by Jenny -

Tillbaka i civilisationen: Reflektion om teckning, lärande och näringstillförsel.

Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.

Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.

Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.

Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.

Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.

För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.

Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.

Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?

Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.

***

Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.

Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.

by Jenny -

En pratig papegoja bland brukstextkråkorna…?

Jag är hemma igen, vardagen har åter slutit sina obevekliga armar omkring mig – ungar ska till skolan, vuxna ska till jobbet, hemmet ska skötas och vardagsruljansen sakta börja snurra igen. Det finns givetvis mycket att säga och reflektioner att göra just om den saken, men idag har jag faktiskt något helt annat kul att berätta om:

Lördagen den 21 oktober hålls högskoleprovet runt om i landet. Jag vet inte om jag känner någon som ska skriva provet – det är väl tveksamt, jag tillhör ju nu en generation som med få undantag som anser sig färdiga med utbildning och lärande… Men OM någon av er som läser här till äventyrs siktar på att göra högskoleprovet i höst, kan ni under provet roa er med att försöka identifiera ett textstycke som provkonstruktörerna hämtat från en viss, mig närstående, blogg – nämligen denna.

Jag tycker att det är hur roligt som helst – lite ”fifteen minutes of fame” i ett mikroformat jag inte ens visste fanns. Att det är så uppgifterna tas fram, menar jag – att provkonstruktörerna skannar nätet efter relevanta texter och inte bara skriver egna exempel för provet.

(Samtidigt är det ju logiskt, för få saker är svårare än att hitta på bra exempel utan att de känns krystat konstruerade.)

Mer än såhär är jag ombedd att inte säga om saken: Jag får berätta ATT jag bidragit med en textsnutt till höstens högskoleprov – men inte hur eller vad, och framför allt inte vilken kunskap snutten ska testa hos deltagarna.

Jag kan säga att jag själv blev förvånad över snutten de valt – förvånad och lite road. Dagen efter provdagen offentliggörs högskoleprovet i alla sina delar – och då ska det bli intressant att få se helheten, ”min” textsnutt tillsammans med alla de andra texter som vaskats fram och satts samman för provet. Blir alla texterna lika udda fåglar när de rycks ur sitt sammanhang, eller blir min text den pratiga papegojan i ett hav av funktionella och diskreta brukstextkråkor…?

Den 22 oktober får vi veta, som sagt. Stay tuned…

***

(Att gå tillbaka och leta fram den här texten hade också en annan effekt, en liten ”bonus” relaterad till sommarens funderingar på bloggens vara eller icke-vara. Det är lite som ett vykort från en tid då den frågan inte ens var något jag funderade på, då bloggen levde och var självklar på ett sätt jag inte riktigt känner att den är nu. Det är jag själv som lägger band på den, det inser jag – och det gör mig lite sorgsen. Hur blev det så?)

by Jenny -

Platser vi tar med oss

Medan vi kör genom Europa funderar jag på platser. Platser vi passerar och platser vi tar med oss. Platser som fångar in oss och platser som låter oss gå.

Bryggan på bilden är min semesterplats. Jag sitter längst ned till vänster i bild, med fötterna i vattnet och eftermiddagssolen i ryggen. Maken på översta trappsteget längre in i bilden. Vågorna, mjuka som siden och starka som urberget, sköljer sig fram, mot stranden, kring mina fötter, genom våra sinnen. Allt blir rent och klart. En andra andning.

Den här platsen tar jag med mig, bär den med mig – hjärtat och i mitt nysköljda sinne. Bilden på telefonens låsskärm är en minneslapp, för att påminna mig om att jag kan gå dit ibland, också när jag inte är där.

by Jenny -

Förflyttning

Temat för dagen är förflyttning och nya perspektiv.

Jag tänker att en bokstavlig förflyttning kan ge upphov till nya bildliga perspektiv, och att det kanske just därför är nyttigt att flytta på sig lite då och då.

Sen tänker jag att det inte alltid är helt uppenbart vad som är bildligt och bokstavligt – egentligen.

Hur som helst. To be continued.

Och nästa gång kommer min röst att komma från en annan plats i rummet.

by Jenny -

Blogg100, dag 20: Mental mjölksyra

Det är som en pendelrörelse, beslutet att plugga halvfart utöver heltidsjobb. Eller motivationen för det där beslutet, rättare sagt. 

Det är inte så att jag ändrar mig egentligen, jag vet varför jag gör det jag gör och jag står fast vid det jag bestämt mig för. Men herregud vad jag önskar mig tid att bara kunna få vara lat ibland… Slippa ha dåligt samvete för helger då jag bara inte orkar läsa en rad, slippa ha framförhållning och kalkylera med hur mycket tid jag har/kommer att ha fram till det ena eller andra seminariet, hur långt jag måste ha hunnit jobba i varje vecka för att ligga i fas med deadline. Ha råd att vara lite slarvig med min tid.

En pendelrörelse, som sagt. Ibland har jag flow och det går hur bra som helst – ibland… Jag har aldrig sprungit ett maratonlopp (ärligt talat aldrig sprungit längre än 5 km), men jag föreställer mig att det här är lite som kampen mot mjölksyran under ett maraton. Man kommer in i en andra andning och tröttheten/mjölksyran försvinner, ger en utrymme att andas, leva och till och med flyga fram. 

Och sen slår den till igen, när man minst anar det och inte har något att sätta emot. Mjölksyran. Tröttheten. 

Just nu är en sån period, när jag känner hur jag går på batteriångor och ren vilja. Jag har en halv inlämningsuppgift och en uppsats kvar att skriva, sen är det sommarlov. 74 dagar. Bit ihop nu. Kör. Lite till. Inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. Lite till kan du. Lite till.