Eftermiddagen den 22 juli 2011, timmarna innan regeringskvarteret i Oslo sprängdes i luften och mördaren steg i land på Utøya, hade jag suttit i parken och läst den här boken – Jag är bröderna Walker av Jan Kjærstad – medan barnen lekte. Den handlar, åtminstone på ett plan, om en norsk statsminister som står inför ett hot mot rikets säkerhet och måste agera för att rädda sitt folk.
Under kvällen och natten och helgen som följde blev händelserna i verklighetens Oslo allt överskuggande, och det kom att dröja ända till semestern, till en Italiensk, ouppkopplad sandstrand, innan jag läste ut boken. Men även med det avståndet kändes parallellerna uppenbara. Inte så mycket i berättelsen i sig, utan snarare detta att läsa om en norsk statsminister som ställs inför ett hot om angrepp – samtidigt som minst hälften av mina tankar befann sig i samma land, samma huvudstad, där en verklig statsminister just handskades med konsekvenserna av ett realiserat hot.
Det var helt enkelt omöjligt att läsa boken utan att tänka att den på något plan handlade om verklighetens Jens Stoltenberg, den norske statsminister som mitt i det svarta, obegripliga, hemska visade en mänsklig närvaro och personligt engagemang som vi sedan länge slutat drömma om i svensk politik.
Det färgade min läsning. Jag kom på mig med att ställa ganska irrationella frågor. Hade mördaren läst den här boken? Hade Stoltenberg? Vad tänkte Jan Kjærstad när han såg nyheterna om händelserna i Oslo och på Utøya? Jag funderade på de där sakerna, fast egentligen var det inte relevanta frågor. SÅ parallell är inte handlingen i boken – som först och främst skildrar den blivande statsministern under en period i tonåren, genom de dagboksanteckningar han skrev då. Det är bara i korta passusar vi får möta den vuxne statsministern och hans våndor inför den annalkande krisen.
Man brukar säga att en bok är ett samarbete mellan författaren och läsaren, att bara hälften av boken utgörs av de ord som står tryckta på bokens sidor, resten fyller läsaren i utifrån sin fantasi, sina referensramar, sin världsbild. Den här boken fick på sätt och vis även en tredje medförfattare, eftersom situationen (i vid mening) i vilken den lästes i sig färgade berättelsen och läsningen så starkt. Det var en mycket intressant upplevelse.
I vanlig ordning var det här en bok jag snubblade över och valde mest av en slump. Jag läste nåt om Kjærstad någonstans, slog upp honom på närmsta nätbokhandel – och föll sedan för titeln. Jag är bröderna Walker. Den tycker jag fortfarande mycket om – liksom det tema i boken som gett upphov till titeln. Huvudpersonen ser att varje del av verkligheten har många nyanser, kan ses ur många perspektiv – och förmågan att urskilja mångfalden perspektiv på en och samma sak, gör att han ser sig själv som flera personer. Bröderna Walker.
Egentligen är Bröderna Walker-temat djupare än så, vävs in i andra delar och teman i berättelsen – och egentligen går ingenting av det att bryta ut och förklara utan att samtidigt förklara hela boken. Och det vill jag ju inte göra. Den här boken var inte alls vad jag väntat mig – och den var därtill ganska tung att läsa, inte bara på grund av det ”Walker-perspektiv” som händelserna i Oslo tillförde min läsning. Den är helt enkelt en oerhört kompakt berättelse, i nära nog varje mening finns tankar och referenser som pekar vidare i någon riktning, som man måste stanna upp och fundera på, inte genast kan ta till sig (för att referenspunkterna anges först senare i boken) och så vidare.
Det här är inte en bok för slöläsning, det här är en bok som kräver. På det bra sättet. Det är en bok som sätter igång saker, tankeprocesser – påminner om saker vi lätt glömmer bort om vi bara slöläser, slözappar och slösurfar. Mitt exemplar är fullt av hundöron på sidor jag vill komma tillbaka till och fundera vidare på, på ett eller annat sätt, av en eller annan anledning.
Och fler böcker av Kjærstad står definitivt på min framtida att-läsa-lista.
