Temadag: Fikamaraton

Med lite otur och lite bristande rutin, och första dagens fikamaraton stannade på lätt ynkliga två kaffe och en lunch. Först skulle jag invänta en hantverkare, som en timme efter avtalad tid meddelade att han ämnar anlända om fredag istället. Hmpf.

Sen åkte jag till det som jag redan från början bestämt skulle bli första anhalt, mitt första stamhak i Hamburg. Inte tusan kom jag ihåg att de har stängt måndagar, förrän jag klev av bussen. Orutinerat, som sagt.

20140602-223605-81365349.jpg

Därmed hade klockan hunnit bli närmare elva innan jag lyckats installera mig på något café och få tag på en kaffe – tidplanen var ohjälpligt rubbad! Men jag fick mitt kaffe till slut, på ett café jag aldrig direkt varit stammis på, men som ligger i närheten av andra grejer, så ibland får det bli där ändå. Ägarinnan har en hund som brukar sitta sött i dörren och stillsamt vänta på sin polare – och när polaren väl anländer går det allt annat än stillsamt till. Helt okej på tyska caféer. (Stökiga barn, däremot… Huvva!)

20140602-223605-81365954.jpg
Och sen var det ju faktiskt dags för lunch, och nu var jag i närheten av mitt kära gym – som jag dock inte sett insidan av på mången god dag – och lunchrestaurangen mittemot, som serverar stans bästa antipastisallader. Som den här, till exempel. Med bröd och grön aioli till… Ah. To die for.

Jag kunde ha tagit en espresso på maten här också, men det gjorde jag faktiskt aldrig.

20140602-223607-81367478.jpg
Och nu hade solen börjat värma på, så eftermiddagskaffet intogs – väl kylt och med is. Lite blaskigt, måste jag säga, men helt okej. Det här är dock ett av mina favoritcaféer i stan, Elbgold. Normalt sett dricker jag där en söt dubbel cortado, som verkligen inte är blaskig någonstans – men idag fick det bli såhär. (Cortadon har jag för övrigt visat i avritad form vid några tillfällen. Idag gjordes dock inga teckningar.)

Utvärdering? Vet ni, jag tyckte det var lite jobbigt att flänga runt och hetsfika så. Lite kul, visst, men jag vet inte om jag ska fortsätta med att göra det till ett självändamål att hinna fika på så många ställen som möjligt, faktiskt. Åtminstone inte imorgon. Imorgon ska det bli regn, så imorgon funderar jag rent av på att… stanna hemma! *gasp*

Om introverta nätter och en obeskedlig storm

Ja, nu sitter jag här igen, mitt i natten och hör stormens Xaver (i Sverige heter han visst Sven – lätt förvirrande det där) vina kring knutarna utanför. Härifrån låter han rätt beskedlig måste jag säga, men jag har hört på nyheterna att han far hårt fram med tingen neråt hamnen till. Sett bilder där vattnet redan står högt över kajen och nosar på bänkarna som inte alls står precis vid vattenkanten. De pratar om vattenstånd på 5-6 meter över normalt imorgon och att folk som bor nära hamnen måst evakuera. Så, så värst beskedlig är han ju ändå inte, Sven-Xaver.

Skolorna stängde redan till lunch. Då tyckte jag att det verkade lite larvigt – det blåste ju knappt…? Fast jag hade mina ungar hemma i vilket fall som helst, på grund av snor och allmän hängighet, och det var jag ju innerst inne tacksam för. Fast någon storm märkte vi inte av förrän framåt kvällen, och det var inte utan att jag började undra om det var med Xaver som med tomten och storken, bara nåt folk pratar om fast som inte finns på riktigt.

Men finns, det finns han. Xaver den obeskedlige.

Uppesittandet är i alla fall helt självvalt den här gången. Jag sitter här för att jag har lust. För att det är skönt. Det blir så tyst när resten av mänskligheten går till sängs och släcker lamporna. Det är Xaver och jag, liksom. Alla andra sover. Den introverta delen av mig tankar energi, så att den extroverta vaknar imorgon och har kraft att spendera, på dagen, på livet, på människorna. Jag har förstått att alla människor inte funkar så. Det förstår jag egentligen inte, men visst – all respekt för dem som funkar annorlunda. Bara jag får ha mina batteriladdarstunder ifred…!

(Fast det seglar runt flera illustrerade ”såhär funkar introverta människor”-bilder just nu. Jag känner inte igen mig i någon av dem. Eller jo, jag kan känna igen mig i allihop – men inte hela tiden! De som gjort de där bilderna har säkert menat väl, velat få extroverterna att förstå introverta bättre – men det blir bara mer stereotypt och onyanserat, och introverta människor framställs som värsta UFO:n.

Det är bland annat en med en bubbla och en introvert person som sitter hopkrupen i ena sidan av den där bubblan och fräser som en ilsken katt, medan en förmodat extrovert person står på andra sidan och glatt sträcker in och viftar med en arm för att ”komma åt” den stackars introverte. Nyanserat, jojo. Visst, det KAN kännas så, om man inte fått sin ensamtid att ladda batterier på – men det är ju knappast så att introverta personer alltid tänker ”vik hädan” så fort en annan människa kommer i närheten, eller ”åh nej” så fort det är nåt socialt på gång. Hallå, please…!)

Och jag behöver inte ha någon stress över att komma i säng, inte ikväll. Xaver har sett till att skolorna i stan är stängda imorgon också. Jag tror att mina barn är rätt nöjda med att få tillbringa St Nikolaus-Tag hemma i soffan (St Nikolaus har redan varit här och stuckit varsin enorm chokladtomte i deras stövlar…) och jag lider inte heller nämnvärt av att inte behöva gå upp i gryningen för att jaga upp dem…

Stadsbilder – utan ett enda hus

 

cykel

Såhär ser världen ut just nu. Grå, kall och bortglömd. Jag tror att färglösheten stör mig mest, allt det andra kunde jag nog stå ut med om det åtminstone fanns färg.

Det enda som har färg såhär års är resterna av förfallet, av höst och död och allt man minst av allt vill minnas just nu. Naturens lavett till mänsklig otålighet. ”Tig, människa! Våren kommer när jag säger det, det rår inte du över!”

Men mitt i allt det grå finns den där ändå. Tyst och ödmjuk, men fylld av kraft. Våren.

Knopp

”Was fotografieren Sie denn da? Fotografieren Sie die Häuser?”

Kvinnan som frågar kommer mot mig med blonderat hår, hård make-up och höga stövlar. Klockan är nio en gråkall februaritisdag i en av Hamburgs snobbigaste stadsdelar. ”Die Häuser” som hon bekymrar sig för att jag möjligen fotograferar längs den här gatan – hon bor troligen i ett av dem – kostar alla mellan 3 och 10 miljoner. Euro.

Jag har inga som helst intressen av att fotografera die Häuser, jag går med kameran i helt andra tankar, på jakt efter linjer, färger, detaljer. Men hur förklarar jag det för någon som uppenbarligen ser sin egendom hotad av en kameralins?

Lav

Hur förklarar jag att jag skiter fullständigt i hennes hus, men att jag tycker om färgkontrasterna mellan det rostiga staketet och den ljusgröna laven som sakta men säkert växer fram över smidesmönstren?

(Att folk betalat en förmögenhet för ett hus, är ingen garanti för att de faktiskt tar hand om det sen – det är en lustig sak jag lagt märke till häromkring…)

 

Lav2

Hur förklarar jag att jag gillar linjerna och upprepningen, symmetrin i kontrast till rosten och naturens framväxt? Att jag söker efter intressanta detaljer, små saker hon själv knappast kan urskilja uppifrån sina stilettklackar. Hur förklarar jag, när hon redan är helt säker på att jag fotograferar husen, in genom fönstren, genom väggarna, in i hennes hem – för att hitta något att komma tillbaka och stjäla.

Jag vet inte riktigt vad jag svarade. Jag visste ju att det inte skulle spela någon roll vad jag sa, kvinnan hade redan sin sanning klar för sig, min version skulle inte kunna rubba den.

”Nein, nicht die Häuser”, kanske jag sa.
”Aber was denn?” envisades kvinnan.
”Alles. Alles! Aber nicht die Häuser.” sa jag över axeln, medan jag gick vidare.

Parentes om 50mm objektiv:

Alla foton i inlägget är tagna med ett fast 50 mm objektiv på min systemkamera. 50 mm är ett sånt där objektiv folk säger åt en som fotonovis att man bara måååste ha. Och missförstå mig inte nu, det är inget fel på objektivet – det är det bästa jag har, och det enda jag använder på systemkameran. Men egentligen blir jag galen på det.

50 mm kallas ”normalbrännvidd”, men normalbrännvidd är det egentligen bara på fullformatskameror – ni vet de där stora som kostar uppåt 20-25.000. Eller mer. På en normal liten systemkamera (sån som de flesta av oss har eller skaffar när vi börjar fotografera med systemkamera) är 50 mm ett kort teleobjektiv. Och det är det jag blir galen på.

Så – om du har systemkamera med APS-C-sensor och dina fotonördiga kompisar säger ”du måååste ha en fast 50mm-glugg” – lova mig att du åtminstone testar med en 35 mm också innan du slår till och köper? För det är 35 mm som blir ”normal” på en APS-C-kamera, inte 50.

Jag själv, mitt arma nöt, jag provade aldrig. Jag bara köpte. Det var dumt. Jag har egentligen aldrig trivts med det här objektivet, även om det är bra.

Detta apropå att jag själv idag störde mig alldeles extra mycket på min 50-millimetersstrut till objektiv…!

#blogg100: Gatumusik på piano

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vem har sagt att piano inte kan vara ett portabelt instrument, jag bara frågar? Den här killen tycker uppenbarligen att det funkar alldeles utmärkt att rulla ut ett piano på gatan och sätta sig och spela för de lördagsflanörer som hukande skyndar förbi i februarikölden. Ett alldeles riktigt piano dessutom, inget larvigt elpiano eller keyboard. Äkta vara minsann.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Killen heter Sven van Koetsveld, om man får tro webbadressen som står på pianot. Och spela kunde han, så det var inte enbart för att han gett sig på att rulla ut ett piano mitt på gågatan som folk stannade till. Ett stycke ljuv musik i februarikylan.

#blogg100, dag 6: Femhundra-en bilar att välja på

Jomen, jag har det – faktiskt. På riktigt. Inte ensam, förstås – herregud, så många bilar har väl inte ens de värst urspårade Hollywoodstjärnorna. Men jag har femhundra bilar – som jag delar med ett gäng andra Hamburgare.

Såhär ser de ut:

Blogg_Car2Go

Tvåsitsig, automatväxlad och med såna där ecofunktioner som bland annat innebär att bilen stänger av motorn när man stannar för rött ljus. I början trodde jag att jag fick motorstopp varenda jädra gång jag stannade till – men sen klarnade det, och nu tycker jag att det är rätt fiffigt.

Tanka behöver jag inte – det finns tydligen personaaal som gör sånt. Jag får tanka om jag vill, och då får jag gratis körtid som tack för hjälpen. Fast hittills har jag inte gett mig på’t.

Det hela är överhuvudtaget rätt väl genomtänkt: Jag väljer en bil via Car2go-appen i telefonen. I appen kan jag se på en karta var de närmaste bilarna står, hur långt det är i meter och hur mycket bensin det är i varje bil. Jag kan reservera bilen via telefonen, så att jag hinner knata utan att någon annan hinner knycka den före mig.

Jag låser upp med mitt medlemskort, identifierar mig med min pinkod och sen kör jag dit jag ska, parkerar och loggar ut igen. Klart. Det hela kostar 0,29 € per minuts körtid, 0,09 för parkeringstid – inklusive bensin och så. Enda gången det börjar kosta mer är om jag inte sköter mig – om jag parkerar bilen fel så företaget får böter eller ännu värre, om bilen blir bortforslad, ja då får jag förstås betala. Anmälningsavgiften? Ja, den var på € 9, så den knäckte inte heller banken…!

Jag funderade lite på om inte detta finurliga koncept vore något för Stockholmstrafiken. Men jag kom nog fram till att på åtminstone en punkt är tyskarna faktiskt mer flexibelt/pragmatisk lagda än svenskarna, och det är parkeringsetik. I stockholm måste man parkera i härför avsedd ruta, samt erlägga avgift. Redan där faller Car2go-systemet, som ju bygger på att det ska vara smidigt och innebära en frihet att bara ta en bil varsomhelst och ställa den varsomhelst när man är klar – inte kuska runt en kvart och leta parkeringsplats. Parkeringsavgifter går ju också bort – vem ska betala den?

I Hamburg (möjligen även resten av Tyskland?) definieras parkeringplats såhär:

”Alla platser där en bil får plats, och inte är i vägen för annan trafik.”

Helt enkelt. Parkeringsavgifter förekommer – men det är inte vanligt. Med en Smart och den sortens parkeringsfilosofi, får man en tämligen oslagbar smidighet – för Smarten går in där andra bilar inte går in, och på tvären om det kniper.

Enda nackdelen är att jag inte får med mig båda barnen i Smarten, ska det skjutsas barn måste jag ha stora Saaben. I helgen hade vi handlat ”till fots”, men när vi kom ut från affären stod det en liten bil där så fint och väntade. In med alla matpåsarna i bagaget (jorå, det finns ett, fast det är litet…!) – fast sen blev det ju krig mellan ungarna om vem som skulle få åka och vem som måste gå…

Så femhundra blåvita Smart till vardags, och så Saaben för söndagsåkning eller när barnen ska med nånstans. Hur smidigt som helst!