Lucka 18 – sagan om ett gäng skrivarpapper

Det var en gång ett gäng skrivarpapper. De kom från kontorsvaruhuset, hade sålts till lågpris och i bunt om femhundra, och hade väl inte så stora förväntningar på tillvaron. Matas genom en bläckstråle, läggas på en hög och så småningom förpassas till härför avsedd återvinningsbehållare.

Så blev det inte.

För just de här skrivarpappren råkade ligga överst i högen just som jag fick hem en paket hett efterlängtade bokbinderiprylar som liksom bara ropade om att få bli provade. Så då fick de åtminstone bli en liten handbunden anteckningsbok, förvisso med vissa brister i hållfastheten, men ändå. De hann uppleva kärlek och skaparglädje före slutet.

En mycket liten bok blev det…

Ett gäng förvånade skrivarpapper möter äkta irländsk vaxad lintråd – ett otippat möte, men de tycktes i alla fall bli goda vänner.

…och så det mönstrade foderpappret. Som möjligen inte riktigt ville beblanda sig med pärmen och tyget som utgör bokryggen, men ändå. De håller god min och har inte helt gått skilda vägar ännu.

Så kan det gå, för en bunt intet ont anande skrivarpapper, om en hugad bokbinderska får några rullar tråd och en vaxklump med posten.

Den här boken kom till för några veckor sedan, fast bilderna har blivit liggande ovisade sedan dess. Igår började jag på en ny bok – större format och finare papper. Kanske en dagbok för 2013…? 

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:30jwUYvV7026dpWIZK1LiM” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Lucka 17 – sentimental eller ej?

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:1fUlV7lEw7w0Yw1WglMIpb” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

 Tja. Det måste förstås hända till slut. Jag insåg det redan igår, när jag skrev en status på Facebook om värmen i hjärtat åt att mitt flöde ännu bara rymde eftertanke, klokskap och sunt – ett samtida förnuft i protest mot den gamla inpyrda, unkna och förgivettagna rasismen som jag hela tiden vetat att den fanns där, under ytan. Jag visste väl också att den skulle komma att dyka upp även i mitt flöde, i min bekantskapskrets.

Den kom ikväll. Från en person jag känt sedan vi var barn. Som kräver att få se sin pickaninny-docka på julafton, för ingen ska komma och röra Kalle Anka på julafton och kalla stereotyperna stereotypa. Suck.

Nåväl. Som sagt: Tur att jag inte är sentimental av mig.

Själv har jag sett på film ikväll. Tillsammans med en låda filmer jag beställde åt barnen från tomten dårå (och då menar jag den riktige tomten och inte Disneys propagandafigur), slank det med en liten film åt mor också, en klar favoritfilm – en sådan jag kan se hur många gånger som helst.

(OBS! Klippet visar filmens slutscen – har ni inte sett hela filmen än, rekommenderar jag att ni skippar klippet och gör det först. Vi andra kan njuta av slutscenens pampiga grande finale…!)

”This country doesn’t need a building. It needs hope” säger Natalie Portman strax före det här klippet där brittiska parlamenten sprängs åt fanders till pukor och trumpeter. Och jag tänker att gamla unkna filmklipp från svunna tider som vi för länge sedan vuxit ifrån är som gamla byggnader vi inte längre behöver. Vi behöver också hopp långt mer än stelnade strukturer, vi behöver se oss själva förändras och gå vidare.

***

Lyssnar nu på låten jag valde och inser att någonting inte riktigt stämmer här… Fast just när jag började skriva kändes Pie Jesu rätt – jag antar att jag är lite sentimental, trots allt.

 

Lucka 14 – en glimt av stämning

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:08oWLvHFeNppWqvQdJHgnG” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Jag kämpar hårt med att uppbringa den där gäckande julkänslan. Stämningen. Ögontindret. I don’t do Christmas, egentligen. Fast man måste ju – för barnens skull och så. Men idag kände jag faktiskt en liten liten glimt av något som måste ha varit julstämning: När lillsonen stod framför min iPhone (parkerad i högtalare) och skrålade med i We wish you a merry Christmas. Går inte att ta fel på känslan i hans sång inte – och klart smittsamt!

Ambitionen är att dra igång någon form av julbak i helgen, tänker att dofter också kan trigga Da Real Thang, på något sätt. Tänker pepparkakor. De här. Barnen lär tycka de är asavärldsatrista, för att de är skurna och inte ser ut som tomtar och troll och bockar och hjärtan, men jag tror de här är godare. Dessutom matchar de vårt yttepyttiga lilla tyska kök bättre…!

(Och det här inlägget skrevs med både skygglappar och hörselkåpor inför världens ondska som visat – än en gång – att mänskligheten inte kan handskas med fri vapenhandel.)

Lucka 12

Fem minus efter söndagens heldagsskyfall och nysnön från i måndags. Och i Tyskland är dubbdäck bannlysta, så just nu sitter jag här med en viss blodbrist i adrenalinomloppet efter att ha slirat okontrollerbart (i 10 km/h förvisso) på samma jäkla isfläck som jag slirade okontrollerbart i igår kväll.

Fhänk gådd för halkbanan, säger jag bara. Även om det är snart 20 år sedan jag var där… *host* Men, nåväl – ingen skada skedd, förutom adrenalinpåslaget, dårå.

Dessutom kan jag meddela att tyskar må vara disciplinerade på det mesta – när det kommer till halka i trafiken verkar de närmast aningslösa. Dubbdäck får man som sagt inte ha, och idag är det just sådan halka där dubbdäck hade varit da shit rakt av. Så jag ser bilar kana av vägen än hit, än dit, än ner i diket.

En skåpbil svängde av för att parkera över en trottoarkant (tillåtet här) när jag kom åkande på väg till ungarnas idrott, och trots egna parkeringsbestyr och dubbel- och trippelkoll av deras medhavda klädpersedlar, stod skåpbilen fortfarande och slipade isen med bakdäcken när jag körde tillbaka en halvtimma senare, utan att komma vare sig bakåt eller framåt.

Undrar om halkbana inte ingår i körkortsutbildningen här…?

Jag vet ingenting om den här bilen, och bilden är från en av de soliga första snödagarna i förra veckan, men jag blev lite fascinerad av den. Undrar om den verkligen har kört Hamburg-Shanghai för 6 år sedan? Såna tankar kan ge mig lite längta-bort-känsla, längtan efter att ha en ändlös väg med oklart mål framför mig, och så bara min lilla bubbla – min bil i det här fallet – av medhavd trygghet.

Och så har jag alltid varit svag för Jeep. Riktiga Jeepar, inte såna där tramsiga stadsjeepar som var och varannan människa kör omkring i nuförtiden.

Så än en gång en rätt given jullåt för dagens tema. Fast här körs ingenstans till jul, vi stann’ här.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:3H2qV1iPqVU3Yczqg09fVX” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

 

***

PS: Va? Åh, jaså det. Äh, det var väl ingen som märkte nåt ändå…?

Julkalendern, lucka 4

Jag fick en kommentar i ett mejl från en kompis som läser bloggen via Google Translate igår, den löd ungefär ”Ja, du verkar ju ha hittat julstämningen redan”. Heh. Jag tror att Google Translate inte riktigt förmår spegla tonläget i allt jag skriver…

Men å andra sidan är det ju skönt om fake-it-till-you-make-it-approachen funkar åtminstone utåt…!

Idag har jag varit krasslig och inte ens orkat fejka julstämning – mer än att jag gått och sniffat lite i burken med konjak och kryddor, slängt i en nypa kardemumma till (eller två) och en extra kanelstång. Just for the hell of it. Jag menar ska det vara jul så ska det vara jul. (Dessutom är jag rädd att kryddorna annars inte ska förmå dränka konjakssmaken tillräckligt…!)

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:28DOxlegQeMw3kiopPwqMj” width=”300″ height=”80″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Dagens jullåt är lagom obstinat för att spegla min brist på julstämning, och tar upp det kära och ändlöst diskuterade ämnet med färgen på julens väderlek.

Här lyser den beryktade Fimbulvintern fortfarande med sin frånvaro, trots att vi faktiskt såg en och annan snöflinga komma neddimpande igårkväll. De var alltför blöttunga för att ligga kvar ens några timmar, och idag är hela stan blöttung och grå. Som november när det är som jävligast. Fortsätter det på det här viset lär den Hamburgianska julen vare sig bli grön eller vit, utan murket, purket gråbrun. Hm – varför finns det ingen musik om bruna jular…?

Jag är kluven till snö. Å ena sidan ser det fluffigt och fint ut att titta på om man slipper gå ut – å andra sidan slipper man rätt sällan gå ut på mer än högst några dagar, och det tar ju sån herrans tid att bli av med eländet. Och halt är det!

Å tredje sidan är jag inte helt nöjd med gråfukten heller – det må vara hänt att kylan fortfarande håller sig ovan nollstrecket, men den är fuktig nog att krypa innanför både lodenrock och mamelucker. Så det är som vanligt med det där – hur man vänder sig har man ändan bak.

(Och idag tror jag inte ens att Google Translate lyckas förmedla någon illusion om julstämning här…! Imorgon får jag försöka ta och kamma till mig – för syns skull!)