by Jenny -

Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.

by Jenny -

Konsekvens, verklighetsmodeller och kaosteori

”Om du gör som du alltid gjort, får du också samma resultat som du alltid fått.”

Rätt? Fel. Jag tror att verkligheten är mer komplex än så – och faktorn som rubbar cirklarna brukar kallas kaosteori.

Den krassa matematiken kaosteori bygger på ska jag med varm hand överlåta åt matematikerna, men själva principen är både spännande – och applicerbar på mycket. Jag vill exempelvis hävda att det är fullt möjligt att applicera kaosteoretiskt tänkande på administrativa och organisatoriska system – och det är i sådana sammanhang jag oftast kommer på mig själv med att reflektera över den.

Grovt förenklat (och i min egen, personliga tolkning) säger kaosteorin att om du gör som du alltid gjort, kommer resultatet lik förbannat att förändras. Förändringen går mot det ”kaotiska”, dvs den bryter ner ”din ordning” – och eftersom du hela tiden gör som du alltid gjort och förväntar dig det resultat du alltid fått, kommer förändringen att ha hunnit långt innan du ens märker att den skett. (Här kan du med fördel jämföra med så kallad ”fartblindhet”.)

Det är i mötet med en mycket konservativ organisation jag börjar tänka i de här banorna, just inför hur genuint förbluffade människor blir när ett konsekvent agerande inte genererar ett konsekvent resultat över tid. Det sker framför deras egna ögon – men de vägrar se det. ”Logiken” säger att det de ser inte är möjligt, alltså måste det vara fel på det de ser. Konsekvent agerande SKA rendera konsekvent resultat – även när det inte gör det.

Jag vet inte om det är en särskild slags människor (med fjäll för ögonen?) som är så benägna att förneka verkligheten omkring sig, till förmån för sin egen schematiska modell av verkligheten – jag förstår mig i vilket fall som helst inte riktigt på dem. Här och nu är det vi har att utgå från, så låt oss se det i vitögat och se vad vi kan göra med det. Inte hålla fast vid en modell som funkade en gång, för länge sen, när verkligheten faktiskt såg ut som modellen.

Men nej, de här människorna upptäcker att modellen och verkligheten skiljer sig åt – och vill då omforma verkligheten till att passa modellen. Den gamla modellen. Ack besvikelsen. Ack den tröstlösa kampen att förändra en värld som för länge sedan gått vidare. Ja, man kan forma sin värld. Men bara genom att stå med sjöstövlarna planterade djupt I verkligheten, se sig om därifrån man står och se vart man kan komma därifrån.

***

På ett sätt kan jag faktiskt relatera till den här lustigt sorgliga människosorten med sin verklighetsmodell i ett krampaktigt famntag. En av mina Kloka talade mycket om att jag förhöll mig till min verklighet på samma sätt – fast min ”modell” var idealistisk, inte konservativ. Istället för att ha fastnat i det förgångna satt jag fast i en dröm som aldrig varit sann, för att slippa ta in en karg och nedbrytande verklighet. Jag vet inte direkt om det var en mer konstruktiv variant på temat egentligen – fast möjligen en smula mer visionär, trots allt.

by Jenny -

Om jaget som utställningsobjekt

Årets melodifestivalskräll, Björn Ranelid, hotar hoppa av innan finalen i Globen nästa lördag. Festivalledningen krisar, kvällspressen jublar och hittar på förstärkningsord så tangentborden glöder.

Egentligen har jag inget personligt intresse av om Ranelid ställer upp i Melodifestivalfinalen eller inte, men cirkusen som uppstått kring denne man och detta bidrag är ett spektakel som bara kan betraktas med skräckblandad fascination. För det är ett spektakel, varken mer eller mindre.

Och egentligen hade jag inga planer på att skriva något om det. Jag hade redan ryckt på axlarna, dragit min suck och glömt bort alltihop, när jag snubblade över den här texten av Anders Mildner. Jag tycker det där är en väldigt bra artikel. Inte så mycket för att det handlar om Ranelid och Melodifestivalen i sig, utan för att det handlar om världen vi lever i – och för den delen också ”medskapar” och bidrar till.

Framför allt det här stycket, där Anders Mildner refererar Zygmunt Bauman (som jag själv för övrigt läste under studietiden, och som står på min lista över sociologer jag vill läsa om igen nu, när mitt intresse hunnit… hm, ”mogna” lite):

Vi har, menar Baumann, med eller mot vår vilja, alla förvandlats till konstnärer. De konstverk vi producerar är våra liv. Dessa ställer vi sedan ut för bedömning. Och vi blir aldrig bättre än vårt senaste konstverk. Passar det omgivningen röstas vi in i gemenskapen, faller det den inte i smaken, skickas vi ut och får formulera om våra jag på nytt.

(Refererat ur Art of life av Zygmunt Bauman.)

Detta att allt vi gör, allt vi är och allt vi står för hela tiden ska nagelfaras och värderas inför något okänt, godtyckligt rättesnöre… Det är något som får stora klockor att ringa i mitt inre. Alltför stora.

Möjligen tycker jag att ”konstnärs”-allegorin för tankarna till långt mer fria och tillåtande processer än det egentligen är fråga om. Det är knappast några kreativa glädjealster som ställs ut, utan våra jag – våra sköra, känsliga, unika jag. Och att den som inte duger ”skickas ut och får formulera om sitt jag på nytt” handlar ju inte om att skriva om en hemläxa, eller måla över en misslyckad tavla. Det handlar om att sudda ut och göra om sig själv.

Sen skriver Mildner något annat som jag fastnar för och möjligen vill sätta i ett större perspektiv. Han skriver:

Mer än något annat medium har teven bidragit till att skapa en ny medieunderklass, vars enda uppgift är att användas i dramafabriken – till dess den är utsliten.

Var det TV som gjorde detta? Enbart? Huvudsakligen? Jag vet faktiskt inte – det är mycket möjligt att det började där. Men det jag tänker när jag läser och reflekterar över det här är att det inte bara handlar om TV längre.

Nu är det spritt över tidningar, webbsidor, sociala medier (Aftonbladet refererar för övrigt diverse kändisars raljanta tweets om Ranelid för att illustrera det de själva kallar ”den vilda hatvågen” som riktats mot Ranelid efter delfinalsegern) – och inte minst det som jag redan tidigare skrivit om: I vårt eget sätt att bemöta varann och andra. Raljansen, spydigheten, den självpåtagna ”rätten” att säga vad som helst om den som för tillfället står lägst i hackordningen – allt det har blivit norm och kultur. Vi tar det för givet – till den grad att vi inte ens längre märker när vi gör det.

Och värst av allt: Elakast vinner.

Jag har inte läst Björn Ranelids böcker och i melodifestivalen har jag helt andra favoriter. Det jag skriver här har egentligen inte så mycket med det specifika fallet att göra, som med tonen. Tonen vi håller på att lägga oss till med – tonen och sättet att förhålla oss till varandra, som tillsammans rymmer en tydlig social hackordning.

Jag kommer att tänka på en filmreplik, ur en av mina stående favoritfilmer: Presidenten och Ms Wade. Den är ungefär så Hollywoodmässigt tillrättalagd som det går, men med åtskilliga retoriska guldkorn. Som det här:

 Let’s see you acknowledge a man, whose words make your blood boil, who’s standing center stage and advocating at the top of his lungs that which you would spend a lifetime opposing at the top of yours.

(Här finns ett Youtube-klipp ur filmen, för den som vill höra citatet i sitt sammanhang!)

Sakfrågan är egentligen irrelevant. Den här veckan pratar vi om Ranelid, efter melodifestivalen blir det någon annan. Det är principen vi behöver syna i sömmarna. Det handlar om vår rätt att bara vara, utan att ständigt värderas på den hyperkalibrerade trendvågen (fullständigt godtycklig, givetvis), få vara annorlunda, eller rent av spritt språngande helgalna för den delen. Ju mindre utrymme vi ger människorna omkring oss – desto mindre blir utrymmet även för oss själva. Man skulle kunna tänka sig att med utveckling, relativt ekonomiskt välstånd och ett på hela taget rätt fridfullt samhällsliv de senaste seklen, skulle vi ha råd att låta det utrymmet öka – för varann, för oss alla.

Jag har givetvis inte gjort några djupare studier av den saken – men jag skulle nog snarare påstå att det där ”acceptansutrymmet” mest blir mindre och mindre.

by Jenny -

”…the indifference of good men.”

Det var inte ”bara” människor som sköts sönder på Utøya i fredags utan även en smått naiv illusion om trygghet. Jag tror att de flesta av oss delade den.

Jag kommer att tänka på en filmreplik som jag tror att jag nämnt någon gång förut. Filmen är Boondock Saints, och den inleds med en katolsk mässa, där prästen avslutar sin predikan med orden:

Now, we must all fear evil men. But there is another kind of evil which we must fear the most, and that is the indifference of good men.

Jag har filat på det här inlägget några dagar, det är svårt att fånga orden när tankarna flyger och är så laddade med känslor som nu. Jag blev lite glad åt att läsa Deepeds text på samma tema – och kände också igen mig en hel del i hans ord om sorg som process. För det är en sorg, även för oss som inte var på Utøya, som inte hade personliga vänner och bekanta på ön – som inte ens är norrmän. Men det gör ont när illusioner skjuts i stycken – och illusionen om nordens små, trygga och fredliga länder var nog lika mycket svensk som norsk.

Någon sa på Twitter igår att vi borde tiga ihjäl mördaren och hans agenda. Och det ligger något i det – publicitet är ju det attentatet i första hand syftade till. Men det ligger också något i att en tyst minut inte hörs särskilt långt, att vi borde höja våra egna röster istället.

Våra röster behövs, för att överrösta de ondas röster. För om vi står tysta, hörs de mer.

Jag har liknande tankar nu som när jag skrev det här när SD valdes in i den svenska riksdagen i höstas. Den gången valde jag att hämta referenspunkter i Tyskland, för ett sjuttiotal år sedan. Nu är läget ett annat. Nu hämtar vi referensramarna från Norge. I fredags.

Men jag tänker, nu som då, att det viktiga är att vi inte sjunker tillbaka i likgiltighet. Inte tillåter oss att vänja oss och glömma bort. För att ”de godas tystnad” är lika förödande som ondskan i sig. Kanske har vi börjat ta vår dyrbara demokrati för given? Kanske har vi glömt bort vad den faktiskt innebär – och därmed glömt att värdera den som vi borde?

Jag kommer också att tänka på Stéphane Hessels pamflett Indignez-vous, som jag skrivit om förut (andra halvan av det långa, långa inlägget). Den handlar om att vi faktiskt måste bry oss om vårt samhälle, inte sitta i soffan och skaka på huvudet åt det som är fel. DN kallar pamfletten ”en hyllning till motståndet” – och det är väl just en smula motstånd som behövs just nu, tycker du inte? (För den som, i likhet med mig själv, är en smula rostig på franska, kan jag meddela att den svenska översättningen ges ut i augusti. Den inväntar jag med stor iver!)

En annan filmreplik. Den här är från The return of the King, yttrad av konungen själv:

A day may come when the courage of men fails, when we forsake our friends and break all bonds of fellowship. But it is not this day.

Nej, så fan om det här ska vara en dag, en tid i mänsklighetens era, då vi ska vika oss för ondskan och stå likgiltiga inför mörkret! Indignez-vous, medmänniskor! Säg ifrån!

by Jenny -

Betänk livets gränslösa ensamhet

Betänk universum. Stort. Jäkligt stort. Oändligt. Eller nej visst nej – ”ändligt men gränslöst” var det visst. Men ändå. Betänk jordens litenhet, i denna gränslösa rymd, där till och med de kända avstånden är ofattbara. Och betänk möjligheten – att vår lilla blå planet faktiskt är den enda planet i denna gränslöshet, där livet sprang ur ett invecklat pussel av förutsättningar – och med slumpen som enda katalysator.

An awful waste of space, som någon sa. Men slump är slump. Slumpen följer inga regler. Den strävar inte mot logik eller effektivt tillvaratagande av utrymme. Den är – slumpen, rätt och slätt.

Betänk livets gränslösa ensamhet.

Ensamt uppstod det på ett litet, litet dammkorn i ett gränslöst rum av tomhet. Allt annat dött – kringkretsande sten och gas, i rörelse av ingen anledning alls, mer än att rörelsen en gång uppstod – och det finns ingenting som stoppar den.

Mening är en mänsklig uppfinning, tänker jag – om än motvilligt. Universum självt har inget behov av mening – dess logik heter Slump. Men slumpen kan inte vi människor, vi skräckslagna kontrollvarelser, acceptera. Hellre letar vi, söker, fantiserar, teoretiserar och fabulerar – efter Mening.

Jag kan inte bestämma mig för om jag finner det djupt oroande eller en slags existentiell lättnad att tänka att vi kanske är ensamma i universum, trots allt. Det enda jag vet är, att det får mig att känna mig mycket, mycket liten.