by Jenny -

Tankar om att hitta inspiration

I förmiddags satt jag på kontoret och funderade på fenomenen kreativitet och inspiration. Högaktuella grejer – både med tanke på mitt förra inlägg, och som utvecklingspotental för mitt nuvarande jobb som ”författarstudent”.

(Fast Mittuniversitetet är vääldigt noga med att poängtera att kurserna på intet sätt ska tas som författarkurser, utan akademiska kurser i litteraturvetenskap, där examinationen utgörs av egna skrivövningar. Jojo. Det känns som lite hängslen-och-livrem-lösning för att inte ”ha lovat” för mycket – och är onekligen lite trist när det handlar om en (eller två) grundkurser som inte leder till någon som helst examen. Tänk dig att du går en kurs i tyska – och skolan deklarerar att du inte ska förvänta dig att lära dig tyska, utan se kursen som en ren grammatikkurs…)

Jag börjar så smått försöka lösa upp knutarna som håller min ”känsla av kreativitet” fången någonstans i ett mörkt skrymsle. Jag vet inte hur ingående ni studerade bilderna i förra inlägget, men någonstans mitt på den med småjävlarna stod det ”Stress dödar” – och det gör den. Stressen. Dödar. Dels dödar stress rent bokstavligt förstås – men den dödar också sådana mjuka värden i livet som kreativitet, glädje och närvaro.

Och innan nån börjar prata om positiv och negativ stress, låt mig poängtera att jag inte tror ett dyft på någon positiv stress. Är det positivt, så är det inte stress. Yrande om ”positiv stress” är en chimär, ett samhällsdistribuerat opiat, som ska få dig att klandra dig själv när du reagerar negativt på det som påstås vara ”positiv stress”. Det är en högst mänsklig form av Kejsarens nya kläder – men det är ett spel med ditt liv och ditt välmående som insats.

Utmanande arbetsuppgifter är inte i sig stress. Stressen uppstår när det är utmaning-utmaning-utmaning-utmaning – utan tid/rum för återhämtning och återbalansering. Stress är en yttre situation som utgör en påfrestning för kropp, psyke och själ. I ”grundutförande” är vi rustade för sådana tillfällen, väldigt väl rustade till och med. Vi är inte rustade för att leva i ett ständigt stressat tillstånd, men det är sådan världen vi skapat omkring oss är idag. Alla dessa ljud, alla dessa intryck, alla dessa roller vi ska klara, allt vi ska hinna med, allt vi vill hinna med, allt vi ska uppnå, uppleva, hinna, fixa, köpa, känna, lära, göra… Vi har skapat en miljö och en samhällsstruktur som bygger på stress som en mycket fundamental byggkloss. Och sen undrar vi varför vi blir sjuka…

Hursomhelst, det var inte det jag skulle ta upp nu, även om jag är övertygad om att eftersom kropp och själ hänger ihop och påverkar varandra, så är det här en pusselbit i helheten. Men det som slog mig där jag satt i morse – och läppjade på min cappuccino, funderande på Julia Camerons gamla slagord ”Fyll visthus och bodar” (som jag skrivit om förut, bland annat här) och var jag ska hitta inspiration att fylla mina visthus och bodar med – var att vi också bygger ett samhälle där inspiration inte riktigt ryms.

Jag började fundera på konstmuséer och gallerier och liknande för inspiration – men det kändes inte alls särskilt inspirerande. Gallerier är inte mer inspirerande än vilket snofsigt varuhus som helst – det är ett mammons tempel som så mycket annat. Konstmuséer kan vara trevliga – men de påminner också i hög grad om högtidliga kyrkomiljöer. Där förvaras den heliga konsten, och man går omkring därinne som om man har en eldgaffel… eh, längs ryggraden, och alltihop kommer att präglas av en ytlighet som är mycket långt ifrån den slags inspiration som jag söker.

Jag tänkte att allting handlar bara, uteslutande, enbart, om ekonomi. Är det en bra idé ska det tjänas pengar på det. Och det innebär att det utrymme som borde ha funnits för inspiration, batteriladdning, mänskliga upplevelser – det utrymmet upptas istället av ren konsumtion. Produkter att köpa, tjänster att hyra. Allt utlovas göra dig lyckligare, mindre stressad, mer kreativ, mer lyckad, mer av allt. När det du egentligen behöver kanske är att hitta in i dig själv.

Jag märker det på mig själv – när jag känner mig oinspirerad, vilsen och låg blir impulsen blir att jag lockas att köpa saker, för det är det som FINNS. Tillgängligheten av varor och produkter och alla dessa infernaliska ”budskap” som trycks på mig i egenskap av högt ärad konsument – allt det där gör att jag tappar kompassriktningen över vad det egentligen är jag vill ha. Vad jag verkligen behöver – i det här fallet, vad som verkligen skulle inspirera mig.

Tänk dig själv olika slags avkopplings-, rekreations- och inspirationsaktiviteter i världen runt omkring dig- hur många av de idéer du får involverar någon form av penningtransaktion a.k.a konsumtion?

Jag säger inte att konsumtion är det enda som finns. Allt finns, bara man letar lite. Men det är ju just det där – konsumtionsmöjligheterna finns ständigt under näsan på dig, allt annat får du leta efter – och för att leta måste du veta vad du letar efter. Då blir det genast svårare – och desto lättare att falla för det du ser framför dig – konsumtionen.

Jag vet inte om jag hade så mycket till poäng med det här inlägget. Jag tänkte på Julia Cameron också, under mina förmiddagsfunderingar på kontoret. Framför allt tänkte jag på hennes ”konstnärsträffar”. När jag försökt följa The Artist’s Way har det alltid fallit på konstnärsträffarna. Morgonsidor kan jag väl till nöds få ihop (fast det var enklare innan barnen dök upp) – men konstnärsträffar är svårare. Jag tror att det som komplicerar saken är just det här med inspiration kontra konsumtion. Jag kan inte konsumera mig inspirerad – även om jag stundtals inbillar mig att jag kan det. (Och antagligen är i rätt gott sällskap i den tron…!)

***

Jag läste ett intressant inlägg om helt andra saker igår. Tyvärr är texten inte tillgänglig längre, så jag kan inte länka till den, men den handlade (fritt ur mitt skrala minne) om hur man utvecklar beteenden som ”skydd från verkligheten” – ett sätt att ducka ansvaret för sitt eget liv. Texten handlade inte alls om inspiration, kreativitet och eventuella demoner och småjävlar – men någonstans känner jag att det griper in i det här också. Det och det jag skrivit tidigare om att det egentligen är betydligt bekvämare att ha en dröm att gå och putsa på, än att riskera att krossa drömmen under försöken att förverkliga den.

Vi gör mycket, vi människor, för att skydda oss från sådant vi är rädda för – om det sen är att följa drömmar eller helt enkelt ta tag i verkligheten sådan den är. Hänger upp oss på fel saker, jagar chimärer, låter livet rinna oss mellan fingrarna för att vi FÖRST ska göra något annat – fixa något. Göra karriär, gå ner i vikt eller renovera sommarstugan. Eller nåt helt annat.

Och det finns alltid en ursäkt för att inte skapa, alltid en dum röst som pratar smörja någonstans i bakhuvudet och säger att man inte kan. Men man väljer själv om man vill lyssna eller ej.

by Jenny -

Om kreativitet och småjävlar

Den här veckan har det varit livligt med besöken på bloggen. Det är nog sant som det är sagt – att vill man ha trafik till sin blogg, ska man skriva om sådant som engagerar både en själv – och andra. För att det är när mitt engagemang möter ditt, som det händer saker. Jätteroligt!

Men också lite skrämmande. Kanske har några av alla de nya läsare som strömmat genom Himmel & Ord under veckan även klickat på den lilla blåa RSS-symbolen för att fortsätta bevaka sidan. Men hur står sig mina sedvanliga trivialiteter efter den här veckans kioskvältarinlägg?

Nå. Jag antar att det får vara hur det vill med den saken. Så – nu till något helt annat, långt från politik, val och främlingsfientliga partier. Låt oss prata kreativitet ett tag.

Imorgon ska de första texterna till mina skrivkurser lämnas in. Klottret på bilden växte fram medan jag grunnade på en av dessa texter – och det kändes verkligen som en relevant fråga. Det känns fortfarande som en relevant fråga, om jag ska vara ärlig. Vart tog den vägen? Just när jag skulle börja ta den på allvar, låta den få ta plats och komma i blom… Då finns den inte där. Åtminstone är den inte så omedelbart tillgänglig som jag på något sätt hade förväntat mig att en skulle vara. Jag skulle öppna dörren för den – och den skulle liksom flöda fram som en norrländsk vårflod, utan vidare åtgärder. Tryck på knappen, så sätter det igång.

Ack så naivt. Så har det inte varit. Jag har fått kämpa ihop de 7-8 texter och berättelser som ska in imorgon, inte en idé, inte ett uppslag har kommit spontant. Och Luther, den lede fahn, vädrar förstås morgonluft och ylar högt om att det var det här han visste hela tiden. Att jag bara går och inbillar mig att jag kan skriva, fast jag egentligen inte ens har något att berätta. Och jag kan inte avfärda honom. Jag kan inte utgå ifrån att han har fel – inte den här gången. För jag känner ju själv – trögheten. Hindren. Förut har det alltid funnits skyddande undanflykter och ursäkter att skylla på – nu finns de inte där längre och agerar stötdämpare.

Miranda skriver en text som griper an i det här. Skulle jag gå in i alla beröringspunkter och vad de väcker i mig här och nu, skulle det här bli ett oändligt, ogripbart och oläsligt inlägg, så jag låter bli. Men jag vill dela texten med er ändå – och jag tror att några av er ändå kommer att förstå vad jag menar.

Hursomhelst. Jag började med en fråga. Vart har min kreativitet tagit vägen. Jag satt på mitt favoritcafé, som mer eller mindre utvecklats till min ”härarbetsplats”, enligt Theo Häréns idé om att arbeta där-man-är, dvs Här. (Vilket självklart får mig att tänka på Fem myror-sången: ”Där, är där, där man inte är. Här, är här, där man ä-är! Och här har man alltid med sig! Ja, här har man alltid med sig!” Ah – det var tider det) Klottret var ett slags terapi, något jag bara gjorde utan att riktigt fundera på vad jag gjorde, och varför. ”Jag vill ha färg” tror jag var den mest medvetna av tankar som for genom mitt  huvud medan jag höll på.

En stund senare såg sidan ut såhär:

Demoner, småjävlar och en mängd fula – eller åtminstone elaka – ord hade dykt upp på sidan. Jag började med en fråga – och jag gav mig själv svaret.

En väninna och jag har pratat om ”demoner” en del under de senaste veckorna. Att jag kallar min ”demon”, min osäkerhet, inre kritiker och dåliga självkänsla för Luther (utan vidare hänsyn till den historiske Luther, men det har vi ju redan pratat om) är väl allmänt känt vid det här laget, och det här är hans porträtt. Inte ett ansikte utan flera. Inte ett namn, utan många – för vart och ett av de fula, elaka orden på mitt papper (och alla kom förstås inte med på bild – men jag är säker på att ni hajjar poängen) är hans namn.

Den här veckan har ovanligt många läst min blogg. Och jag har fått mängder av komplimanger för texterna jag skrivit. Både konkret om dessa båda texter, och mer generella om hur jag alltid skriver. Jätteroligt och verkligen djupt uppskattat. Men kan jag riktigt ta det till mig? Tystar det Luther och hans månghövdade anhang inom mig? Nej. Inte ens lite grand. Inte ens för stunden. Jag hör komplimangerna, uppskattar dem och blir glad åt dem – men det är en glädje som inte når in till hjärtat – eller var de nu håller till. Demonerna. Småjävlarna och deras elaka ord – och eldgafflar.

Och det gör mig sorgsen.

För självklart är det så att kreativiteten har tagit vägen någonstans i ett mörkt skrymsle i hela detta virrvar av elaka tankar – som jag tänker, om mig själv. Vem kan vara kreativt och fritt skapande med sådana svavelosande eder och hånfullhet ringande i öronen, med så mycket rädsla och oro puttrande överallt inom sig?

I helgen tog jag skrivledigt. Jag har inte skrivit vare sig blogg eller noveller eller något annat. Följden är att jag nog saknar någon halv textstump här och där till inlämningen imorgon – men jag bestämde mig för att det fick vara värt det. För det som oroat mig mest av allt under de veckor som första delkursen pågått, är att det inte varit roligt att skriva. Inte ett dugg – bara svårt, jobbigt och tungt. För att jag för varje liten text måste baxa omkring på dessa mina småjävlar, demoner, fulgubbar och elaka ord som vill sätta krokben för mig. Jag hör dem inte alltid medvetet och i ord, det ska erkännas – men de finns där och jag känner av dem, vet vad de vill säga. Vet sedan många, många år vad de vill säga.

Istället har jag ägnat så mycket tid jag bara kunnat åt annat skapande. Papper, foton, klister och krafs. Bara det var första gången på länge – jag har knappt skapat något alls sedan vi flyttade hit. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag behövde terapiskapa den här helgen, och terapiskapat har jag gjort.Det har varit fantastiskt roligt – även om jag gruvligt saknar pysselsällskap. (Jag har terroriserat mina Facebook-vänner med pysselpladder istället – ett klent substitut, men det funkar åtminstone…!)

Om det kommer att hjälpa mig med skrivandet? Det vet jag förstås inte. Min lärare skickade ut det ena av de båda nya uppgiftsbladen för en liten stund sedan. Nästa batch ska vara inlämnad den 25:e oktober, så det finns lite mer tid den här gången och det känns bra. Men mitt mål med den här delkursen är att hitta glädjen. Bara det. Ingenting annat spelar någon roll. Är det inte roligt att skriva, och jag inte kan hitta tillbaka till den glädjen… ja, då har Luther och hans demonpolare redan vunnit.

by Jenny -

Psykologisk produktivitet

Ja, det blev lite skrivet idag – inga mängder, men en psykologisk seger i alla fall, eftersom jag blev hyfsat nöjd med texterna. Den ena – just en sådan ”fiktiv, men baserad på ett eget barndomsminne”-övning som Linda föreslog i en kommentar till förra inlägget – kom till genom att jag insåg hur erbarmligt aptrist det jag började skriva höll på att bli, och valde att kasta in en vansinnig toklögn bara för att bryta ledan. OCH, en annan grej som funkade var att släppa datorn och ta papper och penna och rita-kludda-skissa. Visuell stimulans.

Eller så är det helt enkelt bara väldigt kreativt att rita – vare sig man kan eller ej. Det kan vara så också. Testa, vetja. Vad gör det om det blir gräsligt (min skiss blev ingen altartavla kan jag meddela…!) – du måste inte visa den för nån.

Hursom helst.För den andra texten gjorde jag precis tvärtom – åkte hem och greppade tangentbordet och skrev direkt på datorn, utan nån visuell/kreativ stimulans. Funkade det också – fast det är klart, då var jag ju redan hyggligt uppvärmd.

Så ett par sidor blev skrivna idag. Psykologiskt välgörande. Sen var planen att stimulera mer fri kreativitet genom att INTE skriva ikväll, utan skapa med färg och form och papper och vad jag nu kunde komma på. Eller åtminstone med photoshop, eftersom jag ligger så ohjälpligt back med bildframkallning och skulle vilja få iväg en batch snart. Men sen vete tusan vad som hände, och nu ropar sängen på mig.

Det får bli imorgon kväll – åtminstone om jag är lika duktig imorgon som jag var idag… (Nu gör jag precis som man inte ska – villkorar skapandet. Aja baja. Det är ett av många sätt att hägna in ett får… Bääh!)

by Jenny -

Om syndigt bokfrosseri och mänsklighetens undergång

Det är inte utan att jag känner mig lite syndig – för utöver de 43 Adlibrisböckerna jag ska frakta genom norra Europa, har jag plockat ut en hel drös böcker ur moderns bokhylla (inte Den vita stenen, som jag efterlyste för någon vecka sedan, så om någon av er som läser har den så är jag fortfarande spekulant…!). En halvmetershög ungefär. Mest barnböcker – gamla bilderböcker och sagoböcker som jag läste som barn, och så Nils Holgersson som jag tappert försökte läsa, men aldrig kom igenom.

(Fast jag kom nog halvvägs, vilket får anses behjärtansvärt tappert av en 8-åring.)

Och så två böcker som jag också försökte läsa som barn, men nog var lite för liten för: Wolodjas bröder av Juri Korinetz kom jag igenom, och jag vet att jag förstod att bokens innehåll bitvis var symboliskt – men om jag verkligen förstod att dechiffrera koden vete tusan. Boken handlar om en pojke som ensam beger sig genom den ryska tajgan för att ta sig till sin farfar – och han känner brödraskap med myrorna, så det är dem bokens titel syftar på. Jag minns en inlevelsefull beskrivning av hur pojken fångar och tillreder en harr (fisk) – men sen minns jag inte så värst mycket mer – förutom några av pojkens märkliga (lätt psykedeliska – av hunger, efter harren han fångar i början av boken vet jag inte om han får något mer i sig). Men jag vill ändå läsa om den nu, för att se vad mitt vuxna jag tycker om boken.

Och så en bok som heter Vargmonstret, som hade ett fantastiskt vackert… eller åtminstone fascinerande illustrerat pappomslag – fast det är numera  försvunnet. Omslaget gjorde boken helt oemotståndlig för mig, men den kom jag inte igenom. Knappt halvvägs tror jag. Författaren, Tadeusz Konwicki, är polsk och båda de här böckerna lockar mig just för att de är från östeuropeiska länder – ett steg från den vanliga slentrianvästerländska kulturen som man är så van vid.

Jag har haft svårt för klassisk rysk litteratur – jag tycker att de ryska författarna är så sjukt pladdriga, både Dostojevskij och Bulgakov som är de två jag lagt mest energi på att försöka ta mig igenom. Bah. Jag ger upp bara jag får första antydan till pladder – jag orkar inte med sådant, där man i princip får fånga upp berättelsen i förbifarten, GENOM det där pladdret.

Men Korinetz var (är?) ryss – modern ryss, Wolodjas bröder kom ut på 70-talet någon gång – och där minns jag ingen sådan pladdrighet. Om jag lyckades ta mig igenom den som 9-11-åring, så måste det ju ha funnits något fascinerande med den – kräsen vid läsningen var jag redan som barn. Till skillnad från Astrid Lindgren, vars essäer, artiklar och texter om barns läsande jag läst idag – samlade i boken Det gränslösaste äventyret. Hon säger sig ha läst allt hon kom över, urskiljningslöst och okritiskt.

Det fanns inte så många böcker i hemmen på den tiden, skriver hon. Jag funderar på skillnaderna mellan hennes värld och min – och mina barns värld. Hur vår värld förändrats – hur vi förändrat världen på bara de ynka 100 år som gått sedan hon växte upp, och hur den förändringen påverkar oss som människor. Hon skriver om barns läshunger, och hur läsningen berikar barnens naturliga lek – och jag tror henne, det gör jag… Men jag ser också hur barn lever annorlunda idag. Idag är det dagisliv med samling och grupp och rytmik och utflykt och temaarbete och mellis och… Små barns verklighet är inrutad på ett sätt som den nog inte var på den tiden Astrid Lindgren var barn. Små barns möjlighet till frihet och fantasilekar är begränsad av att den ska inrymmas i en ”verksamhet”.

Barnen – och vi vuxna – har ord och budskap omkring sig varje vaken sekund, men har kanske ändå aldrig haft så ont om ”näring för fantasin” som nu. Vi är stressade, våra barn är stressade – och vi väljer minsta motståndets lag. Av nöd och tvungenhet, absolut. Men vart leder det?

(Jag famlar efter varje ord här, det är svårt att hitta rätta vägen att sätta ord på det jag känner och tänker när jag läser Astrids förvisso mycket kloka ord om barns behov av läsning och böcker som näring för fantasin. Jag känner igen mig och tror henne i det hon säger… men samtidigt är världen hon beskriver så oändligt långt ifrån den värld jag ser omkring mig idag.)

Jag tänker på en artikel jag läste häromdagen, om en studie som visar att kreativiteten minskar hos barn av idag, jämfört med barn för 50 år sedan. Det är skrämmande – men kanske mest skrämmande att det inte förvånar mig. Inte det minsta.

(Här finns också en bloggpost som kritiserar artikeln – på ett bra sätt, tycker jag. Men instinktivt är jag ändå böjd att se mönster i vårt samhälle och vår moderna livskultur, som i vart fall inte gagnar kreativiteten, vare sig hos barn eller vuxna.)

Jag tänker på hur vi lever idag, på löpandebandsprincipen som ordnar mänskligt varande enligt en logik som går ut på att maximera produktiviteten under en livstid. Formeln lyder: födsel, dagis, skola, utbildning, jobb, pension, död. Det personliga utrymmet är litet – och visst, det var litet även i ett bondesamhälle… Men där fanns en naturlig logik – den följde årets och naturens kretslopp. Idag är logiken alltigenom konstruerad, ett artificiellt system som glömt bort – eller helt enkelt inte rymmer något värde för ”det mänskliga i att vara människa”. Livet i sig har inget värde.

Och någonstans mitt i den tanken börjar jag fråga mig på vilket sätt vi egentligen är annat än batteriodlingarna i Matrixvisionen – inte bokstavligt och köttsligt, men bildligt och andligt.

Att barns förmåga till kreativitet och nytänkande minskar är mer än skrämmande. Det är början till mänsklighetens undergång. Det är början till att skräckvisioner som 1984 och Matrix (återigen i bildlig mening) blir verklighet. För om vi förlorar förmågan att tänka nyskapande och kreativt – så förlorar vi förmågan att utvecklas. Och om vi förlorar förmågan att utvecklas… Ja, det säger ju sig själv. Då har vi ingenting. Då ÄR vi ingenting. En drös batterier som håller igång de produktionsprocesser vi en gång skapade – men för länge sedan glömt bort meningen med.

by Jenny -

Stuff no one told me

Jag har faktiskt tänkt att jag ska recensera… nej usch så opersonligt det där lät… Presentera, säger vi – det låter trevligare. Jag har tänkt att jag ska börja presentera bloggar jag läser och tycker om, och som jag vill att fler ska hitta och tycka om. I vanlig ordning hade jag tänkt vara seriös och genomtänkt och… sen blir det förstås som vanligt – precis tvärtom. Hejsan hoppsan och lite på måfå, bara för att jag inte kan låta bli.

Den här bloggen är inte ens någon gammal trotjänare i min RSS-läsare – jag snubblade in där för första gången idag, för att en kompis länkat till den i sin blogg. Men den är riktigt underbar. Lika delar livsinsikt, humor, kreativitet och… tja, ”sälta” i brist på bättre beskrivning.

17 är en heartbreaker – men sann. Förstås. 25 borde tatueras in i hjärnbarken på var och varannan nutidsmänniska, skulle jag tro. 18 är… hehe! 22 påminner om flera personer jag känner och bryr mig om.