#blogg100: Filmtajm – och boktajm – igen

Det är lustigt egentligen, sakerna man minns…

Jag minns hur spännande det var, den där gången när hela skolan tågade upp till fritidsgården, det gamla skolhuset på kullen ovanför de gula enplans sjuttiotalslängorna där skolan nu var inhyst. Vi skulle få se på film. Vi visste inte så noga vad det var för film, men vem brydde sig? VI SKULLE FÅ SE PÅ FILM!!

Mina barn skulle aldrig kunna förstå om jag försökte förklara det där för dem – hur stort det var. Jag menar – de gillar såklart att kolla på film, men… För dem är det nåt kul – men knappast särskilt STORT.

Gamla skolhuset var av sten, med en stor bred trappa och filmsalen låg högst upp. Där uppe var det trägolv, som knarrade under 120 par ivriga barnfötter – och ett gäng möjligen lika ivriga lärarfötter. Och sen började filmen.

http://www.youtube.com/watch?v=-y6PMJ8LwYk

Jag vill minnas att på den tiden (Jag skulle gissa att jag såg filmen omkring 1982 eller -83, men den är gjord 1977) var Tjeckoslovakien ganska stora på animerad film. Inte på långa vägar samma tekniska fulländning som idag, men då visste man ju ingenting annat, och jag föll handlöst för den där filmen och berättelsen om de fattiga pojkarna som blir djävulens gesäller på en kvarn som drivs av svart magi. Varje år måste den äldste av dem utmana sin mästare i en kamp på liv och död, men ännu har ingen någonsin besegrat den onde mästaren. Jag var helt betagen, helt uppslukad av berättelsen, av ondskan och livet och kärleken – som givetvis också spelar en viktig roll i berättelsen.

Många år senare hittade jag av ren slump boken på ett bibliotek. Jag måste ha gått i sjuan, för det var på det stora kommunibiblioteket i Eslöv (!) där jag kunde finkamma hyllorna och faktiskt hitta böcker jag ännu inte hade läst (det kunde jag inte hemma på lilla bybibblan längre). Jag drog ut en stor, gul bok på måfå, läste baksidestexten och kände med bultande hjärta igen berättelsen. Det var ju den!

Boken hette på svenska Han sålde sin frihet, skriven av Otfried Preussler – och jag lånade och läste den flera gånger. På svenska är boken numera slut på förlag, så jag är glad att jag köpte en för flera år sen, även om jag bara fick tag på den i pocketupplaga. Jag har läst den flera gånger redan, både som barn och som vuxen – och nu är jag lite sugen på att läsa den igen. Kanske på tyska den här gången…?

Här i Tyskland får den nog räknas som en klassisk barn/ungdomsberättelse och 2008 gjordes en alldeles ny filmversion, den här gången icke-animerad (vad heter det? Skådespelad?):

Och ja, jag har självfallet sett den också – vad trodde ni?! Den är välgjord och välspelad och inget större fel på den – fast som i alla moderna filmatiseringar är originalberättelsen förenklad och i mitt tycke har alltför mycket gått förlorat i anpassningen. Men visst – det är ju jag det, och jag är nog lite nördig när det gäller den här berättelsen, mycket tack vare den där första svindlande filmupplevelsen i filmsalen med det knarrande golvet.

Recension: Den gula väskan av Lygia Bojunga Nunes

Det är ingen ordning på mitt läsande nuförtiden. Det är kursböcker, kursböcker, kursböcker – och även om jag i de flesta fall finner kurslitteraturen intressant på ett eller annat plan, så känner jag mig trotsigt och upproriskt trött på att läsa böcker från en lista…! Så – idag började jag åtminstone lyssna på Tomas Bolmes uppläsning av Mästaren & Margarita – som jag tjatat om i årtionden, men aldrig lyckats ta mig genom. Jag har svårt för gamla ryssar, och detta evinnerligt pratiga som i mitt tycke kännetecknar rysk – och för den delen annan ”östeuropeisk” litteratur. Jag lyckades ta mig genom polacken Tadeusz Konwickis Vargmonstret i somras – men den är närmast att beteckna som en novell, med ryska tegelstensmått mätt…

Med Bolmes benägna bistånd tog jag på en lättjefylld timme – strosande i gångarna på Lidl, för övrigt… Bara en sån sak! – ta mig genom hela det inledande mötet vid Biskopsdammarna, och en god bit in i Pilatus första möte med Jesúa (med reservation för stavningen – den framgår inte riktigt av ljudboksupplagan…). På fredag flyger jag till Sverige – törs man sikta på att ha boken utläst till hemkomsten på söndag kväll?

Jag vet inte om ljudböcker egentligen är min grej, riktigt. Jag gillar ju papperskänsla och sånt där, som sagt. Men för sådana böcker man annars inte skulle orka traggla mig genom. Kanske ger jag mig på Sagan om Ringen härnäst…?

En bok jag inte hade några som helst problem att ta mig genom var däremot den här:

En listbok, förlåt – kursbok. Jag tänker att man aldrig ska döma hunden efter håren – och inte heller the book by its cover, eller för den delen en till synes fantasilös titel. Det här är en av de absolut bästa barnböcker jag läst. Här snackar vi om en författare med hantverksskicklighet, en förmåga att bygga fantasi med både respekt och integritet – för boken är definitivt en fantasi, men inte för en sekund blir den fånig eller nedvärderande mot sina läsare.

Så handlar den om förtryck också, förvisso. Den gestaltar förtryck på ett sätt som barn kan ta till sig – utan att skrämmas sömnlösa och förvirrade, men som ändå griper även en vuxen mage med järnhand och inlevelse. Det är djävulskt skickligt.

Berättelsen – som i princip handlar om en liten flicka och hennes tankar, drömmar och fantasier, vilka hon förvarar i en gul väska – kan läsas på flera plan, och riktar sig säkert till både barnen och den vuxne som läser högt ur den. I det biografiska efterordet står att barnböcker ansågs så oväsentliga att de undgick den sydamerikanska censuren – och därmed kunde Bojunga Nunes servera den här politiskt syrliga karamellen utan repressalier.

Och hon gör det bra.

Det var inte alldeles enkelt att få tag i den här boken – den ligger inte i förlagsrullorna längre. Men om du någon gång snubblar över en chans att få läsa den – försitt inte möjligheten. Ägna en timme åt den här väl berättade skrönan – det tar dig inte längre tid att läsa den, och jag lovar att det är en väl investerad timme!

Recension: Hermans sommar

Idag läste jag Hermans sommar för barnen – och för mig själv. Den är kurslitteratur på en av mina kurser och jag har haft den på bevakning på Adlibris sedan i somras, sökt den på bokhandlar, antikvariat och guvetinteallt – men rackarn är slut överallt. Nu vet jag varför – det är en underbar bok, kanske en av de allra bästa jag läst. Den är en upplevelse – en helhet…

Och jag vet att jag aldrig kommer att kunna recensera boken väl nog att verkligen kunna få fram varför den är så bra – så gör mig bara en tjänst: Gå till ditt bibliotek, STRUNTA i om du har något barn att läsa den för eller ej – för inom dig bor ett barn som längtar efter att läsa den här boken, det LOVAR jag dig!

Jag lånade den på biblioteket här i byn, så jag har tre dagar på mig att läsa och ta ut de känslomässiga och läsupp-levelsemässiga satsdelarna ur boken, innan vi reser vidare och boken måste lämnas tillbaka. Idag, imorgon och på måndag. Jag hinner läsa den minst tre gånger till, säkert sex-sju.

Till kursen ska jag analysera samspelet bild-text, och det är väl just det som är så speciellt med den här boken. Bilderna har för det första en alldeles speciell särprägel – och ska jag vara ärlig så tyckte jag först att de såg lite obehagliga ut. Lite för realistiska. Vilket är skälet till att jag inte äger den här boken (vilket retar mig till vansinne!), utan måste speedlåna den på biblioteket, för att klara av mitt kursmoment. Jag köpte den aldrig när den stod på bokhandelshyllorna vart man gick – på grund av bilderna.

Bilderna är hårt bearbetade fotomontage, med hårda kontraster och starkt mättade färger. Lika delar realism och kolorerad barnbilderbok – i en slags surrealistisk mix. Från början tyckte jag att de var obehagliga – och antagligen tittade jag inte riktigt, och reflekterade inte som jag borde ha gjort… Jag såg bara det okonventionella och valde att titta åt ett annat håll. Min idiot.

För de är verkligen underbara. Hermans gamla tanter är rynkiga, tandlösa och oändligt vackra, oändligt livsvisa och oändligt… tantiga, på ett underbart vis som aldrig kunnat skildras med vanliga tecknade illustrationer. Genom Stian Holes fotomontage får de verkligen liv – även om någon av mina kursböcker förfäktat en idé som jag faktiskt tror på: Ju fler detaljer författaren envisas med att meddela sin läsare – desto tunnare och plattare blir karaktären, därför att detaljerna distanserar. Ja – i vanliga fall är det faktiskt så, men Hermans sommar visar att det går att uppnå raka motsatsen.

”Några dagar varje år kommer tanterna på besök med gikt och bråck och nötkaka. De kommer med båten från en annan tid och har med sig ett mjukt paket till Herman. Nu är Herman nästan lika lång som tanterna fast han bara är sex år. Tanterna krymper lite i solen varje sommar, tänker Herman, snart når de inte upp över gräset längre.”

”Tanterna ska åka. De har all tid i världen, men ingen tid att spilla.

Ja, jag blir faktiskt lite kär i Hermans tanter. De är fina, skildrade och illustrerade med stor ömhet. Jag tror Stian Hole, som skrivit och illustrerat boken, gillar tanter. Han gör dem lyckliga och närvarande och fulla av livshumor. Till det översta citatet visar bilden tre tanter som liksom sticker upp sina huvud ur krocketplanen, leende och lyckliga trots att de ”knappt når över gräset längre”! Texten skildrar Hermans tankar – bilderna visualiserar dem. På en annan sida frågar tanterna Herman om han har fjärilar i magen för att börja skolan – och bilden visar en röntgenplåt av Herman, med magen full av fjärilar.

Fantasibilderna är på en gång ganska tekniska – och oerhört drömska. Jag tror att det bidrar till att de är så suggestiva – och upplevs som en stor del av läsupplevelsen. Texterna i boken är egentligen ganska ordinära. Enkla, raka – förvisso på ett välskrivet och träffsäkert sätt. Men utan bilderna skulle de inte vara stort mer än en serie välskrivna texter. I kombination med bilderna uppstår läsmagin.

Ja. Jag är såld. Seså, kom igen nu Alfabeta – se till att trycka om Hermans sommar nån gång, för den här boken måste jag äga!

Barnböcker – litterära multivitamintabletter eller gränslösa äventyr?

Strax stundar kursstart för mina båda litterturkurser som jag ska läsa under det kommande läsåret. Kreativt skrivande, samt Kreativt skrivande – Barn och ungdom.

Den första av mina kursböcker läste jag redan i somras. Det var Det gränslösaste äventyret av Astrid Lindgren – eller rättare sagt, den är sammanställd av texter som Astrid Lindgren skrivit i olika sammanhang; debattartiklar, förlagskorrespondens och essäer. Allt om läsande och skrivande – för barn.

Jag reagerade ju lite här i bloggen vid något tillfälle på att kursen i Kreativt skrivande för barn hade platsgaranti medan samma kurs för vuxenlitteratur inte hade det – jag kan bara anta att det har med antal sökande att göra. Fler vill skriva för vuxna än för barn. Eller också tror de som vill skriva för barn att ”äh, det är la bara att skriva”. Såna exempel har man sett alltför många av. Och Astrid också. Hon skriver exempelvis:

”Varför skriver man barnböcker? En bättre fråga är: För vem skriver man barnböcker? Inte är det för kritiker och förläggare och lärare och bibliotekarier och andra tolkare och tyckare, fast man ibland kan få den uppfattningen.”

Jag läste en bok ur litteraturförteckningen för en av sönerna i somras. Det var en som tydligen formligen dränkts i ros från kritikerna – men både sonen och jag ställde oss kallsinnigt oförstående. Vad handlar den här boken om egentligen? Det ska bli spännande att se om den boken är med i kurslitteraturen som dåligt exempel eller om andra ser något i den som jag missar. Min son missade det ocks – fast å andra sidan, eftersom jag läser för honom, är ju hans tolkning obönhörligen färgad av min. Men många gånger tror jag att de som recenserar barnböcker gör det efter att själva ha läst boken – inte efter att ha läst den för något väl valt barn. Och då är hela recensionen förfelad. Barnböcker ska inte recenseras av vuxna, de ska recenseras av dem de är skrivna för – barnen.

Astrid citerar Isaac Bashevis Singer och hans svar på frågan om varför han skrev för barn – han som var en ”riktig författare”, gubevars.

”Det finns femhundra skäl till varför jag började skriva för barn, men för att spara tid ska jag bara nämna de viktigaste:

  • Barn läser böcker, inte recensioner.
  • De bryr sig inte om vad kritikerna säjer.
  • De läser inte för att finna sin identitet.
  • De bryr sig inte om psykologi. /…/
  • De älskar intressanta historier, inte kommentarer och fotnoter. /…/
  • De väntar sig inte att deras älskade författare ska rädda mänskligheten. Unga som de är vet de att det inte står i hans makt. Bara vuxna har såna barnsliga illusioner.”

Det är ungefär någonstans i linje med den sista punkten i listan ovan som mina tankar går när jag hör folk prata om Paulo Coelhos Alkemisten ungefär med orden: ”Jag har läst den, men jag fattar inte grejen. Det är ju bara en bok”. Någonstans längs vägen har Alkemisten upphöjts till någon slags magisk relik, med kraft att förändra människors liv. Men det är en bok. Jag tänker ett steg längre och tänker att den är en saga, skriven som sagor för barn – men för vuxna.

För dem av oss som älskar Alkemisten kanske det helt enkelt är en berättelse som låter oss ta emot den som barn tar emot en bra berättelse. Utan analyser – litterära eller psykologiska. Den är lätt att ta till sig just så som ett barn tar till sig en berättelse. Och det är en befrielse, på gränsen till magisk. Fast jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dem som läser Alkemisten, och för varje sida sitter och väntar på att nåt ska ”hända”…

Vidare skriver Astrid själv:

”Den författare som ivrigt sticker fingret i vädret för att känna varifrån opinionsvinden blåser, åstadkommer bara likgiltiga eller dåliga böcker som inte har mycket med konst att skaffa.”

Ack befrielse! Och varför är inte detta självklart? Idag kanske mer än någonsin ställs krav på att barnlitteraturen ska vara så politiskt korrekt att ingen jävel verkar bry sig om vad böckerna handlar om längre – så länge de inte retar någon. Läste det här inlägget hos Vixxtoria, som skriver en av de roligaste bokbloggarna jag följer. Vixxtorias egen uppfattning framgår väl genom de drypande ironierna med all önskvärd tydlighet – men jag är böjd att hålla med henne om att det här frågorna finns.

Många barnböcker idag är produkter mer än något annat. (Märk väl att Astrid Lindgren refererar till barnlitteratur som konst. Det gillar jag! Så borde varje utgiven barnbok vara – ett konstverk!) Produkter med tafatta och flortunna berättelser – trots att det är de som barnen gillar. De böcker Astrid Lindgren beskriver i Det gränslösaste äventyret, böckerna hon själv läste som barn, fångades och förtrollades av – är inte direkt kända för sin politiska korrekthet. Hon pratar om äventyrsböcker och spänning och och barns självklara logik att den som är ond måste dö. Så är det bara – inget konstigt med det.

”Först i våra dagar har man kommit på att barn bara tål att höra om Kurre Ekorre eller när lilla Lisa skrev brev till farbror Jultomten. Arma barn, nog har det väl gått lite för mycket ekorrar i deras sagor, ekorrar som pratar till på köpet och ändå aldrig säger något att skratta eller gråta eller rysa åt. Barn borde ha rätt att kräva av det de läser, inte bara att få skratta, också att få gråta och rysa, överhuvudtaget uppröras. Ty de vill uppröras…”

Åh så jag minns känslan, spänningskrypet i kroppen när jag läste Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta, och ondskan var på riktigt, även om det var en saga. Det var ju det som gjorde inlevelsen så handlöst omöjlig att värja sig för – som om man nu hade velat!

Jag upplever det där – idag, som vuxen – som en avgörande förmåga att ta barnlitteraturen på allvar – på ett sätt som den som skriver om Kurre Ekorre kanske inte gör. (Nu raljerar jag om Kurre bara för att bygga på citatet – men jag är säker på att det går att skriva seriös barnlitteratur med en Kurre Ekorre i huvudrollen också. Vem vet egentligen vad en Kurre kan råka ut för…? Och kan man skriva klassisk litteratur om en kanin som heter Femman, så går det säkert att skriva en seriös barnbok om en ekorre som heter Kurre. Det är inte det formerna det handlar om, utan berättelsen i sig. Som alltid!)

Det jag tänker på är att vuxna fokuserar på formen när vi läser barnböcker (och vuxenböcker?), och vill styra över vad boken ska ”ge” barnet. Vi vill skapa litterär multivitamintablett av lästillfället – och låter berättelsen i sig komma i andra hand. Men för barnen gäller omvänt. Formen är inte så noga – bara det är spännande!

***

Vuxenlitteratur är för övrigt också en produkt. Sociala förlag är en blogg (bland annat) om att marknadsföra böcker (bland annat) där jag häromdagen läste det här (ur ett inlägg som refererar en bokkonferens):

”Mikael Tegnér menade att polariseringen har blivit tydligare i bokbranschen, mellanskiktet i försäljningsskalan är nästan borta idag, antingen säljer man som Marklund/Larsson/Brown i 100 000-tal eller så säljer man cirka 3000 ex totalt.”

Jag vet ingenting om siffror i det här sammanhanget – men det känns rätt. På ett ungefär sisådär. Men vad är det som gör att det ser ut sådär? Är det för att Marklunds/Larssons/Browns böcker är så mycket bättre? Eh – nej. Det är för att de är produkter, och som konsumenter tenderar vi köpa samma varumärke som vi köpte förra gången (och gången dessförinnan, osv) – vi blir varumärkeslojala mot ”våra” författare, helt enkelt. Dessutom har dessa storsäljande författares alster fler likheter med produkter – de är inte stor litteratur, de är inte böcker som stannar kvar i våra själar och präglar våra tankar. De är konsumtionsböcker, helt enkelt. Vi konsumerar dem, och sen är de slut och vi köper en ny. Som vi köper en ny liter mjölk när vi druckit ur den gamla. (Ja, jag raljerar. Och?)

***

Och medan jag skrev det här inlägget infann sig en sällsam känsla. Vardag. En skrivande vardag. Den känsla är så välkommen så!

Om syndigt bokfrosseri och mänsklighetens undergång

Det är inte utan att jag känner mig lite syndig – för utöver de 43 Adlibrisböckerna jag ska frakta genom norra Europa, har jag plockat ut en hel drös böcker ur moderns bokhylla (inte Den vita stenen, som jag efterlyste för någon vecka sedan, så om någon av er som läser har den så är jag fortfarande spekulant…!). En halvmetershög ungefär. Mest barnböcker – gamla bilderböcker och sagoböcker som jag läste som barn, och så Nils Holgersson som jag tappert försökte läsa, men aldrig kom igenom.

(Fast jag kom nog halvvägs, vilket får anses behjärtansvärt tappert av en 8-åring.)

Och så två böcker som jag också försökte läsa som barn, men nog var lite för liten för: Wolodjas bröder av Juri Korinetz kom jag igenom, och jag vet att jag förstod att bokens innehåll bitvis var symboliskt – men om jag verkligen förstod att dechiffrera koden vete tusan. Boken handlar om en pojke som ensam beger sig genom den ryska tajgan för att ta sig till sin farfar – och han känner brödraskap med myrorna, så det är dem bokens titel syftar på. Jag minns en inlevelsefull beskrivning av hur pojken fångar och tillreder en harr (fisk) – men sen minns jag inte så värst mycket mer – förutom några av pojkens märkliga (lätt psykedeliska – av hunger, efter harren han fångar i början av boken vet jag inte om han får något mer i sig). Men jag vill ändå läsa om den nu, för att se vad mitt vuxna jag tycker om boken.

Och så en bok som heter Vargmonstret, som hade ett fantastiskt vackert… eller åtminstone fascinerande illustrerat pappomslag – fast det är numera  försvunnet. Omslaget gjorde boken helt oemotståndlig för mig, men den kom jag inte igenom. Knappt halvvägs tror jag. Författaren, Tadeusz Konwicki, är polsk och båda de här böckerna lockar mig just för att de är från östeuropeiska länder – ett steg från den vanliga slentrianvästerländska kulturen som man är så van vid.

Jag har haft svårt för klassisk rysk litteratur – jag tycker att de ryska författarna är så sjukt pladdriga, både Dostojevskij och Bulgakov som är de två jag lagt mest energi på att försöka ta mig igenom. Bah. Jag ger upp bara jag får första antydan till pladder – jag orkar inte med sådant, där man i princip får fånga upp berättelsen i förbifarten, GENOM det där pladdret.

Men Korinetz var (är?) ryss – modern ryss, Wolodjas bröder kom ut på 70-talet någon gång – och där minns jag ingen sådan pladdrighet. Om jag lyckades ta mig igenom den som 9-11-åring, så måste det ju ha funnits något fascinerande med den – kräsen vid läsningen var jag redan som barn. Till skillnad från Astrid Lindgren, vars essäer, artiklar och texter om barns läsande jag läst idag – samlade i boken Det gränslösaste äventyret. Hon säger sig ha läst allt hon kom över, urskiljningslöst och okritiskt.

Det fanns inte så många böcker i hemmen på den tiden, skriver hon. Jag funderar på skillnaderna mellan hennes värld och min – och mina barns värld. Hur vår värld förändrats – hur vi förändrat världen på bara de ynka 100 år som gått sedan hon växte upp, och hur den förändringen påverkar oss som människor. Hon skriver om barns läshunger, och hur läsningen berikar barnens naturliga lek – och jag tror henne, det gör jag… Men jag ser också hur barn lever annorlunda idag. Idag är det dagisliv med samling och grupp och rytmik och utflykt och temaarbete och mellis och… Små barns verklighet är inrutad på ett sätt som den nog inte var på den tiden Astrid Lindgren var barn. Små barns möjlighet till frihet och fantasilekar är begränsad av att den ska inrymmas i en ”verksamhet”.

Barnen – och vi vuxna – har ord och budskap omkring sig varje vaken sekund, men har kanske ändå aldrig haft så ont om ”näring för fantasin” som nu. Vi är stressade, våra barn är stressade – och vi väljer minsta motståndets lag. Av nöd och tvungenhet, absolut. Men vart leder det?

(Jag famlar efter varje ord här, det är svårt att hitta rätta vägen att sätta ord på det jag känner och tänker när jag läser Astrids förvisso mycket kloka ord om barns behov av läsning och böcker som näring för fantasin. Jag känner igen mig och tror henne i det hon säger… men samtidigt är världen hon beskriver så oändligt långt ifrån den värld jag ser omkring mig idag.)

Jag tänker på en artikel jag läste häromdagen, om en studie som visar att kreativiteten minskar hos barn av idag, jämfört med barn för 50 år sedan. Det är skrämmande – men kanske mest skrämmande att det inte förvånar mig. Inte det minsta.

(Här finns också en bloggpost som kritiserar artikeln – på ett bra sätt, tycker jag. Men instinktivt är jag ändå böjd att se mönster i vårt samhälle och vår moderna livskultur, som i vart fall inte gagnar kreativiteten, vare sig hos barn eller vuxna.)

Jag tänker på hur vi lever idag, på löpandebandsprincipen som ordnar mänskligt varande enligt en logik som går ut på att maximera produktiviteten under en livstid. Formeln lyder: födsel, dagis, skola, utbildning, jobb, pension, död. Det personliga utrymmet är litet – och visst, det var litet även i ett bondesamhälle… Men där fanns en naturlig logik – den följde årets och naturens kretslopp. Idag är logiken alltigenom konstruerad, ett artificiellt system som glömt bort – eller helt enkelt inte rymmer något värde för ”det mänskliga i att vara människa”. Livet i sig har inget värde.

Och någonstans mitt i den tanken börjar jag fråga mig på vilket sätt vi egentligen är annat än batteriodlingarna i Matrixvisionen – inte bokstavligt och köttsligt, men bildligt och andligt.

Att barns förmåga till kreativitet och nytänkande minskar är mer än skrämmande. Det är början till mänsklighetens undergång. Det är början till att skräckvisioner som 1984 och Matrix (återigen i bildlig mening) blir verklighet. För om vi förlorar förmågan att tänka nyskapande och kreativt – så förlorar vi förmågan att utvecklas. Och om vi förlorar förmågan att utvecklas… Ja, det säger ju sig själv. Då har vi ingenting. Då ÄR vi ingenting. En drös batterier som håller igång de produktionsprocesser vi en gång skapade – men för länge sedan glömt bort meningen med.