Boksommaren 2018

Jag hade, i vanlig ordning, alldeles för mycket böcker med mig på semestern – trots att den mesta skönlitteraturen var i elektronisk form och rymdes i en och samma Kindle (som för övrigt visade sig ålderdomssvag och sjunga på sista versen, stackars gamle vän). Dessutom råkade jag gå förbi en bokhandel med rea innan vi hunnit utanför Sveriges gränser, OCH upptäckte att några av böckerna jag lämnade kvar i Kroatien förra året men ändå inte hann läsa denna semestern, måste få följa med hem igen så att jag kan läsa dem under året… Så jag har helt klart ännu fler böcker med mig hem igen.

Men några böcker kom jag genom i alla fall (se bild)… Generellt var det mycket svensk litteratur, kvinnliga författare och korta romaner. Det var delvis ett medvetet val. Jag har en hypotes om att dussinlitteraturen ofta behöver fler sidor för att ändå inte komma fram till något särskilt, medan den verkligt goda litteraturen är fokuserad nog att nå och beröra läsaren utan alltför mycket bulk omkring sin kärna.

Hypotesen står sig även efter sommarens studier, kan jag meddela.

Ett annat tema har varit Bodil Malmsten. Jag hade aldrig läst Bodil Malmsten före den här sommaren, men av någon anledning länge misstänkt att jag skulle tycka om att göra det. Och sedär – ännu en hypotes som visade sig helt riktig. Framför allt tycker jag om de böcker som handlar om henne själv – loggböckerna och skrivhandboken Så gör jag. Integritet och nakenhet i balans – total öppenhet och inga ursäkter. Befriande!

”När kastanjerna slår ut…” har jag några sidor kvar i, den hade jag lite svårare för. Huvudpersonen är en osympatisk och självcentrerad man jag har ohemult svårt att identifiera mig med eller känna något för – trots att Malmsten gestaltar hans lidande med sin obevekliga närhet, inifrån kaoset, sönderfallet, oförmågan. Jag vill hålla honom ifrån mig, titta bort, slippa se. Jag antar att det egentligen är ett ganska gott betyg ändå, men krävande. En bok som kräver.

Jag gör inga enskilda bokrecensioner den här gången, men bränner genom listan lite kort nedan:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Oj, vad säger man? Något helt annat än jag väntat mig, en bok som blandar genrer lika hejdlöst som den väver samman tidstrådarna som utgör berättelsens kronologi. En bok som slår andan ur en – på flera plan.

Hängivelsen av Elisabeth Hjorth – jag minns inte vad det var som fick mig att fastna för den här boken. En för mig ny författare jag blev nyfiken på. En svår bok att beskriva – en bok som också gestaltar ur ett kaotiskt, känslomässigt inifrånperspektiv, med ett språk som det skakiga bildspråket i en dogmafilm. Stark, berörande – men också förvirrande och otillfredsställande.

I bilden syns fyllda eller halvfyllda kvadrater framför boktitlarna. De ifyllda är utlästa, de halvfyllda inte (och ja, jag ser att jag gjort fel med ”kastanjerna” – my bad). Jag började på Margaret Atwoods The Blind Assassin redan i bilen på väg söderut, en bok jag rekommenderats från flera håll, varje gång med stor iver och den slags tindrande ögon som bara barn på julafton och boknördar inför en Bra Bok kan uppbringa. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den – men fick till slut erkänna att jag behövde ha semester FÖRST, och SEDAN ge mig i kast med denna långa, och framför allt komplexa, berättelse – i synnerhet som jag försökte läsa den på engelska och i e-format. It’s not you, it’s me, sade jag sålunda och lade boken åt sidan.

Det fick bli en annan bok av Atwood istället: Häxyngel. Detta är en av ofantligt många litterära berättelser som bygger på Shakespeares Stormen (The Tempest). Jag är lite metafascinerad av just hur många som inspirerats av just den här, bland alla Shakespeares verk. (Faktiskt var en av de böcker jag ”råkade” få med mig från bokreabordet före avresan också baserad på Stormen-temat.) Det här var en trevlig bokkaramell, en sedelärande liten berättelse om en kulturman som gör upp med sina demoner… När jag tänker på saken påminner karaktären om Malmstens Maurice Lind, som jag har så svårt för i När kastanjerna… Skillnaden är väl att Atwoods kulturman faktiskt, till slut, vaknar ur sitt självältande och gör en rörelse framåt – inte bara runt-runt i cirklar. Samtidigt känns just det där uppvaknandet möjligen lite naivt och konstruerat, en kompromiss för feelgood-slutets skull. Lite.

En annan bok som gav mig den där lite ”too-good-to-be-true”-smak i munnen var Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten, som skildrar tre människors vänskap och närhet, kontrasterad mot olika slags ensamheter i deras historia. Ingen dålig bok, alls inte. Men ändå…

Beate Grimsrud är en författare jag bestämt mig för att stifta bekantskap med under sommaren – men jag tror att jag möjligen valde fel bok att börja med. Har någon sett mig någon annanstans är ett skickligt och fascinerande drömspel, lika surrealistiskt logisk som vilken ”verklig dröm” som helst och jag kan beundra Grimsrud för att hon bibehåller den lösryckta känslan konsekvent genom hela boken. Men just det, hur skickligt det än är genomfört, gör att boken ställer krav på mig och hur mycket jag vill investera i min läsupplevelse. Jag läste halva i bilen, men pausade den sedan. Den passar nog bättre som portabel kulturupplevelse under höstens pendlingstimmar till jobbet.

Alright – så långt skönlitteraturen… Men några fackböcker slank också med, trots att jag inte hade någon kurslitteratur att plöja i år:

The writer’s journey bygger på Joseph Campbells forskning om universella och arketypiska myter som förenar människor över geografi, kulturer och tid. Dessa myter följer vissa berättelsestrukturer, och Christopher Voglers bok handlar hur man som författare/skribent och enligt mig också i en lång rad andra berättande yrken kan använda sig av dessa berättelsestrukturer för att skapa trovärdighet och engagemang hos sin publik. Har man redan läst Campbell är det väl inte så mycket nytt, men lite kul att se hur Vogler bryter ner flera samtida Hollywoodproduktioner med hjälp av dessa strukturer.

Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla är en bok jag snubblade över i våras, då jag läste en kurs om bland annat omvärldsanalys. Kurslitteraturen lämnade en hel del övrigt att önska – erbjöd mest oreflekterade punktlistor och inte mycket mer. Jag lånade då denna på biblioteket, men när jag kvitterade ut en tätskriven tegelsten på tung akademisk prosa fick jag skjuta läsningen på framtiden – närmare bestämt till semestern.

Det här är en sån bok jag nog är rätt ensam om att ägna dyrbar semestertid åt – tung och krävande, omständlig och späckad med akademiska referenser. Men det är också en sån bok jag skulle vilja berätta mer om, koka ner och dra slutsatser av och göra reflektioner kring. Den för ett tvärvetenskapligt resonemang om vår omvärldsuppfattning, inklusive vår historia, är sociala konstruktioner – och vad det innebär.

Den klart mest intressanta akademiska boken jag läst i år, samtlig kurslitteratur inkluderad.

Sista fackboken denna sommar är Tim Browns Change by Design – som jag sparade till sist för att den är mest jobbrelaterad. Den är bra och jag rekommenderar den varmt till var och en som har ett jobb där man då och då pratar om förändring och innovation. Samtidigt var det väl inte så mycket nytt för mig, här heller. Det är ju det här jag står för och strider för!

***

Summering: Mycket läst blev det den här sommaren. Och det bästa av allt är att jag inte behöver sluta för att semestern är slut och hösten tar vid. Den här gången kan jag fortsätta läsa, hela året.

Recension: Katherine-teorin av John Green

Ännu en bok lades till handlingarna igår, denna gång John Greens ”Katherine-teorin”. John Green skrev The fault in our stars (på svenska Förr eller senare exploderar jag) som jag läste för några år sedan men nog aldrig recenserade den gången. Och den var ju bra, så när jag nu snubblade över en av hans andra böcker på en bokrea kändes den som ett givet tillskott i bokkassen till semestern.

Men mja… Jag blev nog aldrig så särskilt road av den här boken. Inte på långa när som med The fault in our stars. Den var enkel och lättläst, vilket spelar en viss roll för böcker man ska läsa på en strand i 42 graders värme, men jag tyckte nog mest att den var pratig och missade rikliga mängder uppenbara mål.

Boken handlar om Colin som är ett ”underbarn” med hög IQ och som därför sedan barnsben drillats av sina föräldrar till att fylla rollen som ”särskilt begåvat barn” och med en framtidspotential som vuxet geni. Nu har Colin gått ut gymnasiet och brottas med insikten om att han faktiskt inte verkar ha full geni-potential, utan ”bara” är en helt vanlig tonåring, förvisso med hög inlärningsförmåga, men också med hela sin identitetsbild byggd kring målet att ”bli geni” – och sina sociala förmågor drabbade av hans livslånga kamp för att nå ”markörer”, dvs utbildningsmål.

Detta är en av de ”uppenbara mål” som jag tycker passerar helt oproblematiserat: Att hans föräldrar drivit honom att utveckla sin identitet kring 10 timmars studier/dag, för att uppnå vissa ”markörer” dvs studiemål, för att detta ska göra underbarnet till ett vuxet geni. Det är föräldrarnas, i synnerhet pappans, ambitioner sonen satts att jaga – till den grad att han vid 17 års ålder inte känner sina egna. Detta lämnas helt oproblematiserat, trots att boken handlar just om hur Colin gått vilse i sig själv och blivit alltmer deprimerad över att han kanske inte är något ”geni” trots allt.

I Greens gestaltning är dock alla ungdomar rappa i käften och med en naturlig frimodighet – även om de råkar ha levt med ett mycket begränsat socialt liv. Hur nu det skulle ha gått till. För mig blir det lite för optimistiskt – ett barn som studerat 10 timmar om dagen sedan 4 års ålder och helt identifierar sig som ett ”underbarn”med siktet inställt på att bli ett ”geni”, identifierar sig som ensam, med bara en enda vän – som råkar vara en stor, varm och übersocial humorist som fattar tycke för den ständigt studerande Colin – men ändå hunnit ta sig genom en linje på 19 flickvänner vid 17 års ålder, samtliga med namnet Katherine…?

Förlåt, jag vet att jag är en hopplös kritiker, men jag lyckas inte med bästa vilja i världen hitta någon trovärdighet i det där. Och då talar jag ändå som en person som identifierar mig en hel del med Colin – förmågan att använda viljestyrka till att gå mot mål och fokusera. Men det kanske är just därför jag blir kritisk – jag vet att myntet har två sidor, medan Green försöker skildra det med bara en.

Man känner igen Greens karaktärer, det hurtfriska, humoristiska men samtidigt filosofiska. Kids som tänker ett steg längre, djupare. Jag gillar det. I The fault in our stars tolkade jag som en del av den galghumor som krävs för att leva och vara ung med kronisk cancer som en skugga över allt man gör. Här känner jag mest att karaktärerna är lite för mycket karbonkopior av den andra boken – att de gestaltar författarens karaktär snarare än sina egna.

(Vilket vid närmare eftertanke gör att Green påminner oroväckande mycket om Colins pappa.)

Nåja, en lättläst och både fysiskt och mentalt lättviktig strandbok – jag dog inte av leda och jag kom igenom den med viss behållning. Om Simma med de drunknade fick tre kluvna stjärnor måste jag åtminstone ge den här boken tre tvärsäkra och glänsande.

Under Katherine-teorin i bilden skymtar boken som ska få följa med till stranden idag: Det måste vara här av Maggie O’Farrell, som jag bara läst en bok av tidigare: Bara Alice, som jag läste på flyget mellan Stockholm och London 2001 då jag veckopendlade mellan jobb och man. Tårarna rann när jag läste slutet och brydde mig inte ens om att medpassagerarna tittade en smula underligt på mig. Högt ställda förväntningar? Moi..?

***

(Det går onekligen lite trögt med läsandet den här semestern, men främst därför att jag måste prioritera en del kurslitteratur för att ha en sportmössa att hålla tempot med 100 % jobb och 50 % plugg ett år till. Det är helt okej, jag läser ju trots allt en utbildning jag verkligen gillar och brinner för – men jag måste säga att jag tycker litteratururvalet för hösten lämnar en hel del övrigt att önska. Men de böckerna ska få ett eget inlägg, när jag hunnit bilda mig en ordentlig uppfattning om alla.) 

När läslusten och realiteten inte riktigt drar jämnt

Om man på en och samma gång känner sig både sliten och understimulerad; höggradigt redo för semester – men samtidigt rastlöst uttråkad och med en stark längtan att fylla huvudet med nya, fräscha (?) och spännande tankar – vad gör man?

Min lilla egensinniga instinkt tycker att lösningen är att ta den här bokpackningen med på semestern:

Böcker

Jag vet inte om det verkar så smart egentligen…? (Och ja, jag hade givetvis missat några när jag tog bilden, så högen är just ännu något större.)

Idén var att ägna semestern åt att läsa alla spännande fackböcker jag köpt på mig genom åren, men som ännu står sorgligt olästa i bokhyllan. Några av dem är kurslitteratur på kurser jag måst avstå (fick jag styra över tingen skulle jag lätt vilja läsa minst 150% studietakt varje termin – fast jag har väl till slut tagit till mig realismens hårda lärdom…), men där jag tröstat mig med att åtminstone köpa litteraturen. En ganska fin tröst, men tiden har jag ju lik förb… inte haft för att läsa dem.

Andra är kursböcker jag förvisso tentat av, men ändå inte känner mig färdig med. Två av böckerna är gamla hederliga sociologiska trotjänare som jag läste för 20 år sedan, men fått för mig att läsa om nu när jag är drygt 20 år torrare bakom öronen än jag var när jag var 19… Och nu har jag dessutom upptäckt att båda ingår i kurser jag presumtivt ska läsa nästa år.

(Jag vet verkligen inte hur jag ska göra med det där. Ledarskapsutbildningen fortsätter ju i flera år till, men det finns inte en realistisk sportmössa att jag ska hinna studera också, utöver jobb, långpendling och hus-och-barnskötsel. Ändå har jag så svårt att släppa den utbildningen. Den är bland det roligaste jag läst, och dessutom ett ämne som är aktuellt i varenda projekt och varenda arbetsdag… inte minst om man jobbar inom verksamhetsutveckling, som jag nu ska.

Det här är en mental brottningsmatch som pågår i mitt huvud i dessa dagar. Jag försöker hantera den genom att inte hantera den – dvs genom att vänta och se. Går det så går det, om inte får jag acceptera det. Men även det är svårt… Släppa taget om saker är inte min bästa gren, helt klart…!)

Nu i sommar skulle jag hur som helst råda bot på det det där, hade jag tänkt. Beta av alla olästa böcker. Jag har en teori om facklitteratur att man skulle kunna tillbringa bara en dag med varje bok, för att få ett hum om innehållet. Det blir ingen djupläsning, men jag inbillar mig att man skulle kunna få med sig några intressanta idéer ur varje i alla fall – och veta vilka man vill fördjupa sig mer i.

Fast när jag nu ser dem såhär… Det ser nästan lite mastigt ut, tycker jag…? Och några av de där böckerna har jag ju verkligen ingen lust att släpa ut på stranden, direkt…

Jag har inte helt rationaliserat bort skönlitteraturen heller. Det lilla svarta fodralet under glasögonen är min kära Kindle – laddad med ett sextiotal olästa romaner. Bara så ni inte tror att jag helt snöat in på pluggböcker eller så. Bara nästan…

(Jag har faktiskt redan tjuvstartat på en av semesterromanerna, nämligen den traditionsenliga Stephen King-boken. I år blir det uppföljaren till den bok som alltid var min King-favorit när jag var ung, Talismanen. Uppföljaren har, såvitt jag förstått saken, samma huvudperson som Talismanen, men nu som en pensionerad polis på mördarjakt i två världar. 

När jag inte läste ut förra årets semester-King förrän i slutet av februari i år, hade jag faktiskt tänkt skippa King-traditionen i år… Men vafan, tradition är ju ändå tradition – eller…?)

Men ja. Som ni ser är det same procedure as every year vid den här tiden, då semesterläsningen ska planeras och packas – lusten och realiteten går inte riktigt jämnt ut… Vi får väl se hur det här ska sluta.

Så – vad ska du läsa på semestern i år?

(För jag behöver ju verkligen fler oemotståndliga boktips… Verkligen!
Åtminstone såna jag kan ladda Kindlen med…?)

Om lärande, dialog och tillfällig sinnesförvirring

Den mest intressanta boken just nu – möjligen extra intressant eftersom jag inte har den ringaste aning om hur jag ska kunna använda den i någon form av konkret arbete, vare sig i kursarbetet eller senare – är den jag nämnt tidigare: Ledning och förståelse (Bokus/Adlibris). Jag tror att den möjligen gör med mig det den handlar om, nämligen får mig att skifta förståelse av förståelse, lära mig något om lärande, reflektera över reflektioner. Very meta – men jag gillar ju sånt.

Senaste veckan har varit en frustrerande vecka. Jag har skrivit – tro mig, jag har skrivit många mil av texter tänkta för bloggen, men det har blivit texter som bara gått i cirklar utan att jag lyckats få dem i mål.

Vad fan har flugit i mig? har jag tänkt. Varför kan jag inte skriva om det här? Om allt det som faktiskt rör sig i huvudet just nu, om det jag läser, om det jag lär mig. Det är ju hur spännande som helst – och jag tänker ju så bra när jag skriver. Varför har jag så svårt att formulera det jag ändå tänker mest på? Sätta ord på det abstrakta brukar ju vara det jag kan bäst?

Sen slår jag upp den där boken, hamnar några sidor längre fram än jag senast slutade, och läser det här:

”När människor utvecklat en ny förståelse av t.ex. en uppgift eller en roll, kommer de under en period att arbeta långsammare än de gjorde med sin tidigare förståelse. De /…/ måste ägna mer energi åt att reflektera kring möjligheter och pröva angreppssätt som de inte varit vana vid.”

Jaha. Så det är det jag håller på med? Jamen, jo… Så kan det ju vara, förstås.

Strängt taget är det ju själva reflekterandet jag vill göra här. Inte nödvändigtvis presentera färdiga, genomanalyserade artiklar, preparerade för läskonsumtion, utan texter från processen, från min process – där jag befinner mig. Det är sant, och jag har onekligen tänkt väldigt bra när jag skrivit de många milen av text jag skrivit den här veckan. Det är bara det att jag är ju också någonstans skribent till yrket, och känner mig inte riktigt bekväm med att släppa ifrån mig texter som inte är… ja, färdiga. Trots allt.

Hm. Jag tror bestämt att jag har byggt mig ett litet moment 22 här…

(Och sen bestämde jag mig för att inte fylla bloggen med skräptext bara för att fylla den med något, och får väl anse mig avhoppad från #blogg100-loppet för i år. Mest troligt för alla år. Det är bara inte min grej, det där.

Vi har alla olika ambitioner och mål med det vi gör. För många är det säkert ett mål i sig att skriva, skapa text, uttrycka – och sedan är det klart. För mig är texten bara förarbete, startskott för det verkligt spännande. Samtalet, dialogen – lärandet. Det är det jag vill åt. Men det är ju inte så det funkar idag.

Mina försök att inleda dialog med andra Blogg100-skribenter har resulterat i två saker: Tystnad (deras) och förvåning (min). Folk vill bli lästa, få trafik till sin sida, nya följare, många sidvisningar – bra statistik. Men så snart ett inlägg är postat är det färdigt, och skribenten börjar fundera på nästa postning.

För mig är det där symptomatiskt. Vem har tid att lyssna på vad andra säger, vi är ju alla upptagna med att tänka ut vad vi själva ska säga härnäst. Och jag är motvalls som vanligt, för jag vill verkligen inte det där längre. Ett tag tyckte jag att det var lite spännande – att kunna publicera sig, nå ut, bli läst! Men nu är det gjort. Såå 2014. Eller… ännu äldre egentligen. 2008 kanske…?

Men i alla fall: Blogg100 2015 blev ett kort kapitel för mig. Jag ser det inte ens som ett avhopp, jag ser det som tillfällig sinnesförvirring att jag ens startade.)

Boken fortsätter med att det är lätt hänt att man förkastar sin nya ”förståelse”, den nya kunskapen man fått men ännu inte riktigt hunnit göra till sin, och tycker att ”det gick ju bättre när jag gjorde som jag brukade”. Och så går man tillbaka och gör så. För att det går fortare, kräver mindre ansträngning, möter mål och förväntningar enligt modellen ”good enough”.

Det enda det gamla ”good-enough”-sättet inte gör är att leda vidare. Vi når det mål vi föresatt oss – men aldrig längre.

Lösningen är givetvis att vara medveten om att det fungerar så här, acceptera fasen av reflektion och ”applicerat lärande” – och i bästa fall försöka underlätta den där första omställningen genom att finnas där som bollplank och reflektionsstöd. För det är ju det ”omställningen” går ut på – att man behöver få det nya perspektiv man fått att passa in på rätt plats – både hos en själv, och i det jobb man ska göra, om det så bara handlar om att skriva blogginlägg om det man lär sig i ledarskapsutbildningen.

Det fina i kråksången med att ge tid och utrymme för reflektion och tankebollande är ju att även den som ”bara” agerar bollplank kan råka att lära sig något, eller få sina invanda cirklar en smula rubbade på kuppen. Och det det gör – såvitt jag vet – inte heller ont.

***

Överhuvudtaget tror jag att dialog är ett underskattat verktyg för ungefär allting. Men det får vi tala mer om i ett senare inlägg.

En besynnerlig novemberbok

MissPeregrines-1

Vem var det som rekommenderade den här boken (Bokus/Adlibris)? Jag minns faktiskt inte. Jag vet bara att jag någonstans på nätet snappade upp en hänförd kortrecension av boken med det besynnerliga namnet ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn”, och tänkte att jag måste komma ihåg den.

Fast sen glömde jag bort den i alla fall. Ända tills jag fick se den i en bokhandel i Höllviken. Mina barn hade lurat dit mig <em>(nåja, jag gick nog ganska frivilligt…)</em> för att övertyga mig om förträffligheten, för att inte säga <em>nödvändigheten</em> i att äga ännu en bok om fotbollsstjärnor. Och där låg den med den säregna bilden av en svävande flicka på framsidan. Jag snappade åt mig ett exemplar på ren impuls – ty mina barns förhandlingsteknik kan främst liknas vid en bombmatta och lämnar föga utrymme för egna överläggningar.

Jag har bara hunnit läsa några sidor ännu – det akademiska läsandet knycker all tid och ork för läsning just nu. Men den ropar på mig, upppfordrande och enträget. Den handlar om fotografier, så mycket tror jag mig ha förstått. Fotografier och besynnerliga berättelser. Så långt passar den ju mig alldeles utmärkt. Den får också extra plus för att den är tryckt på ett trevligt papper (även i pocketutgåva), och alltså är fylld av fotografier. Sådana detaljer gör mig glad. Att en bok är mer än bara berättelse, mer än bara ord. Den är också en visuell upplevelse – och en taktil, som det heter. Fingertoppskänslan räknas.

Dessutom känns den på något sätt som en höstberättelse, en bok att läsa hopkrupen under en filt, med raggsockor på och tekopp till hands. En novemberbok. En besynnerlig, men alldeles typisk novemberbok.

Jag tror att kurslitteraturen kanske får maka på sig lite framöver, och åtminstone lämna lite plats åt den här boken. Den pockar på att läsas nu.