Kreativitet by proxy

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om det här stackars bokomslaget som jag skrev så ömt och vackert om i förra veckan, ni vet – det där om processer och acceptans och större perspektiv och allt vad det nu var. Just nu börjar jag känna att jag kanske borde avsluta processen någon gång och låta det arma omslaget dö i frid, med någon form av värdighet i behåll…

Men neeej då. Varje gång jag får syn på den intet ont anande boken tycker jag mig se en lösning – om jag sätter en bit tejp här, eller om jag slänger lite färg där… Men än har ingen åtgärd gjort den berömda susen, och helheten ser allt plottrigare och jävligare ut för varje steg i denna ständigt pågående ”process”…

Jojo. Ingen kan åtminstone skylla mig för att inte leva som jag lär…?

processen

Man kan väl säga att den inte blev ”förstörd” av mitt idoga experimenterande/lagande, men den blev definitivt något helt annat än jag tänkt mig från början. Det roliga är att tanken är att bokens innehåll också ska utgöras av bilder och färger, enligt samma experimentmässiga utgångspunkter som omslaget… Så om varenda sida i hela boken ska hålla på och bli en sån här ”process”, så kommer de att få begrava mig med den där jäkla boken och en säck målarfärger…! 😉

Hursomhelst – i ett av de tidigare inläggen om den här boken, eller om det möjligen var om pastellfärgerna i största allmänhet, kommenterade någon med uttrycket ”kreativitet by proxy”. Jag gillar det där uttrycket, jag är rätt säker på att jag använt det själv några gånger, fast tydligen aldrig i bloggsammanhang.

Det betyder – eller avser betyda åtminstone – att man i trängda situationer då man inte har utrymme för eget skapande, faktiskt kan tillgodose en del av behovet genom att se på andras skapande. Om min väninna tycker att mitt pastellkluddande (sedermera urartat till kluddande även med tusch, akryl, tejp och tidningspapper, men vem räknar…?) ger henne en dos av ”kreativitet by proxy” – då blir jag stolt som en tupp, för det är en riktigt fin komplimang det!

Jag använder själv idén ”kreativitet by proxy” ganska flitigt för att hålla skaparlusten happy när jag är för trött, när jag inte har tid, när jag inte är hemma och kan underhålla den genom att skapa själv.

Pinterest är en enda ”kreativitet by proxy”-orgie för mig. Med Pinterest kan jag ligga raklång på sofflocket och kreativitetscentrat i hjärnan går löst på bilder, idéer, färger, former, filmer, konstverk, pyssel, tips… You name it – det finns på Pinterest. Där finns dessutom gott om saker du inte ens visste fanns eller kunde göras – allt i en ändlös ström av visuellt godis. Det är knark, men det är gött knark…!

Dessutom har jag fastnat för – kanske tipsat om förut? Nåväl, ett tips gott nog att upprepa i så fall – Donna Downeys Inspiration Wednesday-videos. Hon har en sån skön inställning till det hon gör. Allt ska testas, hon vet inte alltid själv vad hon pysslar med, hon klantar sig, kladdar ner sig, kladdar ner boken hon jobbar i, säger ojdå – och kör vidare. Mitt inlägg om processfokus skulle mycket väl ha kunnat inspireras av en av hennes videos, men det tänkte jag inte på då – så vi kör en idag istället:

Som sagt – jag gillar hennes ”ojdå-det-här-kanske-inte-blev-som-jag-tänkt-mig”-attityd. Vad man tycker om hennes sätt att skapa, och det hon skapar ligger ju i den berömda smaken – men inställningen funkar oavsett. Och inspirerar – åtminstone mig.

Överhuvudtaget är YouTube en annan källa till ständig ”kreativitet by proxy” för mig, just det här att se folk göra grejer är… speciellt. Och inspirerande. Det ser ju alltid så förbaskat enkelt ut… Och ja, faktiskt tror jag man plockar upp nyanser, handrörelser, tekniker omedvetet, utan att behöva gå omvägen om språkliga förklaringar. Här är en film om hur man målar med såna där pasteller som jag köpte.

Ser väl inte så himla svårt ut…? Egentligen?

Pinterest?

Har ni upptäckt Pinterest än? Inte? Va? Aldrig hört talas om??

Nej visst, jag håller med. Man behöver inte en social webbsida till att hålla reda på. Man har ju ett riktigt liv också. Fast Pinterest är faktiskt riktigt skojigt – det är en slags visuell inspiration, och samtidigt ett sätt att dela länkar med varann.

De bilder som du ”pinnar”, alltså sätter på din virtuella anslagstavla i Pinterest, bildar ett collage i flödet hos de som följer dig. Och du, å din sida, ser förstås det visuella flödet av bilder från alla som du följer. Det blir ett flöde av färger, former och bilder – huller om buller, osorterat, stökigt och alldeles, alldeles underbart. Tycker jag.

Bilderna länkas upp, och med vederbörliga referenser till original-postning på nätet, mycket smidigt. Och om du hittar något som du vill pinna vidare eller helt enkelt bara spara för din egen skull – klickar du ”repin”, väljer vilken anslagstavla det hör hemma på och trycker enter. Klart. Du kan även lägga till bilder du hittar på webben, var som helst. Bilderna länkas tillbaka dit du hittade dem.

Jag är själv grymt ny på Pinterest, och ja – jag får nog erkänna att jag kanske mest tittar än så länge. Men det är riktigt kul att slumpa sig genom vad andra tyckt varit vackra, inspirerande, roliga eller tänkvärda bilder. Jag använder det ofta från iPhonen – gränssnittet är inte jättebra, men bra nog att leva med i alla fall. Men jag tycker om det – framför allt huller-om-buller-känslan, faktiskt…

 

Tio författare

En nätväninna som jag känner sedan urminnes tider utmanade alla med skrivarambitioner att göra en lista på författare som påverkat och influerat en i skrivandet – snabbt och utan att fundera för mycket. Utmaningen kom på Facebook, men eftersom jag nu är lite stiff av mig och hellre förlägger allt över 200 tecken till bloggen, så kommer min lista här istället:

1) Astrid Lindgren (kan NÅGONS lista bli komplett utan hennes namn?)

2) Michael Ende

3) Stephen King

4) Hans-Eric Hellberg

5) Hans Arnold (han var inte författare, men det skiter jag i – hans bilder berättar mer än många böcker jag läst i vilket fall som helst!)

6) Marie Hermanson

7) Julia Cameron (lite avigt val kanske – jag har inte läst någon av hennes skönlitteratur, men hennes kreativa ego-boostar-böcker har påverkat mig oerhört, så hon måste få vara med ändå!)

8 ) Armistead Maupin (denne helt okände b-författare som i Sverige slakt… förlåt utgivits på Richters förlag, vilket tillförsäkrat Maupin en enkel biljett till dussinlitteraturens glömda bakgårdar. Men om jag fick nämna EN författare jag skulle vilja kunna skriva som, skulle är han den jag skulle välja! Han skriver (skrev?) böcker enligt den gamla teaterregeln: ”om det hänger ett gevär på väggen i första akt, måste det ha avfyrats innan tredje akt är slut” – och han får tamejfan ihop det, varenda gång! Fast okej – de tidiga böckerna i serien Tales of the City är bäst – som med alla serier…)

9) Ulf Stark

10) Marian Keyes (fast fråga mig inte varför, jag är inte ens särskilt förtjust i hennes böcker – än mindre har jag några planer på att skriva chick-lit. Tyvärr – det verkar ju vara lukrativt…)

Utmaningen påbjöd 15 författare, men jag märkte att det började kännas krystat redan före 10, så då satte jag helt enkelt stopp där. Jag kan konstatera att jag läser alldeles för lite, och har gjort i många år. Alldeles för många år med alldeles för mycket facklitteratur, helt enkelt.

Men det ska väl gå att ändra på, tänker jag.

Bland annat genom att plöja kurslitteraturen till mina båda skrivkurser. Den här månaden ska vi läsa Hobbiten (där jag med förvåning upptäcker att Bilbo i nya översättningen heter Secker i efternamn. Personligen förstår jag inte riktigt grejen med att översätta namn – karln hette väl Baggins, vad jag vet? Och ja, jag förstår vad översättningen syftar till, men… klarar man att läsa Tolkien öht, så klarar man väl sådana dubbeltydigheter på egen hand, tänker jag…) och en nyutgiven fantasy-historia med namnet Arra – Legender från Lavorra.

Någon som vill ge sig på att gissa hur den inleds – med ledning av mina tidigare utgjutelser kring kurslitteraturen? Nej, jag ska skona era nerver genom att avslöja det direkt: Givetvis med fattigdom, misär och elände. Vore väl inte litteratur annars… (Dock utspelas den inte i Norrland, så man får väl säga att det artar sig…!)

Jag vet inte hur många skrivaspirerande läsare jag har – men jag skickar i vanlig ordning ut bollen till vem som än har lust att fånga in den. EN av er hoppas jag gör det, gärna flera!

Tankar om att hitta inspiration

I förmiddags satt jag på kontoret och funderade på fenomenen kreativitet och inspiration. Högaktuella grejer – både med tanke på mitt förra inlägg, och som utvecklingspotental för mitt nuvarande jobb som ”författarstudent”.

(Fast Mittuniversitetet är vääldigt noga med att poängtera att kurserna på intet sätt ska tas som författarkurser, utan akademiska kurser i litteraturvetenskap, där examinationen utgörs av egna skrivövningar. Jojo. Det känns som lite hängslen-och-livrem-lösning för att inte ”ha lovat” för mycket – och är onekligen lite trist när det handlar om en (eller två) grundkurser som inte leder till någon som helst examen. Tänk dig att du går en kurs i tyska – och skolan deklarerar att du inte ska förvänta dig att lära dig tyska, utan se kursen som en ren grammatikkurs…)

Jag börjar så smått försöka lösa upp knutarna som håller min ”känsla av kreativitet” fången någonstans i ett mörkt skrymsle. Jag vet inte hur ingående ni studerade bilderna i förra inlägget, men någonstans mitt på den med småjävlarna stod det ”Stress dödar” – och det gör den. Stressen. Dödar. Dels dödar stress rent bokstavligt förstås – men den dödar också sådana mjuka värden i livet som kreativitet, glädje och närvaro.

Och innan nån börjar prata om positiv och negativ stress, låt mig poängtera att jag inte tror ett dyft på någon positiv stress. Är det positivt, så är det inte stress. Yrande om ”positiv stress” är en chimär, ett samhällsdistribuerat opiat, som ska få dig att klandra dig själv när du reagerar negativt på det som påstås vara ”positiv stress”. Det är en högst mänsklig form av Kejsarens nya kläder – men det är ett spel med ditt liv och ditt välmående som insats.

Utmanande arbetsuppgifter är inte i sig stress. Stressen uppstår när det är utmaning-utmaning-utmaning-utmaning – utan tid/rum för återhämtning och återbalansering. Stress är en yttre situation som utgör en påfrestning för kropp, psyke och själ. I ”grundutförande” är vi rustade för sådana tillfällen, väldigt väl rustade till och med. Vi är inte rustade för att leva i ett ständigt stressat tillstånd, men det är sådan världen vi skapat omkring oss är idag. Alla dessa ljud, alla dessa intryck, alla dessa roller vi ska klara, allt vi ska hinna med, allt vi vill hinna med, allt vi ska uppnå, uppleva, hinna, fixa, köpa, känna, lära, göra… Vi har skapat en miljö och en samhällsstruktur som bygger på stress som en mycket fundamental byggkloss. Och sen undrar vi varför vi blir sjuka…

Hursomhelst, det var inte det jag skulle ta upp nu, även om jag är övertygad om att eftersom kropp och själ hänger ihop och påverkar varandra, så är det här en pusselbit i helheten. Men det som slog mig där jag satt i morse – och läppjade på min cappuccino, funderande på Julia Camerons gamla slagord ”Fyll visthus och bodar” (som jag skrivit om förut, bland annat här) och var jag ska hitta inspiration att fylla mina visthus och bodar med – var att vi också bygger ett samhälle där inspiration inte riktigt ryms.

Jag började fundera på konstmuséer och gallerier och liknande för inspiration – men det kändes inte alls särskilt inspirerande. Gallerier är inte mer inspirerande än vilket snofsigt varuhus som helst – det är ett mammons tempel som så mycket annat. Konstmuséer kan vara trevliga – men de påminner också i hög grad om högtidliga kyrkomiljöer. Där förvaras den heliga konsten, och man går omkring därinne som om man har en eldgaffel… eh, längs ryggraden, och alltihop kommer att präglas av en ytlighet som är mycket långt ifrån den slags inspiration som jag söker.

Jag tänkte att allting handlar bara, uteslutande, enbart, om ekonomi. Är det en bra idé ska det tjänas pengar på det. Och det innebär att det utrymme som borde ha funnits för inspiration, batteriladdning, mänskliga upplevelser – det utrymmet upptas istället av ren konsumtion. Produkter att köpa, tjänster att hyra. Allt utlovas göra dig lyckligare, mindre stressad, mer kreativ, mer lyckad, mer av allt. När det du egentligen behöver kanske är att hitta in i dig själv.

Jag märker det på mig själv – när jag känner mig oinspirerad, vilsen och låg blir impulsen blir att jag lockas att köpa saker, för det är det som FINNS. Tillgängligheten av varor och produkter och alla dessa infernaliska ”budskap” som trycks på mig i egenskap av högt ärad konsument – allt det där gör att jag tappar kompassriktningen över vad det egentligen är jag vill ha. Vad jag verkligen behöver – i det här fallet, vad som verkligen skulle inspirera mig.

Tänk dig själv olika slags avkopplings-, rekreations- och inspirationsaktiviteter i världen runt omkring dig- hur många av de idéer du får involverar någon form av penningtransaktion a.k.a konsumtion?

Jag säger inte att konsumtion är det enda som finns. Allt finns, bara man letar lite. Men det är ju just det där – konsumtionsmöjligheterna finns ständigt under näsan på dig, allt annat får du leta efter – och för att leta måste du veta vad du letar efter. Då blir det genast svårare – och desto lättare att falla för det du ser framför dig – konsumtionen.

Jag vet inte om jag hade så mycket till poäng med det här inlägget. Jag tänkte på Julia Cameron också, under mina förmiddagsfunderingar på kontoret. Framför allt tänkte jag på hennes ”konstnärsträffar”. När jag försökt följa The Artist’s Way har det alltid fallit på konstnärsträffarna. Morgonsidor kan jag väl till nöds få ihop (fast det var enklare innan barnen dök upp) – men konstnärsträffar är svårare. Jag tror att det som komplicerar saken är just det här med inspiration kontra konsumtion. Jag kan inte konsumera mig inspirerad – även om jag stundtals inbillar mig att jag kan det. (Och antagligen är i rätt gott sällskap i den tron…!)

***

Jag läste ett intressant inlägg om helt andra saker igår. Tyvärr är texten inte tillgänglig längre, så jag kan inte länka till den, men den handlade (fritt ur mitt skrala minne) om hur man utvecklar beteenden som ”skydd från verkligheten” – ett sätt att ducka ansvaret för sitt eget liv. Texten handlade inte alls om inspiration, kreativitet och eventuella demoner och småjävlar – men någonstans känner jag att det griper in i det här också. Det och det jag skrivit tidigare om att det egentligen är betydligt bekvämare att ha en dröm att gå och putsa på, än att riskera att krossa drömmen under försöken att förverkliga den.

Vi gör mycket, vi människor, för att skydda oss från sådant vi är rädda för – om det sen är att följa drömmar eller helt enkelt ta tag i verkligheten sådan den är. Hänger upp oss på fel saker, jagar chimärer, låter livet rinna oss mellan fingrarna för att vi FÖRST ska göra något annat – fixa något. Göra karriär, gå ner i vikt eller renovera sommarstugan. Eller nåt helt annat.

Och det finns alltid en ursäkt för att inte skapa, alltid en dum röst som pratar smörja någonstans i bakhuvudet och säger att man inte kan. Men man väljer själv om man vill lyssna eller ej.

Om honung, visthus och tunna körvskivor

Jag vet inte om Tyskland är särskilt känt för honung, men jag kan meddela att honungshyllan i en medelstor tysk livsmedelsaffär uppvisar en rätt imponerande flora av honungsvarianter, i olika nyanser och konsistenser. Häromveckan slog vi till på en burk akaciahonung. Den akaciahonung jag är van vid från Sverige har varit en flytande, genomskinlig sort som kanske bäst beskrivs som ”i stort sett menlös” – inget fel, men inget man skriver hem om heller. Men den här. För det första är den vit – nästan snövit. För det andra smakar den himmelskt. Kvällsplägnaden här består numera av en kopp rooibos vanilj med en sked kristallvit ”akacienhonig” – en dryck för gudar!

Och idag hamnade jag framför den där honungshyllan igen, och fastnade för en maltbrun ”waldhonig” – skogshonung. Den förhöjer inte vaniljteet lika väl som akaciahonungen, men den doftar mustigt och starkt – och med en omisskännlig ton av bivax.

(Min pappa använde vax när jag var liten, när han experimenterade med skulpturer och formgjutning. Minns inte exakt var vaxet kom in i processen, men när jag sätter näsan intill den där Waldhonig-burken minns jag den varma doften av smält vax.)

Jag funderade lite på varför skogshonung blir så mycket mörkare i färgen än akaciahonung. Jag antar att skogshonung innebär att bina samlat nektar från trädblommor, snarare än ängsblom etc. Men varför gör det honungen mörkare? Varför får det honungen att dofta vax? Och då vaknar den där välbekanta känslan i mig igen, kunskapstörsten, längtan att veta, förstå, kunna… allt. Eller så mycket som möjligt – om allt. Och sedan handlar tankarna inte längre om honung, utan om visthus och bodar.

Minns ni dem? Visthusen och bodarna – jag har skrivit om dem förr. Och på samma tema, men utan att nämna just Julia Camerons visthus och bodar. De där som ska fyllas på och underhållas för att ha ständig näringstillförsel för kreativiteten – och faktum är att de där visthusen och bodarna ger näring till fler livsuppehållande funktioner än just bara kreativiteten. Själva livskraften hämtar näring ur samma bodar, det är jag helt säker på.

I min tankevärld är bilderna av visthus och bodar så levande, jag tänker på Emils mammas visthus och bodar, välfyllda med körv från golv till tak… Mitt eget visthus ser inte riktigt ut sådär, och jag rodnar ända ut på örsnibbarna när jag läser inlägget ”Semesterrapport”, pepprat med goda intentioner… som det visst inte blev så värst mycket mer med. Output, output, output. Ingen tid att ta in, lägga på lager, spara till en regnigare dag. Bara snappa upp, omsätta, trycka ut i ”produktion”.

Och jag är inte dummare än att jag begriper varför jag gör så… Ska jag säga det? Truth ain’t purdy: det handlar självklart om bekräftelse. Att kasta ut saker i universum för att kanske, kanske bli sedd genom dessa saker… Det är bekräftelse. Jag tror inte att jag är så våldsamt unik där, faktiskt – tror nog att de flesta bloggare drivs av någon, individuellt betingad, variant på samma tema. Jag tror att det är drivkraften i hela sociala-medie-boomen. Ett sätt för oss postmodernistiskt desillusionerade människospillror att göra oss sedda och hörda.

(För mig har det också genom åren handlat om att göra mig sedd och hörd på ett sätt som JAG väljer, eftersom jag inte riktigt upplevt att jag kunnat styra eller påverka min roll i andra sammanhang, utan mer eller mindre suttit faststämplad i föreställningar/förväntningar jag inte haft en chans leva upp till – fast jag bokstavligen vänt ut och in på mig för att försöka. Bloggen blev min egen arena, där jag fick berätta själv – utan att bli emotsagd.)

Nåväl. Visthus och bodar. Körv från golv till tak. Eller bristen på körv från golv till tak. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig som om jag just förbrukat den sista lövtunna körvskivan från mitt visthus, och nu gapar bara tomma hyllor, länsade byttor och tömda dryckeskrus därinne.

Ni som läser här har redan märkt det – även om ni är artiga och säger att neheejdå, det märks inte aaalls. Jo. Det gör det. JAG märker, om inte annat, och det känns inte bra. Förr eller senare kommer jag att bli hungrig igen, och då vore det ju najs om det fanns något att ta av. Det är ju det visthus och bodar är till för.

***

”Om man gör som man alltid gjort, blir resultatet också som det alltid blivit.”

Jag måste nog börja göra saker och ting på andra sätt än jag blivit van vid. Kliva ur mina bekvämlighetszoner. Det är ju där det brukar ta stopp. Jag kommer på en massa smarta saker – men sen gör jag ändå som jag brukar. Och det funkar inte. Så blir inga visthus fyllda.

Input utan output. Inspiration (och lärande!) för inspirationens och lärandets egen skull. Lägga på hyllor, spara till senare, ta in – utifrån. Inte bara tugga på gamla lager. Jag vet inte hur det här ska gå till, men jag anar att det kommer att handla om mer läsande och mindre skrivande. Mer lärande och mindre skrivande. Fler resor (inre, yttre, långa, korta), mindre… ja, ni fattar.

Jag säger inte ”inget skrivande”. Det vore onaturligt. Men ett särskilt slags skrivande har börjat ta alldeles för mycket plats, tid, energi – och har sedan länge tjänat ut sitt syfte. Den sortens texter ska bort. Och så måste jag ta mig en funderare på varför jag skriver egentligen.

(En god vän och jag har för övrigt diskuterat fenomenet ”virtuell identitetskris” (!) under de senaste veckorna. Jag tror att jag just har fördjupat min ytterligare några dimensioner…! 🙂 Men det får det vara värt. Den här vägen leder helt uppenbart ingen vart.)