Om självklarheter och glömskor

HHHafen_650En våg som hittat tillbaka till sin strand. Övelgönne strand, Hamburg.

*

Det finns vissa teman jag ständigt återkommer till. Jag antar att det är för att de är mina teman, och jag ska inte påstå att jag inte gärna återser dem lite då och då. Jag blir mest förvånad över att jag faktiskt glömmer bort dem mellan varven.

För det är inte så mycket en cirkelrörelse, det här återkommandet. Snarare en vågrörelse mellan insikt och glömska, eller kanske närhet och avstånd till den där tanken som känns så självklar just när jag är där. Hur kan man glömma bort något självklart?

Som det här med skapandet, den åtråvärda kreativiteten vi traktar så högt efter, men inte alltid lyckas driva fram på beställning. Och som, när vi väl får tag i den, hänför och berusar – varenda gång. Det närmaste magi jag vet.

Jag vet att den behöver näring – inte bara göra och producera saker, utan även ta in. Aldrig glömma att ta in, gärna vitt och brett och så brokigt som möjligt, för det är ur den där brokigheten impulserna och skapandet föds. Det är självklart, det säger sig ju själv. Men jag glömmer det ändå.

Vågen drar sig bort, sjunker undan, kommer bort från stranden, är borta… Tills den får en ny skjuts, tillbaka mot stranden, mot insikten och självklarheten. Ja visstja. Så var det ju. Självklart! Hur kunde jag glömma bort det? Jag vet inte. Jag blir lika förvånad varje gång.

En annan sådan självklarhet är att kreativiteten mår bäst av att få löpa i flera spår. Jag skriver bättre under perioder när jag också fotograferar mycket. Eller ritar. Eller målar. Binder böcker. Vad som helst. Och omvänt. Skrivandet ger mig en skärpa som gör även det fotografiska ögat – eller bildseendet överhuvudtaget – skarpare. Det är som att olika slags skapande inspirerar vartannat, ger kraft och näring åt varann.

Jag gillar den tanken, och ser framför mig hur kreativiteten är ett eget inre ekosystem med symbioser och synergier och synteser vibrerande i varje hörn. Ett eget väsen inom mig.

Och ändå glömmer jag bort det där också, försöker renodla, nischa och fokusera – när jag borde veta bättre.

Nåja. Innerst inne antar jag att jag vet, trots allt. Och minns också. Egentligen. Vattnet är strömt, men vågen hittar tillbaka till stranden ändå. Varje gång.

…till ett skummande Öresund.

Höllvikenpromena_huddor

Några få gånger i livet möter man människor som är som gamla vänner, redan första gången man möts.

Den där första gången kanske man möts för att samåka 25 mil till en kurslaboration, och timmarna det tar att åka dit (och hem igen, för den delen) pratas bort så intensivt att man efteråt inte riktigt kan förklara för någon annan vad man pratat om, eller hur en så lång bilresa kunde gå så fort. Nästa gång man möts är det likadant – lika intensivt, lika självklart – trots att det kanske hunnit gå nästan två år sedan det första mötet. Och trots att man inte ens läser samma kurser längre, utan bara hörs av sporadiskt via sociala nätplattformar.

En sådan vän har jag i Falsterbo i Skåne, och vi passade på att besöka henne innan barnen och jag for hem efter höstlovet. För att träffas, förstås – och för att promenera en stund på en höstblåsig skånsk strand.

HöllvikenGräsOchHuddor-1

Stranden vid Höllviken, där min väninna och jag gick, är i sig märkvärdigt bekant – mina morföräldrar bodde på Näset under hela min uppväxt. Det är många år sedan jag slutade åka dit – många år sedan mina morföräldrar gick bort, och platsen upphörde att vara ”min” genom naturlig association. Vi associerar platser med människor – med relationer, vanor och traditioner vi har med andra människor. För mig har Näset länge varit en plats förknippad med människor som är borta – från mitt liv, eller från livet helt och hållet.

Väninnan, det nya mötet och det här och nu som växer ur vårt samtal, väcker platsen till liv på nytt. Och jag inser: Visst bor den fortfarande någonstans inom mig, den här platsen. Trots allt. Det levande nuet flätas samman med ett då som nog alltid varit mitt eget, fast jag trodde att jag bara hade det till låns.

Höllvikenpromenad_vågor

 

Jag har en synnerligen romantisk bild av stränder off-season. En av få saker på min så kallade ”bucket-list”, alltså listan över saker jag vill hinna uppleva innan jag dör, är att bo vid ett hav under minst ett år. På sommaren finns havet alltid där, det är sig likt när vi kommer och går. Någon gång skulle jag vilja vända på det där – vara den som stannar, den som ser havet komma och gå med årstiderna. Havet om sommaren, javisst – men också havet om hösten, om vintern och om våren.

Någon gång. Kanske.

Höllvikenpromenad_vågskum

Nu var jag i alla fall glad att ha en väninna vid havet, och få en plats som en gång var min tillbaka. Promenaden bjöd på friska och salta vindar (ja, vi befann oss ju faktiskt både i Skåne och vid kusten, så det hade varit märkligare om det inte blåst) som rensade både kropp och själ. Liksom sköljde bort gammalt skröfs som blivit kvar därinne, precis som när en våg sköljer bort gammalt skröfs från stranden.

Höllvikenpromenad_kämpingebrygga

Tiden gick fort, och när det var dags att åka hade klockan hunnit bli så mycket att jag rationaliserade bort hela den traditionella inköpsrundan, då jag brukar handla med mig svenska förnödenheter till Tyskland. Västerbottensost, filmjölk, kaviar och sånt. Vi får helt enkelt klara oss utan sådana lyxartiklar tills nästa Sverigeresa.

Men det var det värt. Det finns trots allt viktigare saker. Hav till exempel. Och goda vänner.

 

Från en småländsk tjärn…

De senaste åren har barnen haft sitt höstlov i början av oktober – när hösten är som vackrast och man fortfarande kan ha ganska mycket tur med vädret – och det har vi haft också. Tur. Och ljuvliga höstlov med höga blå himlar och färgsprakande skogar.

Höstfärger_650

I år var höstlovet senare – och det passade egentligen bara bra eftersom det då sammanföll med att min nya kurs startade i Växjö. Men det innebar förstås också att höstens ruskfas redan inletts, och det här året var det glest mellan glimtarna av himmelsblått mellan blygrått och duggregn.

Fast en (1) dag med uppehållsväder, ljus och färger fick vi. Vi tillbringade den vid en småländsk tjärn.

Tjärnspegel-650

Vattnet låg sådär spegelblankt som det egentligen bara gör i sagor och filmer – fast det ville till att jag var kvick om jag ville fånga den där magiska stillheten, för sönerna ägnade sig helhjärtat åt att leta upp stenar, stockar och allsköns bråte att kasta i vattnet med praktfulla plums och ringar i kors och tvärs på vattnet.

Mina barn och jag har lite olika syn på hur man bäst njuter av en stillsam skogstjärn, kan man väl säga…?

Trädbrott-650

”Var försiktiga så ni inte har sönder något i naturen”, sa jag. Äldste sonen såg tankfullt på mig och frågade om inte naturen själv har sönder saker ibland. ”Jodå”, fick jag förklara. ”Det finns djur och växter som lever av andra djur och växter, fast då är det ju liksom… naturligt.”

Sen hittade vi det här trädet. Det hade knäckts av sin egen tyngd, och vi kunde tydligt se hur hela stammen var fylld av gångar från små, små djur som ätit sönder hela trädet inifrån. Det fanns rester också, som såg ut som sågspån, men ingen mänsklig såg hade kommit nära det här trädet. Det var djur som haft sönder det. Helt naturligt.

Tjärnglitter2-1

 

Det sägs att regn förstärker färgerna – och det kan nog så vara, även om regniga dagar oftast mest framstår som trista och färglösa. Och när regnet samlas som glittrande droppar på löven i vattnet… då känns de regniga dagarna nästan värda att uthärda. För det vackra som regnet gör.

Lingonblommor-1

Och just som vi lämnade tjärnen och gick tillbaka till bilen, det kanske märkligaste av allt. Blommande lingontuvor – i oktober.

Jag är egentligen inte mycket för skrock och vidskepelser, men just det där tar jag (av skäl som nog är uppenbara för några av er som läser, men knappast för er alla… fast så får det vara den här gången) som ett synnerligen gott omen och förebud om en ny vår – mitt i hösten.

Höstlöv och höstlov

Löv2

Hösten är här. Grå. Obeveklig.
Ett memento mori i varje fallande löv
.

*

Men hösten är också vila, och nystart. Vi tjuvstartar barnens höstlov med att åka till Sverige redan i eftermiddag, och imorgon börjar min nya kurs. Arbetspsykologi, kris- och konflikthantering, samtalsmetodik. Jo jag tackar jag. Spännande saker. Sådana saker som fått mig att vilja läsa ledarskap överhuvudtaget, faktiskt.

Och så ska vi vara i Sverige. Bara en sån sak. Kameran följer med. Bildlusten är tillbaka, efterlängtad och välkommen. Småländska skogar, kanske lite skånsk kulturstad. Bara vara, men också tid att reflektera. Det är hösthalvlek – vad står det? Vem leder? Vad är min taktik för andra halvlek, för spurten fram till jul och nyår? Och för resten av serien…?

Jag följer upp, grupperar om och kommer igen.
Efter pausen. Stay tuned.

Kadaver – poetiska, fotografiska, kungliga och verbala

Kadavret1

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

(ur Kadavret av Charles Baudelaire)

***

I mitt tidigare gotlandsreportage skrev jag att det enda jag såg från kajen på Östergarnsholm var grästorvor och fårskit – det var faktiskt inte riktigt sant. Det fanns ganska gott om kvarlämnade kadaver på ön också. De var ganska oförargliga – om än förhållandevis många, vilket var en rätt besynnerlig upptäckt i sig.

Men det ger mig åtminstone en ursäkt att ägna ett helt blogginlägg åt ordet kadaver – och det är en chans man inte får varje dag!

När jag tog den översta bilden – som får erkännas är liiiite arrangerad – hade jag fått för mig att benstycket var ett kranium. Jag tänkte mig ett ganska platt huvud och två ögonhålor, och visualiserade därifrån gamla westernfilmer där kadaver av både bufflar och lone cowboys ligger strödda över prärien… (Jaja, jag vet. Jag har skum fantasi.) Men sedan hittade jag ett kadaver där ”kraniet” slutade i en ryggrad, och fick dra slutsatsen att ögonhålorna nog är skulderblad, snarare.

För övrigt har jag inte lyckats lista ut vad  kvarlevorna en gång varit för slags djur – någon klokare än jag som vet?

Kadavret2

Ordet kadaver, ja. Jo, jag vet att det nog oftast syftar på lite köttigare kvarlevor än dessa avgnagda stackare, men som sagt – en får passa på när chansen bjuds. Min gode fader berättade att han haft hjärtligt roligt åt någon historisk berättelse där en konung hade stupat i fält och det ”kungliga kadavret” skulle förflyttas hem till Stockholm. Hjärtligt roligt för att orden ”kungligt” och ”kadaver” liksom inte hör ihop, de bildar en stilkonflikt som åtminstone i både pappas och mina öron blir stor humor.

Min fars hustru däremot är uppvuxen i Frankrike och kunde inte alls se det roliga i uttrycket. På franska är ”le cadavre” tydligen inte alls lika laddat som på svenska – och stilfiguren blir vardaglig, informativ istället för disharmoniskt tokrolig. Så det kan bli.