Himmel & Ord

28 oktober 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Du å jag, bloggen. Du å jag…?

Hej bloggen, det är jag igen! Jag hade tänkt börja hänga lite mer med dig framöver – det har ju varit lite si och så med det ett tag… Jag hoppas att du inte är sur på mig?

Jo, förresten – jag tog och lagade det där som var trasigt med dig på vägen hit. Du vet, det där att kategori- och arkivsidor bara visade utdrag av texter, och inga bilder alls. Det är fixat nu, så sidorna ser ut som de ska: Hela inlägg, med bilder och allt, oavsett var man går in. Bra va? Tänkte du skulle gilla om jag fixade det nu äntligen, vi har ju snackat om det i evigheter.

Så eh… Är vi okej och sådär nu…? Vänner igen?

19 juni 2014
av Jenny
En kommentar

Hurra! Bloggen fyller år!

Genom eminenta appen Timehop (som samlar ihop saker du sagt/skrivit i sociala medier och presenterar för dig på årsdagen av när det sades/skrevs – rätt fiffigt och kul att läsa, särskilt om man har en massa roliga dumheter att bli påmind om) fick jag se att idag är det precis fyra år sedan jag stängde min gamla blogg och gick över till den här.

Det var lite stort, minns jag. Kände mig superteknisk som fått ihop sidan själv, lagt upp den hos webbhotell och fått allt att funka. Dessutom kändes det lite seriöst att köra ”egen  blogg”. Fyra år.

Totalt är det 12 år i september sedan jag så smått började blogga. Så när som på att leva och plugga är blogga det jag gjort längst. Hobbymässigt är bloggandet helt klart det intresse jag hållit på med längst och fortfarande inte tröttnat på. Inte  generellt i alla fall. Att göra #blogg100 till ett Projekt365 var (som ni möjligen lade märke till) en kul idé i ca två dagar innan jag kom till mina sinnens fulla bruk igen och lade ner idén. Men just därför känns bloggandet faktiskt riktigt roligt igen. Utan press, utan tvång, bara lust, bara roligt.

Jag konstaterade häromdagen att för mig har webben, så länge jag nu använt den, alltid varit social. Att söka information har aldrig varit ett syfte lika viktigt som att söka kontakter och möten med andra. Jag har alltid haft obskyra intressen, och uppvuxen på landsbygden… Ja, ni hajar va? Obskyra intressen flyger inget vidare i den miljön – man blir ofelbart ensam och ”konstig” med udda intressen.

(Och på landet kan till och med ”böcker” uppfattas som ett udda intresse. Just saying.)

Jag minns knappt hur det började. 1997 skaffade vi internet. Ringa-upp-modem – askrångligt och slött som tusan. Fast det funkade ju, och världen öppnades. Jag hittade mejlinglistor. Chatrum fanns ju lite varstans, men jag vågade mig inte riktigt in dit. Men mejlinglistorna var bra. Det fanns olika listor för olika intressen och jag var med i ganska många… fast jag minns inte nu vad de handlade om. Sen blev det forum – det var under min andliga period, och jag blev mer eller mindre bofast på ett internationellt tarotforum, 2001-2004 ungefär. Någon gång i samma veva kom Shortcut, som var ett karriärnätverk långt roligare än LinkedIn. Där hängde jag väldigt mycket. Blogga började jag med 2002, som sagt. Diverse pysselforum 2005-2009. Facebook 2007, Twitter 2008.

Och så resorna. Jag har varit i Nederländerna och träffat ett gäng tarotkompisar. Hur många har gjort nåt sånt…? Och jag har varit Sverige runt med pysselväskan och träffat pysslingvänner. Jag skulle fortfarande kunna boka in mig på en pysselträff nästan var som helst i Sverige och veta att där alltid är någon jag känner där och att det kommer att bli trevligt. Och nu har jag bokat klart mina biljetter till Gotland till hösten, ska ha sällskap på flyget av en kille jag inte träffat förut, men tror att han rent av bor i samma kommun som jag i Sverige. Jag känner knappt en kotte av de andra. Men jag är inte orolig. Det ska bli kul.

Jag tänker på detta, i relation till en relativt isolerad uppväxt i bonnhålan på skånska landsbygden (där närmare 25 % röstade SD i EU-valet, för övrigt. Bara som referens, liksom), och tänker på hur många dörrar nätet öppnat, hur många möjligheter. Jag konstaterar att webben är social till sin natur, och har varit det hela tiden. Den gör världen större och rikare, samtidigt som den krymper avstånden, gör allting närmare och tillgängligare. Det är faktiskt ganska häftigt.

 

08 juni 2014
av Jenny
2 kommentarer

Målgång!

blogg100-logotype-300x256

 

Ja, jag skrev ju redan igår om vad jag tycker om att årets #blogg100 tar slut. Det känns… tomt.

#blogg100 gör många saker med ens skrivande och bloggande, men framför allt tycker jag att det har utgjort en täckmantel och en ursäkt att våga experimentera mer. Jag menar, ”nåt måste man ju ändå slänga upp”, liksom. Till vardags har åtminstone jag betydligt fyrkantigare uppfattningar om vad som funkar och inte, vad som håller för publicering och inte.

Under de senaste 100 dagarna har jag lagt upp mycket som jag annars skulle ha avstått från att lägga upp – men inte någon gång har jag egentligen tyckt mig behöva skämmas för det jag lagt upp, utan tycker att jag till och med kan stå för nödlösningarna. Och det är jag lite stolt över. Det är ett kvitto på att jag kan producera vettiga texter, vettigt innehåll som man säger, även under tidspress, inspirationsbrist, splittrat fokus och minimal förberedelse. Leveransförmåga under sämsta möjliga förutsättningar – tänk då vad jag ska leverera när förutsättningarna är goda…

#blogg100 har kritiserats (det kan ha varit förra året, och mest vara något som jag fortfarande går och tänker på – jag minns inte var det kommer ifrån om jag ska vara ärlig) för att det uppmuntrar skribenter att lägga upp ofärdiga, icke-publiceringsdugliga texter, och därmed fylla bloggosfären med ogenomtänkt dravel som ingen ändå ids läsa. I den mån jag haft någon direkt ambition för mitt medverkande i utmaningen har det väl varit att inte falla i den gropen, men ändå försöka att just ta ut svängarna lite mer och inte vara så fyrkantig. Och där måste jag säga att jag tycker att utmaningen gått över all förväntan.

Mot slutet kände jag väl att det var mycket uppförsbacke – rejält med intellektuell mjölksyra i systemet – och svårt att få till någon riktig spurt på slutet, fast jag hade räknat med att så snart uppsatsen var inlämnad skulle livet leka och dagarna bjuda på oändligt med tid för fritt och gränsöverskridande kvalitetsbloggande. Så blev det inte. Fast lusten finns där.

Jag funderar på hur maratonlöpare gör egentligen? Jag menar efter loppet, hur snart efter börjar de träna igen…? Misstänker att det behövs någon liten viloperiod efter Den Stora Urladdningen – men inte för lång. Lite så vill jag tänka att det ska bli nu. En kort vila, och sen på’t igen. Utom tävlan, men för glädjen och lusten att skriva, berätta, göra det jag gör här i bloggen. Det jag alltid gjort, och som jag i någon mån dammat av efter en tids svacka i och med #blogg100-deltagandet. Jag vill på inga villkor falla ner i svackan igen, utan hålla formen.

För det här var faktiskt bland det roligaste jag gjort på länge. Tack för i år!

 

29 maj 2014
av Jenny
Inga kommentarer

90

Nej, jag syftar inte på upplevd ålder – även om det inte skulle vara en helt felaktig tolkning det heller, med sömnkrångel och sista-rycket-inför-sommarlovet och allt vad som pågår just nu.

Jag syftar på att det här är inlägg nr 90 i #blogg100. Nittio. I nittio dagar har ni alltså följt mina verbala eskapader, krystningar och utsvävningar här. Arma människor. En bloggvän skrev sitt inlägg häromdagen under titeln ”Är vi inte framme snart?”, men nu ÄR vi faktiskt snart framme. Och jag tycker det känns lite kluvet, måste jag erkänna.

För så länge utmaningen pågår och alla läsare vet att man ibland måste posta dravel av tvivelaktig kvalitet för att hålla sig kvar i matchen, då kommer man ju undan med det där. Men utan utmaning att skylla på, sätter ju värderandet in – det som under långa perioder fått mig att blogga nästan ingenting alls, fast jag egentligen tycker att det är väldigt roligt, och en behaglig del av ett både kreativt och digitalt liv. Jag mår rätt bra av att blogga. Det funkar lite som Julia Camerons morgonsidor (för er som känner till henne – jag har bloggat om henne då och då, fast oftast inlindat i annat), fast om kvällen. Eller – ibland – om natten.

Fast visst. Det ska bli skönt att slippa tvångsfaktorn. Bara häromveckan fick jag ett anfall av isande panik när klockan var 23:58 på kvällen och jag trodde att jag hade glömt – tills jag kom på att jag varit uppe på natten och skrivit. Eller om jag hade lagt ut något i förväg med autopostning, minns inte så noga. Men ändå – känslan av att ”åka ur tävlingen” NU, när jag klarat mig så långt… Klart obehaglig.

Och den slipper jag i alla fall sen. Om 10 dagar.

24 maj 2014
av Jenny
Inga kommentarer

En ny nätfastekur

Vet ni, jag trivdes verkligen med den där fastan.

Och jag tyckte om att likna den vid en fasta, för det kändes verkligen så – även om jag inte var absolutist i mitt avstående av vare sig Twitter eller Facebook. Jag prioriterade om, och tog kontroll, och det räckte. Tiden jag behövde för annat fick jag loss, och jag trivdes med känslan av att aktivt välja min mediekonsumtion, istället för att bara oj-hoppsan-råka fastna antingen här eller där. Det fanns en slags renhet i att avstå och prioritera om.

Efter fastan har jag sunkat till helt och hållet, hänger på i snabbmatsmedierna mest hela dagarna (nåja, men nästan dårå?), och rafsar ihop andefattiga och substanslösa blogginlägg i panik vid halvelvasnåret på kvällen, då huvudet är trött och tomt och absolut inte vill prestera något mer den dagen… Det var ju faktiskt precis så det inte skulle bli.

(I förrgår fick jag förresten panik kl 23:58 för jag trodde att jag hade glömt bort att blogga – innan jag kom ihåg att jag faktiskt lagt ut en liten stump om mitt synopsis och oron att inte lyckas förvalta det ordentligt. Phew. Vore lite snopet att trilla ur #blogg100 NU, liksom… Jag har inte riktigt koll på hur många inlägg jag är uppe i, men måste ju närma sig mållinjen så smått…? Början på juni har jag för mig.)

Men i alla fall. Det blir en ny fasteperiod, för att jag vill det. Från och med nu, tills… Tja, tills jag tycker att det verkar roligare att hänga vid snabbmatshaket än att laga egen slowfood, kanske…? Regler som förut – kommentarer är godis, men lägg dem helst här eller i ett mejl istället för på Fejjan, för då måste jag ju gå dit för att läsa dem. Blir lite jobbigt när jag ska föreställa fasta, ju…

(Och ja, ansvaret att förvalta ett synopsis kan eventuellt ha något med detta plötsliga fasteinfall att göra. Möjligen.)