För länge sedan läste jag någonstans, att det finns två olika sätt som förlagsredaktörer bedömer inkomna manus. (Grovt räknat, givetvis. I själva verket antar jag att det finns lika många sätt som det finns förlagsredaktörer – men ni förstår hur jag menar.)

Ena sättet är att prioritera språket som det som i sig utgör bokkonstens yttersta byggsten. Det andra sättet är att prioritera berättelsen, med den följden att språket kanske måste filas till i efterhand. Idag halkade jag in på den här bloggen, sorgligen ouppdaterad under de senaste 2,5 åren, och refererande artiklar som inte längre står att finna på hela den wilda wida webben – men som ändå rymmer samma intressanta frågeställning.

Är det språket eller berättelsen som gör boken?

Viket jag sätter min slant på vet ni redan – jag är en sucker för goda historier. Sparsmakade, stramt hållna samt fullständigt obegripliga texter röner säkert kulturkritikernas hulda gunst, men de är definitivt inte min grej. Jag vill ha berättelser – mustiga, målade i starka färger och med schvungfulla penseldrag.

Det sårar mig som läsare om förlagen inte ser – eller söker – det som jag söker. I min mening blir modern bokutgivning bara tristare och grådassigare för varje år. Varje års debutanter verkar stöpta i form, där de blickar svårmodigt på sin läsare från omslagets svartvita porträttfoto. Den mustiga berättarlitteraturen för en tynande tillvaro – alltmedan deckarfloden gräver sig allt djupare ner i medianfåran, tillredda enligt recept snarare än någon originell vision.

Det är trist. För att inte säga läsarmässig misär.
(Och förlåt, men dussindeckare är det värsta jag vet.)

Att Stephen King är min favoritförfattare torde inte ha gått någon förbi vid det här laget. Karln spottar ur sig vansinniga mängder böcker, och hans kassamaskin säger ka-tching dagarna i ända, ett evigt rasslande som en aldrig sinande Las Vegas-jackpot. Men hans språk är egentligen rätt mediokert. Jag har i alla år muttrat över översättningarna, men när jag nu äntligen tog mig i kragen och började läsa delar av Det mörka tornet-serien på engelska, insåg jag raskt att det inte alls är något fel på översättningarna (åtminstone inte så länge man håller sig till dem som är gjorda av John-Henri Holmberg) – originalspråket rymmer inga djup som förlorats i översättningen. Nära nog tvärtom, faktiskt.

Men King säljer – på ren och skär berättarlusta. Hans böcker består av berättelser i otaliga nivåer, berättelser som flätas i varandra, får sina upplösningar och bildar grogrund för nya, och åter nya berättelser. Bokens berättelse drivs framåt av myriader av små korta berättelser – det är det som är Kings styrka. Inte att han skriver ”skräck” – jag blir alltid lika förbryllad när folk säger sådant som ”Jag läser inte Stephen King för jag är inte så road av skräckböcker”. Vadå skräck? Övernaturliga varelser och blod och våldsamheter är det minst fängslande i Kings böcker, om någon frågar mig – det är som färgen på tapeten i det rum där handlingen utspelas… men inte mer än så. Inte för mig. En del av rekvisitan – Kings lilla signum. Men det är inte det böckerna handlar om. Böckerna handlar om människor.

***

På torsdag styr Saaben söderut igen. Jag håller på att ladda ner (lagligen från iTunes, så det så!) Electric Banana Band att förgylla milen med, och reflekterar över barnkultur ur en annan vinkel – fast med samma slutsats som Astrid gjort i Det gränslösaste äventyret. Alltför mycket av kultur för barn görs tillrättalagt puttinuttigt och überfånigt. Man skiljer på barnkultur och godkultur – men vart tar den goda barnkulturen vägen?

Jag gillar Electric Banana Band. Det är är ”seriös” musik för barn – bra grejer, välproducerad musik, med lekfulla texterna som ändå undgår att bli tramsiga. Musiken skulle lika gärna kunna vara riktad till en vuxen publik.

Jag muttrar än idag över att inte de elektriska bananerna vann mello 2006. Det hade varit skojigt – och roligt att heja på i ESC-finalen. Men svenskar vågar aldrig skicka ett bidrag med humor till Stora Schlagertävlingen – hellre prettoschlager enligt gammalt hederligt recept. Same old, same old… (Det var Carola som vann det året, men jag tänker inte länka till dylika hemskheter, den som prompt måste höra eländet får googla själv.)