Flytta fokus

Flytta fokus är sånt som elitidrottsmän får lära sig för att orka träna de mängder de måste träna för att komma och hålla sig i toppform. Metoden fungerar dock ypperligt, även för oss som inte riktigt kvalar till elitnivå. 😉 Vilket skulle bevisas av följande inre monolog:

[Vid 18 min, 00 sek:] ”…fan vad tungt det är, jag orkar inte… jag skulle ju klå 21 minuter, som jag sprang sist… Den här låten är jäkligt trist, få se om jag hittar nån bättre…”

[Zappar intensivt på iPod Shuffle-plutten – som rymmer 1 gb musik, men inte stöder spellistor… Hittar den här:]

[Vid 18 min, 20 sek:] ”Yay, nu KÖR vi…!”

[Vid 21 min, 00 sek:] ”Där SATT den, whoohoo – seiern er min! Fast… låten är ju faktiskt inte slut än. Jag måste ju åtminstone springa genom hela låten…”

Och sålunda kom det sig att jag istället för att säcka ihop och halvt avlida vid 18 minuter blankt, spurtade i mål – i rasande fart, vill jag påstå – vid 23 min, 50 sek.

Jag säger bara det: Flytta fokus funkar!

Halta-Lottas tvivlan

Ja, Halta-Lotta – det är jag det. Jag pratar om min kassa rygg, men det är höften/benet jag får ont i – och halt blir jag. Fast nu börjar jag få kalla fötter inför Atlas-behandlingen i eftermiddag. Jag tänker att jag bara försöker lura mig själv med nån humbug som bara vill blåsa mig på pengar. För att jag faktiskt är nära nog desperat efter att kunna röra mig utan att ha ont igen, utan att kroppen känns kantig och klumpig som om den snett och vingt hopskruvad från grunden. Fast hur några massagestavar i nacken ska kunna vrida mitt skruvade bäcken rätt, begriper jag inte riktigt…

Ack vånda. ”Bli gammal är inget för veklingar” sa en av karaktärerna i biofilmen vi såg i helgen – Wall Street 2 (rekommenderas inte, den var rätt beige). Ha ont är inte heller nåt för veklingar, kan jag fylla i. Och ondast av allt göra berg- och dalbanan om allt som ska hjälpa, ta bort ontet, ge en livet åter. Jag har blivit luttrad – och vågar inte tro på nånting längre. Men jag ska gå på Atlaskorrigeringen eftermiddag i alla fall (det är för sent att boka av…!) – så får vi se om jag är lyrisk och nyfrälst i kväll eller inte.

(Mest troligt är väl att jag har huvudvärken från helvetet – det brukar jag få av massage…)

Youtube-tips: Sugar – the bitter truth

Eftersom det nu blivit en del hälsoprat på sistone, tänkte jag ge er med en länk till en föreläsning (ja, en hel, faktiskt!) som finns på Youtube. Sugar – the bitter truth heter den, på amerikanskt dramatiskt manér… Föreläsaren heter Robert Lustig – vilket ju är ett lustigt namn för en svensk lyssnare. Men ändå. Filmen är lång, och den är på sina ställen oerhört biokemiskt obegriplig – men den första halvtimmen är fullt begriplig för vanliga dödliga, och visar statistiska studier om hur kostvanorna faktiskt förändrats under de år som fetmaboomen pågått i västvärlden.

Jag tog mig friheten att saxa en bild ur filmen:

Det här är nog en utveckling de flesta av oss känner igen. Cocacolaflaskornas utveckling från originalflaskorna från 1915 på 20 cl via 25 cl som fortfarande fanns när jag var barn, även om 33 cl blev vanligare och vanligare (och som barn var jag inte dummare än att jag hellre valde Fanta när det vankades läskeblask, eftersom en Fanta kom i 33 cl flaskor…! Inte ”posenten, Helge” men väl centilitrarna…) – och vidare till dagens standardflaska på 50 cl. 50 cl motsvarar, teoretiskt sett,  2,5 portioner – men vem tusan köper en halvliter och delar med 1,5 polare? Nej. 50 cl är den nya portionsförpackningen, så är det bara. I mitten tronar en supersize från det glada 80-talet – fast de finns ju än idag. När vi var på Mallorca i somras sålde Burger King 75 cl (!) för en spottstyver – inklusive fri påfyllning…!

Filmen handlar allra mest om High Fructose Corn Syrup – en sockersirap med högt fruktosinnehåll som i Sverige går under namnet Isoglukos, glukosfruktossirap eller fruktosglukossirap. Men även vanligt socker redovisas tydligt, och man får en tydlig bild av att kroppen inte alls förbränner kalorier som kalorier, utan att vilket slag av kalorier kroppen FÅR att jobba med har oerhört stor betydelse för hur dessa kalorier förbränns – och hur vår kropp mår.

Så – investera 90 minuter av ditt liv i en föreläsning om kroppens biokemi. Kom igen. Se de första 10 minuterna åtminstone? Tio minuter, för gammal vänskaps skull…? (Jag är nästan säker på att om du sett tio minuter, så kommer du att vilja titta åtminstone tio eller tjugo minuter till sen…!)

Om hälsa, vikt och självbilder

För några dagar sen fick jag en kommentar, där en tjej ville få länka till min gamla text om ätstörningar. Det fick hon såklart, jag har ju skrivit den för att den ska finnas där för de människor som berörs av den, vara sökbar och tillgänglig. Om någon vill länka till den – dess bättre. Men självklart blev jag ju nyfiken och ville veta vilken slags blogg den skulle hamna i – missförstå mig rätt nu, självklart begrep jag vilken slags blogg som vill länka till en text som min, men… Det blev ändå ett sorgligt möte med en hård och iskall verklighet som en gång också var min. Räknandet, kalkylerandet, de vettlöst befängda förbränningsteorierna, ångesten, identiteten reducerad till en nyckfull siffra på vågen. Lika verkligt idag som då. Med skillnaden att idag läser jag bara om det, mardrömmen är en dröm och ett vagt minne – inte en daglig verklighet. Inte för mig, inte längre. Jag är den som slapp undan.

Jag har velat skriva om det – men inte riktigt lyckats fånga tankarna. För samtidigt befinner jag mig mitt i en process som utan förskönande omskrivningar bara kan benämnas ”välbehövlig bantning” – och innan frågan om att få länka till ätstörningsinlägget hade jag faktiskt tänkt skriva ett klämkäckt och kaxigt inlägg på temat ”Jaså, du bantar”, vilket är en spydig kommentar jag tror de flesta som någonsin försökt gå ner i vikt har åkt på från mindre taktfulla medmänniskor. Men sen kom jag av mig, och påminnelsen om medaljens baksida och alla människor som lever (och dör) där i ojämn kamp mot inbillade kilon, fick mig att börja fundera.

Vi pratar mycket om hälsa i vårt samhälle – fast egentligen fokuserar vi mest på utseende, vikt och kroppsform. Idealmodellerna omger oss – överallt, så att vi inte ens medvetet ser dem längre. Men omedvetet präglar de oss och vårt sätt att se på både oss själva och varandra. Inte så att vi alla fastnar i en besatthet att nå ”size zero” – men genom att vi får ett enormt fokus på hur man ska se ut.

Jag läste för några år sedan en intervju med en svensk sångerska (ingen nämnd, ingen glömd). Reportern frågade vad hon gjorde för att hålla sig i form, och fick svaret: ”Jag behöver inte träna, jag är naturligt smal”. Och det är så lätt att skratta åt det där, fnysa åt att en kändis kläcker ur sig något så dumt (och i en reporters närvaro, ”on the record”, dessutom) – men är det inte lite så? Att vi mäter hälsa i kilo och förmågan att klämma in sig i plagg ur H&M’s ordinarie kollektioner. En smal person måste automatiskt vara sund, en tjock är per definition osund.

Och visst. Visst hänger det ihop. Men jag är böjd att se övervikten som ett symptom på sjukdomen, på att kroppen inte mår bra och inte får den balanserade näring den behöver för att fungera som den ska. En frisk kropp, som får rätt näring och rätt slags bränsle, blir inte tjock. Däremot tror jag att en tjock kropp som ”blir frisk” genom att man börjar äta rätt och röra på sig – inte nödvändigtvis går ner till en size zero eller någon annan slank storlek som motsvarar våra inlärda ideal.

Men vi hetsar och stirrar på vågen och tänker att det är något fel på oss, att vi inte försöker tillräckligt mycket, inte gör rätt, inte har karaktär nog… Siffrorna på vågen lyser starkare än insikten om att vi redan gör rätt, och att kroppen egentligen redan är så glad den kan bli. En väninna skrev idag: ”Jag säger Hoppa! och kroppen svarar Hur högt?” Jag hoppas att hon inser hur klockrent fantastiskt det där är! För mig är det där som själva definitionen på hälsa: En kropp som mår bra, och orkar det man vill att den ska orka. So what om den drar en 36:a eller en 42:a på H&M?

(Nu handlar det här på intet sätt om väninnan, jag tyckte bara att uttrycket var så himla bra – för att det illustrerar vad vi BORDE sträva efter, istället för en tom siffra på vågen.)

Jag har funderat den här veckan på varför jag själv ”bantar” eller vad man nu ska kalla det. Är det egentligen för hälsan eller figuren? Jag kan börja med att berätta att jag inte har haft några som helst känningar av de gamla ”demonerna” under de veckor jag hållt på nu. Annars är det lätt att man börjar utveckla samma gamla besatthet när man återigen håller på och håller igen, väljer vad som är tillåtet och inte, strävar efter en förändring som ska ge resultat – på vågen. Men den här gången (för jaa, det har varit åtskilliga gånger genom åren) har jag sluppit ifrån sådana känslor.

Jag kom fram till att det faktiskt måste vara för hälsan – för jag lider inte av hur jag ser ut. Det jag lider av är när klenryggen inte orkar med mig, för att jag helt enkelt är för tung. När jag blir rörelsehindrad av att få så ont att jag inte orkar göra det jag vill. När jag säger Hoppa och kroppen säger – Nä! Men vad gäller valkar och ”volanger” så kan jag förvisso reta mig på att de är i vägen – men de påverkar inte min självbild. De påverkar inte vem jag är, eller hur jag ser på mig själv. Och kanske är det just därför som demonerna inte kommer åt mig den här gången. För att de måste komma in via självbilden, via förvirringen att identiteten på något sätt är kopplad till siffrorna på vågen, eller på storlekslappen i ens kläder.

Jag tänker att det kanske är det som ska göra att det funkar den här gången. Jag är trött på att banta, trött på att ta mig i kragen och börja om. Igen. Jag läste nånstans att det tar två år att nöta in nya vanor och göra dem till sina egna. Tja. Då får det väl ta tid. Vem har bråttom?

Imorgon kommer träningsmaskinen vi beställt. En crosstrainer. Minns ni när jag gick på Friskis i Stockholm och tränade på crosstrainer? Jag minns det. Känslan – friheten. En kropp som hoppar när man ber den. Jag märker att när jag tänker på träningen som ”ett medel för att nå ett mål” – dvs gå ner i vikt, bli smal, få kondition, bli stark i ryggen, vad som helst – då kommer prestationsångesten, strutsimpulsen och motviljan smygande. Uppskjutandets ädla konst. Men när jag tänker på den där känslan jag hade då, på den meditativa friheten i själva träningen – DÅ infinner sig en känsla av… ja, inte är det längtan, det ska jag inte påstå. Jag vet vad min kondis går för… Men beslutsamhet kanske. Tillförsikt. Att det är något jag bara ska göra, och sen, efter en tid, kommer det att kännas sådär igen – som frihet.

Ja, jag är trött på att börja om och börja om och börja om. Kanske lika trött som den där sista gången jag slutade röka, och på fullt uppriktigt allvar sa åt mig själv att det var sista försöket. Grejade jag det inte denna gången, så fick det vara så. Varje gång – och det var åtskilliga, kan jag meddela – jag var grinfärdig och på väg att ge upp, tänkte jag på det där. Var jag verkligen beredd att ge upp – permanent? Och det var jag aldrig. I december blir det 11 år.

Så – om 11 år från idag? Vill jag verkligen ha åkt jojo upp och ner i 11 år till? Ni minns väl min ryggläkare och hans pedagogiska kommentar om att på stenåldern hade det inte spelat nån roll att min rygg var dålig, för då hade jag ändå varit död vid 35… Nå, men nu lever jag inte på stenåldern utan har lyckats överleva 35, och tänkte nog försöka ta några hel- och halvdecennier till innan jag lämnar in. Men hur mår min rygg om 11 år om jag inte gör något nu? Vill jag verkligen veta det?

Nej. Jag vill inte veta det. Och jag orkar inte ladda om och börja om från början hela tiden heller. Så jag antar att det här får bli den sista gången. Den gången som varar.

Medan bloggen slumrar…

…har jag tagit mig för med att reda ut och strukturera upp det som utgör min ständiga vardagsångest: Matlagningen. Eller egentligen middagsplaneringen. Jag är inte så road av att få en färdig matkasse med recept och allt levererad till dörren, även om den möjligheten finns här också (och företaget i fråga drivs av en svensk tjej, för övrigt. Go figure?). Jag vill bestämma själv – och dessutom väljer jag sån där konstig kost, som ratar bröd och potatis, men istället inte skäms för att peta i mig fettranden på kotletterna och sås gjord på riktig grädde istället för nån industriproducerad låtsasgrädde på margarinbas. (Googla LCHF.) Då går matkassegrejen bort.

För ett tag sen fick jag faktiskt hjälp att göra just en sån grej som jag håller på med nu – veckomatsedlar baserade på mat vi faktiskt brukar laga. Perfekt – steg två skulle vara att sätta ihop inköpslistor i excel, färdiga att printa inför veckoinhandlingen och bara kryssa i det som behövs. Det var bara det att jag läste igenom de där veckomatsedlarna och ville bara kräkas. Det fanns ingenting på den listan som gjorde mig sugen vare sig på att laga eller äta mat. Följdaktligen kom de där veckomatsedlarna aldrig till användning, men jag bär idén med mig i minnet nu, när jag går på projektet på nytt – och med nya, goda, enkla recept i kikaren.

Jag har alltid påstått att jag avskyr att laga mat. Det är inte sant. Det är ”vad-ska-vi-ha-till-middag-paniken” jag avskyr – och får ångest av. Jag kan improvisera – men inte på grovgörat, bara finliret. ”Vad händer om jag slänger lite curry i det här tro?” funkar, men inte ”Åkej, jag har skorpmjöl, fiskbuljong och en morot hemma, vad kan vi göra av det?” Men vet jag vad jag ska laga, och har alla ingredienser hemma – då kan jag till och med tycka att det är ganska meditativt att laga mat. (Bortsett från de där hungriga varelserna som hotar riva huset om maten inte står på bordet för fem minuter sen, dårå.) Och just därför ser jag fram emot att bringa ordning i matkaoset, och låta matlagningen BLI ”meditativ”, skapande och positiv, istället för den ständigt gnagande ångestfaktor det är idag. För vem tusan mår bra av sånt?

Jag fick faktiskt ett tips om en mat/hälsoblogg som tar fasta just på den sortens stress kring maten, och poängterar att man måste hitta ett sätt att förhålla sig naturligt till maten, och INTE göra den till en stressfaktor – för att vi ska kunna må bra av den. Det tror jag på. Det tror jag på oavsett vilken slags kost man väljer. Jag minns när jag gick på viktväktarna för många år sedan och satt och grät vid köksbordet för att jag var så hungrig att jag inte kunde tänka ut vad jag fick lov att äta. Hur sunt är det?

(Dagens inlägg hos Anna Hallén är för övrigt en ganska bra text att läsa innan någon får för sig att börja vifta pekfingrar åt lågkolhydratkost.)

Så om bloggen fortsätter vara tyst – jag har inte så mycket att säga just nu, förutom de två inlägg jag just skrivit nu ikväll – så vet ni vad jag håller på med. Och om det är så att ni har något patentrecept att dela med er av, snabbt, enkelt och gott – bring it ånn! Jag är idel öron! Du behöver inte fundera på om det är lågkolhydratiskt nog eller inte, jag kan oftast göra om recepten så att de funkar ändå!