Blogg100, dag 5: Backseat blogging om ljus och mörker

På hemväg från Småland, på isiga vägar genom nakna, mörka skogar, gårdar som susar förbi och ändlöst ringlande strömmar av röda baklysen över asfalten. Mörkret faller och det blir allt svårare att urskilja gårdarna och landskapen utanför – men det är trots allt senare än mörkret fallit de senaste månaderna, så något har trots allt hänt. Spring is coming.

Jag tror att jag längtar vår och sommar lika mycket som någon annan, men jag kom faktiskt på mig själv med att sakna de mörka morgnarna för någon vecka sedan. Jag åker tidigt till jobbet, och hinner ibland starta dagen med att reflektera eller planera veckan över en kopp kaffe vid ett fönsterbord på ett café nära jobbet. Då har det varit en särskild charm med mörkret utanför. Mörkret väcker en annan slags tankar än ljuset, och om man alltid sover bort (eller förbannar) mörkret blir de tankarna aldrig tänkta. Jag tror att vi behöver dem.

Jag tror att vi är lite rädda för mörkret, på ett annat sätt när vi är vuxna och har slutat tro på monster under sängen, men ändå. Vi gömmer oss i ljuset, och låtsas inte om mörkret. Jag hörde ett program på radion, för ganska länge sedan: Det handlade om ljusföroreningar som är följden av hur människor lyser upp världen omkring sig, och om hur det påverkar mörkerlevande djurarter. Ljus som förorening. För oss är ljuset alltid det goda, en arketyp som går igen i varje kultur jag kan komma på. Mörker är ont och okänt, ljuset det goda som jagar mörkret på flykten. Men ljuset förorenar mörkret med vår rädsla.

Och jag tror att vi behöver båda delarna, ljuset och mörkret, för att bli hela.

Blogg100, dag 4: Reflektion över en gruppövning

Idag ersattes den förväntade föreläsningen med en dynamisk gruppövning. Det var en överraskning för oss alla – efter närmare tre år på utbildningen var det första gången vi var med om något liknande. När vi kom in i morse inledde föreläsaren med att tacka för att vi kommit in såhär på lördagen, men att det kommit fram en möjlig lösning på företagets prekära ekonomiska situation. Vi skulle dela in oss i två grupper och utarbeta varsitt offertcase att sälja in till en kund, och den grupp vars case kunden valde skulle kanske kunna få behålla sina jobb på konsultföretaget. Därifrån utvecklades dagen, mycket dynamiskt och med ständigt nya instruktioner från ledningen/kunden. 

Jag blev – såklart – inslängd i en projektledarroll, vilket jag tyckte var lite synd. Det finns så många mer erfarna i gruppen, och är det något jag saknar i vardagen är det inspiration och förebilder. Tycker alltid att jag hamnar i bambi-på-hal-is-situationer som jag får reda ut bäst jag kan improvisera. Någon gång ibland skulle jag vilja få bara delta, se hur andra jobbar och dra lärdom av det. Lite egosyfte där, när jag väl egentligen borde vara tacksam för alla möjligheter jag får att lära genom att göra. Men ändå. Att få syn på sina egna svagheter är jättenyttigt, men det leder ofta till loopen: ”Okej, det här gick åt helvete, det får jag göra bättre nästa gång. Men HUR…?”)

Såhär i efterhand sitter jag och reflekterar och inser att jag egentligen vet ganska väl var mina svagheter ligger, vad jag behöver jobba på. (Och egentligen är det väl där jag skulle behöva de goda exemplen och andras erfarenheter… lära av andras styrkor, inte bara av egna svagheter.)

Det jag vill utveckla är:

  • Förmågan att leda gruppprocesser. Där känner jag mig ganska fumlig och osäker – även om jag vet i teorin vad som behöver hända och göras. 
  • Förmågan att (leda processen att) analysera problemet; skapa gemensam förståelse och struktur i uppgiften, så att alla i gruppen är med i matchen – även om uppdraget från början är otydligt. För det är det ju nästan alltid, otydligt och öppet för tolkning.

Vilken tur att jag har utvecklingssamtal på onsdag och dessutom råkar veta att det här ligger i linje med organisationens kompetensplan. Det kan till och med vara så att jag nyligen har lagt fram förslag på läraktiviteter också… Proaktiv, c’est moi!

Något jag är stolt över:

  • Att jag tog upp och gav konstruktiv feedback till en person i gruppen som det uppstod en rollkonflikt med (och hon till mig) – och i vår gemensamma diskussion efteråt blev det uppenbart hur man kan skapa samarbete från en sådan konflikt. Jag vågar tro att både jag och den andra personen fick något med oss därifrån, och det känns jäkligt bra. 

Diskussionen efter övningen blev ett tydligt exempel på vad en ”feedbackkultur” faktiskt innebär. Att man utifrån sina olika perspektiv analyserar en situation för att komma fram till vad som vad bra och vad man ska göra annorlunda nästa gång. Vi upplever situationen olika och agerar utifrån det, men feedback hjälper till att fördjupa bilden av vad som händer – och nästa gång kan vi agera både utifrån vår egen upplevelse och den djupare förståelse vi fått genom feedbacken. Feedback handlar inte om att tala om hur andra ska göra, utan om att belysa en situation från olika perspektiv – och det där blev oerhört tydligt vid övningen idag. 

(Och efter idag har jag fått förnyad energi att försöka jobba fram en feedbackkultur på jobbet – för det var en häftig upplevelse…!)

Vad jag tar med mig:

  • Målmedvetenhet att hitta sätt att utveckla de delar jag känner mig osäker i
  • Förnyad tro på teamkultur och feedback

Samtidigt: En grej vi pratade om igår var att tvärfunktionella, dynamiska och flexibla team ofta präglas av svaga organisationskulturer, och att sådana team präglas starkare av subkulturer. Identifikationen ligger inte i teamet, det är bara en arbetsgrupp. En sak jag brottats med på jobbet är att bygga kultur i en sådan teamorganisation. Nu inser jag att det kanske inte är så konstigt att det varit så svårt. Stark kultur bygger på homogenitet, medan dynamik fordrar heterogenitet. Det man arbetar med är diversiteten och rörelsen i gruppen, och då är det direkt kontraproduktivt att försöka skapa ett socialt ”kitt” som håller ihop de rörliga delarna. Frågan är vad som då utgör ”teamkulturen” – eller motorn i teamarbetet? Spontant skulle jag säga uppdraget och yrkesstoltheten, men jag vet inte hur typisk jag är för teammedarbetare generellt. Något att forska vidare i.

***

Jag tycker egentligen inte att det här är en bloggtext. Alls. Men om jag nu har begränsat med tid och ändå en ambition att ägna mig åt bloggen varje dag i någon utsträckning, så får den helt enkelt rymma den sorts texter jag just då behöver skriva. Reflektioner som är relevanta för mig, just då. När jag först började blogga beskrev jag bloggen som ett privat anteckningsblock som råkar ligga öppet för dig och andra att bläddra i. Så får det bli nu också. Med andra ord: Ingen målgruppsanpassning, ingen varumärkesstrategi att fylla med ”bite-sized content”.  Här serveras halvtänkta tankar, works in progress, sändarens perspektiv. Det blir som det blir – åtminstone for now.

Kanske utkristalliseras under resans gång något mer publiktillvänt sätt att skriva om det jag gör och reflekterar över – kanske inte. Vi får se. Jag har länge velat skriva mer om min utbildning och mitt arbete, men inte hittat formen. Nu kör jag igång utan någon direkt plan – för att komma igång och få lite referenspunkter. Jag vet inte hur bra det är eller blir, men det är i varje fall bättre än att inte komma igång alls. 

Blogg100, dag 3: Fönsterbord

Det är något visst med fönsterbord, även mot den mest folktomma småstadsgata. Stillheten inombords, rörelsen utanför. Och filtret mellan dem: mina tankar och skrivmaskinen jag fångar dem med. 

Det är betydligt sämre beställt med tid och chanser att sitta vid caféfönster och reflektera sedan jag lämnade Tyskland. Jag prioriterar det så mycket jag kan, men Sverige är annorlunda. Jag upplevde det starkare när jag precis flyttat hem från Tyskland – att tyskarna har lättare att koppla av i nuet än svenskar. Svenskar är alltid på väg någonstans, aldrig bara här och nu. Jag är likadan, men saknar det där ibland. Förmågan att bara vara. 

(Framför allt hade jag lättare att hitta och prioritera min tid när jag var där; när jag fritt disponerade all min tid, bodde centralt och bara pluggade heltid. A whole different ballgame.)

Men här sitter jag idag. Efter gårdagens långa texturladdning – som för övrigt tog hela dagen att skriva och redigera – känns det ganska lagom att bara sitta vid ett fönster och titta på folk. En man går förbi med en Grand Danois, stor som en liten häst. Tunnelseende cyklister stressande till jobbet (klockan är över nio, de är troligen försenade). En annan man med en skotsk terrier. En dam med en hund av okänd ras som hittar något lika okänt och smaskar i sig från gatan, medan damen ser sig om som för att orientera sig. Ett par med ett bylte i famnen, ett bylte som kanske, kanske inte innehåller ett barn. Skator, duvor och småfåglar. Fönstershoppare. En ensam pensionär möter ett par han känner, alla tre stannar upp och börjar prata, länge och väl.En ung kvinna som ser glad ut och pratar med sig själv. (Jag kan inte se att hon har något headset i örat.)

Jag ringer ett samtal, försöker få tag på en rapport jag skrivit, och som jag föreslagit för en kurskamrat att hen kan skriva nästa kursinlämning om. Bläddrar i boken jag borde ha läst tills idag men inte ens kommit halvvägs i. Den har redan gett mig massor av uppslag till hur vi kan utveckla våra arbetssätt på jobbet. Måste bara hitta tid att koka ner det där till något konkret och användbart – har lärt mig den hårda vägen att jag är rätt ensam om att gå igång på abstrakta koncept…!

Men det går trögt med produktiviteten. Fönstret lockar mer. Stunden. 

Snart ska jag resa mig, gå några ärenden innan jag åker ut till universitetet för att äta lunch med en kurskamrat innan seminarier och föreläsningar börjar – schemalagda aktiviteter 13-19.

Men just nu sitter jag här. Bakåtlutad.

Blogg100, dag 2: Om högre studier, vansinne och kunskapsalkemi

Av ren slump är det fössta tossdan i mass och jag är på väg till Småland. Någon massipantååta blir det nog inte, men det känns ju fint att tillbringa den småländska högtidsdagen på plats i r-osäkerhetens förlovade land.

Närmare bestämt reser jag till Växjö, som kommit att bli hela mitt livs studentort. Jag pluggar där för andra omgången på drygt 20 år. Det är lite speciellt att det blivit så, men ganska roligt. När jag kom till Växjö första gången var jag 19 och extremt överväldigad av alltings storhet. Då hette det Högskolan i Växjö, idag har skolan ”vuxit te säj” och blivit till Linnéuniversitetet. 

Och det är mycket som är sig likt. Skolan är utbyggd och tillbyggd, men de gamla salarna finns kvar och ser ut ungefär som förr. Restaurangen har bytt namn och serverar inte längre tonfiskmackor på tekaka för 27 hutlösa, surt förvärvade studentkronor, men annars är den sig lik och huserar fortfarande finsittningar för nya generationer drängfulla studenter. Även de gamla lärarna finns kvar, och ser ut ungefär som förr – så när som en och annan rynka, och ett och annat grått hår, men vem fan har inte det…? Och det är nästan det roligaste av allt: Av diverse organisatoriska och förändringsmässiga skäl studerar mitt 44-åriga jag för samma lärargäng som mitt 19-åriga. Oddsen på det…?

Hursomhelst. Jag tänkte ta upp några av de kommentarer jag brukar få om mitt pluggande:

  1. Vad ska du bli då?
  2. Hur hinner du?
  3. Höhö, tror du att du ska bli chef av en kurs? Höhöhö, jag har varit chef i flera år utan att gå nån kurs…

I sann akademisk anda: Låt oss diskutera dessa frågeställningar. Det blir en ganska lång reflektion om studier, vansinne och alkemi. Häng med:

1. Vad ska du bli då?

Det där med att enda skälet att plugga är att man ska bli något, är en förbryllande utgångspunkt för mig. Fascinerande, lite grand som ett UFO. Jag tror inte riktigt på det, men jag ser det och jag hör det och jag blir gång på gång tvungen att förhålla mig till det. Synen på utbildning inte så mycket som ett lärande som en märkningsprocess. (Visualisera: Tomtens julverkstad på TV, men byt ut tomten mot ett universitet och stämpeln i dockans rumpa mot ett examensbevis.)

För mig handlar lärande inte om att skaffa en etikett. För mig handlar det mer om att blanda ner ytterligare kunskaper i mixen jag redan har, och se vad som händer – för det gör det. Det händer otroliga saker. Rena rama alkemin. 

Gammal kunskap tenderar rosta – den gör faktiskt det. För att underhålla den gamla kunskapen behöver den näringstillskott – och inte bara i form av praktisk yrkesverksamhet, för det vet vi allihop hur fort yrkesverksamhet förvandlas till trött slentrian. Nej, gamla kunskaper behöver näringstillskott i form av ny kunskap och framför allt i den där alkemiska reaktionen när den gamla kunskapen blandas med och befruktas av nya kunskaper och insikter. Det handlar inte om att byta ut och ersätta den gamla kunskapen, utan om att göda upp den, odla den. 

Och som sagt – det händer något, när kunskaper blandas, förenas och utvecklas. Bättre knark finns inte, jag lovar. Och alltså: Jag pluggar inte för att bli något, utan för själva kicken att lära.

2. Hur hinner du…?

Jag är den första att hålla med om att det är mer fullständigt vansinne att ge sig till att plugga 50 % utöver ett heltidsjobb. Och det VAR inte såhär det skulle bli. När jag hittade den här utbildningen, det var inför sista året i Tyskland, planerade jag dra ner studietakten till en hanterbar nivå med hjälp av strategiskt utplacerade studieuppehåll. Så var planen. Vad jag inte visste då, var att min årskull skulle bli de sista som antogs till programmet (som getts ända sedan någon gång på 80-talet) innan det läggs ned. Men så är det – och där rök planen om studieuppehåll. Nu gäller: Häng med, eller åk ut. Hårda bud.

Så det korta svaret är: Jag vet inte hur jag hinner. Det är tajt. Det är hårt. Det är verkligen ingenting jag rekommenderar. Men jag kan ju inte hoppa av NU heller, när det bara är ett år kvar. Och av den brokiga skara på 80-90 glada och förväntansfulla vuxenstudenter som skrev in sig på utbildningen i augusti 2014, är vi idag en liten tapper skara på knappt 20 personer som kommit att bli så tajta som man kan bli på en distansutbildning. Det vill jag inte heller avstå.

Sen finns det ett något längre svar som också rymmer insikten om att när man pluggat i så många år som jag har vid det här laget, då infinner sig en slags rutin. Jag processar information betydligt mer effektivt idag än jag gjorde för några år sedan – för att inte tala om när jag var 19. Jag kan inte med 100 % säkerhet säga om det är för att jag jobbar som analytiker som jag är bra på det där, eller om jag jobbar som analytiker för att jag är bra på det där – men jag ÄR bra på det där. Utan att riktigt veta hur jag gör – men jag misstänker att den där alkemin är inblandad på något sätt.

3. Höhö, tror du att du ska bli chef av att gå en kurs? Höhö, jag har minsann varit chef i flera år utan att gå nån kurs…

Ja, herregud, var ska man ens börja? Ja, jag har på riktigt fått den där höhö-kommentaren – flera gånger om. Jag tänker inte gå in på hur dum den är, för gör jag det blir jag bara på dåligt humör. 

Jag nöjer mig med att bemöta:

Jag har inte tagit ställning till om jag vill bli chef. Det är inget självändamål, och det är inte – se ovan – därför jag pluggar. Jag har just växlat yrkesspår och gått från kommunikation till verksamhetsutveckling och trivs alldeles förträffligt med det. Jag använder mina nyförvärvade kunskaper i jobbet, varenda dag. Jobb och plugg går hand i hand och låter mig växa och utvecklas. Alkemin får hävstång. Om jag gillar det? Ja, vad tror du?

OM jag någon gång väljer att ta på mig en chefsroll, då vet jag att jag är långt bättre rustad än de flesta som tar det steget.Jag vet varför jag gör det, jag vet vad jag kan bidra med och vad jag vill åstadkomma. 

Det är inte ens särskilt kontroversiellt att konstatera att väldigt många går in i sina chefroller av helt fel skäl, på fel premisser, med orealistiska förväntningar och otillräckliga redskap. Firman skickar dem på något årligt chefsinternat – i bästa fall. Men vad är väl ett tredagars korvstoppningsinternat mot 4 års kontinuerliga studier, reflektioner, analyser och utvärderingar, alltihop byggt på etablerad och aktuell forskning…?  

Inte ens jag kan sätta ord på kraften i vad det gör med en. Alkemi, som sagt. Det är otroligt häftigt att få vara med om – och gott nog i sig själv.

Om lärande, dialog och tillfällig sinnesförvirring

Den mest intressanta boken just nu – möjligen extra intressant eftersom jag inte har den ringaste aning om hur jag ska kunna använda den i någon form av konkret arbete, vare sig i kursarbetet eller senare – är den jag nämnt tidigare: Ledning och förståelse (Bokus/Adlibris). Jag tror att den möjligen gör med mig det den handlar om, nämligen får mig att skifta förståelse av förståelse, lära mig något om lärande, reflektera över reflektioner. Very meta – men jag gillar ju sånt.

Senaste veckan har varit en frustrerande vecka. Jag har skrivit – tro mig, jag har skrivit många mil av texter tänkta för bloggen, men det har blivit texter som bara gått i cirklar utan att jag lyckats få dem i mål.

Vad fan har flugit i mig? har jag tänkt. Varför kan jag inte skriva om det här? Om allt det som faktiskt rör sig i huvudet just nu, om det jag läser, om det jag lär mig. Det är ju hur spännande som helst – och jag tänker ju så bra när jag skriver. Varför har jag så svårt att formulera det jag ändå tänker mest på? Sätta ord på det abstrakta brukar ju vara det jag kan bäst?

Sen slår jag upp den där boken, hamnar några sidor längre fram än jag senast slutade, och läser det här:

”När människor utvecklat en ny förståelse av t.ex. en uppgift eller en roll, kommer de under en period att arbeta långsammare än de gjorde med sin tidigare förståelse. De /…/ måste ägna mer energi åt att reflektera kring möjligheter och pröva angreppssätt som de inte varit vana vid.”

Jaha. Så det är det jag håller på med? Jamen, jo… Så kan det ju vara, förstås.

Strängt taget är det ju själva reflekterandet jag vill göra här. Inte nödvändigtvis presentera färdiga, genomanalyserade artiklar, preparerade för läskonsumtion, utan texter från processen, från min process – där jag befinner mig. Det är sant, och jag har onekligen tänkt väldigt bra när jag skrivit de många milen av text jag skrivit den här veckan. Det är bara det att jag är ju också någonstans skribent till yrket, och känner mig inte riktigt bekväm med att släppa ifrån mig texter som inte är… ja, färdiga. Trots allt.

Hm. Jag tror bestämt att jag har byggt mig ett litet moment 22 här…

(Och sen bestämde jag mig för att inte fylla bloggen med skräptext bara för att fylla den med något, och får väl anse mig avhoppad från #blogg100-loppet för i år. Mest troligt för alla år. Det är bara inte min grej, det där.

Vi har alla olika ambitioner och mål med det vi gör. För många är det säkert ett mål i sig att skriva, skapa text, uttrycka – och sedan är det klart. För mig är texten bara förarbete, startskott för det verkligt spännande. Samtalet, dialogen – lärandet. Det är det jag vill åt. Men det är ju inte så det funkar idag.

Mina försök att inleda dialog med andra Blogg100-skribenter har resulterat i två saker: Tystnad (deras) och förvåning (min). Folk vill bli lästa, få trafik till sin sida, nya följare, många sidvisningar – bra statistik. Men så snart ett inlägg är postat är det färdigt, och skribenten börjar fundera på nästa postning.

För mig är det där symptomatiskt. Vem har tid att lyssna på vad andra säger, vi är ju alla upptagna med att tänka ut vad vi själva ska säga härnäst. Och jag är motvalls som vanligt, för jag vill verkligen inte det där längre. Ett tag tyckte jag att det var lite spännande – att kunna publicera sig, nå ut, bli läst! Men nu är det gjort. Såå 2014. Eller… ännu äldre egentligen. 2008 kanske…?

Men i alla fall: Blogg100 2015 blev ett kort kapitel för mig. Jag ser det inte ens som ett avhopp, jag ser det som tillfällig sinnesförvirring att jag ens startade.)

Boken fortsätter med att det är lätt hänt att man förkastar sin nya ”förståelse”, den nya kunskapen man fått men ännu inte riktigt hunnit göra till sin, och tycker att ”det gick ju bättre när jag gjorde som jag brukade”. Och så går man tillbaka och gör så. För att det går fortare, kräver mindre ansträngning, möter mål och förväntningar enligt modellen ”good enough”.

Det enda det gamla ”good-enough”-sättet inte gör är att leda vidare. Vi når det mål vi föresatt oss – men aldrig längre.

Lösningen är givetvis att vara medveten om att det fungerar så här, acceptera fasen av reflektion och ”applicerat lärande” – och i bästa fall försöka underlätta den där första omställningen genom att finnas där som bollplank och reflektionsstöd. För det är ju det ”omställningen” går ut på – att man behöver få det nya perspektiv man fått att passa in på rätt plats – både hos en själv, och i det jobb man ska göra, om det så bara handlar om att skriva blogginlägg om det man lär sig i ledarskapsutbildningen.

Det fina i kråksången med att ge tid och utrymme för reflektion och tankebollande är ju att även den som ”bara” agerar bollplank kan råka att lära sig något, eller få sina invanda cirklar en smula rubbade på kuppen. Och det det gör – såvitt jag vet – inte heller ont.

***

Överhuvudtaget tror jag att dialog är ett underskattat verktyg för ungefär allting. Men det får vi tala mer om i ett senare inlägg.