Triumf, trots och glädje

Igår kväll dängde jag in den sista (och största) av inlämningsuppgifterna i höstens första kurs. Att dänga in kursarbeten är alltid en triumf, men den här gången kanske en än större triumf än någonsin förut. Jag klarade det!

Jag har dragit mig för att skriva om det här efter de där gliringarna jag fått om att vara tillbaka i verkligheten och få en välbehövlig ”reality check”. Någonstans känns det som att det ligger en skadeglädje i den sortens kommentarer som jag inte gärna vill ge näring åt. Men samtidigt börjar jag mer och mer inse att det inte är jag som ska anpassa mig. Aldrig mer låta någon annan definiera vem jag ska vara. Så var det ju. Den där gamla fällan har jag gått i alltför många gånger redan – no more. 

Jag definierar mig, ingen annan.

Så ja: Livet är tajt just nu, väldigt tajt. Jag stiger upp kl 5, åker till jobbet 7, kommer hem 18, går och lägger mig 21. Repeat. Repeat. Repeat. Jobbar 100%, pluggar 50. Håller mina barn med mat och rena kläder. Tränar. Fixar hemma. Det enda jag inte gör är att slappa framför teven, för det hinner jag inte. Inte pyssla heller, i någon större utsträckning. Kursen är min hobby. Det är ett val jag måste vänja mig vid. Att jag inte hinner allt, att kursen är det jag valt att prioritera för egen del och med det tar utrymmet slut. Mer får man inte för de 24 timmarna som ryms på ett dygn. 

Jag kan störa mig enormt på att behöva gå och lägga mig kl 21, nästan bli lite trotsig och tänka ”skiter väl jag i om jag blir trött imorgon”…! Fast det gör jag inte, inte när morgondagen kommer och jag känner att balansen – den där som får allt att funka – är rubbad. För det har faktiskt hänt något sedan jag började somna tidigt om kvällarna. Ni vet det där de säger, att de viktigaste sömntimmarna är de man sover före midnatt? Man hör det där och man ba ”Äh, spela roll när man sover, jag tar sovmorgon till helgen, det jämnar ut sig.” Men det gör det inte. Det händer verkligen något när man börjar sova de där timmarna före midnatt på kvällarna. Jag lovar. Prova själv!

Hursomhelst. Så ser mitt liv ut – på ytan: Tajt och intensivt. Äta, jobba, sova, dö. Som nån sa. Men under ytan, där det viktigaste och mest avgörande alltid döljer sig. Där finns något mer. Där finns en glädje jag inte känt på länge – alltför länge. Arbetsglädjen. Den kommer med lust och energi och ett engagemang jag märker smittar av sig, och det gör förstås mig bara ändå gladare. En spiral. Som äntligen snurrar åt rätt håll.

(Käre Någon, låt mig få ha det här. Låt mig få förvalta det, förmera det, sprida det och så det. Odla det. Så, odla, skörda, så igen. Och igen. Och…)

Okej. En dag i taget. 

Men jag har det bra. Livet är tajt, på gränsen till dårskap och vansinne – men jag har roligt. Jag är glad. Det betyder allt.