Indignez-vous!

”Den sämsta av livshållningar är likgiltigheten, att säga ’det där kan jag inte göra något åt, jag klarar mig ändå’. Genom att uppträda så förlorar man en av de grundläggande egenskaperna i att vara människa.”

– Stéphane Hessel

Att införa plus i ekvationen

I födelsedagspresent i år har jag fått – fast födelsedagen inte är förrän om en dryg vecka – en ny dator. Jag har inte riktigt haft någon dator på några år, förutom en ärvd sak som barnen slitit ut och ratat såsom oduglig. Med viss rätt. Den dög till nöds att konvertera eböcker till Kindlen på, titta på Netflix medan jag pysslade samt delta i ett och annat webbinarium under pandemin. Men inga tyngre processer än så. Bildbehandlingsprogram och liknande besvärade jag mig aldrig ens att installera.

Följaktligen har jag inte ägnat mig åt foto, bildbehandling och liknande på ganska många år nu. På grund av hårdvarubristen, men också på grund av Sverigetillvarons förutsättningar, som även de lämnar en del övrigt att önska, vad gäller utrymme att odla intressen utöver arbetet. Det går givetvis inte att jämföra 100 % tjänstledighet för studier i en utomlandsbubbla med yppersta förutsättningar för ett komfortabelt liv, med ett tetrisliv med heltidsjobb+, vanligtvis pendling, familjepussel och husskötsel. Men jag måste också konstatera att jag gått i minusfällan, trots att jag så många gånger skrivit och reflekterat över att det är just en fälla den är.

Vadå ”minusfällan”…? Jo, fällan att när livet blir trångt och tajt och inte rymmer allt som måste rymmas, att vi då bara tänker ”minus”. När trycket ökar är det en naturlig reaktion att tänka ”nåt måste bort”, och så går man rationellt över sitt livspussel och tar bort alla onödiga saker, så att de nödvändiga ska få mer utrymme och pusslet lättare kunna fås ihop. Rationalisten kan då upptäcka – möjligen till sin förvåning – att hur mycket man än minusar bort ur sitt liv, går pusslet lik förbannat inte ihop. Energin sinar, orken tryter. Man kanske börjar undra hur i helvete andra lyckas få livet att gå ihop – och till och med verkar ha det – ganska bra…?! Medan man själv absolut inte får ihop det, utan dukar under för håg- och energilöshet, och kanske till slut låter det stora låt-gå-mörkret svepa in… för att man inte orkar.

Man kan inte lösa ut ekvationen med bara minus. Något måste också tillföras – energi in.

En robot kan utföra sina uppgifter med ett minimum av input – lite ström i batteriet så går duracellroboten igång. Men vi är inte robotar. Vi behöver en mer komplex ”kost” än ren energi. Det räcker inte ens med syre, vatten, mat och sömn – vi behöver mer, för att förbli levande människor. Vi behöver varandra (och visste vi inte det för ett år sedan, så vet vi det nu), våra relationer. Vi behöver glädje, inspiration, förundran, intryck, möjlighet att uttrycka oss, uppleva allt det som ger näring åt själ och medvetande. Det är ju ändå de saker som gör oss till människor och inte någon slags underlägsna varelser i tänkande och lärande datorers skugga.

Man kan inte bara ta bort, hur logiskt det än kan verka. Något måste också komma in.
Minusfällan.

Jag VET detta, har skrivit åtskilligt om det genom åren. Ändå gjorde jag själv precis det där högrationella felslutet när jag flyttade hem från Tyskland till en tillvaro med helt andra förtecken än de jag kom att vänja mig vid där. Det här har jag inte tid med, det där får jag göra någon annan gång – när jag blir pensionär kanske. Eller vad jag nu tänkte – jag vet uppriktigt sagt inte.

Med årets födelsedagspresent – som åtminstone råder bot på hårdvaruproblemet – börjar jag försöka reclaima en del av det jag rationaliserat bort. Det blir en rejäl tröskel att sätta mig in i all kunskap som gått förlorad – det blir uppenbart hur mycket jag glömt bort… Men även små steg skapar rörelse, så länge man tar dem i rätt riktning.

Hittills tagna babysteps:
– Dator fådd och installerad
– Bild- och designprogram från Affinity installerade (Designer som är ett vektorgrafikprogram, Photo som är ett bildbehandlingsprogramm och Publisher som är ett layoutprogram)
– Wacom pennplatta beställd (lite på impuls, men jag har varit nyfiken på en sån i alla år…)
– Medlemskap på Moderskeppet tecknat

Pågående steg:
– Bildlagringslösning
– Skaffa och installera Adobe Creative Cloud (Photoshop och Lightroom)

Kommande steg
– Designa om bloggsajten – eller åtminstone laga där den blivit trasig
– installera Scrivener på datorn och kanske något som kan fungera som ett ”mixerbord” för berättande

Målbild:
Visionen är att skapa en designstudio med de här verktygen och allt lärande/görande jag kan klämma in.

Vad det sedan ”ska bli” – det vet jag i vanlig ordning inte, men tycker heller inte det spelar någon större roll just nu. Möjliggörandet och förutsättningarna är viktiga, men sen? Sen ligger ju världen öppen, då får vi se vad det blir.

En reflektion från planeten Aniara

Jag började se en film igår – en ganska nylig filmatisering av Harry Martinssons Aniara, 2018. Jag har bara sett början, sedan stängde jag av – pausade – för att hinna ta in tankarna den väckte i mig.

Många har kanske läst/tvingats läsa Aniara i skolan, vi vet ju alla att skolan är duktig på att lustmörda klassisk litteratur genom att tvinga till läsning och därtill utvärdera och betygsätta förmågan att uppleva den. Men jag har lyckats ducka den tvångsupplevelsen, däremot nosat på boken av nyfikenhet – men ändå inte lyckats fastna för den. Dess koncept kände jag till: Ett rymdskepp på väg från jorden till mars, en resa som ska ta tre veckor av lyx, shopping och förströelse. Men så händer något, skeppet kommer ur kurs och kan inte längre styras. Kaptenen hälsar att skeppet kommer att driva på den slumpmässiga kurs man är på nu, till dess att man möter en himlakropp med tillräcklig gravitation att nyttja för att vända om. Detta, säger kaptenen, bör ske inom ett par år.

Från utsikten att kunna njuta av en lättjefylld bubbla under några veckor i rymden är alltså passagerarna nu utlämnade åt sig själva, på obestämd tid – men man förstår att det kommer att dröja länge innan deras egna planer kan återupptas. När beskedet faller utbryter ett tumult av känsloreaktioner: Panik, förnekelse, man vill ha information, blir frustrerad, ilsken, hotfull när ingen information finns att få. Några agerar som om ingenting, andra söker sig in i sig själva, några söker sätt att döva oron och ångesten.

Är det bara jag som tycker att det här känns bekant, på något sätt…? Jag blev tvungen att pausa filmen för att ta mig tid att ta in min egen upplevelse, utforska frågorna hos mig själv innan filmen kommer med ett ”facit” som kanske är snävare än tankarna den väckt i mig. För det vore ju synd. Bra frågor, explicita eller ej, är värda att ta hand om.

Jag tänker att just nu reser vi alla med planeten Aniara. Våra liv är tillfälligt (hoppas vi) satta lite på vänt. Vi har utrymme att röra oss på, med vissa förutsättningar. Men friheten är begränsad, inte gränslös som vi kommit att ta för givet. Och det påverkar oss. Det väcker ett gnag, en längtan – och vi kan inte alltid sätta fingret på vad det är. Längtan efter få träffa och umgås med ”sina människor” – i filmen bryter en kvinna ihop när hon inser att hon kommer att missa sin sons 4-årsdag – är konkret och tydlig. Den kan vi prata om, nästan TA på. Men visst finns det mer än så i detta, under ytan…?

Jag tänker på alla småsaker man saknar och längtar efter i pandemin. Att vara rörlig, resa med kollektivtrafiken vare sig det är nödvändigt eller ej. Kunna njuta av att bara vara bland folk, utan att känna sig hotad om någon kommer nära. Social distansering är nödvändigt just nu – men jag oroar mig för att den ska bli normerande. Jag har ganska tydliga introverta drag som person, men jag skulle tycka att vi förlorade något oerhört värdefullt om social distansering och no-touching blir norm. Jag är den första att jubla åt hur vi nyttjar digitaliseringens möjligheter genom att finna vägar till samverkan också då vi måste sitta på distans, och jag är lika positiv till om pandemin banar väg för ett mer flexibelt arbetsliv då det blir normalt att arbeta hemifrån en dag eller två i veckan. Men hela tiden? Ersätta samvaro och -arbete i det fysiska rummet med möten i det virtuella…? Mja… Där är jag mer skeptisk.

Undantagstillståndet tvingar oss att konfrontera oss själva på ett sätt vi normalt kanske inte alltid gör. Det är så lätt att ”bara åka med”, till dess att vi identifierar oss med saker som egentligen ligger utanför själva självet. Det skrämmande är att då upptäcka sitt nakna själv, när allt runtikring försvinner, och inse att man inte riktigt känner personen som står framför en. Det här vet jag att jag skrev en del om när vi flyttade utomlands. Att rycka upp sig själv från invanda kulturella rötter och ”tvingas” återupptäcka sig själv i en ny kulturell kontext är till en början skrämmande, efter hand en alltmer fascinerande resa och i efterhand väldigt, väldigt nyttigt att ha gått genom.

Nu går vi – simultant dessutom, vilket är en dimension i sig! – genom något liknande, då pandemin rycker undan en mängd saker vi tagit för givna och begränsar oss på ett åtminstone utmanande sätt. Vi börjar se reaktioner på de begränsningarna. Jämför idag med för ett år sedan: För ett år sedan gick vi på uppåttjack, adrenalin och jävlaranamma, pandemi-initiativen duggade tätt för att hålla ångorna uppe. Idag? Tröttheten. Protesterna. Tystnaden.

Jag tror att vi absolut kan överleva i en starkt digitaliserad värld. Klara oss. Få det att funka. Men finner vi glädjen i det? Finner vi energi i varandra – genom glasskärmarna? I längden?

Helt och hållet går det kanske inte att applicera Aniara-berättelsen på vår samtid i pandemins tecken, självklart finns det skillnader. Men jag tror ändå att boken/filmen handlar om frågor som vi just nu, kanske mer än annars, kan behöva umgås lite med.

En spaning om språk, mänsklighet och framtid

Jag har väl blivit lite av en allvetande skräphög, genom att leva mitt liv i nyfikenhetens tecken – bland många saker är jag språkvetare. Personligen fastnade jag främst för de sociologiska delarna av språkvetenskapen (vore jag tvungen att välja bara EN form av vetande att identifiera mig med skulle jag välja att kalla mig sociolog) och mindre för de grammatiska, och gladdes alldeles särskilt åt den enkla tumregel som var bland det första vi fick lära oss första utbildningsdagen:

Hur vet man skillnad på en självutnämnd språkpolis och en ”riktig” språkvetare? Jo, språkpolisen vet alltid precis hur det ska vara; ett sätt är rätt, allt annat är fel – och djupt provocerande. Språkvetaren svarar konsekvent: ”Det beror på.”

Idag var jag i kontakt med Apple-supporten via en chatt. Det var ett enkelt kontrollproblem som jag snabbt fick hjälp med och det var inte så mycket mer med det. Förutom detta: Precis på slutet gav sig supportpersonen till att göra ett alldeles särskilt ohyggligt stavfel – och det gjorde mig så glad! För då visste jag ju att det fanns en riktig människa där bakom, att det inte var en välprogrammerad bot jag chattade med.

Jag vet inte riktigt hur man vet skillnad på människa och bot i en supportchat, jag tänker alltid att en bot kan läras att använda mänskliga, sociala språkfraser för att verka mänskliga. Men vem skulle programmera en bot att stava ”varje” som man stavar Sverige…? Underbart!

Och det fick mig att fundera. Är det genom fel och inkonsekvens vi kommer att känna igen det mänskliga i en framtid där botar och AI tar allt större del av arenan? Kommer vi därför att se med större kärlek på våra fel och brister, glädje när det mänskliga lyser genom den slätstrukna perfektionen. Framtidsberättelser får så ofta tonen av dystopier av just perfektion gränsande till bottenlös tristess, och det mänskliga, brokiga och irrationella är det undanträngda som måste slåss och kämpa för sin överlevnad. Den framtiden vill – förhoppningsvis – ingen, men är vi inte ändå på väg att bygga den…?

Min spaning är en fråga: I en värld där våra liv stöds av maskinskapad perfektion, blir det med imperfektionerna vi kommer att möta och hälsa varandra? Kan vi ana att språkets utveckling går mer mot expressiva idiolekter, individuella uttrycksformer som i lika utsträckning betonar innehåll och identitet?

Vi är redan där att vi i varje nu är vandrande varumärken, så fort nån öppnar mun strömmar det ut ett varumärkesbyggande budskap. Tänk om det budskapet också blir ett budskap om mänsklighet. Att med allt vi säger måste/vill vi också säga ”hej, jag är en människa!”.

En av de mer kontroversiella böckerna jag läste under min språkvetarutbildning hette Literacy in the new media age och utropade i ett tidigt kapitel att ”texten är död, länge leve bilden”. Idag ser vi det med egna ögon; jag är ju själv en gammal mossbelupen relik som sitter och skriver bloggtext, när alla vet att det som gäller är att göra film. Även ljud funkar – tänk all poddradio och ljudböcker som fyller våra öron. Båda dessa medier ger stort utrymme för idiolekter, individuella och uttrycksfulla språk.

Tänk den linjen och dra ut den till en framtid som i allt övrigt är maskinproducerad och slätputsad…? Hur gör vi oss till människor i kontrast till maskinerna?

Kanske rent av genom ett språk med mer varians än vi grammatiskt godtar idag?

Hemesterskisser om icke-varande och frihet

 

Jag är ledig.

Normalt brukar sommarsemester betyda att simma i det kristallklara adriatiska havet, vandra på röda stigar längs vita klippor, hela tiden omgiven av det närmast öronbedövande skränet från en miljard cikador. Vi är ”borta”, bryter mönster, lever i en semesterbubbla – länge, länge. Länge nog för glömskan.

Inte i år. Ordet för året är ”hemester”.

Det har både för och nackdelar. Den mest uppenbara fördelen är just att vara hemma, i bekvämligheten av mitt EGET hem, mina EGNA vanor och mina EGNA grejor.

Jag stiger upp på morgonen, sätter på kaffe och sätter mig vid köksbordet med ett skissblock. Jag har en onlinekurs som jag följer, men jag följer den ganska egensinnigt. Medan kursledaren tecknade en fågel för att demonstrera det kursen gått genom av basic shapes, riktningar och kurvor samt processen att gå från det generella till det specifika, dröjde jag mig kvar vid former, som blev till ett mönster, som gav upphov till ett mönster av negative spaces. Mellanrummen, ytorna av det som ICKE är – och hur man kan utforska det som är genom att fokusera på det som inte.

Kursledaren tecknar en fågel, jag tecknar det som inte är för att finna det som kanske är eller kan bli eller skulle kunna… Teckna det som fascinerar dig, säger kursledaren. Då blir det inga fåglar, då blir det ickevarandet.

Och det är väl just det som är ”bubblan”, semestern så som vi är vana vid att den ska vara. Att man suddar bort allt som påminner om vardag och vanlighet, och glömmer bort det. Går upp i icke-varandet och låter det definiera sitt vara, för en stund.

Jag saknar mitt Adriatiska hav; luften, solen, stigarna – till och med cikadorna. Men icke-varandet, det definierande, det har jag med mig. På det sättet är hemestern – och de negativa ytorna – en påminnelse om vad som finns där, hela tiden.

***

En annan grej jag gillar med teckningskursen är hur den utgår från abstraktioner. Ledaren må teckna en fågel, men han pratar bara om former, strukturer, linjer. Processen: Identifiera den största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha? Hur stor ska den vara? Var på pappret hör den hemma? Vilken är den näst största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha, osv.

Jag gillar att rita abstraktioner. Att det inte SKA ”bli nåt”, än mindre bli ”fint”. Abstraktionen är en frihet, från antaganden och konventioner. Hur ska en abstraktion se ut för att vara ”fin”? Vem vet?

Rita fint är en styggelse till begrepp, helt i klass med ”vara duktig” – och jag avskyr dem båda med samma innerlighet. Den slags innerlighet som bara kommer av begränsningar, av ofrihet. Duktigheten var mitt ok och min boja så länge. Så länge. Ett halvt liv, kanske mer – vem vet. Tomorrow is a promise to noone. Dessa bojor hatar vi, när vi väl kan se dem.

Jag tänker ibland på halkbanan man fick köra på för att ta körkort. Det var en heldag och jag hade betalat en förmögenhet för den. De sa till och med ÅT oss att ta ut svängarna och prova på ordentligt. Men inte jag. Jag körde duktigt, fick inga sladdar. Som jag ångrar det. Denna förbannade feghet. Varför inte ta ut svängarna när man kan. För att sedan veta ATT man kan, att man inte dör, att man växer – BLIR TILL.

Om man nöjer sig med duktigheten och fint-ritandet blir ens negativa ytor, icke-varandet, det som definierar en, snarare än varandet i sig. Och det skrämmer. Icke-varandet utanför skrämmer en, så att man drar ihop sig ytterligare, skyr och räds sina gränser så att man gör sig än mindre. Och än mindre ändå. Så skapas de förkrympta skuggvarelser som definieras av sin feghet och ängslan att göra fel, inte vara bra nog, inte duga, som är så rädda att göra ”fel”, att de gör allt för att peka ut tusen inbillade och påhittade ”fel” hos andra, för att dölja bristerna hos sig själva. Så skapas en kultur och en värld av feghet och ängslan.

Feghet och ängslan, det är vad duktighet och rita fint står för. Att rita abstraktioner och negativa ytor är motståndsrörelsen, frihetskampen. Symbolisk med därmed icke desto mindre viktig.

Tvärtom. Det symboliska definierar, sätter gränser – som negativa ytor definierar varat.