Himmel & Ord

20 mars 2015
av Jenny
4 kommentarer

Om lärande, dialog och tillfällig sinnesförvirring

Den mest intressanta boken just nu – möjligen extra intressant eftersom jag inte har den ringaste aning om hur jag ska kunna använda den i någon form av konkret arbete, vare sig i kursarbetet eller senare – är den jag nämnt tidigare: Ledning och förståelse (Bokus/Adlibris). Jag tror att den möjligen gör med mig det den handlar om, nämligen får mig att skifta förståelse av förståelse, lära mig något om lärande, reflektera över reflektioner. Very meta – men jag gillar ju sånt.

Senaste veckan har varit en frustrerande vecka. Jag har skrivit – tro mig, jag har skrivit många mil av texter tänkta för bloggen, men det har blivit texter som bara gått i cirklar utan att jag lyckats få dem i mål.

Vad fan har flugit i mig? har jag tänkt. Varför kan jag inte skriva om det här? Om allt det som faktiskt rör sig i huvudet just nu, om det jag läser, om det jag lär mig. Det är ju hur spännande som helst – och jag tänker ju så bra när jag skriver. Varför har jag så svårt att formulera det jag ändå tänker mest på? Sätta ord på det abstrakta brukar ju vara det jag kan bäst?

Sen slår jag upp den där boken, hamnar några sidor längre fram än jag senast slutade, och läser det här:

”När människor utvecklat en ny förståelse av t.ex. en uppgift eller en roll, kommer de under en period att arbeta långsammare än de gjorde med sin tidigare förståelse. De /…/ måste ägna mer energi åt att reflektera kring möjligheter och pröva angreppssätt som de inte varit vana vid.”

Jaha. Så det är det jag håller på med? Jamen, jo… Så kan det ju vara, förstås.

Strängt taget är det ju själva reflekterandet jag vill göra här. Inte nödvändigtvis presentera färdiga, genomanalyserade artiklar, preparerade för läskonsumtion, utan texter från processen, från min process – där jag befinner mig. Det är sant, och jag har onekligen tänkt väldigt bra när jag skrivit de många milen av text jag skrivit den här veckan. Det är bara det att jag är ju också någonstans skribent till yrket, och känner mig inte riktigt bekväm med att släppa ifrån mig texter som inte är… ja, färdiga. Trots allt.

Hm. Jag tror bestämt att jag har byggt mig ett litet moment 22 här…

(Och sen bestämde jag mig för att inte fylla bloggen med skräptext bara för att fylla den med något, och får väl anse mig avhoppad från #blogg100-loppet för i år. Mest troligt för alla år. Det är bara inte min grej, det där.

Vi har alla olika ambitioner och mål med det vi gör. För många är det säkert ett mål i sig att skriva, skapa text, uttrycka – och sedan är det klart. För mig är texten bara förarbete, startskott för det verkligt spännande. Samtalet, dialogen – lärandet. Det är det jag vill åt. Men det är ju inte så det funkar idag.

Mina försök att inleda dialog med andra Blogg100-skribenter har resulterat i två saker: Tystnad (deras) och förvåning (min). Folk vill bli lästa, få trafik till sin sida, nya följare, många sidvisningar – bra statistik. Men så snart ett inlägg är postat är det färdigt, och skribenten börjar fundera på nästa postning.

För mig är det där symptomatiskt. Vem har tid att lyssna på vad andra säger, vi är ju alla upptagna med att tänka ut vad vi själva ska säga härnäst. Och jag är motvalls som vanligt, för jag vill verkligen inte det där längre. Ett tag tyckte jag att det var lite spännande – att kunna publicera sig, nå ut, bli läst! Men nu är det gjort. Såå 2014. Eller… ännu äldre egentligen. 2008 kanske…?

Men i alla fall: Blogg100 2015 blev ett kort kapitel för mig. Jag ser det inte ens som ett avhopp, jag ser det som tillfällig sinnesförvirring att jag ens startade.)

Boken fortsätter med att det är lätt hänt att man förkastar sin nya ”förståelse”, den nya kunskapen man fått men ännu inte riktigt hunnit göra till sin, och tycker att ”det gick ju bättre när jag gjorde som jag brukade”. Och så går man tillbaka och gör så. För att det går fortare, kräver mindre ansträngning, möter mål och förväntningar enligt modellen ”good enough”.

Det enda det gamla ”good-enough”-sättet inte gör är att leda vidare. Vi når det mål vi föresatt oss – men aldrig längre.

Lösningen är givetvis att vara medveten om att det fungerar så här, acceptera fasen av reflektion och ”applicerat lärande” – och i bästa fall försöka underlätta den där första omställningen genom att finnas där som bollplank och reflektionsstöd. För det är ju det ”omställningen” går ut på – att man behöver få det nya perspektiv man fått att passa in på rätt plats – både hos en själv, och i det jobb man ska göra, om det så bara handlar om att skriva blogginlägg om det man lär sig i ledarskapsutbildningen.

Det fina i kråksången med att ge tid och utrymme för reflektion och tankebollande är ju att även den som ”bara” agerar bollplank kan råka att lära sig något, eller få sina invanda cirklar en smula rubbade på kuppen. Och det det gör – såvitt jag vet – inte heller ont.

***

Överhuvudtaget tror jag att dialog är ett underskattat verktyg för ungefär allting. Men det får vi tala mer om i ett senare inlägg.

11 mars 2015
av Jenny
10 kommentarer

Bloggen är död, länge leve bloggen…?

Alltså, det här med #blogg100 – jag vet inte… Hittills har jag, åtminstone enligt egen tolkning, uppfyllt kriterierna – det vill säga bloggat dagligen utom när jag varit halvdöd av matförgiftning. Men jag kan inte påstå att det väcker någon form av inspiration eller blogglust. Snarare skepsis.

Dels är det sociala medier-grejen som börjar kännas lite allmänt trött – men det kan vi ta i ett annat inlägg, för det är ett helt tema för sig. Dels är det nog jag själv som känner mig lite trött.

Jag skriver. Det är inte det som är problemet. Den här veckan har jag börjat på flera texter som är som jag vill ha dem och som jag tror kan bli bra när de blir klara. Men de blir ju inte klara på en dag precis – och jag har verkligen ingen lust att forcera dem, nöja mig med good-enough och trycka ut dem som de är.

Jag vill ge dem tiden att bli klara. Jag vill ge mig tiden att bli klar.

Jag kan skapa innehåll under tidspress. Jag kan koka textsoppa på en spik och servera den som exklusiv consommé. Där är det inte många som slår mig på fingrarna, och jag har inte direkt något att bevisa när det gäller den sortens textproduktion.

Been there, done that, tishan är redan urtvättad. Jag är helt enkelt inte där längre.

När jag stängde bloggen i vintras gjorde jag det för att jag var trött på mina gamla invanda mönster. Göra som jag brukar. Jag ville göra något nytt. Något annat. Fast med bloggen stängd gjorde jag inte heller något nytt, det blev snarare inget gjort alls. (Inte i det avseendet i alla fall. Nåt blir väl alltid gjort, om man nu ska vara petig.)

Texterna jag börjat skriva på den här veckan är sådana texter som jag länge velat skriva, och som jag har pratat om att skriva – men det har bara inte blivit av. I vintras tänkte jag att jag skulle starta något nytt, en ny plattform för en ny slags texter. Den tanken har jag kvar, och kanske blir det så också.

Men mest av allt känner jag att det nya jag letar efter behöver komma utifrån. Från utanför mig själv, menar jag. Jag tror att ensambloggandet – åtminstone i den omfattning jag bloggat under de senaste 12 åren – har nått en slags vägs ände. Visst kan jag fortsätta med personliga reflektioner här och för mitt eget höga nöjes skull – men… Nej, jag vidhåller nog att den här bloggen gjort sitt. Egentligen.

Jag tänker på en blogg jag läste back-in-the-day, en associationsdriven pingpong-blogg av Johan Miderberg och Navid Modiri. Jag minns inte i detalj, men jag har för mig att den handlade om tiden vi lever i, kulturen omkring oss och om hur allt samspelar. När min vän Linda myntade det fantastiska uttrycket ”växeldra” tänkte jag på den där bloggen, och tänkt att det var just växeldragandet som gjorde den så speciell. När den ene målat upp en bild spann den andre vidare – i egna färger och former, med egna infall och idéer. Och sen tillbaka igen. Som att växelvis måla en tavla, i ord och idéer.

Tio år senare är det just den bloggen jag minns – av alla jag läst. Som gjort ett intryck. Mest formen, sättet att skriva – dynamiken, energin och hur idéerna växte fram synergiskt mellan de båda skribenterna. Växeldragandet.

Något sådant skulle jag vilja göra nu. Växeldra kring skrivande och idéer istället för att alltid uppfinna alla hjul själv.

Fast det här med #blogg100… Jag vet verkligen inte.

 

01 mars 2015
av Jenny
8 kommentarer

#blogg100 igen – eller ”Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig…?”

Host, harkel. Nån där? Ja, alltså… Tjena och så. Det var ju ett tag sen… Och jag sa ju egentligen att jag inte alls skulle komma tillbaka alls. Att jag var trött på att blogga, skulle hitta på något nytt. Har jag glömt bort det? Kan jag inte bestämma mig?

Jo. Jag kan bestämma mig. Det är det jag kan. Jag kan både bestämma mig, och sen ändra mig och bestämma något nytt. Det går lika bra det.

Jag tänker att man väljer sin väg med varje enskilt steg man tar. Och för varje steg förändras perspektivet. Man ser nya saker och man ser de gamla sakerna på nya sätt, i nytt ljus. Att stänga bloggen var rätt utifrån var jag befann mig i december, att öppna den igen är rätt utifrån var jag befinner mig just nu.

Och den var verkligen stängd. Inte tillfälligt pausad, utan permanent och avsiktligt stängd under två månader. Att jag nu väljer att öppna den igen – samma gamla blogg, och utan att ens ha designat om den det allra minsta – är ändå ett nytt beslut, inte en fortsättning på det gamla. Nåja, det där spelar kanske mest roll för mig själv, och mindre roll för er som läser.

På ett sätt borde jag väl ha startat en ny blogg, hittat på ett nytt namn – skapat någon form av nystart. Fast sånt där lockar mig inte. Det som lockar mig tillbaka till bloggandet just nu är det oplanerade tankeskrivandet, att ta upp en tanketråd och följa den med ord och se vart den leder. Det finns gott om sådana trådar att ta upp just nu och jag tänker dem bäst skrivande. Det bara är så, och har nog alltid varit så.

blogg100-logotype-300x256

Sen råkar det vara så att den gamla hederliga #blogg100-utmaningen som av en händelse startar just idag. Ett tillfälle så gott som något att damma av en vilande blogg, en ursäkt att börja skriva igen. Om jag nu behövde en ursäkt.

Kanske blir det bara ett gästspel – 100 inlägg, eller inte ens så mycket. (Jag ska till ett seminarium redan nästa vecka, och jag vet aldrig hur mycket internet jag kommer att ha tillgång till när jag är ute och far – och vägrar irra runt som en osalig ande för att leta wifi, om inte wifit självmant kommer till mig…)

Jag ser mina utmaningskamrater gå igång med sina startinlägg idag. De är förberedda, taggade och ägnar sina första inlägg åt att presentera sitt #blogg100-tema för i år: ”Jag kommer att ägna 100 inlägg åt att skriva om…” Mycket bra. Klokt och genomtänkt.

För egen del har jag ingen plan överhuvudtaget, bara en impuls. ”Jag kanske skulle ta och börja blogga igen? Tja, varför inte. Nu kör vi!” Mer än så har jag inte planerat. Men det ordnar sig. Det finns alltid saker att skriva om.

***

#blogg100_2015, inlägg 1

26 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Om trevare och en envishet starkare än Jante

Inlägget från igår var inte ett av mina mest klockrena genom tiderna, men det är en första trevare att börja skriva mer om det jag pluggar just nu. Jag har generellt varit dålig på det under åren – med undantag för när jag pluggade litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Då skrev jag en hel del om såväl läsande som skrivande. Böcker och berättande är liksom enkla saker att skriva och reflektera om.

Samtidigt läser jag ju så fantastiskt roliga och spännande kurser just nu, det känns som stor synd och skam att inte berätta mer om dem. Ledarskap och organisation är ju intressant för alla som arbetar eller på annat sätt kommer i kontakt med någon slags organisation, och lingvistik för alla som kommer i kontakt med någon form av språk, så… tja, det blir ju en liten målgrupp, trots allt.

Framför allt när det gäller ledarskapskursen (som för övrigt nog är något av det roligaste jag pluggat) finns det också en dimension av Jante-tänkande i det där med att jag inte skrivit så mycket om det. Det finns en liten röst – okej, inte så himla liten heller, om jag ska vara brutalt ärlig – som mässat om inbillning och hybris ända sedan i våras när jag hittade den här utbildningen alldeles lagom till sista ansökningsdagen. Vem fan tror jag att jag är, som ens bara går en kurs i ledarskap?

Jag är 70-talist. Jag gick i småskolan på 80-talet. Man kan väl säga att jag är rätt hårt drillad i det där Jantetänkandet. Men – jag är också envist beslutad att inte låta vare sig Jante eller någon annan ängslighet diktera vad jag kan eller får göra och inte. Och den envisheten är starkare än all världens Jante-demoner.

Så. Jag tänker försöka treva vidare med det här – med att skriva reflektioner här kring det jag läser eller får med mig från föreläsningarna. Mycket av lärandet i ett sånt här ämne sker ju just genom reflektioner, genom att leka med och tentativt applicera begrepp på erfarenheter, idéer, hypotetiska fall. Och det känns ju klart roligare att göra sådana reflektioner här, än i ett ensamt kollegieblock på skrivbordet.

Jag vet inte riktigt i vilken form jag ska göra det här. Det är det jag menar med att jag får treva mig fram – tills jag hittar en form som känns rätt, helt enkelt.

Och sen? Sen får vi se…

11 november 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Tillfälligt avbrott

Vet ni – idag tar jag paus med postandet på riktigt. Jag kan inte riktigt stå för det dagliga skräpsurrandet, och ser inte något självändamål i den sortens postningar heller.

Jag behöver göra något åt det växande berget av halvskrivna utkast för det finns kul grejer i den där högen och det är ju synd att låta dem ligga där och förfaras. Men jag är verkligen inte säker på att dagligt postande verkligen leder i rätt riktning. Och det känns inte bra.

Så – jag tar paus och funderar på saken. Det måste ju finnas ett bättre sätt.