Och det blev söndag om aftonen…

Söndagskvällar är lite grand för veckan vad semestern är för hela året – en tid för stillhet och reflektion, en fokussamling inför det nya man just ska dyka huvudstupa in i.

Med andra ord: En ypperlig tidpunkt för fulbloggande.

Tekniskt sett ska jag vara sjukskriven åtminstone till och med tisdag efter tandoperationen, och märker själv att om jag flänger omkring som vanligt svullnar det upp och jag får ont. Det är ju lite onödigt. Särskilt med tanke på att jag har slutseminarium på min språkvårdskurs nästa helg, och väldigt gärna vill kunna vara med och bli godkänd på #uppsatskoma-rapporten jag gjorde sådant väsen om…

Samtidigt har jag arbete som behöver göras – och är enormt trött på att sitta hemma, mellan fyra väggar jag sett mer än nog av på sistone.

Men jag har en Plan. (Tajmad och klar, in i minsta detalj…) Den lyder: Härarbete och fikmaraton.

Jag tänker mig en empirisk fältstudie utifrån följande frågeställning: Hur många fik och caféer hinner jag beta av på en dag, under det att jag jobbar med att förbereda min opponering till lördagens seminarium (samt möjligen ritar en och annan caféinteriör). Hinner jag fika mig hela vägen in till stan? Till Bremen och tillbaka…? (Åkej, det lär bli lite tajt förstås…)

Så det blir väl det som gäller för den här veckan. Roligare än så blir det inte – kan inte ens suktas med några extravaganta lunchbilder den här veckan, eftersom jag går på mjukkost medan käkarna läker. Vill redan kräkas på allt vad yoghurt heter…

Men kaffe får jag i alla fall dricka. En herrans tur det.

[ironi]Vårens fröjder [/ironi]

Jag tänker hela tiden: Näeh, nu har jag slirat mig fram i det här himla #blogg100-träsket länge nog, nu får jag ta och skärpa till mig. Och sen går det till nästa kväll och jag gör min Munchs-”Skriet”-imitation och ba ”Gudihimmelen, vad ska jag skriva om NU rå??”.

Tricket är att jag GÖR ju ingenting just nu. Jo, pluggar. Skriver uppsats – alla som någon gång skrivit uppsats vet hur kul det är… Ingenting att skriva hem om precis.

Jag kunde i och för sig skriva en lista över mina bästa prokrastineringsaktiviteter – fast å andra sidan är de inte våldsamt upphetsande de heller. Imorse trädde jag klart ett armband som rååkade ligga halvträtt på skrivbordet och absoluuut inte kunde flyttas utan att göras klart först. Sånt. Gäsp.

Tränar gör jag iofs också – det är det roligaste jag gör just nu. Men inte heller mycket att skriva om. Jag tränar. Tjahapp. Sen då?

Nej, det är den värdelösaste tiden på året just nu – hur vackert det än är ute. (Och jag har ju inte ens några pollenkänningar som lägger sordin på vårglädjen.) För jag har som mest att göra veckorna före terminsslut – och kidsen är fanimej lediga ett par dagar här och ett par dagar där nästan varenda vecka. Det är hopplöst att få något gjort…!

Men gjorda måste saker bli – tio dagar till deadline, 3 veckor till opponering och däremellan ska jag partaja järnet genom att dra ut två visdomständer. Idel nöjen…!

Hymn till mitt kaffe

Kaffe

”Kära kaffekopp,
du lisa för ögat och balsam för sargad själ,
du förkämpe för ork och tålighet,
outtröttlig väpnare, lagkamrat och vän!

När allt annat bleknar,
suddas ut och tappar fokus,
då står du där och lyser,
skarp och stark och god.”

***

It’s one of those days…

Fulaste fulbloggen

Idag får det bli den fulaste fulbloggen hittills under #blogg100, för inspirationen tryter och orken än värre.

Och då började dagen ändå rätt bra, för jag vaknade klockan 05 imorse – pigg som en lärka och med gott om tid att göra morgonyoga hemma på vardagsrumsgolvet. Det sade knak här, och knaster där, och ackompanjerades med åtskilliga ansträngda ”uff” och ”pust” från undertecknad stelkärring, men susen gjorde det och på gott humör blev jag.

Fast sen blir jag ändå lite grinig under dagens lopp, när saker jag tänkt skulle ”fixa sig på ett litet kick”, visade sig vara mycket mer komplicerade än så, och stjäl utrymme som jag inte alls hade tänkt avvara. Bah.

One of those days, helt enkelt. Men som visan går: Imorgon är en annan dag. Tur är väl det.

Ett utsketet äppelskrutt skriver fulblogg

Vissa dagar är jag så hysteriskt effektiv att jag nästan blir rädd för mig själv. Idag var en sån dag och jag gick in i den med ambitionen att göra klart en textanalys jag inte ens hade börjat på när jag slog mig ned i morse.

När jag slutade för dagen var mitt dokument uppe i 12 sidor och hade varit klart om jag inte insett att jag skulle haft med referenser med sidhänvisningar… Gaah!

(Och ja, jag tycker att referenser med sidhänvisningar är trams och jäkla högstadienivå. Det lurar studenterna att göra en egentligen sämre analys, eftersom det helt enkelt blir enklare att uppfylla kraven för att bli godkänd på uppgiften genom att utgå från litteraturen, och inte från det man ska analysera… Det är lite som en manual som utgår från vad maskinen har för finesser, istället för vad användaren behöver göra. Bakvänt, sa Bull.)

Och nu är jag som ett utsketet äppelskrutt. Sitter här hopsjunken som en urtvättad trasdocka i soffan, hjärnan som ett urpyst cykeldäck – och i detta skick försöker jag komma på något fyndigt att blogga om. Heh, säkert. Nej idag, govänner, idag blir det fulblogg.

Egentligen är det fulbloggandet jag vill ägna mig åt under #blogg100-utmaningen. Ja du vet, det där spontana, omedelbara skrivandet, som blir en ögonblicksspegling av vad som rör sig genom huvudet just i den stunden, som inte blir någon genomtänkt artikel, utan mer handlar om att dela en tankeprocess, ett ögonblick.

En verbal selfie, utan filter.

När jag började blogga (i september 2002) var det så man skrev. Rent allmänt. Bloggandet var en dialog, fast en dialog man höll både med sig själv och med andra, förbipasserande. Och den pågick hela tiden. Det var inte ständigt nya dialoger, om ständigt nya ämnen – utan ett pågående samtalsflöde, där man kunde glida in och ut efter intresse, tid och engagemang.

Jag gillade det där. Det var något alldeles speciellt.

Ibland bloggade jag 5-6 inlägg om dagen, allt från långa reflekterande texter som krävt lite research (den sorten ni känner igen från mitt nuvarande bloggande) till korta, mer eller mindre fyndiga, oneliners – sådana tankar som jag idag oftast slösar bort på Twitter eller Facebook. Det blev en skön mix, och det är den mixen jag saknar. Både i mitt eget bloggande och hos de bloggar jag läser.

Idag är bloggen bara blogg, och twitter har blivit en annan grej. Konceptet mikroblogg försvann – till min stora sorg.

(För nej, jag kan inte tycka att Twitter idag går att beteckna som mikrobloggande. Statusuppdateringarna på Facebook ligger egentligen närmare det jag ser som ”mikroblogg” än twitter någonsin gjort. Kanske något jag kan utveckla i något senare inlägg.)

Det jag mest är ute efter i mitt bloggande är att hitta ett skrivflöde, där skrivandet driver tankar, och tankarna driver skrivandet. Som jag skrev om igår, fast mer konkret uttryckt. Och där har fulbloggandet faktiskt sin givna plats, genom att vara ett processkrivande – omedelbart och utan alltför stor dos eftertanke.

Alltså: Mera fulblogg!

#3

blogg100-logotype-120x102