7 år som gick ”sscchhwooosssccchhh”…!

julibilder 086_blogg

För precis sju år sedan såg han ut som ovan.

Förrförra veckan som nedan.

_DSC3068_WEBB_

Det finns skillnader och det finns likheter, kan man konstatera.

Men fort gick det. Sscchhwwooosssccchhh sa det och här är vi nu. Från bebisen som åt och sov och hängde med på allt, alltid med samma breda, tandlösa leende, till sjuåringen som fortfarande mest är på gott humör, fast möjligen inte längre är riktigt lika okritisk till mammors påfund, och sannerligen har mål i mun att säga ifrån med.

Idag har han öppnat paket med böcker, actionfigurer och en stor plasthammare som lär dängas i våra huvuden framöver. Därefter har han frossat i Nutellasmörgås och chokladbollar till frukost och  just satt igång TV-spelet.

För idag är det han som bestämmer hur det ska vara. Fattas bara. Sju fyller man ju inte varje dag precis…!

 

Utskälld på tyska

Idag har jag blivit utskälld av barnens judotränare. Jag var tvungen att be henne upprepa, för det hela var så bisarrt att jag inte trodde jag förstod rätt först, men jo – hon var faktiskt irriterad på mig, och stod och försökte läxa upp mig.

Mitt brott bestod i att jag beträtt den heliga judomattan med mina moderliga fötter – utan skor, märk väl!

Men det var ju faktiskt de, hon och hennes kollega, som var ledare här, och de kunde minsann avgöra om ett barn behövde tröst eller inte. Föräldrar som klampar in gör de övriga barnen förvirrade, och de hade ju faktiskt satt sig i ring och förväntade sig tystnad och Ordnung i leden.

Nu tror du säkert att jag ställt till med någon stor scen mitt i träningen, agerat fotbollsmorsa i judotappning och skällt ut andra barn och föräldrar och startat upplopp allraminst. Nejdå.

Jag hade sett från avstånd hur lillsonen varit ledsen, visste inte riktigt varför, för de var i bortre änden av salen och det var svårt att se. Men jag såg att han bet ihop och kämpade vidare, tappert. Men ledsen var han fortfarande, det syntes, och någon ring ville han inte sitta i. Jag hade vinkat honom till mig, sagt det är okej, kom du. Han viskade att han hade ramlat på rumpan, killen han brottats med (eller vad heter det i judo? Kämpfen säger de på tyska, men ”kämpat med” låter ju bara fjantigt…?) var stark och hade dängt honom i mattan hårt, rakt på rumpan och det gjorde ont.

Jag frågade lite om det gjorde ont i ryggen (nej), om han tappat andan (ja), om han fått tillbaka luften igen (ja) och sa att jag sett att han tränat vidare fast han var ledsen och att jag tyckte det var bra och starkt gjort av honom. ”Vill du gå och sätta dig i ringen nu?” sa jag sen, och då gjorde han det. Lite utanför först, och sen tillsammans med de andra. Alltihop tog gissningsvis ca 3 minuter och ledarna kan knappast haft något större problem att hålla samling under tiden – om det var mig det hängde på menar jag.

Men jo. Så får föräldrar INTE göra – tränartjejen var mycket upprörd. Och inte blev hon mindre upprörd när jag lugnt svarade: ”Du, om jag tror att mitt barn har ont någonstans, då kommer jag.”

Hon började argumentera emot, sa något om sin och kollegans kompetens att se vilka barn som behövde tröst och inte*, så jag upprepade helt enkelt: Om jag tror att mitt barn har ont någonstans, så kommer jag, och det kommer jag att göra nästa gång också.”

Hon skakade indignerat på huvudet åt mig när jag gick därifrån.

Kulturkrock?

Judokille

 

*) Jag iddes faktiskt inte försöka förklara för henne – på tyska – att senast ett av mina barn gjorde sig illa på hennes träning fick han en lätt hjärnskakning, och det lade hon minsann inte alls märke till.

Människopluppar

Ger barnen 2€ och skickar dem till parkkiosken efter något att dricka. Ser dem stå där, huvudena ihop, ivrigt snattrande – troligen om något Star Wars-relaterat. Samspelet dem emellan. Deras närhet, så självklar att de själva ännu inte förstår hur stark den är, vad den betyder.

Och så modet att gå och handla själva. Bara det.

Dessa två människopluppar i stora havet Världen. Så stora. Så små.

Och mitt hjärta sväller i bröstet.

Språket eller berättelsen? Hönan eller ägget?

För länge sedan läste jag någonstans, att det finns två olika sätt som förlagsredaktörer bedömer inkomna manus. (Grovt räknat, givetvis. I själva verket antar jag att det finns lika många sätt som det finns förlagsredaktörer – men ni förstår hur jag menar.)

Ena sättet är att prioritera språket som det som i sig utgör bokkonstens yttersta byggsten. Det andra sättet är att prioritera berättelsen, med den följden att språket kanske måste filas till i efterhand. Idag halkade jag in på den här bloggen, sorgligen ouppdaterad under de senaste 2,5 åren, och refererande artiklar som inte längre står att finna på hela den wilda wida webben – men som ändå rymmer samma intressanta frågeställning.

Är det språket eller berättelsen som gör boken?

Viket jag sätter min slant på vet ni redan – jag är en sucker för goda historier. Sparsmakade, stramt hållna samt fullständigt obegripliga texter röner säkert kulturkritikernas hulda gunst, men de är definitivt inte min grej. Jag vill ha berättelser – mustiga, målade i starka färger och med schvungfulla penseldrag.

Det sårar mig som läsare om förlagen inte ser – eller söker – det som jag söker. I min mening blir modern bokutgivning bara tristare och grådassigare för varje år. Varje års debutanter verkar stöpta i form, där de blickar svårmodigt på sin läsare från omslagets svartvita porträttfoto. Den mustiga berättarlitteraturen för en tynande tillvaro – alltmedan deckarfloden gräver sig allt djupare ner i medianfåran, tillredda enligt recept snarare än någon originell vision.

Det är trist. För att inte säga läsarmässig misär.
(Och förlåt, men dussindeckare är det värsta jag vet.)

Att Stephen King är min favoritförfattare torde inte ha gått någon förbi vid det här laget. Karln spottar ur sig vansinniga mängder böcker, och hans kassamaskin säger ka-tching dagarna i ända, ett evigt rasslande som en aldrig sinande Las Vegas-jackpot. Men hans språk är egentligen rätt mediokert. Jag har i alla år muttrat över översättningarna, men när jag nu äntligen tog mig i kragen och började läsa delar av Det mörka tornet-serien på engelska, insåg jag raskt att det inte alls är något fel på översättningarna (åtminstone inte så länge man håller sig till dem som är gjorda av John-Henri Holmberg) – originalspråket rymmer inga djup som förlorats i översättningen. Nära nog tvärtom, faktiskt.

Men King säljer – på ren och skär berättarlusta. Hans böcker består av berättelser i otaliga nivåer, berättelser som flätas i varandra, får sina upplösningar och bildar grogrund för nya, och åter nya berättelser. Bokens berättelse drivs framåt av myriader av små korta berättelser – det är det som är Kings styrka. Inte att han skriver ”skräck” – jag blir alltid lika förbryllad när folk säger sådant som ”Jag läser inte Stephen King för jag är inte så road av skräckböcker”. Vadå skräck? Övernaturliga varelser och blod och våldsamheter är det minst fängslande i Kings böcker, om någon frågar mig – det är som färgen på tapeten i det rum där handlingen utspelas… men inte mer än så. Inte för mig. En del av rekvisitan – Kings lilla signum. Men det är inte det böckerna handlar om. Böckerna handlar om människor.

***

På torsdag styr Saaben söderut igen. Jag håller på att ladda ner (lagligen från iTunes, så det så!) Electric Banana Band att förgylla milen med, och reflekterar över barnkultur ur en annan vinkel – fast med samma slutsats som Astrid gjort i Det gränslösaste äventyret. Alltför mycket av kultur för barn görs tillrättalagt puttinuttigt och überfånigt. Man skiljer på barnkultur och godkultur – men vart tar den goda barnkulturen vägen?

Jag gillar Electric Banana Band. Det är är ”seriös” musik för barn – bra grejer, välproducerad musik, med lekfulla texterna som ändå undgår att bli tramsiga. Musiken skulle lika gärna kunna vara riktad till en vuxen publik.

Jag muttrar än idag över att inte de elektriska bananerna vann mello 2006. Det hade varit skojigt – och roligt att heja på i ESC-finalen. Men svenskar vågar aldrig skicka ett bidrag med humor till Stora Schlagertävlingen – hellre prettoschlager enligt gammalt hederligt recept. Same old, same old… (Det var Carola som vann det året, men jag tänker inte länka till dylika hemskheter, den som prompt måste höra eländet får googla själv.)

Vänd aldrig ryggen åt en naturkraft…

Kommer ni ihåg när Albert och ”Hebbe-lelle” skulle göra lutfisk med anabola steroider i nån julkalender på 80-talet? I slutet av avsnittet kom den övergödda lutfisken liksom vandrande ut i hallen, för att den växte så fort av steroiderna… (Det var på den tiden man kunde skoja med barn om lite vadsomhelst – tror inte det skulle anses comme-il-faut idag… Vilket man förstås kan diskutera betydelsen av. Men det får bli nån annan gång!)

Den scenen återuppfördes här hemma idag. Tänk två barn, ett badrum, en flaska tvål och tio obevakade minuter. Jag anade faktiskt inte att det kunde bli så mycket skum på så kort tid.