En gammal bild får bli dagens postning. Fri för tolkning, men den har något jag tycker om. Dynamik och stabilitet. Stillhet och – åtminstone upplevd – rörelse.
Annars är det dåligt med fotograferandet just nu. Har kameran med mig överallt, men den hänger där den hänger över axeln. Inspirationen tryter, milt uttryckt.
Kanske behöver jag nya impulser även där?
Fokus just nu är ungefär överallt utom där jag vill ha det.
Och strängt taget inte där heller, eftersom tankarna ändå envisas med att röra sig dit där de vill vara, istället för att hålla sig där som tingens tillstånd tvingar dem att vara. Jag kan inte klandra dem. Det hade oroat mig mer om de snällt och med okritisk lydnad fokuserat på att leta orderbekräftelser i tio års mailskörd, för att försöka matcha mot bank- eller PayPal-betalningar. OM de fortfarande går att få fram i systemen.
Mina tankar idkar sund civil olydnad, och det gläder mitt åldrande rebellhjärta.
Men visst, jag är ju inte mer än människa. Jag svär också långa svavelosande haranger över att administration, hälsovurpor och allehanda brandutryckningar brer ut sig över mitt liv och tar alltför mycket av tid jag definitivt velat ägna åt annat. Åt fotograferande. Reflekterande. Skapande. Bloggande. Levande.
(Jaja, förvisso pluggande också, och det är också viktigt – för att inte tala om bra mycket roligare än att leta kvitton… Men det får jag ju vackert hinna med oavsett.)
Jag har inte tid med det här. Jag har viktigare saker för mig. Saker att göra, att fundera på, skriva om, njuta av. De där sakerna som mina tankar vill syssla med istället för själadödande kvittoletande. Där jag vill att mitt fokus ska vara, denna sista vår i Hamburg.
Så – jag sänker pannbenet och kör vidare. Friheten hägrar som en lockande morot framför en trilskande åsna. Snart så. Snart. Ska bara…
Jag tror att den här bilden är tagen den sista fina dagen den här hösten hade att bjuda på. Den sista dagen i färg. Så känns det just nu i varje fall, som att någon ondsint kraft sugit all färg ur världen.
För mig är nog det det värsta med vinterhalvåret – blekheten, färglösheten. Kyla kan jag stå ut med, så frysekylling jag är. (Frysekylling är skånska för frusen person. Kylling = kyckling. Logiskt, eller hur?) Det finns ju varmkläder. Me and my dunjacka mot världen. Men grådassigheten? Bevare mig…!
Förra vintern gjorde jag ett experiment ett tag – jag ställde om kameran till svartvitt, och eftersom jag har elektronisk sökare var svartvitt allt jag såg i kameran, både på skärmen och i sökaren. Då blev omgivningens grådassiga färglöshet plötsligt till fotografisk gråskala. Det hjälpte lite – kanske gör jag om experimentet den här vintern.
(Och eftersom jag fotograferar i RAW-format finns ju färgerna där i alla fall – om jag väl hittar dem. Att ställa om kameran handlar mer om vad jag ser när jag tar bilden. Det gör faktiskt skillnad. Testa själv!)
”Dark selfie”.
*
Tanken var att novemberbloggandet skulle handla främst om skrivande. Det var vad jag tänkte när jag skrev inlägget om att hitta – eller åtminstone återuppväcka – min ”röst”. Och så har det mest blivit foto av alltihop.
Men så tänker jag att det nog är rätt ändå. Fotografi – och bildskapande överhuvudtaget – är faktiskt en del av den där rösten jag skulle leta efter. Min röst är inte antingen text eller bild – den är både och. Och jag tänker att det är en av de saker som gör den till min.
Så – jag ska försöka hålla kvar vid fotograferandet den här gången. Nästa fotoresa är redan inplanerad, tills dess får jag roa mig med lokala utflykter och projekt.
Efter över fyra år i Hamburg känner jag fortfarande inte att jag varit särskilt bra på att skildra staden – det det är något jag borde försöka bli bättre på, medan jag fortfarande är här.
Och så vill jag bli bättre på att fotografera människor. (Andra människor – inte bara mig själv…!) Där dras jag med en slags oro som går i cirkel – när jag märker att folk blir oroliga och stela framför kameran, då blir jag sjufalt stelare bakom. Bilderna blir förstås därefter.
Det är en slags sorg – eftersom jag egentligen vet att jag helst vill fotografera människor. Göra bilder med liv och rörelse. Närvaro. Påtaglighet. Sådana bilder som jag själv tilltalas och berörs av.
(Nå. Det vore väl ingen riktig sport om det inte vore åtminstone lite svårt…)
Det finns de som fnyser åt Photoshop, eller åtminstone åt ofoget att ”manipulera” sina digitala bilder. Bilden ska göras klar i kameran, och inte förskönas i datorn efteråt, för det är fusk! Kanske sneglar de åt analoga tider, då fotografen i betydligt högre grad än idag måste lägga tid och omsorg på att planera bilden redan före exponering.
Jag har aldrig fotograferat analogt, utan har lärt mig allt jag vet om foto sedan fotografi blev en digital historia. Dessutom är jag den första att erkänna att jag är en notoriskt ”trigger-happy” fotonörd, som lätt kan klämma iväg 10 exponeringar på samma bild innan jag tänkt på alla inställningar och lyckats sätta skärpan där jag vill ha den. Man kan liksom göra så nuförtiden – pixlar kostar ju inget.
Men jag hör också till den skara som hävdar att en bild inte blir färdig i dagens digitala kameror – pixlarna behöver rättning i ledet och en smula uppsträckning i fråga om färg och kontrast, för att faktiskt se ut som de ska.
Sen finns det tillfällen då bilden närmast uppstår först i bildredigeringsprogrammet, då en misslyckad exponering plötsligt får liv och blir något helt annat än man hade i sökaren när man tog bilden – men den blir i alla fall. Jag tänker inte så mycket att jag ”räddar” bilden i bildbehandlingsprogrammet – eller jo, det förekommer förstås det också, men det är en annan grej. Snarare upptäcker jag där hur den ska vara. Ser den, kanske till och med tydligare än på plats.
För vem har sagt att bilden måste vara precis så som saker och ting faktiskt såg ut där och då? Det kan ju lika gärna få vara som det såg ut – eller ser ut – i mitt minne, i mina tankar eller rent av i min livliga fantasi…? Fotografi måste inte nödvändigtvis vara dokumentärt, även om det kan tyckas som att en kamera ”aldrig ljuger”. Det är möjligt att den inte gör – men å andra sidan är det faktiskt inte kameran som försöker säga något heller, utan den som står bakom kameran.
Fotografen gör utsnitt, söker ljus, väljer vinkel och perspektiv. Laborerar med bländare och slutartid, skärpedjup och fokuspunkt. Kameran är bara ett redskap – och det är bildbehandlingsprogrammet också.
Bilden ovan tog jag under en fotopromenad för någon vecka sedan. Trädet påminde mig om en bild jag bar med mig under en tid för många år sedan, och som kom att symbolisera viktiga saker för mig. Sådana saker som balans, frihet, liv – och magin de rymmer. Men exponeringarna jag fick med mig hem var platta och tråkiga – långt från det jag kände och ville skildra med bilden. Först genom att släppa verklighetens färgskala, och släppa in ett färgstarkt sagoskimmer i bilden, tyckte jag att den kom fram – så som jag sett den, och med den känsla jag ville förmedla.
Fusk? Nej, jag tycker inte det. Jag målar mina bilder med olika slags penslar – inget konstigare än så.