Kontakt

himmelochord @ gmail . com

Arkiv

Jenny på Twitter

Språket eller berättelsen? Hönan eller ägget?

För länge sedan läste jag någonstans, att det finns två olika sätt som förlagsredaktörer bedömer inkomna manus. (Grovt räknat, givetvis. I själva verket antar jag att det finns lika många sätt som det finns förlagsredaktörer – men ni förstår hur jag menar.)

Ena sättet är att prioritera språket som det som i sig utgör bokkonstens yttersta byggsten. Det andra sättet är att prioritera berättelsen, med den följden att språket kanske måste filas till i efterhand. Idag halkade jag in på den här bloggen, sorgligen ouppdaterad under de senaste 2,5 åren, och refererande artiklar som inte längre står att finna på hela den wilda wida webben – men som ändå rymmer samma intressanta frågeställning.

Är det språket eller berättelsen som gör boken?

Viket jag sätter min slant på vet ni redan – jag är en sucker för goda historier. Sparsmakade, stramt hållna samt fullständigt obegripliga texter röner säkert kulturkritikernas hulda gunst, men de är definitivt inte min grej. Jag vill ha berättelser – mustiga, målade i starka färger och med schvungfulla penseldrag.

Det sårar mig som läsare om förlagen inte ser – eller söker – det som jag söker. I min mening blir modern bokutgivning bara tristare och grådassigare för varje år. Varje års debutanter verkar stöpta i form, där de blickar svårmodigt på sin läsare från omslagets svartvita porträttfoto. Den mustiga berättarlitteraturen för en tynande tillvaro – alltmedan deckarfloden gräver sig allt djupare ner i medianfåran, tillredda enligt recept snarare än någon originell vision.

Det är trist. För att inte säga läsarmässig misär.
(Och förlåt, men dussindeckare är det värsta jag vet.)

Att Stephen King är min favoritförfattare torde inte ha gått någon förbi vid det här laget. Karln spottar ur sig vansinniga mängder böcker, och hans kassamaskin säger ka-tching dagarna i ända, ett evigt rasslande som en aldrig sinande Las Vegas-jackpot. Men hans språk är egentligen rätt mediokert. Jag har i alla år muttrat över översättningarna, men när jag nu äntligen tog mig i kragen och började läsa delar av Det mörka tornet-serien på engelska, insåg jag raskt att det inte alls är något fel på översättningarna (åtminstone inte så länge man håller sig till dem som är gjorda av John-Henri Holmberg) – originalspråket rymmer inga djup som förlorats i översättningen. Nära nog tvärtom, faktiskt.

Men King säljer – på ren och skär berättarlusta. Hans böcker består av berättelser i otaliga nivåer, berättelser som flätas i varandra, får sina upplösningar och bildar grogrund för nya, och åter nya berättelser. Bokens berättelse drivs framåt av myriader av små korta berättelser – det är det som är Kings styrka. Inte att han skriver ”skräck” – jag blir alltid lika förbryllad när folk säger sådant som ”Jag läser inte Stephen King för jag är inte så road av skräckböcker”. Vadå skräck? Övernaturliga varelser och blod och våldsamheter är det minst fängslande i Kings böcker, om någon frågar mig – det är som färgen på tapeten i det rum där handlingen utspelas… men inte mer än så. Inte för mig. En del av rekvisitan – Kings lilla signum. Men det är inte det böckerna handlar om. Böckerna handlar om människor.

***

På torsdag styr Saaben söderut igen. Jag håller på att ladda ner (lagligen från iTunes, så det så!) Electric Banana Band att förgylla milen med, och reflekterar över barnkultur ur en annan vinkel – fast med samma slutsats som Astrid gjort i Det gränslösaste äventyret. Alltför mycket av kultur för barn görs tillrättalagt puttinuttigt och überfånigt. Man skiljer på barnkultur och godkultur – men vart tar den goda barnkulturen vägen?

Jag gillar Electric Banana Band. Det är är ”seriös” musik för barn – bra grejer, välproducerad musik, med lekfulla texterna som ändå undgår att bli tramsiga. Musiken skulle lika gärna kunna vara riktad till en vuxen publik.

Jag muttrar än idag över att inte de elektriska bananerna vann mello 2006. Det hade varit skojigt – och roligt att heja på i ESC-finalen. Men svenskar vågar aldrig skicka ett bidrag med humor till Stora Schlagertävlingen – hellre prettoschlager enligt gammalt hederligt recept. Same old, same old… (Det var Carola som vann det året, men jag tänker inte länka till dylika hemskheter, den som prompt måste höra eländet får googla själv.)

Vänd aldrig ryggen åt en naturkraft…

Kommer ni ihåg när Albert och ”Hebbe-lelle” skulle göra lutfisk med anabola steroider i nån julkalender på 80-talet? I slutet av avsnittet kom den övergödda lutfisken liksom vandrande ut i hallen, för att den växte så fort av steroiderna… (Det var på den tiden man kunde skoja med barn om lite vadsomhelst – tror inte det skulle anses comme-il-faut idag… Vilket man förstås kan diskutera betydelsen av. Men det får bli nån annan gång!)

Den scenen återuppfördes här hemma idag. Tänk två barn, ett badrum, en flaska tvål och tio obevakade minuter. Jag anade faktiskt inte att det kunde bli så mycket skum på så kort tid.

En mammas skolavslutning

Jag vet inte om jag ställer upp på att vara såhär trött. Ögonen hotar falla ihop – från sisådär 16-tiden på eftermiddagen, genom sysslor och matlagning, middagssittning och dagligen lirka-med-trötta-småbarn-processen. Och sen sitter man här och skulle skriva ner alla fiffiga tankar man haft under dagen och tänkt – det här skulle bli en kul bloggpost. Jo, tjena. Nu är de som bortblåsta.

(Tänk om det inte alls är en tillfällig svacka? Tänk om jag bara håller på att bli gammal och avdankad?)

Idag var vi på skolavslutning i Svenska kyrkan. Den blomstertid nu kommer och Idas sommarvisa. Föreskoleklassen och ettorna spelade blockflöjt, och några av de äldre barnen rev av någon låt runt kyrkflygeln – oidentifierbar, men med stor känsla.

Och så sjöng hela skolan favoritnumret ur skolmusikalen vi såg för några veckor sedan. Hela skolan – alla 27 barnen och de 5-6 lärarna.

Jag lyckades hålla mig från pinsamma fadäser med rinnande mascara – tack och lov. Jag kommer att bli en hopplös skam för barnen om några år, med ögon som läcker i tid och otid. Men idag klarade jag det, om än stundtals med knapp nöd. (Tricket är att INTE sjunga med i Den blomstertid nu kommer, kom jag på. Då funkade det!)

Stora killen verkade på något sätt växa flera meter, precis just idag. Som om han just idag, på tröskeln till sitt första sommarlov, kunde känna hur stort det är – att gå i skola. SKOLA! I två månader har han gått där. I förskoleklassen, men med lektioner som vilken ”riktig” skola som helst. Redan första dagen började han med engelska och tyska, direkt på morgonen. Gympa på onsdagar. Musik (och blockflöjt!) på fredagsmorgnar.

Jag är rätt säker på att vi alla längtar lika mycket efter ledighet nu. Men jag är ändå så glad att båda barnen har bra ställen att vara på, egna ställen, och att de håller på att lära sig smälta in där. Att vi tog steget att börja redan nu i vår, att vi inte väntade. Jag tror verkligen att även om det varit en bitvis ofantligt jobbig process – så har barnen egna referenspunkter av den här nya världen. När hösten kommer börjar vi inte från ruta ett, vi har redan tagit det första stapplande steget.

Båda barnen slänger sig med tyska ord och fraser – en del klockrena, andra fullständigt obegripliga, men det är tyska, det hörs lång väg! Och det är roligt att höra. Båda barnen har nya kompisar, nya omgivningar, platser, vuxna och barn att förhålla sig till.

Jag tänkte häromdagen på att jag före flytten sagt något på skoj om att jag nu skulle bli expert på att flytta utomlands med barn, men när vi nu väl är här känner jag mig så långt ifrån expert man kan bli. Men det här känner jag mig ganska säker på i alla fall – att barnen behöver egna referenspunkter. Särskilt barn som redan före flytten är vana vid en viss självständighet, som gått på dagis, haft kompisar, lärare, fritidsaktiviteter. Familjebubblan är viktig för den initiala tryggheten – men man får inte boa in sig i den för länge heller, utan låta barnen upptäcka att det finns en värld för dem även här, och att de kan ha sin självständighet även här, med nya kompisar, nya lärare och nya platser och idrottsklubbar.

En av de andra mammorna på skolavslutningen (som för övrigt också visade sig väldigt intresserad av att börja med scrapbooking – tänka sig…!) berättade om deras tennis- och hockeyklubb, hur trevligt där är och hur roligt barnen haft på ”hockeydagiset” på lördagsförmiddagar, där barnen får leka sig till att lära de första stegen i tysk ”hockey”, (Det som kallas hockey här verkar mest likna innebandy, fast på gräs.) Utan att delas in i lag, utan att ”träna till match”. Lek. Sportslig lek. Perfekt!

Jag tror vi ska testa till hösten. Äldste pojken blev aldrig så förtjust i fotbollsträningen vi började med hemma i Norra Utposterna i vintras – kanske kan det här hockeydagiset vara något för både honom och lillebror. Och på sikt, när de förstår instruktioner på tyska, kan de börja med tennis också. (Så att mamma och pappa slipper oroa sig för pensionen. ATP som ATP, typ!)