En pratig papegoja bland brukstextkråkorna…?

Jag är hemma igen, vardagen har åter slutit sina obevekliga armar omkring mig – ungar ska till skolan, vuxna ska till jobbet, hemmet ska skötas och vardagsruljansen sakta börja snurra igen. Det finns givetvis mycket att säga och reflektioner att göra just om den saken, men idag har jag faktiskt något helt annat kul att berätta om:

Lördagen den 21 oktober hålls högskoleprovet runt om i landet. Jag vet inte om jag känner någon som ska skriva provet – det är väl tveksamt, jag tillhör ju nu en generation som med få undantag som anser sig färdiga med utbildning och lärande… Men OM någon av er som läser här till äventyrs siktar på att göra högskoleprovet i höst, kan ni under provet roa er med att försöka identifiera ett textstycke som provkonstruktörerna hämtat från en viss, mig närstående, blogg – nämligen denna.

Jag tycker att det är hur roligt som helst – lite ”fifteen minutes of fame” i ett mikroformat jag inte ens visste fanns. Att det är så uppgifterna tas fram, menar jag – att provkonstruktörerna skannar nätet efter relevanta texter och inte bara skriver egna exempel för provet.

(Samtidigt är det ju logiskt, för få saker är svårare än att hitta på bra exempel utan att de känns krystat konstruerade.)

Mer än såhär är jag ombedd att inte säga om saken: Jag får berätta ATT jag bidragit med en textsnutt till höstens högskoleprov – men inte hur eller vad, och framför allt inte vilken kunskap snutten ska testa hos deltagarna.

Jag kan säga att jag själv blev förvånad över snutten de valt – förvånad och lite road. Dagen efter provdagen offentliggörs högskoleprovet i alla sina delar – och då ska det bli intressant att få se helheten, ”min” textsnutt tillsammans med alla de andra texter som vaskats fram och satts samman för provet. Blir alla texterna lika udda fåglar när de rycks ur sitt sammanhang, eller blir min text den pratiga papegojan i ett hav av funktionella och diskreta brukstextkråkor…?

Den 22 oktober får vi veta, som sagt. Stay tuned…

***

(Att gå tillbaka och leta fram den här texten hade också en annan effekt, en liten ”bonus” relaterad till sommarens funderingar på bloggens vara eller icke-vara. Det är lite som ett vykort från en tid då den frågan inte ens var något jag funderade på, då bloggen levde och var självklar på ett sätt jag inte riktigt känner att den är nu. Det är jag själv som lägger band på den, det inser jag – och det gör mig lite sorgsen. Hur blev det så?)

Platser vi tar med oss

Medan vi kör genom Europa funderar jag på platser. Platser vi passerar och platser vi tar med oss. Platser som fångar in oss och platser som låter oss gå.

Bryggan på bilden är min semesterplats. Jag sitter längst ned till vänster i bild, med fötterna i vattnet och eftermiddagssolen i ryggen. Maken på översta trappsteget längre in i bilden. Vågorna, mjuka som siden och starka som urberget, sköljer sig fram, mot stranden, kring mina fötter, genom våra sinnen. Allt blir rent och klart. En andra andning.

Den här platsen tar jag med mig, bär den med mig – hjärtat och i mitt nysköljda sinne. Bilden på telefonens låsskärm är en minneslapp, för att påminna mig om att jag kan gå dit ibland, också när jag inte är där.

Förflyttning

Temat för dagen är förflyttning och nya perspektiv.

Jag tänker att en bokstavlig förflyttning kan ge upphov till nya bildliga perspektiv, och att det kanske just därför är nyttigt att flytta på sig lite då och då.

Sen tänker jag att det inte alltid är helt uppenbart vad som är bildligt och bokstavligt – egentligen.

Hur som helst. To be continued.

Och nästa gång kommer min röst att komma från en annan plats i rummet.

Blogg100, dag 20: Mental mjölksyra

Det är som en pendelrörelse, beslutet att plugga halvfart utöver heltidsjobb. Eller motivationen för det där beslutet, rättare sagt. 

Det är inte så att jag ändrar mig egentligen, jag vet varför jag gör det jag gör och jag står fast vid det jag bestämt mig för. Men herregud vad jag önskar mig tid att bara kunna få vara lat ibland… Slippa ha dåligt samvete för helger då jag bara inte orkar läsa en rad, slippa ha framförhållning och kalkylera med hur mycket tid jag har/kommer att ha fram till det ena eller andra seminariet, hur långt jag måste ha hunnit jobba i varje vecka för att ligga i fas med deadline. Ha råd att vara lite slarvig med min tid.

En pendelrörelse, som sagt. Ibland har jag flow och det går hur bra som helst – ibland… Jag har aldrig sprungit ett maratonlopp (ärligt talat aldrig sprungit längre än 5 km), men jag föreställer mig att det här är lite som kampen mot mjölksyran under ett maraton. Man kommer in i en andra andning och tröttheten/mjölksyran försvinner, ger en utrymme att andas, leva och till och med flyga fram. 

Och sen slår den till igen, när man minst anar det och inte har något att sätta emot. Mjölksyran. Tröttheten. 

Just nu är en sån period, när jag känner hur jag går på batteriångor och ren vilja. Jag har en halv inlämningsuppgift och en uppsats kvar att skriva, sen är det sommarlov. 74 dagar. Bit ihop nu. Kör. Lite till. Inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. Lite till kan du. Lite till. 

Blogg100, dag 4: Reflektion över en gruppövning

Idag ersattes den förväntade föreläsningen med en dynamisk gruppövning. Det var en överraskning för oss alla – efter närmare tre år på utbildningen var det första gången vi var med om något liknande. När vi kom in i morse inledde föreläsaren med att tacka för att vi kommit in såhär på lördagen, men att det kommit fram en möjlig lösning på företagets prekära ekonomiska situation. Vi skulle dela in oss i två grupper och utarbeta varsitt offertcase att sälja in till en kund, och den grupp vars case kunden valde skulle kanske kunna få behålla sina jobb på konsultföretaget. Därifrån utvecklades dagen, mycket dynamiskt och med ständigt nya instruktioner från ledningen/kunden. 

Jag blev – såklart – inslängd i en projektledarroll, vilket jag tyckte var lite synd. Det finns så många mer erfarna i gruppen, och är det något jag saknar i vardagen är det inspiration och förebilder. Tycker alltid att jag hamnar i bambi-på-hal-is-situationer som jag får reda ut bäst jag kan improvisera. Någon gång ibland skulle jag vilja få bara delta, se hur andra jobbar och dra lärdom av det. Lite egosyfte där, när jag väl egentligen borde vara tacksam för alla möjligheter jag får att lära genom att göra. Men ändå. Att få syn på sina egna svagheter är jättenyttigt, men det leder ofta till loopen: ”Okej, det här gick åt helvete, det får jag göra bättre nästa gång. Men HUR…?”)

Såhär i efterhand sitter jag och reflekterar och inser att jag egentligen vet ganska väl var mina svagheter ligger, vad jag behöver jobba på. (Och egentligen är det väl där jag skulle behöva de goda exemplen och andras erfarenheter… lära av andras styrkor, inte bara av egna svagheter.)

Det jag vill utveckla är:

  • Förmågan att leda gruppprocesser. Där känner jag mig ganska fumlig och osäker – även om jag vet i teorin vad som behöver hända och göras. 
  • Förmågan att (leda processen att) analysera problemet; skapa gemensam förståelse och struktur i uppgiften, så att alla i gruppen är med i matchen – även om uppdraget från början är otydligt. För det är det ju nästan alltid, otydligt och öppet för tolkning.

Vilken tur att jag har utvecklingssamtal på onsdag och dessutom råkar veta att det här ligger i linje med organisationens kompetensplan. Det kan till och med vara så att jag nyligen har lagt fram förslag på läraktiviteter också… Proaktiv, c’est moi!

Något jag är stolt över:

  • Att jag tog upp och gav konstruktiv feedback till en person i gruppen som det uppstod en rollkonflikt med (och hon till mig) – och i vår gemensamma diskussion efteråt blev det uppenbart hur man kan skapa samarbete från en sådan konflikt. Jag vågar tro att både jag och den andra personen fick något med oss därifrån, och det känns jäkligt bra. 

Diskussionen efter övningen blev ett tydligt exempel på vad en ”feedbackkultur” faktiskt innebär. Att man utifrån sina olika perspektiv analyserar en situation för att komma fram till vad som vad bra och vad man ska göra annorlunda nästa gång. Vi upplever situationen olika och agerar utifrån det, men feedback hjälper till att fördjupa bilden av vad som händer – och nästa gång kan vi agera både utifrån vår egen upplevelse och den djupare förståelse vi fått genom feedbacken. Feedback handlar inte om att tala om hur andra ska göra, utan om att belysa en situation från olika perspektiv – och det där blev oerhört tydligt vid övningen idag. 

(Och efter idag har jag fått förnyad energi att försöka jobba fram en feedbackkultur på jobbet – för det var en häftig upplevelse…!)

Vad jag tar med mig:

  • Målmedvetenhet att hitta sätt att utveckla de delar jag känner mig osäker i
  • Förnyad tro på teamkultur och feedback

Samtidigt: En grej vi pratade om igår var att tvärfunktionella, dynamiska och flexibla team ofta präglas av svaga organisationskulturer, och att sådana team präglas starkare av subkulturer. Identifikationen ligger inte i teamet, det är bara en arbetsgrupp. En sak jag brottats med på jobbet är att bygga kultur i en sådan teamorganisation. Nu inser jag att det kanske inte är så konstigt att det varit så svårt. Stark kultur bygger på homogenitet, medan dynamik fordrar heterogenitet. Det man arbetar med är diversiteten och rörelsen i gruppen, och då är det direkt kontraproduktivt att försöka skapa ett socialt ”kitt” som håller ihop de rörliga delarna. Frågan är vad som då utgör ”teamkulturen” – eller motorn i teamarbetet? Spontant skulle jag säga uppdraget och yrkesstoltheten, men jag vet inte hur typisk jag är för teammedarbetare generellt. Något att forska vidare i.

***

Jag tycker egentligen inte att det här är en bloggtext. Alls. Men om jag nu har begränsat med tid och ändå en ambition att ägna mig åt bloggen varje dag i någon utsträckning, så får den helt enkelt rymma den sorts texter jag just då behöver skriva. Reflektioner som är relevanta för mig, just då. När jag först började blogga beskrev jag bloggen som ett privat anteckningsblock som råkar ligga öppet för dig och andra att bläddra i. Så får det bli nu också. Med andra ord: Ingen målgruppsanpassning, ingen varumärkesstrategi att fylla med ”bite-sized content”.  Här serveras halvtänkta tankar, works in progress, sändarens perspektiv. Det blir som det blir – åtminstone for now.

Kanske utkristalliseras under resans gång något mer publiktillvänt sätt att skriva om det jag gör och reflekterar över – kanske inte. Vi får se. Jag har länge velat skriva mer om min utbildning och mitt arbete, men inte hittat formen. Nu kör jag igång utan någon direkt plan – för att komma igång och få lite referenspunkter. Jag vet inte hur bra det är eller blir, men det är i varje fall bättre än att inte komma igång alls.