Himmel & Ord

26 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om trevare och en envishet starkare än Jante

Inlägget från igår var inte ett av mina mest klockrena genom tiderna, men det är en första trevare att börja skriva mer om det jag pluggar just nu. Jag har generellt varit dålig på det under åren – med undantag för när jag pluggade litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Då skrev jag en hel del om såväl läsande som skrivande. Böcker och berättande är liksom enkla saker att skriva och reflektera om.

Samtidigt läser jag ju så fantastiskt roliga och spännande kurser just nu, det känns som stor synd och skam att inte berätta mer om dem. Ledarskap och organisation är ju intressant för alla som arbetar eller på annat sätt kommer i kontakt med någon slags organisation, och lingvistik för alla som kommer i kontakt med någon form av språk, så… tja, det blir ju en liten målgrupp, trots allt.

Framför allt när det gäller ledarskapskursen (som för övrigt nog är något av det roligaste jag pluggat) finns det också en dimension av Jante-tänkande i det där med att jag inte skrivit så mycket om det. Det finns en liten röst – okej, inte så himla liten heller, om jag ska vara brutalt ärlig – som mässat om inbillning och hybris ända sedan i våras när jag hittade den här utbildningen alldeles lagom till sista ansökningsdagen. Vem fan tror jag att jag är, som ens bara går en kurs i ledarskap?

Jag är 70-talist. Jag gick i småskolan på 80-talet. Man kan väl säga att jag är rätt hårt drillad i det där Jantetänkandet. Men – jag är också envist beslutad att inte låta vare sig Jante eller någon annan ängslighet diktera vad jag kan eller får göra och inte. Och den envisheten är starkare än all världens Jante-demoner.

Så. Jag tänker försöka treva vidare med det här – med att skriva reflektioner här kring det jag läser eller får med mig från föreläsningarna. Mycket av lärandet i ett sånt här ämne sker ju just genom reflektioner, genom att leka med och tentativt applicera begrepp på erfarenheter, idéer, hypotetiska fall. Och det känns ju klart roligare att göra sådana reflektioner här, än i ett ensamt kollegieblock på skrivbordet.

Jag vet inte riktigt i vilken form jag ska göra det här. Det är det jag menar med att jag får treva mig fram – tills jag hittar en form som känns rätt, helt enkelt.

Och sen? Sen får vi se…

11 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Tillfälligt avbrott

Vet ni – idag tar jag paus med postandet på riktigt. Jag kan inte riktigt stå för det dagliga skräpsurrandet, och ser inte något självändamål i den sortens postningar heller.

Jag behöver göra något åt det växande berget av halvskrivna utkast för det finns kul grejer i den där högen och det är ju synd att låta dem ligga där och förfaras. Men jag är verkligen inte säker på att dagligt postande verkligen leder i rätt riktning. Och det känns inte bra.

Så – jag tar paus och funderar på saken. Det måste ju finnas ett bättre sätt.

 

 

 

10 november 2014
av Jenny
7 kommentarer

Om puttrande utkast och bloggskribenters vedermödor.

Kaveldun650Kaveldun vid Alster. (Bilden har ingenting med texten att göra, men jag gillar kaveldun.)

Det är alltid samma sak. Jag tar på mig ett skriva-varje-dag-beting – och efter bara några dagar börjar jag påminnas om varför jag inte gillar sådana egentligen. Åtminstone inte som grund för publicering. Det går helt enkelt inte att producera någon slags kvalitetsinlägg varje dag, om det inte råkar vara ens huvudsakliga sysselsättning under perioden. Så då återstår kompromissen, fast frågan är – vad ska jag kompromissa med? Kvaliteten eller frekvensen? Posta varje dag, kosta vad det kosta vill? Eller acceptera att varje dag kommer det inte att helt magiskt dyka upp material dugligt för publicering…?

(Sen är väl frågan om kraven ska vara desamma för en privatblogg som för en tänkt yrkesmässig blogg. Jag har ju aldrig gett den här bloggen något uttalat syfte – utöver att presentera texter och annat jag som yrkesskribent åtminstone inte behöver skämmas för… Tanken med den här sidan har alltid varit att den ska vara för min skull i första hand, och för er som läser lite grand som en bonus. Fast det är knepigt att försöka husera i sociala medier med en sådan ”icke-strategi”…)

Samtidigt är posta-varje-dag-utmaningar bra, för utan dem kan jag mycket väl sitta och fila på varje text in absurdum, utan att någonsin komma till ”publicera”. Ni skulle bara veta hur många inlägg som ligger och puttrar bland mina utkast – för att de kräver mer research och/eller funderingar än jag har tid med. Bara idag dök det upp två till…

Ibland tänker jag att jag skulle vilja klona mig själv till en liten redaktionsgrupp för att kunna diskutera alla de där utkasten med någon, vända och vrida på idéerna gemensamt och… tja – växeldra, ni vet. Jag som alltid trott att jag är en introvert ensamvarg, har fått inse att det faktiskt inte riktigt stämmer. I så fall en varg som söker sin flock.

Fast det där hör till ett annat av mina utkast som ligger och puttrar i den berömda högen, så det får ni läsa mer om någon annan gång. Hoppas jag.

28 oktober 2014
av Jenny
En kommentar

Du å jag, bloggen. Du å jag…?

Hej bloggen, det är jag igen! Jag hade tänkt börja hänga lite mer med dig framöver – det har ju varit lite si och så med det ett tag… Jag hoppas att du inte är sur på mig?

Jo, förresten – jag tog och lagade det där som var trasigt med dig på vägen hit. Du vet, det där att kategori- och arkivsidor bara visade utdrag av texter, och inga bilder alls. Det är fixat nu, så sidorna ser ut som de ska: Hela inlägg, med bilder och allt, oavsett var man går in. Bra va? Tänkte du skulle gilla om jag fixade det nu äntligen, vi har ju snackat om det i evigheter.

Så eh… Är vi okej och sådär nu…? Vänner igen?

19 juni 2014
av Jenny
En kommentar

Hurra! Bloggen fyller år!

Genom eminenta appen Timehop (som samlar ihop saker du sagt/skrivit i sociala medier och presenterar för dig på årsdagen av när det sades/skrevs – rätt fiffigt och kul att läsa, särskilt om man har en massa roliga dumheter att bli påmind om) fick jag se att idag är det precis fyra år sedan jag stängde min gamla blogg och gick över till den här.

Det var lite stort, minns jag. Kände mig superteknisk som fått ihop sidan själv, lagt upp den hos webbhotell och fått allt att funka. Dessutom kändes det lite seriöst att köra ”egen  blogg”. Fyra år.

Totalt är det 12 år i september sedan jag så smått började blogga. Så när som på att leva och plugga är blogga det jag gjort längst. Hobbymässigt är bloggandet helt klart det intresse jag hållit på med längst och fortfarande inte tröttnat på. Inte  generellt i alla fall. Att göra #blogg100 till ett Projekt365 var (som ni möjligen lade märke till) en kul idé i ca två dagar innan jag kom till mina sinnens fulla bruk igen och lade ner idén. Men just därför känns bloggandet faktiskt riktigt roligt igen. Utan press, utan tvång, bara lust, bara roligt.

Jag konstaterade häromdagen att för mig har webben, så länge jag nu använt den, alltid varit social. Att söka information har aldrig varit ett syfte lika viktigt som att söka kontakter och möten med andra. Jag har alltid haft obskyra intressen, och uppvuxen på landsbygden… Ja, ni hajar va? Obskyra intressen flyger inget vidare i den miljön – man blir ofelbart ensam och ”konstig” med udda intressen.

(Och på landet kan till och med ”böcker” uppfattas som ett udda intresse. Just saying.)

Jag minns knappt hur det började. 1997 skaffade vi internet. Ringa-upp-modem – askrångligt och slött som tusan. Fast det funkade ju, och världen öppnades. Jag hittade mejlinglistor. Chatrum fanns ju lite varstans, men jag vågade mig inte riktigt in dit. Men mejlinglistorna var bra. Det fanns olika listor för olika intressen och jag var med i ganska många… fast jag minns inte nu vad de handlade om. Sen blev det forum – det var under min andliga period, och jag blev mer eller mindre bofast på ett internationellt tarotforum, 2001-2004 ungefär. Någon gång i samma veva kom Shortcut, som var ett karriärnätverk långt roligare än LinkedIn. Där hängde jag väldigt mycket. Blogga började jag med 2002, som sagt. Diverse pysselforum 2005-2009. Facebook 2007, Twitter 2008.

Och så resorna. Jag har varit i Nederländerna och träffat ett gäng tarotkompisar. Hur många har gjort nåt sånt…? Och jag har varit Sverige runt med pysselväskan och träffat pysslingvänner. Jag skulle fortfarande kunna boka in mig på en pysselträff nästan var som helst i Sverige och veta att där alltid är någon jag känner där och att det kommer att bli trevligt. Och nu har jag bokat klart mina biljetter till Gotland till hösten, ska ha sällskap på flyget av en kille jag inte träffat förut, men tror att han rent av bor i samma kommun som jag i Sverige. Jag känner knappt en kotte av de andra. Men jag är inte orolig. Det ska bli kul.

Jag tänker på detta, i relation till en relativt isolerad uppväxt i bonnhålan på skånska landsbygden (där närmare 25 % röstade SD i EU-valet, för övrigt. Bara som referens, liksom), och tänker på hur många dörrar nätet öppnat, hur många möjligheter. Jag konstaterar att webben är social till sin natur, och har varit det hela tiden. Den gör världen större och rikare, samtidigt som den krymper avstånden, gör allting närmare och tillgängligare. Det är faktiskt ganska häftigt.