by Jenny -

Att överväga vansinnet

Någonstans är det väl en mänsklig rättighet att ta egna beslut om sitt liv – till och med att ta dåliga, eller vansinniga, beslut. För att man kan. För att man är människa. För att ”rationell man” är en myt. Vi är inte rationella, vi är känslovarelser, hur mycket vi än försöker dölja den saken (särskilt när vi ”är bland folk”, i en eller annan mening).

”You don’t have a soul. You are a soul.
You have a body.” Källa: Okänd

Och även själar behöver näring, så är det. För den sakens skull behöver vi ibland göra irrationella, dåraktiga, oförnuftiga, okloka och vansinniga val. För att själens näring inte kommer från det rationella och förnuftiga – snarare tvärtom. Jag tror möjligen att för några av oss är detta kanske mer avgörande än för andra. Kanske. Jag vet ju inte hur det är att vara någon annan, men jag ser folk som verkar finna balans och harmoni i en inrutad och händelselös tillvaro som skulle ge mig näringsbrist och andnöd. Jag vet inte hur de gör – begriper inte – men tänker att de måtte vara av någon annan sort än jag, helt enkelt. För dessa individer kanske minusfällan (se föregående inlägg) inte är någon fälla, utan bara… en rationellt hållbar livsform…?

Allt det här låter bra, inte sant? Genomtänkt och klokt och välgrundade motiveringar. Näring = nödvändigt, det är ju till och med fullt rationellt. Förnuftigt rent av. Men vansinnet jag överväger är att återuppta mina studier, efter 3 års uppehåll. Det ÄR ett vansinne, även om det går fint att rationalisera kring det.

Det rationella argumentet är att det är en meningsskapande och därmed näringsgivande ”plusfaktor” i livspusslet – att befinna sig i lärande, utveckling, rörelse. Sen är det också är en krävande hobby i termer av tidskonsumtion, och därtill tärande i termer av adderat stillasittande utöver ordinarie arbetstid. Förstås.

Men guhjälpemig, jag överväger detta vansinne… För skojs skull. För kicken i att lära och utvecklas. För nyfikenheten. För att det jag jag känner igen mig i är det som reflekterar över och analyserar hur mänskliga mönster bildar samhällen, organisationer, relationer – inte bara attesterar, följer upp och rapporterar. Jag måste få göra båda. Jag måste få båda sidor att hänga ihop, bilda helhet – inte halvhet. Men vansinne är det.

Och så är det förstås det där med att motstå en smaskig litteraturförteckning…

by Jenny -

En spaning om språk, mänsklighet och framtid

Jag har väl blivit lite av en allvetande skräphög, genom att leva mitt liv i nyfikenhetens tecken – bland många saker är jag språkvetare. Personligen fastnade jag främst för de sociologiska delarna av språkvetenskapen (vore jag tvungen att välja bara EN form av vetande att identifiera mig med skulle jag välja att kalla mig sociolog) och mindre för de grammatiska, och gladdes alldeles särskilt åt den enkla tumregel som var bland det första vi fick lära oss första utbildningsdagen:

Hur vet man skillnad på en självutnämnd språkpolis och en ”riktig” språkvetare? Jo, språkpolisen vet alltid precis hur det ska vara; ett sätt är rätt, allt annat är fel – och djupt provocerande. Språkvetaren svarar konsekvent: ”Det beror på.”

Idag var jag i kontakt med Apple-supporten via en chatt. Det var ett enkelt kontrollproblem som jag snabbt fick hjälp med och det var inte så mycket mer med det. Förutom detta: Precis på slutet gav sig supportpersonen till att göra ett alldeles särskilt ohyggligt stavfel – och det gjorde mig så glad! För då visste jag ju att det fanns en riktig människa där bakom, att det inte var en välprogrammerad bot jag chattade med.

Jag vet inte riktigt hur man vet skillnad på människa och bot i en supportchat, jag tänker alltid att en bot kan läras att använda mänskliga, sociala språkfraser för att verka mänskliga. Men vem skulle programmera en bot att stava ”varje” som man stavar Sverige…? Underbart!

Och det fick mig att fundera. Är det genom fel och inkonsekvens vi kommer att känna igen det mänskliga i en framtid där botar och AI tar allt större del av arenan? Kommer vi därför att se med större kärlek på våra fel och brister, glädje när det mänskliga lyser genom den slätstrukna perfektionen. Framtidsberättelser får så ofta tonen av dystopier av just perfektion gränsande till bottenlös tristess, och det mänskliga, brokiga och irrationella är det undanträngda som måste slåss och kämpa för sin överlevnad. Den framtiden vill – förhoppningsvis – ingen, men är vi inte ändå på väg att bygga den…?

Min spaning är en fråga: I en värld där våra liv stöds av maskinskapad perfektion, blir det med imperfektionerna vi kommer att möta och hälsa varandra? Kan vi ana att språkets utveckling går mer mot expressiva idiolekter, individuella uttrycksformer som i lika utsträckning betonar innehåll och identitet?

Vi är redan där att vi i varje nu är vandrande varumärken, så fort nån öppnar mun strömmar det ut ett varumärkesbyggande budskap. Tänk om det budskapet också blir ett budskap om mänsklighet. Att med allt vi säger måste/vill vi också säga ”hej, jag är en människa!”.

En av de mer kontroversiella böckerna jag läste under min språkvetarutbildning hette Literacy in the new media age och utropade i ett tidigt kapitel att ”texten är död, länge leve bilden”. Idag ser vi det med egna ögon; jag är ju själv en gammal mossbelupen relik som sitter och skriver bloggtext, när alla vet att det som gäller är att göra film. Även ljud funkar – tänk all poddradio och ljudböcker som fyller våra öron. Båda dessa medier ger stort utrymme för idiolekter, individuella och uttrycksfulla språk.

Tänk den linjen och dra ut den till en framtid som i allt övrigt är maskinproducerad och slätputsad…? Hur gör vi oss till människor i kontrast till maskinerna?

Kanske rent av genom ett språk med mer varians än vi grammatiskt godtar idag?

by Jenny -

Hemesterskisser om icke-varande och frihet

 

Jag är ledig.

Normalt brukar sommarsemester betyda att simma i det kristallklara adriatiska havet, vandra på röda stigar längs vita klippor, hela tiden omgiven av det närmast öronbedövande skränet från en miljard cikador. Vi är ”borta”, bryter mönster, lever i en semesterbubbla – länge, länge. Länge nog för glömskan.

Inte i år. Ordet för året är ”hemester”.

Det har både för och nackdelar. Den mest uppenbara fördelen är just att vara hemma, i bekvämligheten av mitt EGET hem, mina EGNA vanor och mina EGNA grejor.

Jag stiger upp på morgonen, sätter på kaffe och sätter mig vid köksbordet med ett skissblock. Jag har en onlinekurs som jag följer, men jag följer den ganska egensinnigt. Medan kursledaren tecknade en fågel för att demonstrera det kursen gått genom av basic shapes, riktningar och kurvor samt processen att gå från det generella till det specifika, dröjde jag mig kvar vid former, som blev till ett mönster, som gav upphov till ett mönster av negative spaces. Mellanrummen, ytorna av det som ICKE är – och hur man kan utforska det som är genom att fokusera på det som inte.

Kursledaren tecknar en fågel, jag tecknar det som inte är för att finna det som kanske är eller kan bli eller skulle kunna… Teckna det som fascinerar dig, säger kursledaren. Då blir det inga fåglar, då blir det ickevarandet.

Och det är väl just det som är ”bubblan”, semestern så som vi är vana vid att den ska vara. Att man suddar bort allt som påminner om vardag och vanlighet, och glömmer bort det. Går upp i icke-varandet och låter det definiera sitt vara, för en stund.

Jag saknar mitt Adriatiska hav; luften, solen, stigarna – till och med cikadorna. Men icke-varandet, det definierande, det har jag med mig. På det sättet är hemestern – och de negativa ytorna – en påminnelse om vad som finns där, hela tiden.

***

En annan grej jag gillar med teckningskursen är hur den utgår från abstraktioner. Ledaren må teckna en fågel, men han pratar bara om former, strukturer, linjer. Processen: Identifiera den största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha? Hur stor ska den vara? Var på pappret hör den hemma? Vilken är den näst största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha, osv.

Jag gillar att rita abstraktioner. Att det inte SKA ”bli nåt”, än mindre bli ”fint”. Abstraktionen är en frihet, från antaganden och konventioner. Hur ska en abstraktion se ut för att vara ”fin”? Vem vet?

Rita fint är en styggelse till begrepp, helt i klass med ”vara duktig” – och jag avskyr dem båda med samma innerlighet. Den slags innerlighet som bara kommer av begränsningar, av ofrihet. Duktigheten var mitt ok och min boja så länge. Så länge. Ett halvt liv, kanske mer – vem vet. Tomorrow is a promise to noone. Dessa bojor hatar vi, när vi väl kan se dem.

Jag tänker ibland på halkbanan man fick köra på för att ta körkort. Det var en heldag och jag hade betalat en förmögenhet för den. De sa till och med ÅT oss att ta ut svängarna och prova på ordentligt. Men inte jag. Jag körde duktigt, fick inga sladdar. Som jag ångrar det. Denna förbannade feghet. Varför inte ta ut svängarna när man kan. För att sedan veta ATT man kan, att man inte dör, att man växer – BLIR TILL.

Om man nöjer sig med duktigheten och fint-ritandet blir ens negativa ytor, icke-varandet, det som definierar en, snarare än varandet i sig. Och det skrämmer. Icke-varandet utanför skrämmer en, så att man drar ihop sig ytterligare, skyr och räds sina gränser så att man gör sig än mindre. Och än mindre ändå. Så skapas de förkrympta skuggvarelser som definieras av sin feghet och ängslan att göra fel, inte vara bra nog, inte duga, som är så rädda att göra ”fel”, att de gör allt för att peka ut tusen inbillade och påhittade ”fel” hos andra, för att dölja bristerna hos sig själva. Så skapas en kultur och en värld av feghet och ängslan.

Feghet och ängslan, det är vad duktighet och rita fint står för. Att rita abstraktioner och negativa ytor är motståndsrörelsen, frihetskampen. Symbolisk med därmed icke desto mindre viktig.

Tvärtom. Det symboliska definierar, sätter gränser – som negativa ytor definierar varat.

by Jenny -

Om Coronavårens reflektioner

En vän på Facebook ställde en fråga om vad som har inspirerat en, den märkliga våren 2020. Jag svarade:

”I’m not sure this goes by ”inspiration” or is what you’re really asking, but this spring has – ironically – meant a work/life-balance that has been out of reach to me for years. I have, being who I am, of course spent that time coming back to creativity, in various ways. Being able to, because of a damn virus, certainly calls for reflection.”

Det här summerar min vår på några rader: Det förbannade viruset som kom och ställde allt över ända, hur det skapat förutsättningar för mig att återvända till skapandet (där skrivandet/bloggandet är en del, kanske inte den den jag valt att gå tillbaka till först eller lägga mest tid på, men definitivt en del) och hur det i sin tur fått mig att fundera på livet – och hur jag vill leva det.

I ett annat sammanhang skrev jag ner några punkter om just det, här ett axplock:

  • Jag vill att mitt arbete både utmanar och ger glädje, tillhörighet och uppskattning, men samtidigt att det är EN del av livet. Min målbild är att arbeta hårt, i samverkan med andra, men när jag lämnar jobbet har jag energi över att fylla mitt liv med saker som ger näring åt själen: kultur, skapande, lek (!) och en hälsosam närvaro i nuet.
  • Jag vill ha tid och energi nog för att återuppta mina studier igen, och kunna njuta av att utvecklas i mitt lärande, inklusive alla möten och nya insikter det ger. Lärandet och samverkan med andra låter mig naturligt utvecklas och berikar alla delar av livet.
  • Ledig tid ska vara tid för rekreation, att hämta intryck, inspiration och energi från att göra intressanta och roliga saker, träffa människor, samtala… Inte att utmattad krascha i soffan framför Netflix.

Reflektionerna går vidare: Kan jag skapa de här förutsättningarna där jag står? Kan jag skapa dem ensam? För där jag står ÄR en ensam plats. Det är också mycket Don Quijote över min vision kontra grogrunden jag vill plantera den i. Det här är min sedvanliga stötesten: Visionen kontra verkligheten. Hur långt är det värt att kompromissa? När ska man lämna walk-over och lämna matchen?

Jag tänker att det är nyttigt att göra den här reflektionen, att faktiskt fundera över vad man VILL. Så ofta fastnar vi vid vad vi INTE VILL. Men vi kan aldrig skapa eller bygga något utifrån en negation – man måste veta vad det faktiskt är man vill. Mina ’vill’ kan byggas ut, fördjupas, utvecklas – men det är bra att jag börjar tänka i de här termerna. Det är konstruktivt, det går att göra något med.

Som sagt. Reflektionen går vidare.

by Jenny -

Nystart. Om skapande, skrivande och levande.

Midsommarafton 2020. Den bleka sommarnatten skymmer utanför, förvandlar världen till en siluett, en skuggteater. Jag har gått in för dagen, dricker en kopp te och återbesöker min gamla blogg. Betalade räkningen för ännu ett år på webbhotellet häromdagen, och leker lite med tanken att blåsa dammet av både bloggen och mitt skrivande i största allmänhet.

Det första jag noterar är datumet för mitt senaste inlägg. April 2019. Ett år, två månader och fyra dagar. Definitivt det längsta år, två månader och fyra dagarna jag varit med om – sett till vad som hänt sedan dess. En eon.

En bra sak pandemin och tillvarons undantagstillstånd fört med sig är att jag vänt tillbaka till kreativiteten, efter ett år eller mer i stiljte. Till bokbinderiet, pappslöjden och måleriet, tecknandet och utforskandet av former och gränser. Och nu – till bloggen och skrivandet.

Jag vet varför jag gör det jag gör; varför nu, varför med en sådan glupande brådska. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, till den jag är under allt som kommit att ta så stor plats det senaste året att det så när fått mig att glömma. Jag måste hitta tillbaka innan jag glömt vägen helt.

Tänker på en väninnas uttryck: Att vara en skrivande människa. En människa som skriver. Ett tag var det en självklarhet – jag var en skrivande, skapande, levande människa. Och sen…?

En lång historia, inte värd att ödsla tid på – åtminstone inte ikväll.

Ljuset i den tunnel som är nådens år 2020 är att jag skapar igen. Från och med ikväll kanske jag kan börja få igång skrivandet också.

Och levandet…? Det kommer, förhoppningsvis, det med.