Pysselhelg, avsnitt 5: Alstren

Alster är en sjö (eller egentligen en fördämd flod) belägen i staden Hamburg i norra Tyskland. Sjön indelas i Binnenalster (inre Alster, som ligger precis vid stadskärnan) respektive Außenalster (följdaktligen yttre Alster, som ligger norr om Binnenalster).

Ordet används dessutom   inom pysselkretsar för att beteckna resultaten av själva pysslandet. Jag har  oerhört svårt för det där uttrycket, fråga mig inte varför – men vi har väl alla våra språkliga hangups. ”Alster” är min. Hu.

Icke desto mindre lyckades jag producera en ansenlig mängd grejer under förra helgens pysselmara i Kolbäck/Strömsholm. Jag, som mest brukar ägna min tid åt att prata strunt och slarva bort mina grejor, fick ihop inte mindre än fyra böcker, fyra scrapbooksidor och två pärlarmband. (Korrigering, det ena armbandet gjorde jag faktiskt efter själva pysselträffen, i sängen på Fridhemsplans vandrarhem. Men snick-snack, såna detaljer…) Det är extremt produktivt. Och då har jag ändå inte nämnt de båda bokembryon som inte gick att rädda utan fick gå i papperskorgen.

Scrapsidorna

Bötär

Här hör bilden egentligen inte ihop med den handskrivna böteslappen som  var det jag ville spara för eftervärlden. Fotot är mest med som illustration. Men ett tag utdelades många böteslappar här i familjen; som förälder tenderar man ju göra fel och vara dum så fort man öppnar mun. Dessutom var lillebror inte sen att ta upp traditionen och göra den till sin… Många bötär blire!

 

Elias2013_LO

Exakt vad ongen höll på med på de här bilderna vet jag inte, men bilderna är tagna mot slutet av en restaurangmiddag under förra årets semester – jag misstänker att det han gör är att försöka fördriva långtråkig tid… Det finns några bilder där han har kapsyler på ögonen och näsan också, men dem får jag scrappa någon annan gång.

 

NYC2013

Egentligen en erbarmligt tråkig sida, men… Jag gjorde den, och skas det nu visas upp får den väl vara med den också.

 

Skapat2014 3

Det här är en sån där bild som är så fenomenalt misslyckad att den blir lyckad och rolig bara för att den är så knäpp. Båda barnen lyckas se flänga ut på samma gång, helt utan avsikt – det bara blev så. Typiskt en sån bild som alla barn hatar och alla elaka scrapmorsor älskar. Tänk vad jag ska ta fram och visa denna sidan när ungarna blir toånringar. Höhö!

Övrigt pyssel

KoMaböcker

Fyra böcker blev det – en gav jag bort nästan innan den  hunnit torka, så den kom inte med på bild. Men den såg ut som de andra – en grön till. Jag måste säga att jag börjar tröttna på grå och gröna böcker (för att inte tala om den skrikigt pensionsorange varianten som jag också gjort några av, fast inte den här gången). Och som av en händelse råkade jag snubbla över en ny bokbinderimateriallangare på nätet, så nu har jag nya överdragstyger på ingång. En förhoppningsvis mildare orange, en röd, en blå och en olivgrön. Till att börja med… 😉

(Letar förtvivlat efter cerise eller lila boktextil, men det verkar det inte anses finnas marknad för, för det har jag inte hittat än.)

KoMapärlor

Och så mina juveler då. Sötvattenspärlor trädda på fiskelina kring grovt lädersnöre, och som fästs med en knapp runt handleden. Galet enkelt, men snyggt och därtill bekvämt att bära för mig som egentligen inte är mycket för smycken.

Jag har redan handlat hem material för att göra fler… och lära ungarna att göra liknande, fast med färgglada glaspärlor.

(I bakgrunden syns snygga foderpappret i en av böckerna. Jag ÄR nöjd med mina böcker, okej?)

Att skapa något av inget speciellt

Stress är ett sabla otyg. Som en mardröm, där man springer för livet – men vägen dit man måste hinna sträcker ut sig framför en, målet är oklart och onåbart. För varje sak man gör undan, tillkommer två nya (eller sju) på listan. Oftast är det inte tidspressen i sig som stressar, utan osäkerhet, otydliga uppgifter eller att man är beroende av andra. Det är en vanmakt. Att inte kunna påverka, åtminstone inte tillräckligt för att lösa situationen och återfå kontrollen. Det är vad stress handlar om.

Att man tappat kontrollen, eller åtminstone känslan av att ha kontroll.

Bokbinderi1

Jag har faktiskt inte tänkt på det förut, men jag insåg idag att jag omedvetet ofta inlett bokbinderiprojekt just när jag känner mig stressad på ett sådant sätt att saker känns kaotiska omkring mig. När det känns som om jag tappat kontrollen och allt rusar ifrån mig. Först idag kom jag på varför:

De böcker jag gör är egentligen ganska simpla. Släta, inbundna med bokbinderityg, inga dekorationer, inga mönster (förutom foderpappret), ingenting. De är skapande, inte i betydelsen ”göra någonting vackert”, utan skapande i betydelsen att bygga något. Skapa något av inget särskilt. Att sakta men metodiskt riva papper ur ett block, vika, biga och skära till dem, sy ihop dem, limma dem och till sist bygga en pärm att fästa dem i, så att de bildar en färdig bok – är att ta kontroll över tingen, på ett högst påtagligt sätt. Det jordar, mitt i kaos. Hjälper till att återfå fokus, prioriteringar, struktur. Påminner om kraft och förmåga.

Nästa gång stressen slår till och jag undrar hur i all sin dar jag ska  få ihop en ”laborativ undersökning” i psykolingvistik när jag knappt har tillgång till svenskspråkiga personer som kan vara testpersoner, behöver jag bara höja blicken någon decimeter från skärmen. Där står mina just nu pågående bokembryon på tork. Skapade av mina händer, från några ark papper, snörstumpar och lim. Något av inget speciellt.

Och då kan jag nog tusan få ihop en liten labbundersökning också.

Oskrivna blad

Idag ska jag visa några riktigt uschliga bilder – men om jag ska hålla på och invänta drägligt fotoljus kommer det här inlägget att vara inaktuellt långt innan det blir några bilder. De senaste veckorna har man knappt riktigt märkt av att solen stigit över horisonten, för riktigt ljust har det ändå inte förmått bli genom de tjocka grötiga lagren av gråmoln. Jag sitter vid lampljus hela dagen, och foton… ja, de måste tas vid lampljus de också – och blir följdaktligen därefter i fråga om ljus och färg och skuggor.

Nåväl.

Jag tänkte bara visa min dagbok för 2013 – eller ja, inledningen av 2013, för jag lär väl skriva ut den innan året är slut, misstänker jag. Men den är i alla fall 100% handbunden, från en trave papper och en vaxad trådstump, några kartongark och ett stycke bokbinderiväv samt lite annat smått och gott, till en färdig, duglig och förbluffande stabil bok. Om än en smula sned och krokig här och var.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pärm och rygg i närbild.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mönstrat foderpapper, som jag nog måste bekänna en viss kärlek till. Åtminstone betalade jag en närmast hutlös summa för det här pappret…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Inlaga i väntan på att fyllas med… hm, svammel och sånt. Lite som bloggen, fast på papper.

Är det okej om jag är en smula stolt över den? För det är jag – stolt och fortfarande inte så lite förvånad över att det går att göra, bara sådär – en bok!

Och jag kan inte ens försöka göra mig cred på att påstå att det är särskilt svårt, för det är det inte: Man river fritt valt antal papper ur block, kollar vilket håll pappersfibrerna går, vika åt det hållet (och grejen är att om man viker på fel håll så märker man det, för pappret vill inte bli vikt åt det hållet och beter sig då bångstyrigt och omedgörligt ifall man skulle råka vara på väg att göra fel).

Sedan sätter man ihop de vikta pappren tre och tre eller fyra och fyra, beroende på hur tjockt pappret är och vad som känns lagom. Med riktigt tunna papper kan man säkert ta ännu tjockare signaturer (det heter så), men eftersom jag binder utan att vara ägare till någon bokpress fegar jag lite.

Man vaxar sin lintråd, trär sin nål och syr sedan ihop signaturerna med linneband som stabiliseringsband. Dessa KAN, men behöver inte, vara fästa vid en sömnadsram för att hålla banden sträckta. Mina böcker är bundna på osträckta band, de är stabila i alla fall. För tjockare, tyngre böcker antar jag att det kan vara ett problem, men den dagen den sorgen, tänker jag.

När boken är hopsydd stryks ryggen med bokbinderilim. Det ska vara en gummiartad sorts lim som blir flexibel efter torkning. En bit gasväv limmas fast längs bokryggen för ytterligare stabilitet. Ett dubbelvikt, mönstrat foderpapper limmas fast längs första respektive sista boksidans inre kant.

Sen gör man i ordning pärmen: Måttar ut pärmkartong med lite marginal, mäter ut hur lång ryggen ska vara (Här missade jag lite på den här boken, så ryggen blev i minsta laget och pärmen inte sticker utanför boksidorna riktigt så mycket som jag hade tänkt mig. Men jaja, alla barn i början.), monterar ihop och klär med tyg.

Hela boken monteras genom att foderpapprets utsida fästs vid pärmens insida – fram och bak i boken. Sen läggs hela kånkarången i press – och sen är det klart.

Jag har lärt mig genom att glo på YouTube, för den tyska Buchbindermeisterinnen som enligt utsaga håller kurser här i stan, hon har inte lärt sig att svara på mejl när folk vill anmäla sig till dessa kurser, så det bidde inget. Snopet, men typiskt tysk kutym, är jag rädd.

(Just nu känner jag inget behov av kurs heller, jag kan fuska själv, tacksåmycket.)

Det som imponerar mest på mig själv är nog hållfastheten. Jag ska inte ropa hej förrän boken är utskriven och liksom färdiganvänd, men det känns faktiskt som en bok som är precis lika stabil och hållfast som en maskinbunden jag kunnat köpa över disk.

Ojämn är den, för det som genererat mest pappersavfall (samt svavelos i bokbinderiverkstan) har varit mina försök att skära rent kanterna på den färdigbundna boken, så därför har jag bestämt att jag får leva med kanterna som de blir. Så farligt ojämnt blir det inte, om jag bara viker rätt från början, så det är ändå överkurs. Oklart om misslyckandena beror på dåliga verktyg eller handhavande, eller möjligen en kombination av faktorer. Men som sagt – jag kan leva med böckerna som de blir också. SÅ pjåkiga blir de inte…!

Nästa projekt blir en liten akvarellbok, för den här boken är gjord på ritpapper som inte blir jätteglatt av att få vatten på sig. Och vatten kan ju vara kul, ibland.

Lucka 18 – sagan om ett gäng skrivarpapper

Det var en gång ett gäng skrivarpapper. De kom från kontorsvaruhuset, hade sålts till lågpris och i bunt om femhundra, och hade väl inte så stora förväntningar på tillvaron. Matas genom en bläckstråle, läggas på en hög och så småningom förpassas till härför avsedd återvinningsbehållare.

Så blev det inte.

För just de här skrivarpappren råkade ligga överst i högen just som jag fick hem en paket hett efterlängtade bokbinderiprylar som liksom bara ropade om att få bli provade. Så då fick de åtminstone bli en liten handbunden anteckningsbok, förvisso med vissa brister i hållfastheten, men ändå. De hann uppleva kärlek och skaparglädje före slutet.

En mycket liten bok blev det…

Ett gäng förvånade skrivarpapper möter äkta irländsk vaxad lintråd – ett otippat möte, men de tycktes i alla fall bli goda vänner.

…och så det mönstrade foderpappret. Som möjligen inte riktigt ville beblanda sig med pärmen och tyget som utgör bokryggen, men ändå. De håller god min och har inte helt gått skilda vägar ännu.

Så kan det gå, för en bunt intet ont anande skrivarpapper, om en hugad bokbinderska får några rullar tråd och en vaxklump med posten.

Den här boken kom till för några veckor sedan, fast bilderna har blivit liggande ovisade sedan dess. Igår började jag på en ny bok – större format och finare papper. Kanske en dagbok för 2013…? 

[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:30jwUYvV7026dpWIZK1LiM” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]

Coptic stitch – bokbinderi för husbehov

Högen med papper, kartongbitar, nålar och en trådrulle har förvandlats till en rätt prydlig bok, om jag får säga det själv. Det var rejält mycket svårare att göra en stor bok (16 x 24 cm) än den lilla jag gjorde för någon vecka sen (som var ca 10 x 15 cm) – ett smärre elände att hålla reda på 6 trådar istället för bara fyra, och materialet var tungt och otympligt att hålla ihop. Den första boken blev jämnare och snyggare än den här – men å andra sidan gör det inte så mycket, den här är ju bara till mig själv…!

Men förutom några fuckups med just den här boken (nej, det syns inte i bilderna – nån stolthet har jag…!) så är coptic stitch-tekniken nästan larvigt enkel, och jag är fast besluten att bli jäkligt duktig på det här.

Jag har, som jag nämnt förut, tröttnat på scrapbooking för tillfället. Jag hoppas att den lusten kommer igen, men just nu lockas jag mest av att skapa saker mer i betydelsen ”konstruera” saker. GÖRA saker, bygga saker. Typ böcker. Typ förpackningar. Typ… Ja, inte vet jag. Jag har en idé till en slags skulptur, men jag kan ingenting om hur man gör skulpturer (min pappa är en hejare på det, men tyvärr är den kunskapen inte genetiskt transfererbar…), så det känns som ett långtidsprojekt.

Det är väl lite typiskt mig. Jag lockas av läro- och experimentprocesser. När jag kan något – då förlorar det charmen. Det är på något sätt lärandet i sig som lockar mig – inte att upprepa det jag redan kan. Och det är ju egentligen en rätt trist inställning till saker och ting – eller åtminstone besvärlig. Det ska hela tiden något nytt till, för att intressera mig.

Nåja. Flavour of the week heter alltså coptic stitch och är en karamell som ska få vara länge!