Om det goda arbetet

För att vara på semester funderar jag mycket över arbete. Mitt arbete, arbete överhuvudtaget, varför vi arbetar och vad som motiverar oss att arbeta. För brödfödan, för att kunna leva. Ja, jo, visst. Men är det bara det?

Jag möter ibland med en person som ser det så, utpräglat så. Idealet i hens värld är att göra så lite som möjligt för så mycket utdelning (i kronor och ören) som möjligt. Hen argumenterar mycket väl, med en övertygande rationalitet – hela syftet med att arbeta är försörjning, på mikronivå såväl som makronivå. Värden ska flöda i kors och tvärs genom ett komplext samhällssystem, där mikronivån utgörs av människor och deras liv medan makronivån handlar om samhällsstrukturen med offentliga och privata institutioner och penningflöden.

Personen ifråga har även en lika övertygande skepsis inför min hållning, möjligen åtminstone delvis misstolkad som en av dygd och plikt. Själv känner jag mig på en och samma gång både starkt övertygad och ambivalent. Det vill säga jag vet vad jag känner och tycker, men kanske inte riktigt varför.

Jag måste beskriva mig som en lustdriven person, snarare än disciplinerad eller dygdig. Jag söker glädje, gemenskap, positivitet och skaparlust. Jag har ganska lite av eller åtminstone en ganska opålitlig grad av ’grit’, den där förmågan att bara sänka pannbenet och gneta sig genom drivor av tråkighet, för att sedan kanske få en guldstjärna i himlen. Men jag GILLAR att jobba. Varför?

Jag brukar säga att jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att göra upp med mina inre duktighetsdemoner. De kom inte med modersmjölken, men kanske med skolmjölken – jag känner inte en kvinna som gick i skolan på 80-talet som inte fått duktighetskomplex av en eller annan grad. Prestation var sättet för flickor att skapa identitet, det enda sättet vi fick lära oss – den enda vägen vi såg utstakad. Vi svarar konsekvent på alla slags utmaningar med att vilja prestera oss ur knipan. Duktiga flickor.

(Ordet ”duktig” får mig än idag att må illa och vilja kräkas lite i munnen.)

Jag skulle inte ge mig själv mycket cred för det livsprojektet om jag med hull och hår köpte min bekantes standardhypotes om att min arbetslust bygger på dygdighet och pliktkänsla. Jag ser de människorna omkring mig, vet aldrig hur jag ska bemöta dem – för de har ju inte FEL, egentligen – men tycker inte att jag resonerar som dem. Så vad driver mig?

Jag skulle säga att det är idealismen och visionen om att göra saker bättre. Jag sa till någon för lite sedan att ”Det går inte att få mig att säga att saker är bra som de är, för jag kommer alltid att hitta något som kunde bli lite bättre, om man bara gör lite si eller lite så.” Och så målar jag upp för mig själv, och alla som gitter lyssna, hur bra saker kunde bli – om man bara gör lite si och lite så. Lite si och lite så kan vara rätt långtgående förändringar, och jag tenderar möjligen underskatta arbetsinsatsen och motståndet från andra människor för att genomföra förändringen, för att min vilja att göra det sådär bra är så stark, visionen så tydlig i mitt huvud.

(Men så är det väl alltid när det kommer till förändring…? Någon har en vision, att förverkliga den genom att dela den med andra är det som kräver tid och arbete…? Det är ju sånt jag gör.)

Så långt allt väl. Men det jag framför allt funderar på just nu är hur dubbeleggat detta svärd faktiskt är. Vad det får mig att göra, på bekostnad av mig själv, mina behov, min mänsklighet. Och DÄR kommer dygden och plikttrogenheten, den duktiga flickans ok in i bilden – genom benägenheten att göra saker på bekostnad av mig själv. ”Lilleturen kommer sist” hette det när jag var barn. Tja, som kvinna blir man tydligen aldrig stor nog att komma först, före tingen, prestationerna. Få tro att man är nåt, värd att sättas i första rummet.

Och idealismen och visionen får mig att glömma allt sånt. Jag går för guld, allt annat försvinner. Jag känner inte mina egna behov, ingen trötthet, ingen hunger, inte utmattningsdepressionens färglösa krankhet när den smyger sig upp bakom min rygg, hungrigt slickar min nacke.

Jag har aldrig varit ”utbränd” – eller åtminstone aldrig varit sjukskriven för utmattningssyndrom eller liknande. Jag har ibland kallat åren i Hamburg för en självbetald rehabilitering, det är inte alldeles osant – men hur kliniskt korrekt det är kan jag inte svara på. Men nog har jag en ”förhöjd risk” och en skörhet.

Så alltså. Hur ska man förhålla sig till detta? Min bekant anser (givetvis) att hens förhållningssätt är svaret (på det mesta), och att det arbete jag har idag är optimalt, att jag bara inte ser det. Jo, jag ser det nog, och ser logiken i det. Men samtidigt… Samtidigt brinner elden i mitt bröst, min längtan till… det andra. Det som är min sång, min blindhet, min drivkraft. Att få känna kraften, flödet, lusten att skapa – det goda, idealet och visionen som är så tydliga inom mig.

Det dubbeleggade svärdet. Klarar jag av att hantera det? Är det värt att försöka? Eller är det dags att förhålla mig på den säkra sidan av min förhöjda risk och skörhet…?

Kvalitet bortom good-enough

StairwayHögt eller högre?

 

I ett samtal för några dagar sedan kom det upp en diskussion om vad ”kvalitet” innebär. Jag svarade nog utan att riktigt ta mig tid att tänka efter och i efterhand har jag insett att det jag sa egentligen snarare handlar om effektivitet – vilket som är nog så viktigt. Men kvalitet är något annat.

Jag tänker att kvalitet och effektivitet har vissa gemensamma nämnare, men att de skiljer sig i att effektivitetens optimum är ”good enough”, medan kvalitetens är ”så bra det går att göra”. Kvalitet är att inte nöja sig förrän det man gör är så bra som det kan bli, förrän man fyllt alla potentialer och vet att det man gjort håller måttet, tål att synas, brukas, jämföras  – och kanske rent av skrytas lite med.

Men jag tänker också att vi blivit dåliga på att premiera kvalitet. Vi premierar tempo, drivkraft, volym och kvantitet. Vi premierar det som syns och hörs och verkar bra – men vi är dåliga på att ta oss tid att titta närmare . Vi har ju så mycket att göra. Hur ska vi hinna detaljgranska allt? Vad är det för fel med good-enough?

Det är inget fel med good enough. Ibland är good-enough faktiskt just good-enough. Men det är inte kvalitet. Kvalitet är att gå bortom good-enough och inte nöja sig med en snygg förpackning eller en quick-fix i stunden. Kvalitet är att inte ge sig förrän man fått det resultat man strävat efter. 

Dessutom tror jag att det finns en kreativ dimension i kvalitetsbegreppet, att det handlar om att skapa något, tillföra något. Om din vision är att bli rik och tillbringa ålderdomen på Bahamas, ligger det ingen direkt kvalitetsaspekt i att uppfylla den. (Däremot kan man tänka sig många effektiva vägar att nå dit…!)

När jag lärde mig bokbinderi hade jag som vision att mina böcker skulle tåla slitage och omild behandling för att kunna åka med och finnas till hands när jag vill ha dem. Mina första försök såg förvisso rätt okej ut, men de var långt ifrån stabila, än mindre särskilt slitstarka. Idag är jag där. Böckerna jag binder håller minst lika bra som en ”köpebok”, och jag behöver inte tänka på att vara extra varsam med de handgjorda böckerna.

(Några gånger har folk föreslagit att jag borde börja sälja mina böcker på Etsy. Jag har då tackat för komplimangen, men samtidigt förklarat att det vore helt omöjligt för mig att få betalt för all den tid jag lägger ner på de där böckerna. Därför överväger jag inte ens att börja sälja dem – det lilla överskott av böcker jag nu får ger jag bort. En annan slags mervärde…!)

Kanske är kvalitet också en fråga om stolthet och värderingar? Vem blir stolt över något man släppt vid good-enough för att hasta vidare till nästa projekt? Kvalitet är ju också en fråga om engagemang, om att tycka att det man gör är viktigt och spelar roll. Då får det man gör också kvalitet, och den kvaliteten kan inte fuskas dit – den måste komma inifrån och vara äkta.

Min slutsats måste bli denna: Nej, kvalitet och effektivitet är inte samma sak – men jag är knappast den första som blandar ihop begreppen. Inte för att de egentligen är så svåra att skilja åt, utan för att vår tid tenderar att hylla effektiviteten som en kvalitet i sig själv. Det är ekonomiskt rationellt – men samtidigt lite synd, och möjligen en smula oroande. Jag tror att det finns en väldig potential i det man väljer bort när man nöjer sig med good-enough.

Hur tänker du? Vad är kvalitet för dig?