokform, utan även som riktigt välgjord film. Sagan om ringen-trilogin är väl det tyngsta exemplet. Jag har aldrig orkat läsa böckerna, men filmerna har gjort att jag ändå fått mig berättelsen ”till livs”.

Twitter eller Facebook? Egentligen hade jag tänkt skriva ett eget inlägg om hur det kom sig att jag, från början rabiat Twitterskeptiker, till slut fastnade för denna föga användartillvända tjänst. Men eftersom det nu aldrig verkar bli något sådant inlägg, så tar vi väl kortversionen här: Jo, jag har fastnat för Twitter. Jag tycker om att skriva koncisa mikroblogg-inlägg och jag tycker om att det är lätt att ta/få kontakt med nya människor via Twitter. Man blir nyfiken på någon, man följer, man börjar snacka. Inte svårare än så. Och gränssnittet? Egentligen helt idiotiskt – men man vänjer sig!

Strindberg eller Heidenstam? Ja, alltså här måste jag alltså erkänna min brist på bildning. Av Strindberg har jag läst några ynka noveller – varav ingen kunde ”klå” Ett halvt ark papper, som är en av de bästa noveller som någonsin skrivits. Heidenstam har jag garanterat läst på litteraturkunskapslektionerna på gymnasiet, men inte så att jag minns vilka texter som var hans.  Jag tänker ibland att jag borde se till att läsa fler klassiker, men sen är det ändå något som tar emot. Kanske tvångsfaktorn från skolan? Jag vet inte. Mitt nästa ambitiösa projekt är dock att läsa fler Nobelprisförfattare. Strindberg och Heidenstam och grabbarna får väl vänta tills jag fyllt min bildningskvot med nobellister.

Kokbok eller bakbok? Egentligen är jag bättre på att baka än att laga mat, men eftersom jag nu håller på (igen) med att vänja mig av med mjöl, så är det väl bäst att jag håller mig till kokboken. God knows I need it… 😉

Te eller kaffe? 😀

Rött eller vitt? Fast jag är gräsligt illa påläst om viner egentligen. Jag kör oftast på sydafrikanska viner, de är mumsigt fylliga och smakrika, och funkar ost och sånt som jag vanligtvis vill ha vin till.

Boklördag eller ViLäser? ViLäser hör till tidningstraven jag alltid köper med mig när vi är i Sverige – upptäckte egentligen inte tidningen förrän vi flyttat hit. Det går säkert att skaffa utlandsprenumeration – men se det är jag för snål för…! Och desto högre lyxfaktor att gå på pressbyrån när man väl ÄR i Sverige…!

Man Booker Prize eller Augustpriset? Augustpriset är svenska förlagsbranschens eget litteraturpris, och en god kvalitetsstämpel för samtida litteratur. Ett tag höll jag koll på det där, men sen kom de där åren när jag knappt läste alls och jag tappade kollen. I år ska jag hålla koll på nomineringarna (tillkännages 17 oktober) och pristagarna (21 november) igen! Man booker prize? Never heard of it…

***

Visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är – tror jag inte ett dyft på… Fast iofs skulle det vara rätt roligt att se vad folk fick för bild av mig genom min brokiga bokhylla. Men hursomhelst – det här var mer om läsvanor/preferenser än själva bokhyllorna, men nyfiken är jag ändå. Svara du med – och lägg en länk hit, så jag ser!

Utmaning med köpstopp – böcker

I scrapbookingkretsar har det blivit vanligt att folk utmanar sig själv att skapa si eller så många grejer innan de får lov att shoppa igen. Jag har gjort något halvhjärtat försök någon gång, men ofta inspireras jag just av nya grejer, så att det är just när jag har nya saker att leka med som jag får något gjort – och jag handlar inte för mycket scrapsaker längre. Förr kanske, men inte nu.

Däremot funderar jag på om jag borde instifta någon motsvarande utmaning vad gäller böcker. Blockera sajterna Adlibris och Amazon till dess jag läst åtminstone… 5? 10? 15? av böckerna som redan hotar spränga bokhyllan.

För det hjälps inte att bokbeställningen jag gjorde i måndagskväll inte ens nått sin svenska adressat (svågern), än mindre levererats till mig. Min nya Adlibriskorg är redan uppe i 7 artiklar och 565 kronor. På fyra dagar blankt. Och då har jag ändå hållit igen, tycker jag själv. Har jag läst 7 böcker under dessa 4 dagar? Nej. Jag är nånstans kring en tredjedel in i Extremely close and incredibly loud, och lika långt in i Svenska för idioter. Parallellt försöker jag pressa in en och annan dikt av Daniel Boyacioglu som inte alls tilltalar mig, och Kristina Lugn som tilltalar mig desto mer. Så jag läser – men inte går det fort. Långt ifrån lika fort som habegäret uppstår.

Först tänkte jag – okej, för varje bok jag vill köpa måste jag ha läst en bok. Enkelt. Men… Då hamnar jag ju i ett status quo-läge för alla de olästa böcker som redan står och dignar i hyllorna, och råder inte bot på alla tidigare impulsköp som står och dammar igen till ingen nytta. Alltså fick jag definiera om utmaningen: För varje bok jag vill köpa, måste jag ha läst ut 2. (Kursböcker undantagna ur köpstoppet – räknas dock som lästa titlar, åtminstone så länge jag läser skönlitteratur som kurslitteratur.)

Vad tror ni om detta? Innan jag får lösa ut nuvarande Adlibriskorg, måste jag alltså ha plöjt 14 av de böcker jag redan har hemma. (Fast ja – de fyra jag håller på med just nu måste såklart räknas…!) Känns tufft, men kanske funkar… Det finns mycket kul i min bokhylla redan – egentligen behöver jag inte köpa böcker på länge.

Nån mer som behöver utmana sig?