Jag skulle ju blogga om hur det är att bo och leva utomlands. Det blir inte mycket av med det. Jag tycker fortfarande att det är svårt att sätta fingret på ”hur det är”. Men idag har jag diagnosticerat mig själv med ”Expatriot Blues” – ett tillstånd som nog varit på gång under en tid, men just nu känns rejält besvärande.

Jag vet inte om det egentligen är själva expatriotskapet, alltså själva utlandsboendet, som skapar den här känslan… Snarare borde jag väl kalla det ”medföljarblues”, för det är nu jag börjar inse att det ligger något i vad de säger: Det är den medföljande som drabbas av den tyngsta omställningen vid ett utlandskontrakt.

Man bryter upp från det gamla och reser till något nytt – men det nya är märkligt strukturlöst, en bubbla med löst kringflytande uppgifter att fylla. I mitt fall: barn som ska lämnas och hämtas på diverse ställen i stan samt mat som ska planeras, inhandlas och tillagas. Därefter ska förstås samma barn rengöras, iklädas pyjamas samt medelst lock och pock förmås till stillhet i sängtrakten till dess sömnen inträder – ett arbete väl så krävande som något annat. Om än kanske inte så intellektuellt stimulerande.

Så då fyller man sina dagtidstimmar med studier. Mycket studier, för så är det ju med kompensationsbeteenden: Det tenderar urarta i överkompensation. 100% skrivkurser + 20 % tyskstudier mellan lämningar och hämtningar och skjutsningar och fixningar.

Hur blir det då med den sociala stimulansen? Och den kreativa…?

Jag är ensam alldeles för mycket, jag vet det. Samtidigt – det finns människor omkring mig, det finns folk jag kan ringa och ta en fika med, gå runt sjön eller vad-som-helst. Det gör jag också ibland, senast idag. Men det är egentligen inte den sortens sociala kontakter jag saknar – jag saknar att träffa likasinnade, ha ett socialt stimulerande utbyte, där jag går ifrån mötet rikare än jag kom – på ett eller annat sätt.

Å andra sidan kan jag inte längre riktigt tvärsäkert säga vad detta ”likasinnade” innebär. Jag är inte säker på vad som kännetecknar mig själv längre – ja, om jag nu någonsin var det. Jag hör vänner och bekanta hemifrån säga saker om mig – men det känns som om de pratar om någon jag kanske var en gång, men som jag inte alls kan relatera till här och nu.

Herregud, tänker jag. Gör det så stor skillnad, att bara kliva ur sin yrkesroll för en stund? Var den verkligen en så stor del av mig? Och om det inte är det, vad är det då? Det där som liksom fattas, men som jag inte kan komma på vad det är.

Som sagt – jag vet inte. Men just nu känns det där opåtagliga väldigt påtagligt – och det är det jag menar med Expatriot blues, fast jag kanske egentligen skulle kalla det Medföljare-blues. (Fast det låter ju inte riktigt lika bra, förstås.) Jag är inte så orolig, egentligen. Jag skriver om det här för att jag vill berätta om det som också är lite tufft med expatriot-livet. Det är inte bara glassigt och spännande alla gånger.

Jag hade hört från andra om den här vilsenhet, redan innan vi flyttade, så i viss mån var jag beredd på att det kunde kännas konstigt – och ensamt. Oftast tar jag det med jämnmod, mitt eget sällskap är inte fy skam det heller, och så har jag ju alltid nätet som kontaktyta mot den värld jag känner mig hemma i. (Hade inte internet funnits, däremot – då hade jag nog varit redo att flytta hem för länge sedan, ska tilläggas!)

Men ibland känns hjärtat tungt och ensamt. Expatriot blues.