Om en resa till tystnad och tankar

Jag går omkring och funderar på att göra en liten resa.

Det ska vara till hösten, när allting är som vackrast och naturen bjuder fram sina allra starkaste färger och prakter inför vintern – i steget mellan september och oktober. Bara jag, det är det som är grejen.

Det hela började för många år sedan, när en kollega berättade om sina upplevelser av en veckas retreat, med tystnad och sig själv som enda sällskap. Det fanns andra människor där – men alla kom i samma syfte. Man åt sina måltider tillsammans, rörde sig i gemensamma utrymmen – men allt under tystnad. Hon beskrev det som en sådan befrielse, att bara vara i denna tystnad. Jag tyckte att det lät fantastiskt – nästan alltihop. Det var väl bara det där med det gemensamma upplägget, måltider med andra – ofriheten i att ändå någonstans vara beroende av andra…

Åren gick – jag funderade på det där ibland, men det blev inte av att jag åkte någonstans. Jag sökte tystnad och egentid på andra sätt – jag hade små barn och det passade inte riktigt in i livet just då. Sedan kom åren i Hamburg, då jag hade gott om tid och utrymme för mig själv, utforskande staden omkring mig. Då fanns inte behovet riktigt.

När vi kom tillbaka till Sverige och jag fortfarande pluggade vid sidan av jobbet, gjorde jag då och då resor för mina studier. De resorna fick lite samma funktion – förutom att där också fanns dimensionen av spännande och givande möten och samtal med nya människor jag annars aldrig skulle ha mött, utöver tid för reflektion och stillhet. Jag tror att de resorna väckte tanken på nytt: Retreat. Några dagar i tystnad och i mina egna tankars odelade sällskap.

Nu har jag blivit äldre, och känner mig ganska komfortabel i att veta vad jag vill och behöver. Ett arrangerat retreat, om än i den allra vackraste och tystaste norrländska skog, är inte det jag vill. Det gör mig beroende av andra, att passa tider, hålla till godo med mat jag inte valt själv. Småsaker, men syftet är att för några dagar helt bryta mig fri och bara vara, på egna villkor.

Jag tänker mig istället en roadtrip. Det blir lite lika delar retreat, memory lane och ett sätt att ”resa i min mors minne”. Mamma älskade att köra bil. Jag var inte mer än 4 år när hon fick sitt körkort, och jag förstod väl inte direkt vuxnas känslor och bevekelsegrunder då, men jag minns det tydligt nog för att i efterhand förstå hur stort det var för henne. Friheten – bakom en ratt. Jag vet inte hur många gånger hon sa ”Kom så kör vi ut en sväng!” – och så åkte vi. Okörda vägar, utan mål. Det var fina stunder, enkla. Men jag har själv aldrig gjort mycket av det där, för egen del. Mest ”brukskörning”, transport från plats A till plats B. Men när jag kör själv, och långt, då infinner sig en viss känsla. Och det är den som gör att jag tänker att min retreat ska vara en roadtrip.

Jag tänker också att resan ska gå till Skåne. Till mina rötter, som jag sedan lämnat sedan så länge att jag knappt vet vad de betyder längre. När vi flyttade till Stockholm (-98) kände jag mig omedelbart hemma i staden. Med tiden och familjen har vi flyttat till en norrförort – där jag har svårare att känna mig riktigt hemma. Lyckas inte etablera någon relation med platsen där jag bor – jag bara bor där. Nu efter pandemin vet jag inte längre om jag har någon relation med Stockholm heller – kanske började den relationen vittra redan när jag bytte jobb och lämnade Söder för Kungsholmen, som jag har förbannat svårt för.

Skåne har jag inte egentligen haft någon relation med på 20 år – räcker det ens? Snart 30 år sedan jag i allt väsentligt flyttade därifrån, även om jag flyttade tillbaka en kort period efter högskolan. Samtidigt känner jag, när jag är där, att det vaknar något i mig. Minnen, känslor – rötter…? Kanske. Det är väl kanske det som är temat för resan – att ta reda på. Eller åtminstone: Ge mig tid att vara i de där minnena och känslorna, bara jag själv.

Samtidigt vill jag inte bara gå i gamla fotspår – jag vill även upptäcka nytt. Kanske just för möjligheten att göra trakten min igen. När jag tänker på vad jag vill göra under resan tänker jag på att gå en promenad i en höstskrudad Rövarekulan – naturreservatet som var min barndomsskog, med tipsrundor och korvgrillningar med skolan, familjeutflykter och en självklar närvaro som ”skogen” då jag växte upp. Men jag tänker också att jag vill promenera längs med havet – havet är min mammas, men stranden jag väljer kanske blir mitt eget val, en jag aldrig besökt tidigare.

Och så vidare. Ett pärlband av utflykter och upplevelser, gamla som nya.

Jag tänker också att jag kan förnya själva resan ner. E4:an är väl inte den enda väg som förenar Stockholm med landets södra delar. Kanske kunde jag resa längs med kusten, eller varför inte åka längs Vätterns andra sida – västsidan, som jag bara sett som en dimmig horisont på andra sidan sjön. Google säger att det inte ens blir så värst mycket längre. Helst skulle också resan förses med några upplevelser. En vacker rastplats, en okänd sevärdhet längs vägen. En bod för konsthantverk eller en plats att ta bilder av.

En retreat – på mitt sätt.
Ja, jag tänker att jag vill göra en sådan resa.

Av vatten kommen, till vatten återbördad

Döden har, som inget annat jag kan komma på, förmågan att ge livet konturer. Vi flyter med i den ändlösa – inbillar vi oss – strömmen av dagar som kommer och går, håller döden på armlängds avstånd. Vi avfärdar den som en slags teoretisk konstruktion, en matematisk ekvation som möjligen är riktig, men lika fullt obegriplig för vanligt folk. Till dess vi står ansikten mot ansikte med den, krasst gestaltad och obönhörlig mitt i ens egen verklighet. Det blir uppenbart vad som var konstruktion och vad som är verkligt. Det blir uppenbart att den här ekvationen, den kommer att hända oss – vare sig vi begriper den eller inte.

Det är ganska precis 7 månader sedan min mamma dog. Igår satte vi hennes stoft till vila i havet, på den plats hon själv hade önskat.

Jag har verkligen brottats med hennes önskan under de här månaderna. Att mammas önskan var att försvinna, lösas upp och vara borta – och att jag som var kvar inte ens skulle ha en sten att gå till. Man har förklarat för mig, talat vackert om havets enhet och att kärleken och närheten bor i mig, inte i någon sten på någon plats – men jag förstod verkligen inte. Inte förrän igår, när båten lade ut från hamn och känslan som infann sig var: ”Det här är rätt. Det är såhär det ska vara.”

Känslan fanns med mig medan båten gick ut till den rätta platsen, stärkte mig då vi satte sandurnan i vattnet och bar min röst då jag läste de båda dikterna jag tagit med för stunden:

När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.
(Göran Tunström)

Gråt inte vid min grav, jag finns inte där.
Jag finns i solens spegelblänk på Sundet.
Jag finns i vindens lek över blommande ängar.
Och när ni i tidig morgon väcks av fåglas kvitter,
då är det min röst ni hör.
Så gråt inte vid min grav, jag finns inte där.

Och det var kanske det som någonstans kändes rätt: Att det inte är i platsen min mamma vilar, inte längre. Hon finns i tiden, i stunden jag tar mig för att minnas. Och nu, i havet som är alla hav och alla platser. Och det är så det måste vara.

Så ja, det blev ett slags avslut.

Det betyder inte att sorgearbetet på något sätt är avslutat. Snarare tvärtom: Jag kan känna att det är nu sorgen fullt ut kan blomma ut, efter den första tidens bedövande chock samtidigt med allt praktiskt som måste ordnas – i synnerhet när det inte finns möjlighet att låta saker bara stå, till dess man orkar ta itu med dem. Den delen av processen fann jag alldeles särskilt hjärtlös – brådskan att ordna upp saker, det världsliga. Att kvarlåtenskapen så snart blev en flytt- och logistikröra, kryddad med en juridisk/byråkratisk process som knappast är strukturerad utifrån människan och hennes behov i en svår situation.

Jag minns knappt begravningen – jag var bedövad och fortfarande i chock. Slutkörd, avstängd, oförmögen. Hela mitt inre i ett kaotiskt uppror som jag närmast betraktade som en utomstående observatör. Jag kan ännu känna känslan av slapphet i min kropp mot kapellets pinnstol. Antagligen satt jag upp som vilken normal människa som helst, men jag kände mig som en trasdocka, slarvigt slängd på en stol, slokande och nära att falla vilket ögonblick som helst.

Det som var fint med gårdagen var att jag stod rak i ryggen och hade den där känslan att ”det här är rätt, det är som det ska vara” som en känsla av frid inombords. Sorgen är fortfarande lika svår, men kaoset – det har faktiskt lagt sig. Det är väl därför jag känner att det är nu det börjar – sorgearbetet – på allvar. Att gårdagen handlade om ett förlösande, att lösa upp det som varit, släppa taget för att istället kunna gå in i det som kommer. Inte sorglöshet, inte på något sätt – men gå in i en fas av sorgen där jag kanske faktiskt kan lära mig att hantera och leva med den.

Att överväga vansinnet

Någonstans är det väl en mänsklig rättighet att ta egna beslut om sitt liv – till och med att ta dåliga, eller vansinniga, beslut. För att man kan. För att man är människa. För att ”rationell man” är en myt. Vi är inte rationella, vi är känslovarelser, hur mycket vi än försöker dölja den saken (särskilt när vi ”är bland folk”, i en eller annan mening).

”You don’t have a soul. You are a soul.
You have a body.” Källa: Okänd

Och även själar behöver näring, så är det. För den sakens skull behöver vi ibland göra irrationella, dåraktiga, oförnuftiga, okloka och vansinniga val. För att själens näring inte kommer från det rationella och förnuftiga – snarare tvärtom. Jag tror möjligen att för några av oss är detta kanske mer avgörande än för andra. Kanske. Jag vet ju inte hur det är att vara någon annan, men jag ser folk som verkar finna balans och harmoni i en inrutad och händelselös tillvaro som skulle ge mig näringsbrist och andnöd. Jag vet inte hur de gör – begriper inte – men tänker att de måtte vara av någon annan sort än jag, helt enkelt. För dessa individer kanske minusfällan (se föregående inlägg) inte är någon fälla, utan bara… en rationellt hållbar livsform…?

Allt det här låter bra, inte sant? Genomtänkt och klokt och välgrundade motiveringar. Näring = nödvändigt, det är ju till och med fullt rationellt. Förnuftigt rent av. Men vansinnet jag överväger är att återuppta mina studier, efter 3 års uppehåll. Det ÄR ett vansinne, även om det går fint att rationalisera kring det.

Det rationella argumentet är att det är en meningsskapande och därmed näringsgivande ”plusfaktor” i livspusslet – att befinna sig i lärande, utveckling, rörelse. Sen är det också är en krävande hobby i termer av tidskonsumtion, och därtill tärande i termer av adderat stillasittande utöver ordinarie arbetstid. Förstås.

Men guhjälpemig, jag överväger detta vansinne… För skojs skull. För kicken i att lära och utvecklas. För nyfikenheten. För att det jag jag känner igen mig i är det som reflekterar över och analyserar hur mänskliga mönster bildar samhällen, organisationer, relationer – inte bara attesterar, följer upp och rapporterar. Jag måste få göra båda. Jag måste få båda sidor att hänga ihop, bilda helhet – inte halvhet. Men vansinne är det.

Och så är det förstås det där med att motstå en smaskig litteraturförteckning…

En spaning om språk, mänsklighet och framtid

Jag har väl blivit lite av en allvetande skräphög, genom att leva mitt liv i nyfikenhetens tecken – bland många saker är jag språkvetare. Personligen fastnade jag främst för de sociologiska delarna av språkvetenskapen (vore jag tvungen att välja bara EN form av vetande att identifiera mig med skulle jag välja att kalla mig sociolog) och mindre för de grammatiska, och gladdes alldeles särskilt åt den enkla tumregel som var bland det första vi fick lära oss första utbildningsdagen:

Hur vet man skillnad på en självutnämnd språkpolis och en ”riktig” språkvetare? Jo, språkpolisen vet alltid precis hur det ska vara; ett sätt är rätt, allt annat är fel – och djupt provocerande. Språkvetaren svarar konsekvent: ”Det beror på.”

Idag var jag i kontakt med Apple-supporten via en chatt. Det var ett enkelt kontrollproblem som jag snabbt fick hjälp med och det var inte så mycket mer med det. Förutom detta: Precis på slutet gav sig supportpersonen till att göra ett alldeles särskilt ohyggligt stavfel – och det gjorde mig så glad! För då visste jag ju att det fanns en riktig människa där bakom, att det inte var en välprogrammerad bot jag chattade med.

Jag vet inte riktigt hur man vet skillnad på människa och bot i en supportchat, jag tänker alltid att en bot kan läras att använda mänskliga, sociala språkfraser för att verka mänskliga. Men vem skulle programmera en bot att stava ”varje” som man stavar Sverige…? Underbart!

Och det fick mig att fundera. Är det genom fel och inkonsekvens vi kommer att känna igen det mänskliga i en framtid där botar och AI tar allt större del av arenan? Kommer vi därför att se med större kärlek på våra fel och brister, glädje när det mänskliga lyser genom den slätstrukna perfektionen. Framtidsberättelser får så ofta tonen av dystopier av just perfektion gränsande till bottenlös tristess, och det mänskliga, brokiga och irrationella är det undanträngda som måste slåss och kämpa för sin överlevnad. Den framtiden vill – förhoppningsvis – ingen, men är vi inte ändå på väg att bygga den…?

Min spaning är en fråga: I en värld där våra liv stöds av maskinskapad perfektion, blir det med imperfektionerna vi kommer att möta och hälsa varandra? Kan vi ana att språkets utveckling går mer mot expressiva idiolekter, individuella uttrycksformer som i lika utsträckning betonar innehåll och identitet?

Vi är redan där att vi i varje nu är vandrande varumärken, så fort nån öppnar mun strömmar det ut ett varumärkesbyggande budskap. Tänk om det budskapet också blir ett budskap om mänsklighet. Att med allt vi säger måste/vill vi också säga ”hej, jag är en människa!”.

En av de mer kontroversiella böckerna jag läste under min språkvetarutbildning hette Literacy in the new media age och utropade i ett tidigt kapitel att ”texten är död, länge leve bilden”. Idag ser vi det med egna ögon; jag är ju själv en gammal mossbelupen relik som sitter och skriver bloggtext, när alla vet att det som gäller är att göra film. Även ljud funkar – tänk all poddradio och ljudböcker som fyller våra öron. Båda dessa medier ger stort utrymme för idiolekter, individuella och uttrycksfulla språk.

Tänk den linjen och dra ut den till en framtid som i allt övrigt är maskinproducerad och slätputsad…? Hur gör vi oss till människor i kontrast till maskinerna?

Kanske rent av genom ett språk med mer varians än vi grammatiskt godtar idag?

Hemesterskisser om icke-varande och frihet

 

Jag är ledig.

Normalt brukar sommarsemester betyda att simma i det kristallklara adriatiska havet, vandra på röda stigar längs vita klippor, hela tiden omgiven av det närmast öronbedövande skränet från en miljard cikador. Vi är ”borta”, bryter mönster, lever i en semesterbubbla – länge, länge. Länge nog för glömskan.

Inte i år. Ordet för året är ”hemester”.

Det har både för och nackdelar. Den mest uppenbara fördelen är just att vara hemma, i bekvämligheten av mitt EGET hem, mina EGNA vanor och mina EGNA grejor.

Jag stiger upp på morgonen, sätter på kaffe och sätter mig vid köksbordet med ett skissblock. Jag har en onlinekurs som jag följer, men jag följer den ganska egensinnigt. Medan kursledaren tecknade en fågel för att demonstrera det kursen gått genom av basic shapes, riktningar och kurvor samt processen att gå från det generella till det specifika, dröjde jag mig kvar vid former, som blev till ett mönster, som gav upphov till ett mönster av negative spaces. Mellanrummen, ytorna av det som ICKE är – och hur man kan utforska det som är genom att fokusera på det som inte.

Kursledaren tecknar en fågel, jag tecknar det som inte är för att finna det som kanske är eller kan bli eller skulle kunna… Teckna det som fascinerar dig, säger kursledaren. Då blir det inga fåglar, då blir det ickevarandet.

Och det är väl just det som är ”bubblan”, semestern så som vi är vana vid att den ska vara. Att man suddar bort allt som påminner om vardag och vanlighet, och glömmer bort det. Går upp i icke-varandet och låter det definiera sitt vara, för en stund.

Jag saknar mitt Adriatiska hav; luften, solen, stigarna – till och med cikadorna. Men icke-varandet, det definierande, det har jag med mig. På det sättet är hemestern – och de negativa ytorna – en påminnelse om vad som finns där, hela tiden.

***

En annan grej jag gillar med teckningskursen är hur den utgår från abstraktioner. Ledaren må teckna en fågel, men han pratar bara om former, strukturer, linjer. Processen: Identifiera den största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha? Hur stor ska den vara? Var på pappret hör den hemma? Vilken är den näst största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha, osv.

Jag gillar att rita abstraktioner. Att det inte SKA ”bli nåt”, än mindre bli ”fint”. Abstraktionen är en frihet, från antaganden och konventioner. Hur ska en abstraktion se ut för att vara ”fin”? Vem vet?

Rita fint är en styggelse till begrepp, helt i klass med ”vara duktig” – och jag avskyr dem båda med samma innerlighet. Den slags innerlighet som bara kommer av begränsningar, av ofrihet. Duktigheten var mitt ok och min boja så länge. Så länge. Ett halvt liv, kanske mer – vem vet. Tomorrow is a promise to noone. Dessa bojor hatar vi, när vi väl kan se dem.

Jag tänker ibland på halkbanan man fick köra på för att ta körkort. Det var en heldag och jag hade betalat en förmögenhet för den. De sa till och med ÅT oss att ta ut svängarna och prova på ordentligt. Men inte jag. Jag körde duktigt, fick inga sladdar. Som jag ångrar det. Denna förbannade feghet. Varför inte ta ut svängarna när man kan. För att sedan veta ATT man kan, att man inte dör, att man växer – BLIR TILL.

Om man nöjer sig med duktigheten och fint-ritandet blir ens negativa ytor, icke-varandet, det som definierar en, snarare än varandet i sig. Och det skrämmer. Icke-varandet utanför skrämmer en, så att man drar ihop sig ytterligare, skyr och räds sina gränser så att man gör sig än mindre. Och än mindre ändå. Så skapas de förkrympta skuggvarelser som definieras av sin feghet och ängslan att göra fel, inte vara bra nog, inte duga, som är så rädda att göra ”fel”, att de gör allt för att peka ut tusen inbillade och påhittade ”fel” hos andra, för att dölja bristerna hos sig själva. Så skapas en kultur och en värld av feghet och ängslan.

Feghet och ängslan, det är vad duktighet och rita fint står för. Att rita abstraktioner och negativa ytor är motståndsrörelsen, frihetskampen. Symbolisk med därmed icke desto mindre viktig.

Tvärtom. Det symboliska definierar, sätter gränser – som negativa ytor definierar varat.