The scribble project

Min egen kreativitet har lite grand gått i stå just nu – för mycket annat som kommer i vägen hela tiden, jag gör mina försök, men… Nej. Lusten infinner sig inte riktigt när orken tryter. Det är trist, men – äh, det kommer igen. Tror jag.

Hursomhelst – i brist på eget skapande måste jag visa den här bloggen, som jag hittade tack vare min namne Jenny och hennes fantastiska tolkning av en av skisserna på The scribble project.

(c) The Scribble Project
(c) The Scribble Project

The scribble project bygger på ett antal färdiga skisser, som man fyller i med pennor och kritor, vattenfärger och tusch eller vad man nu känner för. Det finns element att utgå från, men du använder dem som du vill – och det är förstås galet roligt att se alla människors personliga tolkningar av de där skisserna.

Det här är ett skissande och kreativt lekande i min smak – och även om jag inte gjort min första än, så är jag illa sugen på att leka med de här skisserna, inte minst för att kickstarta den rostiga, dammöverdragna kreativiteten som somnat av leda djupt inom mig just nu.

Karta över annorlundaland

Väninnan, fru Jensen, delade den här länken på Facebook. Jag delade vidare där – men samtidigt tycker jag att den här texten är så bra och så viktig att jag vill dela den igen, mer permanent, här i bloggen.

Mia Skäringer lyckas fånga sin sons perspektiv, inte bara sitt eget föräldraperspektiv. Känslan av att vara ”ohemma i världen” som hon skriver, när dagispersonalen bara vill få honom att vara som ”alla” de andra. Som om några barn är lika egentligen – men visst: Det är skillnad på olikaskap och olikaskap. Individualitet kan vi (i viss mån, åtminstone) acceptera, men sen kommer de där besvärliga olikaskapen. Diagnoserna. Dem ryggar vi undan för, och vänder oss bort ifrån.

I onödan. Jag önskar att vi kunde ge rum åt alla slags olikaskap. Inte döma ut några med rynkade näsor och säga ”det där är FÖR olikt”, det där är inte normalt. Men det är bara det som behövs. Att tillåta och ge plats även för det som är olika. Det har vi råd att kosta på oss. Såpass rymmer vår mänsklighet.

Jag ber dig läsa Mias text. Bara läs den. Den är inte speciellt lång, den är verkligen inte svår och det tar dig högst fem minuter att läsa den.

Lägg de fem minuterna på att vidga ditt sinne för människor som är lite, lite annorlunda. De finns i din närhet också, i allas närhet. Kanske ser du dem, kanske vet du inte hur du ska förhålla dig till dem, kanske skräms du av dem, för att de inte ingår i din bild av vad som är ”normalt”.

Men läs texten. Den hjälper.

Himmel & Ord har vunnit ett körsbär!

För några dagar sedan fick Himmel & Ord en utmärkelse av finaste slag:

”Cherry on top – for beautiful blogs with that little bit extra”.

Det kändes väldigt fint att få den här utmärkelsen just nu, när jag själv känner att jag bloggar mindre än någonsin. Mindre än jag egentligen vill och mindre strukturerat och genomtänkt än jag egentligen vill…

(Å andra sidan gläder det mig också enormt att det inlägg jag gjort på sista tiden som verkligen krävde en hel del tanke- och känslomässig möda också blivit ett som flitigt läses och länkas kors och tvärs över webben. Det betyder mycket och är god avkastning på det känslokapital jag investerat i den där texten!)

Att ha åstadkommit något hos någon – en känsla, en tanke, kanske rent av en insikt – det känns fint någonstans djupt i den sköra bloggsjälen! Awarden kom från allrakäraste Linda, copywriter, skrivande, tänkande människa och underbar i största allmänhet! Tack!

Men utmärkelser förpliktigar. Som stolt Cherry on top-pristagare ska jag berätta om tre saker som ligger mig varmt om hjärtat, samt dela ett favoritfoto med er – innan jag passar bollen vidare till nästa pristagare!

Det blir nästan lite fånigt att berätta om saker som ligger mig varmt om hjärtat – är det några som redan vet, så är det ju ni som läser här. Å andra sidan har kanske någon av alla som länkat sig hit under de senaste dagarna faktiskt fastnat på vägen, och kan behöva en snabbresumé. Alltså:

Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat

Jag tänker helt brutalt bortse från fred på jorden, familjen och åt alla människor en god vilja och sånt där generellt krafs som liksom hör till frågor av det här slaget, och väljer tre saker som kanske säger något mer.

1) Sköra människors rätt att ta plats i världen

Alltså – skörhet är inget konstigt. Skörheter har alla människor. Sjukdomar, känslighet, funktionsnedsättningar, depression, ångest, annorlundaskap, smärta/värk… Skörheter som vi skyddar och gömmer så gott vi kan, inte minst för att vi lever i ett samhälle där skörheter är en belastning, en skamfläck och ett tecken på onda ögat, allraminst. Ett tecken på att man inte är riktigt lika mycket värd som människa som de friska, starka, felfria… (Som inte finns, annat än som illusion, förstås.)

Samhället bygger liksom på att vi ska komma kanande längs det löpande bandet som leksakerna i tomtens verkstad och inför ett strängt storebrorsöga befinnas funktions- och livsdugliga (i den ordningen), få en OK-stämpel i rumpan och slussas vidare i tillvaron. Ett barnprogram som mina barn tittade på ibland när vi fortfarande bodde i Sverige, handlade om gemenskap och vänskap bland de dockor och nallar som INTE fått OK-stämpel av fabrikens kvalitetssäkrare. Mer än en gång fick det programmet mig att fundera på parallellen till modernt vuxenliv.

Jag tror inte att jag är skörare än någon annan, inte egentligen. Däremot kanske jag har snavat över mina skörheter på ett sätt som jag inte kunnat gömma undan eller vifta bort. Dessutom har jag helt enkelt inget vidare pokerface, särskilt inte när det handlar om saker som betyder något. Därför har jag tyckt att jag lika gärna kan berätta själv – men jag har inte vunnit några pluspoäng för öppenhet, många gånger tvärtom. För skörheter ska man gömma undan, så att hederligt folk (dvs andra människor) slipper skämmas över dem. Eller nåt.

Men är man idealist så är man, och ska jag formulera en ”barrikadfråga” för egen räkning, så blir det nog denna. Att ingen borde behöva skämmas över och dölja att man är lite vanligt skör och mänsklig.

2) Kreativitet

Fast jag skriver det med viss, eller kanske rent av ganska stor tvekan. Jag känner mig inte särskilt kreativ just nu. Jag gör saker mest på rutin och gammal vana, ungefär som min mormor brukade sticka – med vana, automatiska rörelser, som en avkoppling snarare än aktivt, kreativt skapande. Egentligen önskar jag att jag fullt ut levde mitt i den där aktivt skapande kraften, hela tiden.

Fast jag vet inte om det egentligen är särskilt realistiskt. Det kanske är som det ska vara, att skapandet ibland får vara den sköna, avkopplande låta-tankarna-vandra-grejen som det är för mig just nu – och i andra perioder vara det stimulerande uppåttjacket. Just nu är livet i övrigt rätt mycket uppåt-tjack som det är, och den sköna trygga skaparkoftan är antagligen precis vad jag bäst behöver just nu. Huvudsaken är väl att den finns där, överhuvudtaget.

3) Kaffe.

Jag skämtar inte, kaffe är viktiga grejer…! Kaffe ska vara vällagat, varmt och vackert – som ovan. I Tyskland, precis som i Sverige, säljs take-away-kaffe i nära nog varenda gathörn. Fast här gäller kvalitetskonceptet mer ”fort, hett och billigt” – vilket inte riktigt matchar min devis… :-/

Nåja, jag är glad och tacksam att jag hittat ”mitt” kaffeställe på fullt acceptabelt avstånd från minstingens dagis. Det ingår i ”rutten”,  kanske inte varje dag men ett par gånger i veckan i alla fall. Bättre kaffe går inte att få tag i i den här stan – tveksamt om Stockholm kan prestera så ljuva droppar…!

(Bilden är för övrigt tagen med Fånen och appen Instagram, fast jag har faktiskt inte testat att direkt bildblogga med telefonen än… Nåja, ska ha något roligt att göra nästa vecka…!)

En favoritbild

Jag har ingen direkt favoritbild, tror jag. Inte just nu i alla fall. Ett bra tag har jag tyckt att fotograferandet stagnerat, bilderna blir inte bra och jag blir inte nöjd. Dessutom hinner/orkar jag aldrig Photoshoppa (och de gånger jag gör det tycker jag mest att jag sitter och försöker rädda kassa bilder som jag av någon anledning – känslomässig, vanligen – vill behålla. Inget man blir glad och får wow-boostar av, precis).

Men den här får jag sommarkänsla av i alla fall – och det kan behövas så här års!

Och så går äran och den virutella vandringspokalen vidare…

…till fler bloggare som skänker vardagen ett körsbär på toppen med sin förmåga att med ord sätta guldkant på tillvaron! Jag måste erkänna att jag blivit en dålig bloggläsare på sistone, så jag nöjer mig med att skicka vidare äran till tre bloggare.

Första körsbäret går till Anna Jensen som skriver Jensens tankar med en intensiv närvaro i vartenda ord. Det är vanligen korta men hårdkoncentrerade blogginlägg – gärna kryddade med stämningsfulla Instagram-fotografier – om livet här och nu, och nästan varenda inlägg sätter sig som en smäck, rätt i solar plexus. Ordkraft! Några texter jag rekommenderar: Fredagsfuckingmys och Övertydligt.

Körsbär nummer två tilldelas käraste kollegan och bloggen Fem minuter du aldrig får tillbaks. Det är svårt… för att inte säga fullständigt omöjligt att ringa in vad ”Fem minuter…” (a.k.a Pausblogg i min länklista till höger – bloggens egentliga titel är ju så förbålt lång, det rubbade mina grafiska/estetiska cirklar…!) handlar om. Den kan handla om allt från kritisk samhällsdebatt och medieanalys till vådan av att lista The Poodles på en tillställning för män som gillar metall (vilket för övrigt är min favorit och fick mig att hjälplöst fnissa så tårarna rann) samt åtråvärda prylar med robotanknytning. Och däremellan lyckas människan skriva klokt och nyanserat (Nåja… men alla nyanser av svart, åtminstone…?) om ungefär allt annat också. Konceptet ”Fem minuter…” är möjligen något att ta i – då får man läsa snabbt och ge fan i att tänka så mycket medan man plöjer. Fast då gör man sig själv en otjänst, tycker jag. Tänka är trevligt, och ”Fem minuter” ger många gånger ett väldigt bra avstamp till tankeövningar. Rekommenderas varmt!

Cherry on top är ju en väldigt, eh rosa award. Den känns kanske lite… tjejig. Sa jag, och sket väl därmed i feministernas blå skåp, men så förtappad är alltså jag – jag ser rosa och tänker tjejigt. Huga! Men, icke desto mindre – tänker jag ta tillfället i akt att sända mitt tredje körsbär till Fredrik Backman som bloggar på tidningen Cafe (say no more, eller…?). Men jag garvar högt åt hans ”lätt raljanta” <– (en så kallad underdrift) anekdoter ur familjelivet och måste ju passa på att rekommendera när man nu har en ursäkt. Även om den nu råkar vara rosa…! Fredrik skriver inte enbart om dialoger och happenings inom familjen, utan kan även han dra till med mer samhälleligt orienterade analyser.

Joy Nashs ”Fat rants”

Ni kommer aldrig att få se nåt ”vloggande” (videobloggande, alltså) från mig – ifall någon sitter och önskar sig något sådant kan jag bara beklaga. It ain’t gonna happen…!

Men en som gör det – och gör det förbannat bra – är Joy Nash, med sina Fat Rants. Jag såg den första av filmerna för flera år sedan, den tredje hittade jag via Cecilia idag – och då blev jag givetvis tvungen att leta fram den andra också. Sedär – en trilogi, snacka helkväll!

Jag fnissar högt och hjälplöst åt de här filmerna, samtidigt som jag – givetvis – nickar igenkännande och sätter fnisset i halsen då och då. Framför allt gillar jag Joys utstrålning, och modet att göra filmer om att vara fet med en sån humor och självdistans!

En länk

Jag har försökt skriva något om den här artikeln, formulera något klokt, reflektivt och sammanfattande… Men det går inte. Alla tankar, alla ord kring det jag läser blir fjuttiga och når inte på långa vägar när upp till något som kan mäta sig med texten, och alla tankar och känslor som rörs upp i mig när jag läser den.

Jag kan knappt ens förklara vad den handlar om. Den handlar om livet. Om att älska. Om lycka. Och om att inte ha varit i Paris.

Och den är något av det mest välskrivna jag läst på länge, länge. Det skulle ha kunnat vara ett stycke ur en stor roman – men det är ett stycke ur verkligheten. Just därför. Bara läs den.