En gång när jag var barn, kanske en 8-9 år, fick jag lite pengar och ett uppdrag att cykla in till byn – vi kan för enkelhetens skull kalla den Bonnhåla, population: ca 800, om man räknar med alla kringliggande gårdar – för att handla något. I dealen ingick ett visst budgetöverskott, vilket jag skulle få använda till att köpa godis eftersom det var lördag.
Några timmar senare var mina föräldrar troligtvis i upplösningstillstånd eftersom deras enfödda dotter tycktes uppslukad av jorden. Det var hon nu inte, men väl uppslukad av en omöjlig beslutssituation. Inköpslistan var avbockad, inga problem där – men sen var det ju det där godiset till mig själv. Så där stod jag; matkorgen klar, pengarna i handen, gotthyllan framför mig. Ta vad du vill.
Grejen var att det hade blivit en ganska stor peng över – idag som vuxen vet jag att det lätt blir så, eftersom man inte vet exakt vad allt kostar och måste ha lite marginal. Men den gången uppstod ju problemet: Hur mycket får jag köpa för? Får jag köpa godis för alltihop? Jag hade kanske 30 kronor över, det var inte lite godispengar på 80-talet. Det var ju trots allt lördag, och skulle väl vara Razzel eller Nöjesmassakern eller något annat trevligt underhållningsprogram – jag kanske borde köpa till en gemensam godisskål? En twistpåse kanske? Fast den var ju hiskligt dyr – jämfört med barngodispåsarna, men mamma och pappa gillade väl inte skumsockerbitar och tablettaskar precis…
Sådär höll jag på. Tanten i kassan försökte hjälpa till ett par gånger, men då blev jag ju verkligt skräckslagen så det funkade inget vidare, och hon lade ner försöken.
Jag minns faktiskt inte om jag faktiskt kom till ett beslut till sist, eller om mina föräldrar tog bilen och kom på skallgångsjakt efter sin förlorade dotter. Men på något sätt löste sig ju historien, för annars skulle jag väl ha stått där än.
Jag tänker på det här, en liten lustig barndomshistoria med en god portion självironi, och inser att jag är precis likadan idag. Idag är godishyllan utbytt mot en lång lista med roliga, spännande och intressanta saker jag vill göra, och pengarna mot dygnets 24 timmar och budgetramverket som säger att det är en bra grej om jag hinner sova någon liten stund då och då. Men principen är densamma. Det finns så mycket, och jag vill ha allt – hur ska jag kunna veta om det här eller det där är roligast, bäst eller mest intressant/lärorikt/utvecklande/whatever? Hur ska jag kunna välja?
Är jag lite elak mot mig själv tänker jag att jag var smartare när jag var liten, för jag räknade överslag som en miniräknare på speed den gången, utvärderade alternativ på alternativ, räknade, räknade, räknade. Most bang for my bucks, kunde jag ha sagt, om jag känt till uttrycket. Idag när jag är vuxen och ska föreställa klokare än då, tenderar jag övertrassera energikontot både titt som tätt, just på grund av den här oförmågan att VÄLJA. Jag vill så mycket, nog måste jag kunna göra alltihop, om jag bara pusslar lite…?
Jag tror fortfarande att jag ska kunna hitta någon formel som gör att allt jag vill göra går ihop, skapar magiska synergier som maximerar energibudgeten och verkligen ger most bang for my bucks. Men ibland vet jag inte…