Jag sätter mig här så länge, tills allting slutar snurra.

Hemma igen. Vardag igen. Tyskland igen.

Efter en smärtfri hemfärd (planet avgick i tid och jag sov som en fågelholk hela vägen, vaknade först av dunsen vid landningen) och vinstlotten att min pysselväska – försedd med dubbla, illorange ”Heavy luggage”-etiketter – var först ut på bagagebandet, kom jag alltså hem efter vad som i backspegeln känns som flera veckor på resande fot. Jag var visst hemma ett par dagar mellan New York/Växjö-trippen och Stockholm/Kolbäcks-resan… men jag kan inte påstå att de dagarna gör så mycket väsen av sig i villervallan av allt flängande de senaste veckorna.

Jag förbluffade förresten mig själv efter landningen på Hamburgs flygplats genom att drabbas av en slags oresonlig grinighet över tyskarna omkring mig, hemvändarna som verkligen kommit hem. Jag tror att jag var den enda svensken ombord, den enda som rest ifrån Stockholm. Jag var helt enkelt skitirriterad på dem, för att de hade fått låna min stad en stund, och nu hade mage att tycka det var skönt att komma hem.

Jag inser hur irrationellt det där var, men tja… Jag har sagt det förr, jag säger det igen: Det där med definitionen av ”hem” är en komplicerad historia när man bor utomlands. Eller ja, åtminstone är det så för mig. Visst är hemma hos familjen och det är nåt visst med att sova i egen säng, men… Att lämna Stockholm är alltid att åka ifrån.

(Vilket förstås är en smula märkligt i sig, eftersom jag inte ens kommer därifrån. Men… nu är Stockholm mitt hemma. Min stad.)

Jag lyckades få ihop ungarnas sportväskor till skolan imorse, och jag lyckades få dit dem i tid också – med det enda missödet att storebror fått lillebrors brallor på sig, och omvänt. Men det får på det hela taget anses som en lyckad kraschlandning i vardagen, åtminstone om jag får säga det själv.

Men nu. Nu sitter jag här, och väntar på att tillvaron ska sluta snurra så förbaskat. För det gör den just nu. Allt ligger i väskor. Ingen ordning överallt. Massor att göra – men var ska man börja? I tvätthögarna som ska processas, jobbdokumenten som ska gås genom, packningen som ska packas upp, breven som ska skrivas, samtalen som ska ringas, mötena som måste bokas…

Pust. Det känns som om jag behöver vila upp mig efter semestrarna…! 🙂

 

Att stjäla dagar

”…men i sjunde budet står, att man inte stjäla får”.

Idag har jag stulit. Jag har stulit idag. Själva dagen, alltså. För att jag behövde den, fast jag egentligen inte kunde avvara den. Så jag stal den. Enligt planeringen skulle jag ha ägnat dagen idag åt träning, alternativt studier och seminarieinlägg om ”lexikogrammatisk formanalys” i kursens diskussionsforum – men det gick bara inte.

Så jag stal mig en dag från de lexikala analysverktygen, packade kamera och styrde stegen dit näsan pekade. Snart nog hamnade jag vid havet – eller ja, Elbestranden åtminstone.

20140212-215155.jpg

Jag visste inte ens att det fanns en strand där. Det mesta av Hamburgs hamn är industriellt (ja, ni ser ju invasionsflottan av utomjordiska jätterobotar – eller om det nu är kranar…? – i bakgrunden) och ganska charmlöst, och det där kommer man ju inte ifrån. Men en strand kändes just så mjuk och själavårdande som jag behövde just idag. Jag var glad att jag hittade dit. Bara synd att det inte var läge att ta av skorna och känna sanden mellan tårna också…!

Jag vet inte varför det känns så tungt just nu. Eller… det vet jag väl egentligen. Jag har bara så svårt att acceptera att det påverkar mig som det gör. Jag har det bra, jag vet, jag vet. Men det finns några väsentliga pusselbitar jag saknar, verkligen saknar. Enklast sammanfattat: Social och intellektuell stimulans. Tillsammans. Samtidigt, liksom. I samma grej. Typ som på ett jobb. (Eller åtminstone i ett jäkla grupparbete!)

För jag har fullt upp med akademiskt arbete, ingen brist på intellektuell sysselsättning inte. Och visst kan jag gå ut och fika med folk och vara social om jag känner för det, det är bara ett sms eller ett telefonsamtal bort. En väninna och jag håller som bäst på att rekar vinprovningskurser just nu, det ska bli trevligt. Och socialt. Fast… Fast det blir liksom alltid ”antingen eller”. Arbetet är alltid ensamt och allt socialt är frånkopplat från det intellektuella och målinriktade.

Hade någon beskrivit problemet för mig för några år sen skulle jag ha fnyst och ryckt på axlarna. So what, liksom? Jag hade ingen aning om att det här kunde vara en så stor grej. Att det skulle påverka mig så starkt som det gör. Ingen aning. Det är knappt jag begriper det nu när jag befinner mig mitt i det.

Men så känns det just nu. Jag är säker på att det hela förstärks av den nordtyska gråvintern, med dess stålgrå himmel som en blöt yllefilt över tillvaron. När sol och ljus vänder åter kommer det säkert att kännas annorlunda. Dessutom håller jag som bäst på att arrangera för praktikarbete under våren, där jag åtminstone ska samla in data på sedvanligt 9-till-5-manér. Jag ser fram emot det nästan löjligt intensivt…!

Att stjäla mig en dag hjälpte gav inte mycket i form av intellektuell och social stimulans, men det hjälpte för stunden i alla fall. Rosor på kind och solsken i blick, samt en gnutta frisk Elbeluft i lungorna. Om det gör morgondagens lexikalgrammatiska studier mer stimulerande och lustfyllda återstår att se.

Men idag var en bra dag.

Kluvenhet

Det är kluvet, det där med att vara i Sverige. Å ena sidan hemma, å andra sidan hemlöst – rotlöst. Vi åker runt, lite som i den där Galenskaparna-låten om att husvagnssemestra, fast utan husvagn. Två dagar här, två dagar där, logistikplanering, luftmadrasser och vandrarhem.

Jag sitter på ett kafé, äter en svensk räkmacka (fast den smakar lyx och ego-dag, snarare än Sverige.) När jag tittar ut ser jag en polisbil. Den ser konstig ut. Den är svensk. Javisstja.

Vi parkerar bakom en bil, en BMW. Inget konstigt med det – men maken kommenterar: Titta, den är från Berlin! Javisstja. Tyska plåtar, det är ju det ovanliga här. Jag reagerar på de svenska – titta en svensk!

Bredvid mig på kaféet sitter ett par som talar ett eget språk, något av balkanspråken mixat med klingande, felfri småländska. 50/50. Ett eget språk, som sjunger, böljar, lever. En kluvenhet som fått vingar.

Undrar om min också kommer att få det. Någon gång?

Den Ultimata Tysklandssouveniren

Imorgon ska jag åka och kvittera ut Den Ultimata Tysklandssouveniren. En grej jag aldrig, aldrig trodde att jag skulle ha i min ägo – någonsin. Det ni.

Jag säger inte mer än så, för jag är fortfarande övertygad om att något kommer att gå åt pepparn innan jag har den bisarra lilla tingesten i mina händer…

Men vi får se. Imorgon eftermiddag. Förhoppningsvis.

To be continued…