by Jenny -

Tillfälligt avbrott

Vet ni – idag tar jag paus med postandet på riktigt. Jag kan inte riktigt stå för det dagliga skräpsurrandet, och ser inte något självändamål i den sortens postningar heller.

Jag behöver göra något åt det växande berget av halvskrivna utkast för det finns kul grejer i den där högen och det är ju synd att låta dem ligga där och förfaras. Men jag är verkligen inte säker på att dagligt postande verkligen leder i rätt riktning. Och det känns inte bra.

Så – jag tar paus och funderar på saken. Det måste ju finnas ett bättre sätt.

 

 

 

by Jenny -

Om puttrande utkast och bloggskribenters vedermödor.

Kaveldun650Kaveldun vid Alster. (Bilden har ingenting med texten att göra, men jag gillar kaveldun.)

Det är alltid samma sak. Jag tar på mig ett skriva-varje-dag-beting – och efter bara några dagar börjar jag påminnas om varför jag inte gillar sådana egentligen. Åtminstone inte som grund för publicering. Det går helt enkelt inte att producera någon slags kvalitetsinlägg varje dag, om det inte råkar vara ens huvudsakliga sysselsättning under perioden. Så då återstår kompromissen, fast frågan är – vad ska jag kompromissa med? Kvaliteten eller frekvensen? Posta varje dag, kosta vad det kosta vill? Eller acceptera att varje dag kommer det inte att helt magiskt dyka upp material dugligt för publicering…?

(Sen är väl frågan om kraven ska vara desamma för en privatblogg som för en tänkt yrkesmässig blogg. Jag har ju aldrig gett den här bloggen något uttalat syfte – utöver att presentera texter och annat jag som yrkesskribent åtminstone inte behöver skämmas för… Tanken med den här sidan har alltid varit att den ska vara för min skull i första hand, och för er som läser lite grand som en bonus. Fast det är knepigt att försöka husera i sociala medier med en sådan ”icke-strategi”…)

Samtidigt är posta-varje-dag-utmaningar bra, för utan dem kan jag mycket väl sitta och fila på varje text in absurdum, utan att någonsin komma till ”publicera”. Ni skulle bara veta hur många inlägg som ligger och puttrar bland mina utkast – för att de kräver mer research och/eller funderingar än jag har tid med. Bara idag dök det upp två till…

Ibland tänker jag att jag skulle vilja klona mig själv till en liten redaktionsgrupp för att kunna diskutera alla de där utkasten med någon, vända och vrida på idéerna gemensamt och… tja – växeldra, ni vet. Jag som alltid trott att jag är en introvert ensamvarg, har fått inse att det faktiskt inte riktigt stämmer. I så fall en varg som söker sin flock.

Fast det där hör till ett annat av mina utkast som ligger och puttrar i den berömda högen, så det får ni läsa mer om någon annan gång. Hoppas jag.

by Jenny -

Du å jag, bloggen. Du å jag…?

Hej bloggen, det är jag igen! Jag hade tänkt börja hänga lite mer med dig framöver – det har ju varit lite si och så med det ett tag… Jag hoppas att du inte är sur på mig?

Jo, förresten – jag tog och lagade det där som var trasigt med dig på vägen hit. Du vet, det där att kategori- och arkivsidor bara visade utdrag av texter, och inga bilder alls. Det är fixat nu, så sidorna ser ut som de ska: Hela inlägg, med bilder och allt, oavsett var man går in. Bra va? Tänkte du skulle gilla om jag fixade det nu äntligen, vi har ju snackat om det i evigheter.

Så eh… Är vi okej och sådär nu…? Vänner igen?

by Jenny -

Hurra! Bloggen fyller år!

Genom eminenta appen Timehop (som samlar ihop saker du sagt/skrivit i sociala medier och presenterar för dig på årsdagen av när det sades/skrevs – rätt fiffigt och kul att läsa, särskilt om man har en massa roliga dumheter att bli påmind om) fick jag se att idag är det precis fyra år sedan jag stängde min gamla blogg och gick över till den här.

Det var lite stort, minns jag. Kände mig superteknisk som fått ihop sidan själv, lagt upp den hos webbhotell och fått allt att funka. Dessutom kändes det lite seriöst att köra ”egen  blogg”. Fyra år.

Totalt är det 12 år i september sedan jag så smått började blogga. Så när som på att leva och plugga är blogga det jag gjort längst. Hobbymässigt är bloggandet helt klart det intresse jag hållit på med längst och fortfarande inte tröttnat på. Inte  generellt i alla fall. Att göra #blogg100 till ett Projekt365 var (som ni möjligen lade märke till) en kul idé i ca två dagar innan jag kom till mina sinnens fulla bruk igen och lade ner idén. Men just därför känns bloggandet faktiskt riktigt roligt igen. Utan press, utan tvång, bara lust, bara roligt.

Jag konstaterade häromdagen att för mig har webben, så länge jag nu använt den, alltid varit social. Att söka information har aldrig varit ett syfte lika viktigt som att söka kontakter och möten med andra. Jag har alltid haft obskyra intressen, och uppvuxen på landsbygden… Ja, ni hajar va? Obskyra intressen flyger inget vidare i den miljön – man blir ofelbart ensam och ”konstig” med udda intressen.

(Och på landet kan till och med ”böcker” uppfattas som ett udda intresse. Just saying.)

Jag minns knappt hur det började. 1997 skaffade vi internet. Ringa-upp-modem – askrångligt och slött som tusan. Fast det funkade ju, och världen öppnades. Jag hittade mejlinglistor. Chatrum fanns ju lite varstans, men jag vågade mig inte riktigt in dit. Men mejlinglistorna var bra. Det fanns olika listor för olika intressen och jag var med i ganska många… fast jag minns inte nu vad de handlade om. Sen blev det forum – det var under min andliga period, och jag blev mer eller mindre bofast på ett internationellt tarotforum, 2001-2004 ungefär. Någon gång i samma veva kom Shortcut, som var ett karriärnätverk långt roligare än LinkedIn. Där hängde jag väldigt mycket. Blogga började jag med 2002, som sagt. Diverse pysselforum 2005-2009. Facebook 2007, Twitter 2008.

Och så resorna. Jag har varit i Nederländerna och träffat ett gäng tarotkompisar. Hur många har gjort nåt sånt…? Och jag har varit Sverige runt med pysselväskan och träffat pysslingvänner. Jag skulle fortfarande kunna boka in mig på en pysselträff nästan var som helst i Sverige och veta att där alltid är någon jag känner där och att det kommer att bli trevligt. Och nu har jag bokat klart mina biljetter till Gotland till hösten, ska ha sällskap på flyget av en kille jag inte träffat förut, men tror att han rent av bor i samma kommun som jag i Sverige. Jag känner knappt en kotte av de andra. Men jag är inte orolig. Det ska bli kul.

Jag tänker på detta, i relation till en relativt isolerad uppväxt i bonnhålan på skånska landsbygden (där närmare 25 % röstade SD i EU-valet, för övrigt. Bara som referens, liksom), och tänker på hur många dörrar nätet öppnat, hur många möjligheter. Jag konstaterar att webben är social till sin natur, och har varit det hela tiden. Den gör världen större och rikare, samtidigt som den krymper avstånden, gör allting närmare och tillgängligare. Det är faktiskt ganska häftigt.

 

by Jenny -

Målgång!

blogg100-logotype-300x256

 

Ja, jag skrev ju redan igår om vad jag tycker om att årets #blogg100 tar slut. Det känns… tomt.

#blogg100 gör många saker med ens skrivande och bloggande, men framför allt tycker jag att det har utgjort en täckmantel och en ursäkt att våga experimentera mer. Jag menar, ”nåt måste man ju ändå slänga upp”, liksom. Till vardags har åtminstone jag betydligt fyrkantigare uppfattningar om vad som funkar och inte, vad som håller för publicering och inte.

Under de senaste 100 dagarna har jag lagt upp mycket som jag annars skulle ha avstått från att lägga upp – men inte någon gång har jag egentligen tyckt mig behöva skämmas för det jag lagt upp, utan tycker att jag till och med kan stå för nödlösningarna. Och det är jag lite stolt över. Det är ett kvitto på att jag kan producera vettiga texter, vettigt innehåll som man säger, även under tidspress, inspirationsbrist, splittrat fokus och minimal förberedelse. Leveransförmåga under sämsta möjliga förutsättningar – tänk då vad jag ska leverera när förutsättningarna är goda…

#blogg100 har kritiserats (det kan ha varit förra året, och mest vara något som jag fortfarande går och tänker på – jag minns inte var det kommer ifrån om jag ska vara ärlig) för att det uppmuntrar skribenter att lägga upp ofärdiga, icke-publiceringsdugliga texter, och därmed fylla bloggosfären med ogenomtänkt dravel som ingen ändå ids läsa. I den mån jag haft någon direkt ambition för mitt medverkande i utmaningen har det väl varit att inte falla i den gropen, men ändå försöka att just ta ut svängarna lite mer och inte vara så fyrkantig. Och där måste jag säga att jag tycker att utmaningen gått över all förväntan.

Mot slutet kände jag väl att det var mycket uppförsbacke – rejält med intellektuell mjölksyra i systemet – och svårt att få till någon riktig spurt på slutet, fast jag hade räknat med att så snart uppsatsen var inlämnad skulle livet leka och dagarna bjuda på oändligt med tid för fritt och gränsöverskridande kvalitetsbloggande. Så blev det inte. Fast lusten finns där.

Jag funderar på hur maratonlöpare gör egentligen? Jag menar efter loppet, hur snart efter börjar de träna igen…? Misstänker att det behövs någon liten viloperiod efter Den Stora Urladdningen – men inte för lång. Lite så vill jag tänka att det ska bli nu. En kort vila, och sen på’t igen. Utom tävlan, men för glädjen och lusten att skriva, berätta, göra det jag gör här i bloggen. Det jag alltid gjort, och som jag i någon mån dammat av efter en tids svacka i och med #blogg100-deltagandet. Jag vill på inga villkor falla ner i svackan igen, utan hålla formen.

För det här var faktiskt bland det roligaste jag gjort på länge. Tack för i år!