En reflektion från planeten Aniara

Jag började se en film igår – en ganska nylig filmatisering av Harry Martinssons Aniara, 2018. Jag har bara sett början, sedan stängde jag av – pausade – för att hinna ta in tankarna den väckte i mig.

Många har kanske läst/tvingats läsa Aniara i skolan, vi vet ju alla att skolan är duktig på att lustmörda klassisk litteratur genom att tvinga till läsning och därtill utvärdera och betygsätta förmågan att uppleva den. Men jag har lyckats ducka den tvångsupplevelsen, däremot nosat på boken av nyfikenhet – men ändå inte lyckats fastna för den. Dess koncept kände jag till: Ett rymdskepp på väg från jorden till mars, en resa som ska ta tre veckor av lyx, shopping och förströelse. Men så händer något, skeppet kommer ur kurs och kan inte längre styras. Kaptenen hälsar att skeppet kommer att driva på den slumpmässiga kurs man är på nu, till dess att man möter en himlakropp med tillräcklig gravitation att nyttja för att vända om. Detta, säger kaptenen, bör ske inom ett par år.

Från utsikten att kunna njuta av en lättjefylld bubbla under några veckor i rymden är alltså passagerarna nu utlämnade åt sig själva, på obestämd tid – men man förstår att det kommer att dröja länge innan deras egna planer kan återupptas. När beskedet faller utbryter ett tumult av känsloreaktioner: Panik, förnekelse, man vill ha information, blir frustrerad, ilsken, hotfull när ingen information finns att få. Några agerar som om ingenting, andra söker sig in i sig själva, några söker sätt att döva oron och ångesten.

Är det bara jag som tycker att det här känns bekant, på något sätt…? Jag blev tvungen att pausa filmen för att ta mig tid att ta in min egen upplevelse, utforska frågorna hos mig själv innan filmen kommer med ett ”facit” som kanske är snävare än tankarna den väckt i mig. För det vore ju synd. Bra frågor, explicita eller ej, är värda att ta hand om.

Jag tänker att just nu reser vi alla med planeten Aniara. Våra liv är tillfälligt (hoppas vi) satta lite på vänt. Vi har utrymme att röra oss på, med vissa förutsättningar. Men friheten är begränsad, inte gränslös som vi kommit att ta för givet. Och det påverkar oss. Det väcker ett gnag, en längtan – och vi kan inte alltid sätta fingret på vad det är. Längtan efter få träffa och umgås med ”sina människor” – i filmen bryter en kvinna ihop när hon inser att hon kommer att missa sin sons 4-årsdag – är konkret och tydlig. Den kan vi prata om, nästan TA på. Men visst finns det mer än så i detta, under ytan…?

Jag tänker på alla småsaker man saknar och längtar efter i pandemin. Att vara rörlig, resa med kollektivtrafiken vare sig det är nödvändigt eller ej. Kunna njuta av att bara vara bland folk, utan att känna sig hotad om någon kommer nära. Social distansering är nödvändigt just nu – men jag oroar mig för att den ska bli normerande. Jag har ganska tydliga introverta drag som person, men jag skulle tycka att vi förlorade något oerhört värdefullt om social distansering och no-touching blir norm. Jag är den första att jubla åt hur vi nyttjar digitaliseringens möjligheter genom att finna vägar till samverkan också då vi måste sitta på distans, och jag är lika positiv till om pandemin banar väg för ett mer flexibelt arbetsliv då det blir normalt att arbeta hemifrån en dag eller två i veckan. Men hela tiden? Ersätta samvaro och -arbete i det fysiska rummet med möten i det virtuella…? Mja… Där är jag mer skeptisk.

Undantagstillståndet tvingar oss att konfrontera oss själva på ett sätt vi normalt kanske inte alltid gör. Det är så lätt att ”bara åka med”, till dess att vi identifierar oss med saker som egentligen ligger utanför själva självet. Det skrämmande är att då upptäcka sitt nakna själv, när allt runtikring försvinner, och inse att man inte riktigt känner personen som står framför en. Det här vet jag att jag skrev en del om när vi flyttade utomlands. Att rycka upp sig själv från invanda kulturella rötter och ”tvingas” återupptäcka sig själv i en ny kulturell kontext är till en början skrämmande, efter hand en alltmer fascinerande resa och i efterhand väldigt, väldigt nyttigt att ha gått genom.

Nu går vi – simultant dessutom, vilket är en dimension i sig! – genom något liknande, då pandemin rycker undan en mängd saker vi tagit för givna och begränsar oss på ett åtminstone utmanande sätt. Vi börjar se reaktioner på de begränsningarna. Jämför idag med för ett år sedan: För ett år sedan gick vi på uppåttjack, adrenalin och jävlaranamma, pandemi-initiativen duggade tätt för att hålla ångorna uppe. Idag? Tröttheten. Protesterna. Tystnaden.

Jag tror att vi absolut kan överleva i en starkt digitaliserad värld. Klara oss. Få det att funka. Men finner vi glädjen i det? Finner vi energi i varandra – genom glasskärmarna? I längden?

Helt och hållet går det kanske inte att applicera Aniara-berättelsen på vår samtid i pandemins tecken, självklart finns det skillnader. Men jag tror ändå att boken/filmen handlar om frågor som vi just nu, kanske mer än annars, kan behöva umgås lite med.

The very last inch of us

Hbg_stadsteatern2_650

Our integrity sells for so little –  yet its all we’ve got. It’s the very last inch of us, but within that inch – we’re free.

***

Bilden är tagen på Helsingborgs stadsteater, i ett av de stora rekvisita- och kostymförråden. Jag tycker om figuren vars ansikte ser så  genomträngande på mig genom bilden, bland alla sina tomma och uttryckslösa kamrater. Hen är sorgsen, men närvarande.

Orden är ur en av mina favoritfilmer, V for Vendetta, och tål att mediteras över. 

Ibland tänker jag på Frodo

I filmerna om Härskarringen är avsnitten med Frodo och Sam de jag oftast spolar bort. Jag vet inte varför – egentligen är ju de huvudstoryn och viktigast av allt. Det är något med relationerna där – mellan Frodo, Sam och Gollum – och sveken dem emellan som gör att jag inte knyter an till någon av dem. Utom Sam, den evige andrafiolen, som hjärtat blöder starkt för.

(Jag har faktiskt orkat läsa böckerna, så jag vet inte om jag känner likadant där. Det vore egentligen intressant att ta reda på… Någon gång.)

Men ibland tänker jag på Frodo. Jag tänker på berättelsens slut, och på varför han inte kan stanna i Midgård när Ringen väl är förstörd. Han säger något till sina hobvänner om att han inte längre är den han en gång var, och att han inte är hemma i den här världen längre. Att han måste resa vidare. Lämna Fylke och hoblivet, allt som de alla tagit för givet, och söka efter något annat.

Jag undrar vad han gjorde där, på andra sidan havet. Om han hittade sitt hemma där, eller om han måste resa vidare även därifrån. Och vidare från nästa ställe. Och nästa…?

Ibland undrar jag bara om han kom hem till sist, Frodo. Om hitta hem ibland kan börja med att resa bort.

Filmrecension: Klassåterträffen av Anna Odell

När nyheten spreds om Anna Odells iscensatta psykos på Västerbron i Stockholm i januari 2009, reagerade jag som de flesta andra – och tyckte att det var ett jävla angrepp på samhällets resurser. Sen blåste det där över, och det var inte förrän jag hörde Anna Odells Sommarprogram och fick höra henne själv berätta om projektet, vad hon velat visa och hur projektet verkligen sett ut, som jag förstod. Och själv började fundera på konsten och vad den har för syfte.

Såhär långt tror jag att jag har skrivit om förut, och konstatera att Anna Odell till slut blev något av en konstidol för mig. Jag gillar hur hon tänker, och vad hon försöker visa med det hon gör. Eller ja, hon vill ju visa maktstrukturer, och det är väl inte dem jag gillar – utan hennes sätt att visa dem. Och jag tycker att hennes projekt är viktiga, för vi behöver bli visade de här strukturerna, annars lever vi dem bara vidare och vidare, tar dem för givet och ser inte ens vad de gör med oss. Maktstrukturer. Glöm aldrig det.

Så när jag läste ett reportage i höstas om Anna Odell och filmen Klassåterträffen som hon då arbetade med, fick jag hjärtbult och visste att det var en film jag bara måste se när den kom ut.

Nu har det dröjt i alla fall, för filmen har varit ute ett tag och hunnit få priser och grejer – men häromdagen såg jag den i alla fall. Två gånger i rad.

”Oj, var den SÅ bra?” frågar du då naturligtvis.
Jag får svårt att svara. ”Bra”? Är ”bra” det ord jag vill använda? Vad kännetecknar en ”bra” film – och kännetecknas denna filmen av dessa saker…? Njäeh. Men den är fascinerande, levande, äkta, berörande och går rakt in i hjärtat på var och en som någonsin satt sin fot i en vanlig hederlig kommunal pennalistisk skola. Skulle jag tro.

Filmen är dels en fiktion om vad som händer vid en klassåterträff 20 år efter nionde klass, där en mobbad klasskamrat envist kräver att få berätta om sina upplevelser, bli hörd och bemött. Dels är den en iscensättning av konfrontationer Anna Odell själv gjort, genom att låta sina egna klasskamrater titta på den första, fiktiva, delen av filmen – där Anna spelar sig själv och berättar om egna upplevelser.

Jag kan givetvis bara veta hur jag själv reagerade, jag som själv ägnade mina nio grundskoleår åt att alltid vara rädd att sticka ut, sticka upp eller begå några andra av de otaliga misstag som fick helvetet att dra igång igen. För det var lite som att jag kunde bli bortglömd och få vara ifred ett tag. Men minsta felsteg innebar att jag fanns på kartan igen, och fick finna mig i påhopp, gliringar och elakheter.

Det var nästan det som var värst, och mest destruktivt – att alltid behöva vara på min vakt, läsa av situationer och andras sinnesstämningar för att kunna parera mitt eget handlande. Inget barn, ingen människa, ska behöva lära sig den sortens vaksamhet.

Och då var jag ändå inte värst utsatt. Åh, när jag tänker på killen i min klass… Liten och mager, yngst av tio syskon, ärvda otvättade kläder. Svårt i alla ämnen. Helvetet han fick utstå. Jag kunde gömma mig, periodvis smälta in i kulisserna och komma undan – aldrig han.

När de gav sig på honom slapp jag. Så inte fan gjorde jag något för att hjälpa honom heller. När han kunde gav han sig på mig. Äta eller ätas. Djungelns lag var den enda regeln som fanns.

Idag ser jag så mycket mer. Mönstren. Sambanden. Bakgrunderna – hur vi egentligen hade det, allihop. Men det hjälpte ju inte då.

Och var fanns de vuxna? Tja. Det var andra tider då. ”De är bara avundsjuka”. ”Bry dig inte om dem”. Vår lärare på mellanstadiet försökte nog. Minns otaliga timmar då lektionen fick utgå, och vi hade gemensamt klassamtal istället – om mobbning och kamratskap.

Anna Odells film fick mig att minnas och tänka på alla de här sakerna, och jag tycker att hon gör det hon gör så vansinnigt bra. (Så ja, jo, ”bra” är ett ord jag vill använda, trots allt.) Skickligt och med ett sådant dödsföraktande mod. Det är sig själv hon kastar in i ringen, illustrerar sin poäng med. Det gör hennes ord och hennes budskap på något sätt obönhörligt närvarande.

Det enda hon bortser från är väl just det där med bakgrunderna – men det ligger ju inte heller i det hon vill visa. Hon visar ju hur vi som vuxna tar ansvar – eller inte – för våra handlingar som barn, och vår benägenhet att skyla över och bortse. Glömma bort.

Och det är ju just så maktmönstren befästs till strukturer. Som vi för vidare, vare sig vi begriper det eller inte.

Anna Odell förblir en idol för mig. Se filmen. Den är viktig.

Om tårar och San Franscisco-liv

För en vecka sedan var vi i Sverige. Det känns overkligt – det gick så fort att jag nog aldrig hann registrera att vi var där. På hemvägen stannade vi vid en bensinmack utanför Malmö. Det var ganska kallt, och jag gick omkring och sträckte på benen inne på macken istället för utanför, för att slippa frysa. I DVD-hyllan fick jag syn på den här:

torka_aldrig_tarar

Jag hade tänkt på att jag ville ha den, men eftersom vi inte hade haft tid att springa i affärer och leta, hade jag intalat mig att den nog inte var släppt än. Men där stod den alltså, på bensinmacken.

SVT-produktioner brukar ofta vara sebara på SVT-play även från utland, men inte den här. Jag antar att det är skillnad på drama och dokumentärer, vad gäller upphovsrätt och sånt. Det innebar i alla fall att jag, ända sedan serien sändes på TV, har suttit och läst på Twitter och Facebook och på andra ställen med, om hur fantastisk den här serien är och hur den berör. Jag har läst intervjuer med Jonas Gardell, om hans egna tårar över den här berättelsen, och historien.

Vi satte på filmen igårkväll, det var rätt sent men det var ju flera avsnitt, så det var ju lugnt. Ett avsnitt eller två skulle vi ju kunna kolla på. Men hur det var satt vi där sen. Tills klockan var två och de flesta man fått följa genom filmen var döda, hjärtat bultade hårt i bröstet och kinderna var blöta av tårar.

Till och med jag, som är lite yngre än filmens karaktärer, känner igen så mycket. Får minnesbilder och börjar reflektera över hur det var. Hur lite jag förstod, fast jag ändå var med och såg alla löpsedlarna.

Jag försöker komma ihåg hur jag lärde mig om homosexualitet, att det fanns överhuvudtaget och vad det innebar. Bög var ett skällsord, enbart ett skällord, på den tiden – det var innan HBTQ-rörelsen liksom ”adopterat” ordet och gjort det till sitt. Någonstans tror jag att jag visste tillräckligt om mobbning och utfrysning när HIV/AIDS kallades ”bögpest” och det mesta som sades om saken var präglat av fördomar och fördömanden,  för att förstå att det folk sa antagligen inte var sant.

Att döma någon som utsattes för hån och glåpord som bara ringde alltför bekant i mina öron – nej, det föresvävade mig aldrig, även om jag heller inte var modig nog att ta ställning mot det som sades. Inte där, inte då.

Å ena sidan minns jag ingen öppen homofobi, riktad mot någon av ungarna i skolan eller så. Bög eller flata/lesbisk var nåt vem som helst kunde bli kallad, lite slentrianmässigt sådär – det värsta man kunde dra i med, fast betydde ändå inget särskilt. Och ingen var ju det på riktigt.

Jag inser, nu när jag ser på tillbaka som en vuxen, att det var där det verkliga förtrycket låg. För det är ju självklart att några faktiskt var.

***

Om någon vill läsa mer på åtminstone delvis samma tema, finns det faktiskt en ganska underbar serie böcker som utspelas i San Fransciscounder 1980-talet. Jag tror att det är 5 eller 6 böcker, jag har nog inte ens själv läst allihop – men de är riktigt bra.

(Fast ooh, nu läste jag på Wikipediasidan och fick se att författaren, Arimistead Maupin, faktiskt fortfarande skriver på den där serien. Sista (?) boken kommer ut nästa år. God nyhet!)

En av böckerna, vill jag minnas, har lite av samma tema som Torka aldrig tårar: När alla vänner, de som blivit som en familj när ens egen familj svek, och ens älskade blir sjuka och dör ifrån en – medan världen ser på och ägnar sig åt att fördöma och peka finger.

I Sverige klantades den här serien bort av Richters Förlag – ett känt kiosklitteraturförlag som nog aldrig gett ut en seriös roman i hela sitt förlagsliv, och följdaktligen inte heller insåg att det var just vad det här var. En seriös romanserie, om än berättad och gestaltad med stor humor och värme. Därför tror jag att den kan vara svår att få tag på på svenska – men de är inte svåra att läsa på engelska, så låt inte språket avskräcka!

Här är första boken på Bokus, respektive Adlibris. Bered er på nöjesläsning, med allvarliga undertoner!