Lucka 24 – ääääntligen!

Medan man och barn ser på Kalle Anka (jag debatterar gärna Kalle Anka, men slipper helst se eländet själv…) passar jag på att avsluta Himmel & Ords julkalender för i år. Nästa år kanske jag julkalendrar kring något mindre svamligt tema – eller så gör jag inte det. Den som lever får se.

Dagen är lat, julbordet uppätet och magen spänner som den bara gör julaftnar. Än har ingen tomte gjort entré, men det ryktas att han är på väg – eftersom han alltid reser från Nordpolen då Kalle Anka visas på TV (eller iPaden, som i vårt fall). Tradition, som sagt.

Så efter Kalle Anka och tomten och alla klapparna och (den tyska) gröten och Karl-Bertil och kanske en liten skvätt glögg  och kanske en liten pepparkaka och kanske en liten pralin (ingen Aladdin, dock!) och någon trevlig julfilm (helst Die Hard, ingen jul utan John McClane och Hans Gruber…!) så är den här julaftonen all. That’s it, folks. Mer får man inte för den tjugofemöringen, den stressen och den kränkta indignationen över allt som verkat hota Julen™.

Lätt fånget, lätt förgånget.

Jag önskar er alla en fortsatt julafton värd allt vad ni lagt ner på förberedelser, arbete och planering. Min är det helt klart! God Jul!

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:user:jenny_li:playlist:5Ry3Gbl2cZGgzslFrUjGQ7″ width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

***

(Ska vi köra nyårskalender från och med imorgon dårå? Sju luckor fram till 2013!? Eller… inte det? Nähä, bara en tanke…)

 

 

Ännu en försenad lucka – nr 23

Det var en jul – kanske den första? – då vi bestämt oss för att inte resa land och rike kring för att hälsa på alla under julen, utan stanna hemma och fira i lugn och ro. Vi hade – vilket antagligen är rätt klassiskt när man ska fixa julbord själv första gången – köpt alldeles för mycket mat, och hölls med att fixa och dona inför vår lilla julafton.

Den 23:e december, på förmiddagen, fick jag för mig att ringa min mormor. Ett infall bara, ingen särskild tanke, inget särskilt att fråga om. Nånstans tänkte jag att ”Äsch, det är ju egentligen larvigt – jag ringer henne ju imorgon för att önska God Jul…” – men någonting fick mig att ringa i alla fall. Vi pratade om ditt och datt – jag minns faktiskt inte vad vi sa. Inget särskilt, men vi pratade i alla fall.

Senare samma kväll föll mormor ihop på sitt köksgolv och var död.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:4cGPWeCfoQTw7i0wqNRcjI” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Jag har tänkt på det där så många gånger. Att jag ringde. Att jag fick för mig att göra det, och att jag faktiskt inte sköt upp det till julafton. Vilket hade varit så logiskt, så rimligt. Och alldeles, alldeles för sent.

Det blev en märklig ”jul” den gången – och efter det också. Det var mormor som fick jularna att hända, som samlade släkten kring mat och traditioner. Så på sitt sätt var det väl extra ironiskt att hon dog just natten till julafton.

Låten vi spelade mest den julen var Tommy Körbergs och Sissel Kyrkjebøs ”Julen är här”, och särskilt raderna:

För den som inte finns hos oss,
tänder vi nu ett bloss.

God jul, mormor. Jag saknar dig.

Lucka 22 – Julhandel och alla inköpslistors moder

Jag vet inte riktigt hur det gick till… eller hur det går till, vartenda år. Hur dagarna drar sig fram, på en och samma gång linkande av decembertrötthet och ilande, schwooschande som bara decemberdagar kan, och rätt som det är är det den 22:a och ingenting är förberett. Min facebookfeed avslöjar allt om hur man borde ha gjort – folk har pyntat och bakat och klappat och fixat i flera veckor.

När jag började julskriva den här kalendern hade jag nog någon slags ambition att Den Här Gången Ska Jag Också Göra Rätt. Hänga upp julgardiner till första advent, laga lutfisk och koka knäck. Jojo. Det gick som det gick med den saken… Igen.

Nåväl – misären är inte fullständig: Vi har julfint med (plast-)gran och mängder av ljus och tomtar och julkulor i girlang över de vanliga gardinerna, (plast-)grankvistar i vas och en elektrisk glasfiberupplyst alpby med ett litet tåg som kör runt-runt-runt i snöig idyll. Jag har bakat pepparkakor och jag har gjort glögg, så lite juldoft har vi också fått med. Lite julstök light, sisådär.

Fast julklappar var det sämre med. För att inte tala om annan julmat än de där pepparkakorna. Så dessa två faktorer skulle vi åtgärda idag (jaja, igår då). Den 22 december.

Kamikazeuppdrag.

(I Tyskland har man ju den lilla extra kryddan på julplaneringen att det verkligen är stängt i alla affärer alla röda dagar OCH söndagar. Efter tre år i det här landet har jag fortfarande inte vant mig vid att inte kunna säga ”äh fan jag glömde köpa…” och sticka iväg och fixa vad som saknas. När som helst.) 

Nåväl. Vi lever och med några veckors jullekommer nog att hämta oss från den traumatiska julhandelsupplevelsen . Fast jag missade rätt dag med kalenderluckan innan jag fick en lugn stund att skriva något… Men nu har vi huset fullt av mat (ja, balkongen också, för den delen), klapparna väntar på inpackning och julen kan få komma bäst den känner för.

Pust.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:1ieq2YaXJBzyJ33fOYvG8W” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

En apokalyptisk lucka 21

Bäst att posta dagens inlägg så tidigt det går – idag går ju världen under. Apokalypsen kommer – spring! Fast å andra sidan finns det ju ingenstans att rusa hän, så jag kan lika gärna sitta här i soffan tills det smäller. Eller vad som nu händer när världen går under…? Vad vet jag om apokalypser, egentligen? Det kanske är som att stänga av en TV bara; pssht, klart, slut, svart.

Igår, inspirerad av upptäckten av årets kommande (Hm…?) vinterprogram, lyssnade jag på Lotta Lundgrens sommarprogram från i somras. Det var ett program som passar väl ihop med såväl den globalt förestående apokalypsen, som med min egen, mer lokalt pågående, 40-årskris. Bland annat beskrev hon döden (i form av en dödsmeditation i Wales, men ändå) just sådär  – pssht, klart, slut, svart. Möjligen något mer utdragen.

Jultid är reflektionstid för mig – det konstaterar jag varje år såhär års, tror jag. Sjungande på sista versen av de 39 första åren, och ilande i överljudshastighet mot den stora 4.0-uppgraderingen, som en kompis kallar det, är reflekterandet mer existentiellt än någonsin. Vid horisonten skönjer jag min egen privata apokalyps, den som inte kan bortförklaras som vidskepelse och uråldrigt hokus-pokus, den oundvikliga, den obarmhärtiga. Pssht, klart, slut, svart.

Hur förhåller man sig till det? I bästa fall går jag in i andra halvlek nu – i värsta fall har jag passerat den milstolpen för länge sedan utan att ens veta om det, men just det där: i bästa fall går jag in i andra halvlek nu. Jag har alltid varit den som utgår från worst-case scenario, och hoppas på glada överraskningar längs vägen. Här är det hela en annan grej. För worst-case just nu är ju att apokalypsen kommer just som jag sitter här och skri

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…bara skojade, I’m still here! 😉

Men som sagt – apokalyps idag eller ej, så kvarstår faktum att min värld kommer att gå under. Någon gång, inom de närmaste 40-50 åren sisådär. Om jag har tur, dårå. Det tål att tänkas på – fast det är läskigt. Maya-undergången kan vi skoja bort, raljera kring, fnysa åt. Döden? Döden är en annan grej.

Så – var står jag, såhär inför andra halvlek? Vad är mina prioriteringar, drömmar, ideal och förväntningar. Befinner jag mig där jag vill vara? Behöver jag förflytta positioner, behöver jag söka förändring, behöver jag möblera om i livsmöblemanget?

Jag har alltid varit en grubblare och en sökare, även om jag inte alltid varit säker på vad jag letat efter. Periodvis har jag tagit hjälp i det där sökandet, de Kloka™ som jag nämnt då och då. Jag har en Klok™ här också, som jag går till för att försöka få lite hjälp att reda ut identitetsosäkerhet och dåligt självförtroende innan jag kliver ur skyddsbubblan som livet härnere trots allt är. Han har gett mig i ”läxa” över jul och nyår att skriva en önskelista. Vad vill jag få ut av livet? Vad önskar jag mig? Vad är viktigt för mig? Han säger – och det här tycker jag är intressant, och får lite skeptisk pannrynk av – att bara att tänka på och skriva listan kommer att ändra mitt ”mindset”. Fan trot…?

Jag är nog mer nervös att skriva en lista full av saker jag inte kommer att kunna uppnå, att listan ska bli en press, snarare än en vägvisare… Men det är jag det. Jag har inte börjat skriva på min lista än, men jag tänker på den och bär frågan med mig. Vad är viktigt för mig?

Så. Jag är nog inte så överdrivet bekymrad för att den Mayanska kalendern upphör idag. Såvitt jag förstått kan det också innebära helt enkelt att en tideräkning tar slut – så att nästa kan ta vid. Det är, tänker jag, också som att gå in i ett slags andra halvlek. Och det kanske är nyttigt att ta sig en funderare på saker och ting i sådana lägen…?

***

Så, vad väljer man för julmusik att ackompanjera världens undergång? Tja, apokalypsens fyra ryttare är väl inte direkt samma sak som Stings tre skepp, men i denna skälvande timma behöver vi väl inte vara petiga?

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:7I2BXJdf9HBb8KNnA7cnlM” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Catch you on the flip side…!

Lucka 19 – en skolavslutning och ett getöga på nästa termin

Officiellt har nu jullovet infunnit sig, och tidiga morgnar med tjat om kläder, flingor och skolväskor har tagit en välförtjänt paus. Kanske blir imorgon rent av Dagen P som i Pepparkakor…?

Mina egna lärare hälsar Gott nytt skolår,genom att skicka ut vårterminens schema till påseende och reflektion:

Överlevbart, sa Bill. Underbart, säger Bull.

Frågan är bara vad jag ska skriva för fördjupningsarbete. Att tänka ut den saken är en av de uppgifter som står listade med deadline 7 januari. Från början hade jag tänkt jobba med någon av idéerna jag ägnade mitt havererade NaNoWriMo-projekt åt – vid det här laget skulle ju stigen vara upptrampad och maskineriet oljat och klart. Det var egentligen ganska smart tänkt, om jag får säga det själv. Fast vad hjälper det – när båda de där manusidéerna känns utslitna och urtrista och inte känns ett dugg underbara någonstans?

Mjaaaa… Nejtack.

Däremot gjorde vi en trevlig övning i skolan för några veckor sedan. Den gick ut på att skriva en svit på 5-7 dikter kring ett tema. Det tyckte jag om. Att med flera kortare texter gestalta sitt tema ur flera vinklar och perspektiv. Mmmm! Den tekoppen passade den kreativa läppen.

Fast dikter – mjaaa… Kortprosa kanske? Noveller? Nu börjar vi kanske närma oss något…?

I vanlig ordning har jag en känsla för vilken form och struktur jag vill jobba med, lusten på plats – men inga egentliga uppslag och idéer om exakt VAD jag ska skriva. Ms Backwards strikes again…!

Nåväl. Något ska man väl ha att lura på över jul också.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:1StJ4BLKmDWLr7pyjYduUI” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]