En blogg med ett eventuellt existentiellt syfte

Igår betalade jag den årliga räkningen för webbhotellet den här bloggen vilar på. En hundring i månaden, samlat till en årsfaktura är trots allt en fyrsiffrig utgift – och den får mig alltid att fundera över nödvändigheten, rent av syftet med att ha en blogg när jag inte säljer eller ”konverterar” något, eller överhuvudtaget har något affärsintresse att mediera med mina ord. Jag delar inte ens länken till de få inlägg jag gör i sociala medier. Några få tappra själar hittar dem ändå (❤️ till er), men om ”grejen” med en blogg är att bli läst eller ”sprida ordet” eller något ditåt, gör den här bloggen inte det den ska.

(Och dess innehavare är inte tillräckligt intresserad för att få det att hända heller.)

Men, för att läsa av min egen inre barometer, tycker jag nog att jag knotade något mindre om den där dryga tusingen som skulle ut än jag brukar göra – och hur som helst, här sitter jag ju nu. Kanske borde jag försöka dela webbhotell med någon – jag menar, ett webbhotell lär ju rymma flera bloggar/sajter. Men då måste jag ju nånstans erbjuda nån form av administrationsservice, och nej – det kommer inte att hända. Jag får ta min årliga ekonomiska lavett som det kommer. Och gruffa om det en stund i bloggen. Same procedure every year, James.

(Men vem vet hur ekonomin och världen ser ut om ett år? Tomorrow is a promise to no one.)

Jag hade en tanke för några månader sedan; att skriva en memoar. När min mamma dog, i det känslomässiga kaoset efteråt, vet jag att jag letade efter något, en skriven reflektion/självreflektion, ett eftermäle, något med hennes röst. Men mamma var inte en person som skrev sådant – det visste jag ju. Men någonstans tänker jag att jag är, eller skulle kunna vara det. Borde jag därför göra mig till det? Är det en potential att sträva att uppfylla? Kanske. Fast jag är inte säker på att mina barn är personer som skulle leta efter det.

(Å andra sidan är jag inte heller säker på att de inte är det. Eller kommer att bli det.)

Hursomhelst – jag har 25 års anteckningsböcker sparade, och ägnade en gräsänkehelg i vintras åt att gå genom dessa. Nej, jag läste inte allt, gjorde snarare stickprover och tidssorterade dem. Det mesta var, uppriktigt sagt, skit. Ingenting jag vill kännas vid, eller ser något potentiellt värde i. Vardagsgnäll, krämpor och jobbigt på jobbet. Om jag söker efter uttryck för någon slags existentialism, så är det inte där den finns. De böckerna kan med gott samvete brännas på bål.

(Förutom det där med koldioxiden då. Hur mycket koldioxid frigörs genom förbränningen av femton-tjugo kilo anteckningsböcker?)

Däremot kan den (existentialismen) finnas här. Och i mina tidigare bloggar. Här har jag genom tiderna ändå gjort någon slags filtrering för publik läsning. Ibland roar jag mig med att gå tillbaka i bloggtexterna, och tycker inte att de är så pjåkiga ändå. Några av dem får mig att reflektera på nytt. Det finns inget att skämmas så värst över, i alla fall. Men även bloggarna spänner över tjugotalet år – de behövs filtreras. Sammanställas.

(Sen kanske jag kan stänga bloggen, sen kanske den faktiskt gjort sitt.)

Ett steg närmare vansinnet

Så är det då gjort. Det vansinniga steget taget. I höst blir jag deltidsstudent igen, trots en arbetssituation jag inte skulle önska min värsta fiende (om jag nu haft en). Kursen är en B-kurs i sociologi, på distans och halvfart.

Jag tänker att jag kommer behöva utmana mig själv att vara energieffektiv, snarare än söka spänning och nya vinklar – välja de kanske något mer enkla vägarna. Låta tidigare litteratur vägleda och informera senare arbeten, snarare än gå min egen nyckfulla nyfikenhets väg och behöva börja om från scratch med ny litteratur. Jag behöver vara lite mer pragmatisk än jag varit tidigare. Sträva efter att göra saker lite lätt för mig. Ta mig över ribban med lite mindre högtflygande marginaler, ju mindre dess bättre.

Men jag hoppas att det också ska bli kul. Jag har saknat lärandet. Det är en del av mig – även när det innebär hårt arbete. Att arbeta hårt UTAN tillräcklig utväxling i form av lärande och utveckling, är bara utarmande och tärande. Lärandet är det som ger energi, även om det också kräver insats och arbete.

Kurslitteraturen jag skrev om tidigare i våras visade sig vara från en inaktuell kursplan (som universitetet fortfarande har upplagd på sin webb), men jag har i alla fall EN bok med mig av den kommande kurslitteraturen: Den sociologiska blicken av Randall Collins. Det är en trevlig, semestervänlig introduktionsbok i att tänka sociologiskt (vilket väl är titeln på en annan sociologiklassiker – Goffman…? Berger…?), utifrån vissa grundläggande utgångspunkter. Jag tror att första delkursen är en allmän introduktion – vilket är begripligt utifrån min egen ingångsvinkel: Jag kommer från ett 4-årigt ledarskapsblock, vari en termin tillgodoräknas som sociologi, men egentligen inte kan urskiljas ur helheten av ledarskaps- och organisationskurser. Men hur motiverar man en ny introduktion på B-nivå för de studenter som kommer direkt från A-kursen…?

Efter det kommer en kurs som handlar om arbetslivssociologi, och som har en huvudbok som handlar om ”Precarious lives” och otrygghet i arbetslivet i rika demokratier – dvs hur otryggheten vävs in i moderna anställnings- och arbetsformer, så att ett nytt ”prekariat” skapas. Intressant, men lite svårrelaterat för en som arbetar i offentlig sektor och sannolikt kommer att fortsätta med det.

Därefter en metodkurs (hu) och B-uppsats – det är här mitt eget ansvarstagande behöver komma in i bilden. Kan ju få svårt att hitta uppslag att utforska prekariatet inom statlig sektor, men kanske kulturella ritualer inom den myndighet jag arbetar inom? Eller vad brist på gemensamma ritualer får för konsekvenser för meningsskapande och gemenskap i större organisationer med stor verksamhetsdiversitet? Vi väl se.

Städ- och räddningsaktioner i bloggen

Under jakten på inspiration för dagens text, börjar jag läsa i min egen och andras bloggar. Upptäckte så att alla kommentarer var borta från min egen blogg. Antalet gick att se, men inte att få fram själva kommentarerna. Det är ju inte så mycket kommentarer här längre – så de reflektioner jag fått från andra vill jag vara rädd om.

Hux flux hade jag bytt tema på bloggen, lite på impuls sådär och via iPad, någon dator har jag inte tillgång till just nu. Och kommentarerna verkar vara tillbaka. Puh.

När jag gjorde mitt gamla tema var jag mitt upp i en webbdesignutbildning, och passade förstås på att använda bloggen som lekplats och testsida. Helt naturligt. Och lika naturligt att dessa anpassningar kanske inte riktigt motstått tidens tand, då jag inte underhållit vare sig sidan eller kunskaperna. Nu får jag välja enkelhet – ett basic tema som bara funkar. Det kanske inte blir just det jag har nu, men något jag bara aktiverar och kör på, utan att krångla med kodsträngar för att få det EXAKT efter eget huvud. Känner inte längre att jag behöver vara så envis.

Designmässigt har jag tänkt tanken tidigare – en vit sida med text på, rätt och slätt. Inga krusiduller, inga ”side bars”. Bara text. En och annan bild, kanske. En blogg jag skriver – inte ”driver”. Det var ju så det skulle vara. Så varför krångla till det?

Skalövningar och zumba för otränade

Jag är nog lite förtjust i, eller åtminstone nyfiken på, WordPress nya look och gränssnitt – fast det kom lite som en överraskning. Jag hade nog registrerat att nåt var på gång, fast inte riktigt processat informationen. Det nya får mig att vilja leka: ”Vad händer om jag trycker på den här? Är det inte dags att styla om ändå…?” Eller – kanske är jag bara ”på” för något nytt? WordPress gränssnitt har sett likadant ut sedan jag började använda det, förvisso tryggt och välbekant, men kanske just därför också en smula begränsande? Det trygga och invanda är bekvämt, men ibland kanske vi också behöver något nytt. Kanske vi ibland behöver något nytt för att lägga det gamla bakom oss och komma vidare? För att inte gå i cirklar kring oss själva och våra vanor?

Planen är att jag ska blogga varje dag under semestern. En liten text, bara för att. Som ”ett äpple om dagen…” ungefär.

Just nu pågår uppvärmning, en valhänt historia, inte helt olik den första gång jag satte foten i en aerobicssal eller en zumbaklass. Plötsligt har man elva fötter och en kropp smidig som ett kassaskåp – ungefär så känns skrivandet just nu. Som att ge sig in i det där Zumbapasset när man inte rört sig på ett par år och inte riktigt märkt hur kroppen rostat och försvagats. Det är mycket som behöver byggas upp igen, men första steget – som alltid – att ta första stegen, inse hur lång väg man har att gå och acceptera: Det här är en resa som kommer att ta längre tid än man trodde och åtminstone inledas i babysteps snarare än sjumilakliv.

Att återta mitt skrivande på det här sättet, är mitt sätt att förhoppningsvis sätta en vana som kan leva kvar även sedan, när vardagen tågar tillbaka in i livet. En semester kan alltid få både rosaskimmer och guldkant – det är ju trots allt poängen med semestrar. Tricket är att bygga vanor som håller mot vardagens tryck och nötning. Vardagen är som ett djupt hjulspår – man kan intala sig att inte köra där och nöta dem ändå djupare, men när det väl kommer till kritan, nog tusan trillar man dit i alla fall. Intentioner är inte alltid tillräckligt. Man måste också nöta nya spår.

Så, du som ännu läser här – bered dig på en lång sommar av nonsenstexter här. De är vad skalövningar är för musikern, enkla former för den begynnande tecknaren eller konstnären.

De är den mödosamma vägen, inte målet i sig.

Ledighetskommittén sammanträder.

Jag har semester. Det är så länge sedan sist att jag nästan glömt hur man gör – men oroa er inte, jag kommer på det. Jag har gott om tid att öva mig. Fem och en halv vecka – jag tror att det är mitt livs längsta semester, kan inte påminna mig att ha tagit så lång semester tidigare. Nästan som ett sommarlov.

Men så var 2020 också mitt livs längsta år, året som aldrig tog slut, utan bara fortsatte och fortsatte. In absurdum. Ad nauseam. Stundtals känns det även som ad infinitum, för delar av 2020 pågår ju fortfarande, långt efter bäst-före-datum. Somliga gäster fattar bara inte när de ska gå hem.

Men just nu skiter jag i det också, för jag är ledig och har inga som helst problem att vara det i isolering och med distans. Hänga med familjen. Läsa böcker. Tänka tankar. Gå promenader. Se på vatten. Lapa sol där sol bjuds. Bada – om det inte är för kallt. Äta mat. Tala om livet. Känna vind mot hud. Se de små sakerna som är livet. Rita. Andas. Låta tiden breda ut sig omkring mig som en rikedom, som en rymd – vidsträckt och öppen. Läsa fler böcker. Tänka nya tankar. Repeat. Repeat. Repeat.

Mitt största bekymmer just nu är en kaffekokare som inte samarbetar. Ack, ljuva tillvaro där strejkande och/eller ålderdomssvaga kaffekokare är det största bekymret.

Låt det förbli så här. Tack på förhand.