En mammas skolavslutning

Jag vet inte om jag ställer upp på att vara såhär trött. Ögonen hotar falla ihop – från sisådär 16-tiden på eftermiddagen, genom sysslor och matlagning, middagssittning och dagligen lirka-med-trötta-småbarn-processen. Och sen sitter man här och skulle skriva ner alla fiffiga tankar man haft under dagen och tänkt – det här skulle bli en kul bloggpost. Jo, tjena. Nu är de som bortblåsta.

(Tänk om det inte alls är en tillfällig svacka? Tänk om jag bara håller på att bli gammal och avdankad?)

Idag var vi på skolavslutning i Svenska kyrkan. Den blomstertid nu kommer och Idas sommarvisa. Föreskoleklassen och ettorna spelade blockflöjt, och några av de äldre barnen rev av någon låt runt kyrkflygeln – oidentifierbar, men med stor känsla.

Och så sjöng hela skolan favoritnumret ur skolmusikalen vi såg för några veckor sedan. Hela skolan – alla 27 barnen och de 5-6 lärarna.

Jag lyckades hålla mig från pinsamma fadäser med rinnande mascara – tack och lov. Jag kommer att bli en hopplös skam för barnen om några år, med ögon som läcker i tid och otid. Men idag klarade jag det, om än stundtals med knapp nöd. (Tricket är att INTE sjunga med i Den blomstertid nu kommer, kom jag på. Då funkade det!)

Stora killen verkade på något sätt växa flera meter, precis just idag. Som om han just idag, på tröskeln till sitt första sommarlov, kunde känna hur stort det är – att gå i skola. SKOLA! I två månader har han gått där. I förskoleklassen, men med lektioner som vilken ”riktig” skola som helst. Redan första dagen började han med engelska och tyska, direkt på morgonen. Gympa på onsdagar. Musik (och blockflöjt!) på fredagsmorgnar.

Jag är rätt säker på att vi alla längtar lika mycket efter ledighet nu. Men jag är ändå så glad att båda barnen har bra ställen att vara på, egna ställen, och att de håller på att lära sig smälta in där. Att vi tog steget att börja redan nu i vår, att vi inte väntade. Jag tror verkligen att även om det varit en bitvis ofantligt jobbig process – så har barnen egna referenspunkter av den här nya världen. När hösten kommer börjar vi inte från ruta ett, vi har redan tagit det första stapplande steget.

Båda barnen slänger sig med tyska ord och fraser – en del klockrena, andra fullständigt obegripliga, men det är tyska, det hörs lång väg! Och det är roligt att höra. Båda barnen har nya kompisar, nya omgivningar, platser, vuxna och barn att förhålla sig till.

Jag tänkte häromdagen på att jag före flytten sagt något på skoj om att jag nu skulle bli expert på att flytta utomlands med barn, men när vi nu väl är här känner jag mig så långt ifrån expert man kan bli. Men det här känner jag mig ganska säker på i alla fall – att barnen behöver egna referenspunkter. Särskilt barn som redan före flytten är vana vid en viss självständighet, som gått på dagis, haft kompisar, lärare, fritidsaktiviteter. Familjebubblan är viktig för den initiala tryggheten – men man får inte boa in sig i den för länge heller, utan låta barnen upptäcka att det finns en värld för dem även här, och att de kan ha sin självständighet även här, med nya kompisar, nya lärare och nya platser och idrottsklubbar.

En av de andra mammorna på skolavslutningen (som för övrigt också visade sig väldigt intresserad av att börja med scrapbooking – tänka sig…!) berättade om deras tennis- och hockeyklubb, hur trevligt där är och hur roligt barnen haft på ”hockeydagiset” på lördagsförmiddagar, där barnen får leka sig till att lära de första stegen i tysk ”hockey”, (Det som kallas hockey här verkar mest likna innebandy, fast på gräs.) Utan att delas in i lag, utan att ”träna till match”. Lek. Sportslig lek. Perfekt!

Jag tror vi ska testa till hösten. Äldste pojken blev aldrig så förtjust i fotbollsträningen vi började med hemma i Norra Utposterna i vintras – kanske kan det här hockeydagiset vara något för både honom och lillebror. Och på sikt, när de förstår instruktioner på tyska, kan de börja med tennis också. (Så att mamma och pappa slipper oroa sig för pensionen. ATP som ATP, typ!)