Kulturtant på grönbete, del 2: ”Inspirerad pessimism”

Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.

Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och  att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.

Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.

Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…

Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?

Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.

”Inspirerad pessimism”.

Om utgrupper och käpphästar

En ny fredag – vid samma fönster mot Birger Jarlsgatan, för övrigt. Den böljande rörelsen av människor därute får mig att tänka på socialpsykologins begrepp ”ingroup” och ”outgroup”, fast jag tänker att det också finns in-människor och ut-människor. Vi har våra grupper, som vi hör till eller inte, in eller ut. Men sen finns också de människor som inte hör till alls, inte till någon grupp och inte till samhället heller. Vi låtsas inte om dem, och önskar att vi slapp se – slapp själva ansträngningen att inte låtsas om.

Och jag tänker på devisen om att ett ”civiliserat” samhälle bör bedömas utifrån hur det tar hand om sina mest utsatta. Vi håller på att falla ur vår egen civiliserade självbild – medan vi ser åt ett annat håll.

***

Veckan då? Intensiv som tusan – och en vecka då man lär sig saker om andra människor man inte ville veta. Apropå ingrupp-och-utgrupp, för övrigt: Det är lustigt att vi förfasar oss över brunifieringen av svensk politik, man ”fattar inte att folk kan rösta på dom där”, och i nästa ögonblick ägnar man sig åt exakt samma vi-dem-tänkande, maktspel och brist på såväl fantasi som tolerans – bara med ett annat raster.

Min ideologiska uppfattning är att det är för jävligt, men jag kan inte längre påstå att jag är förvånad. Brunsörjan är redan internaliserad hos var och en som oreflekterat värnar gränser på bekostnad av integration.

(På jobbet har ”överlappning” kommit att bli min ständiga käpphäst så fort folk pratar ”tydlig gränsdragning” mellan olika grupperingar och ansvarsområden. Vi pratar om att undvika att skapa stuprör, men när det kommer till kritan klamrar man sig fast vid de där linjalräta gränsdragningarna som om livhanken hängde på det.

”Överlappningen är så otroligt mycket viktigare än gränsdragningen”, tjatar jag. ”Det är i överlappningen vi måste mötas, inte vända varandra ryggen och säga det där är ditt, det här är mitt.” Folk tycker jag är skitjobbig.)

***

Hursomhelst – när tillvaron är skitjobbig får man bädda mjukt för sig själv. Så här sitter jag idag. Gör veckoreflektion, summerar, förbereder helgens reträtt – och nästa veckas nya strider.

Igår kväll gick jag på ett föreningsmöte, av ren nyfikenhet – jag hörde talas om föreningen för första gången för en vecka sedan och hade egentligen inga förväntningar. Men det visade sig vara skitroligt och något jag gärna flätar in i livet som en egobooster. Jag ska berätta mer när jag kommit in i det lite mer – stay tuned… 🙂

Och idag ska jag träffa en nätvän sedan många, många år till lunch. Det är första gången vi ses, men vi har lärt känna varandra genom kreativa hobbyer, och först på sistone upptäckt att vi också jobbar med liknande saker i liknande organisationer.

Fredagen vaknar vid Birger Jarlsgatan – och en teaterdröm

I veckans bortre ände finns en ny morgon, med ett nytt fönster och en ny kaffekopp. En skitig trottoar på Birger Jarlsgatan, befolkad av gråsiktiga och hålögda människovarelser kan förstås inte jämföras med stadsgårdskajens utsikt över stadens skimmer en ledig måndag. Men ett fönster är det, och där sitter jag med veckans reflektioner.

Oktober är ännu ung, men hon känns gammal i själen. Hösten kom så fort, det känns redan som november.

Jag har Bodil Malmsten i handväskan. ”När kastanjerna slår ut…” fick avlösas av ännu en loggbok. Bodil regisserar damer på stadsteatern, och Maurice Lind repeterar Tjechov på Dramaten.

Jag vill också göra mer teater. Hur kan jag, hur kan vi…? Det måste gå, måste finnas mer.

Om jag vann en miljon – eller sju, eller hur många man nu behöver för att kunna göra vad som helst, som att köpa sig en teater att leka med – då är det det jag skulle vilja göra. Köpa mig en teater. En gammal gisten en, fylld av minnen; berättelser, kroppar, svett och tårar. Scengolvet är målat tusen gånger om, märkt av steg, drama och scenografiska markeringar. Logerna är trånga och omoderna, men fyllda av kärlek. Källaren rymmer teaterns långa liv i form av sparade fonder, rekvisita, kostymer. Vinden… ja, vad den rymmer vet ingen, för dit går man bara inte. Man bara gör inte det.

Där skulle jag sätta upp pjäser som känns i magen, stannar i hjärtat, som förbryllar, får oss att vända och vrida, försöka förstå. Vi lägger alldeles för lite tid på att vända och vrida på saker för att försöka förstå.

Men i verkligheten är det fredag, och staden vaknar längs den skitiga Birger Jarlsgatan, med sina hålögda människovarelser. En dag till, sen…

Vi flyttar fokus.

Brytpunkt: Där en resa tar slut och nästa tar vid

Idag är jag ledig – inte för att göra något särskilt, utan tvärtom: För att inte göra något särskilt alls.

Inte något särskilt betyder just idag att jag sitter i cafeterian på Fotografiska i Stockholm och inviger min nya iPad och framför allt det nya tangenbord jag köpt till. Tangentbord är viktiga grejor. Det här är riktigt trevligt att skriva på. Fodralfunktionen är jag inte lika begeistrad i, men det går ju att avhjälpa med ett ytterfodral som sväljer iPaden MED tangentbord, så behöver jag inte fundera mer på det.

Såna här ”ingenting särskilt”-dagar tog jag ofta förr i tiden, innan studierna tog över all ledig tid. En sån här dag är som en ventil för självet, en reflektionsdag då själen får hinna ikapp allt som i vanliga fall har så bråttom och inte ger sig tid att stanna och lyssna. Idag är en dag för att stanna och lyssna och inte ha bråttom någonstans alls.

Att jag beger mig till Fotografiska är ingen slump. Dels för cafeterians skull – här tenderar jag sitta en god stund och dricka både påtår och tretår på kaffet, med blicken fäst någonstans mitt över vattnet och tankarna fritt svävande. Men också, förstås, för näringshaltiga utställningars skull.

Jag är som bekant inte alltid helt överens med Fotografiskas kuratorer i urvalsfrågor, men museet är ju affärsdrivande gubevars, så det är klart att de måste satsa på det som säljer… Idag verkar de ändå ha prickat in några intressanta. Lars Tunbjörk imponerar och väcker tankar. Och det är dem jag är ute efter – tankarna. Sammanhanget.

***

De senaste veckorna har jag dragit runt på en tjock tegelsten till bok om neurobiologin bakom våra beteendemönster. Den är fantastisk och definitivt en toppkandidat till titeln årets bästa bok – trots att den får folk att höja både ett och två ögonbryn, i trolig undran om vad det är för fel på mig som släpar runt detta monster till bok. Jotack, jag mår fint – möjligen lite stel i axlarna…

Hur som helst – idag fick monstret inte följa med. Istället blev det min obönhörligt döende Kindle, och med den semesterbekantskapen Bodil Malmsten. Bodil är ett synnerligen gott sällskap en dag som syftar till att rekalibrera en själ som högljutt gnäller om att aldrig hinna med, och inte förstå sig på sin tid. Ingen beskriver den där samtida vilsenheten som hon, men hon hittar också ventiler och oaser som ingen annan – för att inte tala om att hon ÄR en sådan oas.

Bodil gav mig en idé till en annan utflykt som jag kanske ska ägna eftermiddagen åt…och kanske berätta om en annan gång. Eller också inte. Vi får se.

***

Den nya iPaden, med tangentbord och Apple Pencil, markerar en brytpunkt: De är min belöningspresent till mig själv för ”tapperhet i strid” efter fyra års studier vid sidan av arbetet. Inte nog med att jag överlevde – jag fick också med mig den heliga Graal i form av utveckling och gedigen kunskap som nu är min. Det är inget mindre än enormt.

Och här står jag nu – mer än redo att ta farväl av de galna åren då all tid gått till arbete och studier. Det har kostat, jisses vad det har kostat – det finns verkligen inga gratisluncher. Men nu då? All förändring markerar ett slut och en nyordning. Ibland är det slutet som är svårt och nyordningen liksom given – här är det lite tvärtom. Slutet är det givna och efterlängtade, men nyordningen är oklar. Vad kommer nu?

Det vore så lätt att bara låta tiden rulla på – det gör den ju ändå, vare sig vi hinner med och förstår vår tid eller inte. Att en uppenhar tidstjuv försvinner betyder ju inte att eoner av tid plötsligt breder ut sig i tillvaron, med långleda och sysslolöshet som följd… Men för mig är det viktigt att förändringen blir meningsfull, att jag ersätter tidstjuven med något annat som ger mening.

För det märker jag tydligt redan nu: Hur mycket mening studierna, eller lärandet rättare sagt, gav. TROTS att den tidsmässiga ekvationen var så nära omöjlig man kan komma, var studierna också en fantastisk energikälla. Så många välmenande vänner som inte förstod, som såg min slitenhet och drog den snabba slutsatsen ”Det där funkar ju inte, du måste lägga av med studierna.” Och jag, jag visste att de hade rätt, men också att de hade fel, eller åtminstone missade själva poängen: Att studierna tog en sorts energi och gav tillbaka en annan, energi jag inte skulle ha fått på något annat sätt.

Jag tror aldrig jag lyckades få någon att förstå det där fullt ut, men idag, när kursen är slut (eller åtminstone pausad, men det är en historia för ett annat tillfälle) känner jag av det där tydligt: Det är otroligt skönt att det är över, men jag saknar det. Också.

Så ”nyordningen” måste med nödvändighet handla om hur jag ersätter den där energin studierna gav mig – men på ett långsiktigt hållbart sätt, vilket halvtidsstudier utöver ett heltidsjobb inte är. (Observera: Ingenting kan få mig att rekommendera ett sådant upplägg – till någon. Det VAR inte smart.)

Och det är där denna nya iPad kommer in, med tangentbord för skrivande och penna för ritande. Jag vet inte ”vad det ska bli”, lika lite som jag visste vad jag ”skulle bli” av mina studier. Det ska bli ett lärande och ett utforskande, tänker jag. Av skrivande och ritande och formande och skapande. Jag vill minnas att det där var det som var jag – då, innan jobb och studier blev allt jag räckte till för.

***

En av böckerna jag läste i somras var The writer’s journey av Christopher Vogler, som i sin tur bygger på Joseph Campbell’s välkända forskning om hur människors berättelser bygger på gemensamma, kulturöverskrivande arketyper. Vogler beskriver episka berättelser utifrån en struktur som kortast kan beskrivas som ”there and back again”, en resa som startar i hjältens ”vanliga värld” och sedan går genom ett antal steg genom okända världar och utmaningar och tillbaka igen. Men inte tillbaka som förut, för resan i sig har förändrat och utvecklat – hjälten. Elixiret, eller graalen om man så vill, ligger i hjältens egen utveckling – inte i något ting eller annat konkret, utan inom personen själv.

Så känns det för mig just nu: En resa har nått sitt slut, jag är hemma igen – men ingenting är som förut. Jag bär min graal inom mig. Du kanske ser den i mitt ansikte, hör den i min röst när jag talar, läser den i mina handlingar – du kanske inte ser något särskilt alls. Det spelar ingen roll. Den här graalen är min, och ingen kan ta den ifrån mig.

Nu ska jag bestämma mig för hur jag ska använda den – och starta en ny resa.

***

Disclaimer: Det här inlägget skulle givetvis ha innehållit en bild. Jag sitter vid Stockholms bästa utsikt, klart den skulle med i inlägget. Tyvärr har jag inte hunnit hitta en bildredigeringsapp som funkar som jag vill, och vill inte ägna min lediga dag åt att bli frustrerad över knepiga gränssnitt och obefintlig/obegriplig kundsupport – så det får helt enkelt vara.

Ni får tro mig på mitt ord – det är jättevackert!

I backspegeln, tre år senare

Facebook påminner mig: Idag är det tre år sedan hemflytten från Tyskland.

Jag hade tänkt skriva om det där i våras – jag har en räknare som håller koll på hur många dagar som gått sedan både utflytten och hemflytten, och den förkunnade högtidligen att det vid två datum i början av maj var 3000 dagar sedan vi flyttade till Hamburg, och 1000 dagar sedan vi flyttade hem. Men då hann jag aldrig skriva något om det, livet var alltför fullt av sådant som verkade viktigt just då.

Men nu får jag alltså en ny påminnelse. Tre år sedan: Det var den 7 augusti 2015 som vi lämnade Hamburg.

Jag minns den där dagen. Vi hade bott på hotell medan flyttgubbarna tömde och stökade i lägenheten, och morgonen före avfärd gick jag med barnen på ett café mittemot hotellet och åt en lång frukost, med kaffe och ”Muttis Ruhrei”.

(För övrigt den bästa äggröran du kan få tag på. Yngste sonen klämde i sig två portioner och undrade om jag kan göra likadan äggröra när vi kommer till Sverige. Jag lovade försöka, och det har jag gjort, men… nej, lika bra som Muttis blev den inte…!)

Sedan for vi. Inlägget på facebook skrev jag från bilen, vet jag, susande över Autobahn på väg mot ett nytt äventyr, denna gång på hemmaplan.

Men sen då?

Åren i Tyskland kommer alltid att vara en vattendelare i livet, det som skapar ett ”före” och ett ”efter”. Maken brukar citera John Lennon, som lär ha sagt ”I was born in Liverpool, but I grew up in Hamburg”. Ja, faktiskt lite så. Det var under de där åren vi hann ikapp oss själva, hann reflektera – inte bara åka med, som lämlar i ett lämmeltåg. Det är väl det en utlandsvistelse gör med en; sätter en i en främmande miljö där man får upptäcka sig själv utan allt utanpåverk som följer med en invanda strukturer man aldrig riktigt ser förrän de är borta och ersatta av något annat, något främmande. Det är som om man smälter in i sin egen invanda omgivning, och först i kontrast med Det Andra kan man få syn på sina egna konturer.

Det är det kanske största äventyret med att flytta utomlands, men det gör också att det blir en stor kontrast att komma hem igen. Allt du tidigare tagit för givet, inte ens sett, aldrig reflekterat över – plötsligt finns det överallt, blir det ENDA du ser. Och du kan aldrig förklara det för dem som inte ser. Du berättar, men berättelserna räcker aldrig riktigt fram – du blir aldrig riktigt trodd. Du suckar lite, men tänker att det kanske är så det måste vara.

En vattendelare, alltså. Före och efter, och ingenting är som förut – därför att DU inte är som förut: ”I grew up in Hamburg.”

Det gör hemkomsten till ett eget äventyr, men lite är det också som när Frodo förlorar sitt Fylke efter äventyren i sagan om Härskarringen. Du kommer hem, men det kan aldrig bli detsamma igen.

Det tänker jag på idag, när Facebook påminner mig om att det är tre år sedan den där dagen som började med Muttis Rührei och slutade med att sätta punkt för en tid som gjort mer skillnad än ens jag kan sätta ord på. Jag bär min resa med mig, genom mina egna tydliga konturer, kontrasten till Det Andra – också på hemmaplan.

Men jag som förr alltid tyckte att Frodo var lite snorkig som inte kunde vara kvar i Fylke efter sina äventyr – nu förstår jag precis. Det går inte att bara sjunka tillbaka in I tapeterna, I blindheten och lämmeltågets led, som om ingenting hänt.

En resa kan inte sluta i sin egen nollpunkt, den måste leda vidare.