Städ- och räddningsaktioner i bloggen

Under jakten på inspiration för dagens text, börjar jag läsa i min egen och andras bloggar. Upptäckte så att alla kommentarer var borta från min egen blogg. Antalet gick att se, men inte att få fram själva kommentarerna. Det är ju inte så mycket kommentarer här längre – så de reflektioner jag fått från andra vill jag vara rädd om.

Hux flux hade jag bytt tema på bloggen, lite på impuls sådär och via iPad, någon dator har jag inte tillgång till just nu. Och kommentarerna verkar vara tillbaka. Puh.

När jag gjorde mitt gamla tema var jag mitt upp i en webbdesignutbildning, och passade förstås på att använda bloggen som lekplats och testsida. Helt naturligt. Och lika naturligt att dessa anpassningar kanske inte riktigt motstått tidens tand, då jag inte underhållit vare sig sidan eller kunskaperna. Nu får jag välja enkelhet – ett basic tema som bara funkar. Det kanske inte blir just det jag har nu, men något jag bara aktiverar och kör på, utan att krångla med kodsträngar för att få det EXAKT efter eget huvud. Känner inte längre att jag behöver vara så envis.

Designmässigt har jag tänkt tanken tidigare – en vit sida med text på, rätt och slätt. Inga krusiduller, inga ”side bars”. Bara text. En och annan bild, kanske. En blogg jag skriver – inte ”driver”. Det var ju så det skulle vara. Så varför krångla till det?

Skalövningar och zumba för otränade

Jag är nog lite förtjust i, eller åtminstone nyfiken på, WordPress nya look och gränssnitt – fast det kom lite som en överraskning. Jag hade nog registrerat att nåt var på gång, fast inte riktigt processat informationen. Det nya får mig att vilja leka: ”Vad händer om jag trycker på den här? Är det inte dags att styla om ändå…?” Eller – kanske är jag bara ”på” för något nytt? WordPress gränssnitt har sett likadant ut sedan jag började använda det, förvisso tryggt och välbekant, men kanske just därför också en smula begränsande? Det trygga och invanda är bekvämt, men ibland kanske vi också behöver något nytt. Kanske vi ibland behöver något nytt för att lägga det gamla bakom oss och komma vidare? För att inte gå i cirklar kring oss själva och våra vanor?

Planen är att jag ska blogga varje dag under semestern. En liten text, bara för att. Som ”ett äpple om dagen…” ungefär.

Just nu pågår uppvärmning, en valhänt historia, inte helt olik den första gång jag satte foten i en aerobicssal eller en zumbaklass. Plötsligt har man elva fötter och en kropp smidig som ett kassaskåp – ungefär så känns skrivandet just nu. Som att ge sig in i det där Zumbapasset när man inte rört sig på ett par år och inte riktigt märkt hur kroppen rostat och försvagats. Det är mycket som behöver byggas upp igen, men första steget – som alltid – att ta första stegen, inse hur lång väg man har att gå och acceptera: Det här är en resa som kommer att ta längre tid än man trodde och åtminstone inledas i babysteps snarare än sjumilakliv.

Att återta mitt skrivande på det här sättet, är mitt sätt att förhoppningsvis sätta en vana som kan leva kvar även sedan, när vardagen tågar tillbaka in i livet. En semester kan alltid få både rosaskimmer och guldkant – det är ju trots allt poängen med semestrar. Tricket är att bygga vanor som håller mot vardagens tryck och nötning. Vardagen är som ett djupt hjulspår – man kan intala sig att inte köra där och nöta dem ändå djupare, men när det väl kommer till kritan, nog tusan trillar man dit i alla fall. Intentioner är inte alltid tillräckligt. Man måste också nöta nya spår.

Så, du som ännu läser här – bered dig på en lång sommar av nonsenstexter här. De är vad skalövningar är för musikern, enkla former för den begynnande tecknaren eller konstnären.

De är den mödosamma vägen, inte målet i sig.

En pratig papegoja bland brukstextkråkorna…?

Jag är hemma igen, vardagen har åter slutit sina obevekliga armar omkring mig – ungar ska till skolan, vuxna ska till jobbet, hemmet ska skötas och vardagsruljansen sakta börja snurra igen. Det finns givetvis mycket att säga och reflektioner att göra just om den saken, men idag har jag faktiskt något helt annat kul att berätta om:

Lördagen den 21 oktober hålls högskoleprovet runt om i landet. Jag vet inte om jag känner någon som ska skriva provet – det är väl tveksamt, jag tillhör ju nu en generation som med få undantag som anser sig färdiga med utbildning och lärande… Men OM någon av er som läser här till äventyrs siktar på att göra högskoleprovet i höst, kan ni under provet roa er med att försöka identifiera ett textstycke som provkonstruktörerna hämtat från en viss, mig närstående, blogg – nämligen denna.

Jag tycker att det är hur roligt som helst – lite ”fifteen minutes of fame” i ett mikroformat jag inte ens visste fanns. Att det är så uppgifterna tas fram, menar jag – att provkonstruktörerna skannar nätet efter relevanta texter och inte bara skriver egna exempel för provet.

(Samtidigt är det ju logiskt, för få saker är svårare än att hitta på bra exempel utan att de känns krystat konstruerade.)

Mer än såhär är jag ombedd att inte säga om saken: Jag får berätta ATT jag bidragit med en textsnutt till höstens högskoleprov – men inte hur eller vad, och framför allt inte vilken kunskap snutten ska testa hos deltagarna.

Jag kan säga att jag själv blev förvånad över snutten de valt – förvånad och lite road. Dagen efter provdagen offentliggörs högskoleprovet i alla sina delar – och då ska det bli intressant att få se helheten, ”min” textsnutt tillsammans med alla de andra texter som vaskats fram och satts samman för provet. Blir alla texterna lika udda fåglar när de rycks ur sitt sammanhang, eller blir min text den pratiga papegojan i ett hav av funktionella och diskreta brukstextkråkor…?

Den 22 oktober får vi veta, som sagt. Stay tuned…

***

(Att gå tillbaka och leta fram den här texten hade också en annan effekt, en liten ”bonus” relaterad till sommarens funderingar på bloggens vara eller icke-vara. Det är lite som ett vykort från en tid då den frågan inte ens var något jag funderade på, då bloggen levde och var självklar på ett sätt jag inte riktigt känner att den är nu. Det är jag själv som lägger band på den, det inser jag – och det gör mig lite sorgsen. Hur blev det så?)

Det här med att blogga

För flera veckor sedan fick jag en räkning för webbhotellet den här bloggen ligger på. Den var på nästan 1000:- och jag räknade snabbt ut att med det senaste årets postningsfrekvens kostar varje inlägg 80 kronor, bara i hotellavgift. Så frågan uppstod: Är det värt så mycket pengar, eller inte?

Under några dagar funderade jag på om jag skulle betala eller helt enkelt, mal endlich, lägga ner bloggen. Tillfrågade i bekantskapskretsen tyckte att ”jo, men det är klart att du ska ha den kvar”, några för att bloggen är trevlig att läsa, andra med hänvisning till ”det fria ordet”.

Hm.

Till slut betalade jag räkningen mest för att sista betalningsdatum närmade sig fortare än jag närmade mig någon slags beslutsamhet. Jag var ganska klar över att 12 stycken 80-kronorsinlägg per år inte känns försvarbart, vare sig ekonomiskt eller på något annat sätt.

Men någonstans i mig finns ju ändå en ”vilja att vilja” blogga igen. En längtan tillbaka till skrivlusten och flödet jag hade förr.

***

För många år sedan stämde jag högt och hjärtligt med i kören om sociala medier som världens intellektuella och ideologiska frälsning. Gick all in och trodde verkligen att det här var Svaret, oavsett vad frågan var. Sociala medier var verklighetens 42*, varken mer eller mindre. (*Referens: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. För den som till äventyrs inte känner till att 42 är svaret på Livet, universum och allting.)

Och sociala medier har verkligen förändrat världen. Utan sociala medier skulle smarta telefoner inte vara hälften så intressanta som de nu är – enbart möjligheten att betala räkningar på bussen skulle inte vara tillräckligt för att få folk att betala 8000 för en telefon och lika mycket till för en surfplatta med liknande gränssnitt i en något större skärm. ”Rational man” är en myt, vi funkar inte så.

Ge oss däremot möjlighet att se vad Fia i parallellklassen på gymnasiet åt till frukost idag, eller att hjärtmarkera en aldrig sinande ström av söta hundbilder/filmklipp när vi hålögda åker hem från jobbet om eftermiddagarna, så blir det liv i liket, och fritt blås i plånböckerna.

(Missförstå mig inte nu – jag är själv en ohejdbar frukostinstagrammare och uppskattar med stor kärlek att ha vänner som delar söta hundklipp när jag som bäst behöver dem.)

Det är inte storheten i sociala medier-revolutionen jag vänder mig mot – jag har ögon i skallen och är fullt kapabel att se att världen gått vidare sedan webben blev social i vid mening. Men den ideologiska riktningen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Klickbetesdramaturgi, kvantitet över kvalitet – herregud är det ens någon som känner igen en bra text längre? (Se för övrigt även mitt förra inlägg, bokrecensionen av Simma med de drunknade) – och ett öronbedövande brus av existentiell längtan att bli sedd, att skapa sig själv genom likes, views och followers. Vår tids självförverkligande är kvantifierat.

(Jag lovade mig själv att inte fastna i min gamla vanliga sociala medier-rant. Oops.)

Och nej, det är inte dit jag vill.

***

Men då kan man ju fråga sig vad jag prompt ska ha ut texterna på webben för, om jag nu inte gillar sociala medie-normatiken och allt som följer med den? Kan jag inte bara skaffa mig en bok att skriva i? Eller öppna ett worddokument…?

Grejen är att JAG gillar att ha mina texter tillgängliga och sökbara på webben.

Jag tänker rätt ofta: ”Men vänta nu – har inte jag skrivit om det där?” En sökning i bloggen, och visst tusan har jag det, där ligger det ju. I en anteckningsbok eller worddokument skulle jag aldrig hitta det. Flera år gamla tankar och reflektioner, redo att tas upp igen om jag vill, vändas och vridas på på nytt, med de perspektiv jag har nu. 15 års bloggande, varav sju på den här adressen. Jag kan inte bara lägga ner och trycka på ”Delete”.

Problemet har uppstått när jag gett mig på att försöka målgruppsanpassa, följa sociala medierkoden. ”Att skriva på webben är att skriva för publik” hette en kurs jag gick en gång. Och jag försökte verkligen – hey, jag kan ju skriva. Men det var där jag tyckte att bloggandet förlorade en dimension för mig själv – det där som egentligen var grejen med att blogga från början: Att jag faktiskt kunde skriva och brodera ut mina tankar precis hur jag ville; utan regler, utan anpassning, utan utvärdering och resultatkrav. Den där friheten. Det är den jag saknar – den jag vill tillbaka till, och som utgör värdet jag betalar min webbhotellavgift för.

Läser just nu en kursbok till höstens kurs i affärsstrategi. Ett nyckelkoncept i boken är att värde inte är något företaget ensamt gör och levererar. Det synsättet hör till det industriella, numera förlegade, paradigmet. Värde samskapas i ett komplext system av leverantörer, produkter och tjänster – och med utgångspunkt i kundens värdeprocess. Det vill säga: utgångspunkten är vad slutanvändaren själv kan göra med produkten/tjänsten.

För många är värdet av att använda sociala medier att det utgör en effektiv megafon, en möjlighet att bli sedd och hörd, skapa sig en identitet, kanske tjäna sig en hacka eller sju. Det är de kunderna som står för ”vidden” i strategin.

För egen del tänker jag på The Long Tail – teorin som var så i ropet för några år sedan, om att extremt nischade produkter kan finna sin marknad genom webben och de sociala nätverk som växer fram där. Mitt värde ligger i att vara en liten liten prick längst ut på den där svanstippen.

När NASA skickade upp rymdsonderna Voyager I och II på 70-talet, var de försedda med varsin LP-skiva av guld, innehållande bilder och ljud som beskriver livet på jorden.  Wikipedia beskriver skivorna som ”ett slags flaskpost till andra former av intelligent liv i universum” men också att skivorna nog mer ska ”ses som en symbolhandling än ett seriöst försök att komma i kontakt med utomjordiskt liv” med tanke på att två små sonder i rymden har rätt risiga odds att faktiskt finna (eller bli funna av) intelligent liv i rymden.

Där någonstans känner jag igen mig. Eller, där någonstans vill jag placera min ”bloggstrategi”: Syftet, och det egentliga värdet, utgörs av min frihet att skriva, utan regler och mottagaranpassning. Dit näsan pekar, mina egna verbala flavour-of-the-day. Det finns så många plattformar för att få spridning på texter gjorda och anpassade för konsumtion – just den här plattformen kan gott få vara min egen.

Utöver det utgör bloggen mest en symbolhandling för att en dag kanske, mot alla odds, finna någon obskyr prick där ute, som roas och fascineras av samma saker som jag.

En liten, liten prick längst ut på svanstippen, som sagt.

***

Så. Nu har jag den här bloggen i åtminstone ett år till, med en ambition att hitta tillbaka till den där skrivlusten – ”värdeprocessen” – som en gång var min egen, men som jag tappade bort längs vägen. Det här blir en plats för det ofärdiga, det pågående – lösa trådar i en färgsprakande bildväv utan tydligt motiv. Trådar från en tid till en annan, teman som får komma igen och mönster som kanske – eller kanske inte – blir tydliga till slut.

En blogg som skrivs för skrivandets skull, för frihetens och skrivglädjens och skribentens eget höga nöjes skull. Samt möjligen som en symbolhandling. Och sådana ska ju som bekant aldrig underskattas.

Om fasta, tro och föroreningar

En nätbekant tar farväl av Facebook och Twitter, för att istället ägna sin nättid åt bloggar och böcker. Det låter bekant. Minns ni min sociala medier-fasta? För 1,5 år sedan, googlar jag mig till minnes. Jag minns inte riktigt hur det gick, men jag minns spänningen och ivern inför att bryta med slentrianhängandet på sociala medie-sajterna – och på ett sätt återta kontrollen över min tid, min energi.

Jag blir lite sugen på att göra om det där. Det finns mycket som talar för det, inte minst tidsfaktorn. Lever man ett liv så intensivt inrutat och med så tajta marginaler som mitt, borde det vara en bra grej att investera sin tid – den lilla man nu har – så klokt och medvetet man kan. Vad ger mig mest just nu? Att läsa en bok eller hänga på fejjan? Att skrivreflektera över något som hänt eller något jag gjort – eller att gå in på twitter och än en gång försöka minnas vad det var som var så kul med det…?


(Jag slutade hänga på twitter för över ett år sedan, ganska tvärt och för att livet bortom tangentbordet just då krävde all uppmärksamhet. Ett par gånger sedan dess har jag försökt börja twittra igen, men varje gång jag öppnar mitt flöde ser jag bara ändlöst käbblande och lakoniskt ensamma uttalanden som kastas ut i stormen i hopp om att någon ska se dem, höra dem. Men ingen lyssnar. Alla pratar. Det är liksom mediets natur.)

Snabbmatsmedier kallade jag dem förra gången jag gav mig på att mediefasta. Lättillgängliga men tomma kalorier, som kanske luktar okej eller rent av lite lockande och förföriskt – men egentligen mest innehåller skit.

Jag tänker på mitt senaste inlägg, det där om gravitation och lättja i organisationer, och tänker att hela samtiden drabbats av den där lättjan, att den präglar oss – både som samhälle och som individer. Vi har kollektivt svalt en kultur som helt och hållet bygger på den mentala snabbmaten som äter våra hjärnor. Vadå zombieapokalyps? Den har ju redan varit!

Allt ska gå fort, serveras halvt färdigtuggat och gå rakt in i vårt ständigt uttråkade underhållningsintag.Och ja, jag tror på något sätt att det politiska käbblet går in där också – hur ilsket polariserat det än låter och för all del kanske är. Det är ändå käbbel för käbblandets skull, för sportens skull. Folk käbblar för att de kan, som ett träningspass i verbal kampsport. Även jag misstog det ganska länge för verkligt engagemang, men efter att ha sett hur det går på tomgång och aldrig når någon vart… Nej. Det är ingenting som någon tar på allvar, vare sig de som käbblar eller de som eventuellt lyssnar.

När sociala medier var nytt och kändes lite fräscht och spännande, då stämde jag in i lovsångerna med liv och lust. Vilket fantastiskt redskap, vilken magi! Här skulle skapas dialog och öppenhet; kunskap och förståelse skulle spridas och förmeras; demokrati och fred på jorden

Istället handlar allt om marknadsföring – på ett eller annat plan, men hela tiden med samma kommersiella förtecken. När jag ser det, tänker jag att vi verkligen måtte ha tappat kontakten med våra visioner, våra idéer och vår retorik (för att hänvisa till förra inlägget igen). Och jag finner det lite sorgligt. Vad är vi om vi inte tror på något? Eller om vi tror på något, men egentligen inte har en aning om på vad? Vilsna själar i ett landskap av färdigtuggad underhållning och blinkande neon.

Jag tänker på fenomenet ”ljusförorening” och att vi nog får svårt att hitta tillbaka till våra idéer och vår verkliga tro (i icke-religiös mening nu, jag talar om en humanistisk tro, en existentiell tro, en tro på något större än fredagsmys och Så mycket bättre) så länge vi har allt det här blinkandet och blippandet omkring oss.

(Ljusförorening är det här att det är svårt att se någon stjärnhimmel om man befinner sig i en stad, därför att stjärnljuset med sin långa resvag har svårt att konkurrera med alla upplysta skyltfönster, neonskyltar, trafiksignaler, gatlyktor – och så vidare. Jag har till och med hört att att de flesta av oss kanske aldrig sett stjärnhimlen så intensiv som den verkligen är/kan vara, eftersom vi hela tiden är omgivna av artificiellt ljus. Jag vet inte om det stämmer, men det skulle inte förvåna mig om det vore så.)

Så tänker jag, att det kanske är det en fasta gör – släcker ner. Till en början har ögonen svårt att vänja sig vid mörkret, det är obekant och säkerligen obekvämt. Underhållningsintaget hör av sig med klagomål, pratar ilsket om understimulans och passivisering. Vi behöver ju våra stimulansfixar för att gå runt, för att behålla skärpan, för att hänga med!
Gör vi?
Verkligen?

Är det inte bara så att vi börjat glömma bort vad som fanns bortom det snabbmatsmediala blinkandet och blippandet, och därför utgår från att där ingenting finns? Att neonljusen och deras blinkande och blippande är det nya svarta, och att det gamla svarta bara är just… svart?

Jag vet inte om jag är redo för en ny fasta – det är trots allt väldigt bekvämt med korta portionsförpackade mediefixar, som kan konsumeras även i en fullpackad t-banevagn eller under en micropaus på jobbet, vilket är den sorts fritid jag har just nu. Att släcka ner och spana efter stjärnor kräver mer än så, och ger inga snabba fixar i retur. Är jag redo för avgiftning? Just nu?

Juryn överlägger en stund till i frågan, kan vi säga.