Lucka 10

Ja, nu är ju inte vintern så där fluffvit och fin längre, även om ett lager finkornig issnö lagt sig över den tidigare halvsmälta sörjan. Den första snön är alltid lite magisk, även för en snöfobiker som mig – men när en ny vinter genomgått sin första slaskväderskris har den liksom förlorat sin oskuldsfulla ungdom. Efter det ser jag bara slaskpotential i alla snöformer, hur fluffiga de än ter sig från början.

Och i år gick det där väldigt fort – alltför fort. Ett par dagars skralt litet vintertäcke, sen kom regnet och skändade vintern till den slabbiga ursäkt som nu syns utanför fönstren. Fast vi njöt i alla fall av de där dagarna det blev. Jag hämtade glada och rödrosiga barn efter skolan, i full färd med att attackmula fritidspedagogstackaren med vad snö de lyckades skrapa upp ur gräset. Solen sken och kylan nöp i kinderna och vintern kändes som en vän, trots allt.

Men hur blir det nu med den vita julen, jag bara undrar…?

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:4ZEGvOm5fv2aLXVWqpy0Kt” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

(Här önskar jag nästan att jag kunde klippa efter första minuten – jag gillar den där lite dissonanta inledande versionen, och den traditionella körversionen som kommer efter känns plötsligt mest… malplacé.)

 

 

 

En glöggfryntlig lucka 9

Nu ska cache-grejen funka igen, så att sidan ska om inte räcersnabbt, så åtminstone lika snabbt som förut. Men bilder får jag fortfarande inte ladda upp, så mitt förberedda fotoinlägg får ni vänta på lite till.

(Hm. Det jobbiga med det är att ni hinner få upp förväntningar om fotografiska tolkningar av tindrande julstämning, vilket… eh, inte direkt är fallet…)

Däremot är glöggen klar, och avsmakas i detta nu. Den blev riktigt fin – om än en smula för söt, tyvärr. Alltid är det nåt. Jag piffade till den lite på slutet genom att tillsätta ett tyskt felköp, som jag köpte i affären i tron att var glöggkryddat te, men som visade sig vara kryddpåsar att göra tyskt glühwein med. Jag tyckte kryddsmaken var lite blek på min glögg, så jag fjuppade i en tepåse (för det ser precis ut som vilken lipton-påse som helst!), när jag nu ändå hade dem hemma.

Och som sagt – det blev riktigt mumsigt, förutom att jag gott kunde tagit en halv deciliter mindre socker. Kanske rent av en hel dl mindre…? Jag hade lite mindre konjak i än vad receptet föreskrev, kanske jag därmed borde ha minskat även på sockermängden… Attans.

Nåja, den är god ändå, duger fint att smutta på till jul!

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:20mcBBlbUyil0MBQ6fqd14″ width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

I morse vaknade jag och tänkte ”Oj, mer snö – vad glada ungarna ska bli!” – vi är ju ännu inte utsatta för värre snökaos än att det fortfarande känns lite mysigt med snö. Eller ja, kändes, ska jag väl säga. För en halvtimme senare började – regnet. Det ökända tyska vinterhällregnet, som ännu 12 timmar senare skvalar utanför, och som förvandlat det vita fluffet till gråblöt sörja som ingen människa blir glad åt.

Så just nu önskar jag att det kunde snöa, snöa, snöa lite istället för detta infernaliska regn-regn-regnande, som just sabbade vårt upplägg för vit jul i stan…!

Lucka 8 – en lucka med förhinder

Idag har jag ingen aning om vad jag ska skriva om – eller spela för julmusik, för den delen. För jag hade liksom tänkt visa några bilder på det tyska snökaoset ni knappast hört ordas så mycket om, nu när Stockholm fått snö så det räcker för hela vintern på en enda gång. Här är kaoset lite mer modest – men barnen blev glada när det kom i alla fall, och mor fick kameran med och tog ett par bilder. Fast dem får ni inte se, för tydligen är det fler saker som gått åt håvete nu sedan webbhotellet krånglat med sina servrar, så jag får inte ladda upp några bilder alls just nu.

Lätt snopet, kan jag meddela.

Jaja, jag spar väl bilderna så får ni se dem senare. Med lite otur kommer det tyska vinterregnet och sköljer bort snön – så brukar det bli här nere – och då kanske jag är glad åt att åtminstone ha bildbevis. Det VAR vinter – några dagar.

Jag har fått klagomål, nämligen. På att det är för lite bilder i bloggen. Jag protesterar inte så våldsamt mot klagomålen, för jag kan ju inte annat än att hålla med. Samtidigt förstår jag inte riktigt varför det blivit så. Jag trodde ju att jag skulle fotografera hur mycket som helst när vi nu flyttade ut på äventyr, nytt land och ny stad och nytt allt. Fast väl här blev det knappt något fotograferat – än mindre visat.

Jag kan inte riktigt förklara varför. Några rutiga och några randiga förklaringar kanske jag skulle kunna skaka fram – fast ingen av dem duger till att ensam förklara torkan. Snarare är det ett sammelsurium av faktorer i en intrikat väv med tid och tillfälligheter som varp, som gjort att ”det bara blev så”.

Ett tag tänkte jag att ”tjahapp, så blev det inte mer för den tjugofemöringen”. Vid ett tillfälle sa en fotokompis något om att om man får några intensivt kreativa år, så kan man vara nöjd och det måste inte nödvändigtvis bli mer än så – något som provocerade mig enormt vid det tillfället. Men senare, när jag själv fann mig i ett slags både allmänkreativt och definitivt fotografiskt stilltje, började jag själv fundera på om det var så feltänkt ändå.

Nu tänker jag att det måhända inte var direkt ”feltänkt”, men å andra sidan inte riktigt färdigtänkt heller. Men det är väl en rätt mänsklig vana, att vi så ofta snärjer in oss i att tro att allt som är också kommer att vara och förbli? När i själva verket allt vi kan vara helt säkra på är att allt förändras, hela tiden. Så ja – några intensivt kreativa år är definitivt något att vara nöjd och tacksam för, men bara för att en tid därefter ser annorlunda ut, behöver det inte betyda att det kreativa är ett avslutat kapitel. Plöstligt står leklusten där och klappar på porten igen.

(Ah, där kom inspirationen till dagens jul-”låt”, trots allt…! Det blir lite av en specialare, vänta så får du se!)

Vad gäller fotolusten befinner jag mig just nu i ett rätt märkligt läge: Jag börjar förvisso tycka det är kul att ha en kamera med mig och fånga saker jag ser omkring mig igen. Det är en klar ”win”. Men å ena sidan håller min systemkamera (en Canon EOS 400D, anno 2007) på att ge upp – elektroniken krånglar och tjurar och vill inte tala med objektiven när den är på det humöret. Å andra sidan har jag kommit fram till att jag nog aldrig riktigt tog mig för att lära mig fotografera när jag köpte den. Då var det så bråttom att bara ”ta bilder”, så det var vad jag gjorde.

På ett plan kan jag saker, å andra sidan tänker jag inte efter innan jag tar bilden. Ett exempel – skratta inte åt mig nu är du snäll, jag vet att det här är hur dumt som helst: Jag köpte en ljusstark 50mm-optik och lärde mig att ljusstarka objektiv är bra, och att stor bländaröppning ger kort skärpedjup och suddig bakgrund. Kort skärpedjup och suddig bakgrund är coolt, tycker jag – så med min dåvarande ”bråttom-logik” tog jag följdaktligen alla bilder med största möjliga bländare, inte sällan 1.8.

Ehm… Jag har varit rätt missnöjd med skärpan på mina bilder. Är det nån fotokunnig som blir förvånad…? Nej, tänkte väl det.

Jag tycker fortfarande att skärpedjup är något av det roligaste att leka med när man komponerar bild – men det ska inte vara kort-by-default, det ska vara rätt djup för bilden. Så det experimenterar jag med just nu. Jag vill ha känsla för vad som är rätt bländaröppning för att få den bild jag vill ha – och jag antar att bara trial-and-error och en jäkla massa exponeringar kan ge mig den känslan.

Och idag skulle jag alltså ha lagt upp några bilder jag tog häromdagen – inga särskilda, men ändå… Bilder. Men tji fick ni. Och jag, för den delen.

***

Men nu kör vi julkalenderluckan, va? Nu när vi väntat så ivrigt, och så länge…? Okej, nu kör vi.

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:2dLJaar0MU7T4gb384dq2P” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Okej, det här är ingen låt, men vad det är, är nostalgi på hög nivå. För den här julskivan hade jag när jag var liten. På LP. Minns ni LP-skivor? Svarta runda plattor som snurrade på skivtallriken…?

Och jag vet inte varför, men den här lilla dikten har fastnat hos mig under alla år. Det ska vara just den här uppläsningen, av Karin Falck. Med just den betoningen, just den intonationen. Nostalgi, som sagt. Trettioåtta sekunder längs memory lane, och med de obligatoriska tårarna i ögonvrån. Check!

(Men okejdå – om du tycker 38 sekunder är lite väl kort, så ta och lyssna på den här sagan också, från samma skiva. Den är inte ett dugg julig – snarare tvärtom! – men den är ganska fin!)

Julkalendern, lucka 7

Jag antar att dagens låtar – eller låt, fast i två versioner – säger en del om mitt förhållande till juleriet, ständigt två steg efter och med en lätt besk bismak av ”Ojdå, hoppsan”. För givetvis borde jag ha spelat ”Guten Tag ich bin der Nikolaus” igår och inte idag, men igår tänkte jag på annat och så gick det som det gick… Nåväl, här kommer han i alla fall:

Ich bin der Nikolaus

När lillsonen gick på tyskt dagis, första året här i Tyskland, sjöng de den här sången på morgonsamlingarna i sena november och tidiga december. Så när sonen kom hem och insisterade på att få höra ”Nikolausen” var det bara att plocka fram Spotify och börja leta. Vi fann då bland annat dessa två versioner – och ni kan ju själva lista ut vilken som blev sonens favorit…

***

Ikväll var det då äntligen dags för det stipulerade fredagsmyset – vilket i det här huset går till så att vi köper något gott med oss hem efter skolan och så ser vi på film. Vi är inga slaviska fredagsmysare, men såhär års är vi alla nog mest av allt i behov av att sitta i soffan och softa när veckan är slut – alla slitna, alla högst redo för jullov och välbehövlig vila. Så jag har laddat skåpet med osedda DVD-filmer för dessa fredagskvällar, och kvällens film var den här.

 

För den tyska marknaden rekommenderad från 6 år. Men jag vet inte jag… Jag borde säkert ha begripit bättre, men jag är en naiv förälder som går på de där rekommendationerna, står det från 6 år så ska filmen vara okej för mina barn, som är 6 och 8 år gamla. Men jag känner mig inte det minsta bekväm med barnfilmer som inbegriper såväl maskingevär som mer eller mindre realistiska fordonsexplosioner. För en sexåring är det inte humor att en skurk ser fånig ut i ansiktet just innan hans helikopter flyger in i en bergvägg och exploderar, och de är inte mogna för spänningen att hjältebarnen måste simma genom ett regn av kulsprutekulor som skjuter genom vattnet precis som i en actionfilm för vuxna.

Kalla mig moralkärring, men vi satt i alla fall ihoptrocklade som en liten mänsklig boll i soffan, jag och två små pojkar som i och för sig inte SA att de var rädda – men som ändå ville sitta så nära som det gick att komma. Fredagsbiografen här hemma kommer helt klart att börja sovra filmerna hårdare hädanefter, den saken är klar.

***

Dagens enda julstök: Julskinka och julmust beställda!

Julkalendern, lucka 6

Idag gav jag mig ut i julhandeln – motvilligt förstås, men vad gör man. Snön har nått även Hamburg, och storsonens termobyxor var både slitna och en bra bit för korta. Och själv behövde jag nya strumpbyxor, eftersom jag lagom tills kylan slog till börjat få dille på att gå omkring i kjol.

Men hu, egentligen. Julhandel, menar jag. Jag vet inte om jag reagerat så starkt andra år. Jag har nog inte tänkt så mycket på överflödskonsumtionen, på köphysterin och hur hela vår kultur (och vår ekonomiska samhällsstruktur, för den delen) är byggd kring detta med att konsumera. Köpa. Jag har nog tänkt att var och en konsumerar efter eget samvete, att jag/min familj inte överdriver värre än någon annan – men idag kändes det så tydligt att ”inte värre än någon annan” är ett rätt relativt begrepp. Inte värre än någon annan kan vara illa nog.

– Du e ente oädd för utgefter du!* säger Emils pappa till Emils mamma när hon ”sliter ut våran blyertspennan” genom att skriva ner sonens alla hyss och upptåg i Lönneberga. Våran blyertspenna – DEN pennan, singular! (*OBS! Det där ska föreställa nån slags fonetisk småländska, jag kan stava egentligen…!)

Jag vet inte hur många pennor – blyerts, tusch, bläck, kritor, osv – jag har, allt jag vet är att jag aldrig hittar någon när jag behöver en. Bäst jag köper några till, blir lösningen. För det är bra att ha. Och till slut sitter man där, och hittar vare sig ut eller in, för allt skit man samlat på sig.

Och som sagt – den där julhandeln… Jag var inne i en liten inrednings-och-övrigt-bjäfs-butik för att köpa stearinljus, och fick leta mellan hyllor och lådor bräddfyllda med kulörta kulor, granris i grön plast, formstärkta röda rosetter med guldglittrande kanter, stjärnor, ljusstakar, skämtartiklar, almanackor, serveringsbrickor, vinkaraffer, servettringar, buddhastatyetter, dekorationsgrus i alla upptänkliga färger, juldukar, serviser, kaffemuggar, tomtekostymer, ylletofflor, hologrambokmärken, askkoppar, nyckelringar med swarovskikristaller, kökshanddukar, träaskar, spargrisar (!), brödfat, grytlappar, presentpapper och det tog liksom aldrig slut. Grejerna bara vällde in över synfältet, och när jag gick ut ur butiken och passerade andra, såg jag samma ändlösa ström av meningslösa prylar formligen vältra sig över och efter mig.

I nästa butik, dit jag gick för att köpa varsitt lypsyl till barnen nu när kylan slagit till på allvar, fick de långa och grällt upplysta hyllgångarna med hygien- och skönhetsprodukter mig att tänka på filmen Matrix, ni vet när de ska beväpna sig. Att välja schampoo i den butiken tar en halv dag. Ansiktskräm ska vi bara inte tala om… Fyra hyllmeter tättpackad med rynkkrämer.

Vad är det vi tror att vi köper egentligen? Ungdom? Skönhet? Lycka…? Vad? Och varför?

Jag märker mer och mer hur prylar tynger, tröttar, drar ner. Barnen vill förstås ha mycket saker – men leker de med dem? Nej. När det blir för mycket grejer på deras rum förvandlas barnen snarast till levande bulldozers, som liksom skyfflar omkring grejerna i bulk, kors och tvärs över rummet (- i bästa fall, i värsta fall över hela lägenheten). Leksakerna är inte enskilda individuella saker längre, utan en formlös, strukturlös massa av odefinierbar materia.

(Okej, nu är jag färgad av att min sexårings rum, som jag hjälpte honom att grundstäda för bara några veckor sedan, ser ut just som om en bulldozer gått fram där, och med leksaker och pappkartonger (räddade ur pappersinsamlingen) strödda över hela golvytan. Just han verkar åtminstone ha betraktat leksakerna som odefinierbar materia den senaste veckan…!)

Jag kom hem utan julklappar idag. Jag kom liksom av mig, tappade sugen. Det tanklösa shoppandet känns inte värdigt överhuvudtaget. Det är ett opium, som får oss att glömma bort högre värden, bli avtrubbade och lätt bortkollrade byten. För vad? För kommersialismen, förstås. Ju mer vi köper, desto mer vill vi ha. Jag är inget undantag, och jag lär inte göra julen 2012 till en jul i nollkonsumtionens tecken heller. Men det som slog mig idag var hur mycket rent skräp som fyllde de där ändlösa hyllorna.

På ett sätt kan jag tycka att Alma Svensson, Katthult, Lönneberga, hade en rätt skön inställning till konsumtion. Jag vill skriva, så jag skriver. Sliter jag ut blyertspennan köper jag en ny. Det jag behöver, det köper jag. Det jag gör slut på fyller jag på. Köpa saker utöver det – varför då?

Något att fundera på, kanske…?

***

Dagens jullåt känns som om den ligger väl i linje med ovanstående tema:

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:5dvMVCB7XXQCFzORJFsjAb” width=”300″ height=”80″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

(Eftersom mitt webbhotell håller på och bökar och krånglar med allting kan sidan just nu vara en smula tyngre och segare att ladda än vanligt. Har blivit runtflyttad mellan servrar, och då har någon länkstig till cache-funktionen någonstans i WP-gyttret under bloggens flådiga yta blivit en smula uppeffad – och jag är för trött för att ids gå in och försöka fixa ikväll. Håll ut – jag ska kika på’t!)