Ett steg närmare vansinnet

Så är det då gjort. Det vansinniga steget taget. I höst blir jag deltidsstudent igen, trots en arbetssituation jag inte skulle önska min värsta fiende (om jag nu haft en). Kursen är en B-kurs i sociologi, på distans och halvfart.

Jag tänker att jag kommer behöva utmana mig själv att vara energieffektiv, snarare än söka spänning och nya vinklar – välja de kanske något mer enkla vägarna. Låta tidigare litteratur vägleda och informera senare arbeten, snarare än gå min egen nyckfulla nyfikenhets väg och behöva börja om från scratch med ny litteratur. Jag behöver vara lite mer pragmatisk än jag varit tidigare. Sträva efter att göra saker lite lätt för mig. Ta mig över ribban med lite mindre högtflygande marginaler, ju mindre dess bättre.

Men jag hoppas att det också ska bli kul. Jag har saknat lärandet. Det är en del av mig – även när det innebär hårt arbete. Att arbeta hårt UTAN tillräcklig utväxling i form av lärande och utveckling, är bara utarmande och tärande. Lärandet är det som ger energi, även om det också kräver insats och arbete.

Kurslitteraturen jag skrev om tidigare i våras visade sig vara från en inaktuell kursplan (som universitetet fortfarande har upplagd på sin webb), men jag har i alla fall EN bok med mig av den kommande kurslitteraturen: Den sociologiska blicken av Randall Collins. Det är en trevlig, semestervänlig introduktionsbok i att tänka sociologiskt (vilket väl är titeln på en annan sociologiklassiker – Goffman…? Berger…?), utifrån vissa grundläggande utgångspunkter. Jag tror att första delkursen är en allmän introduktion – vilket är begripligt utifrån min egen ingångsvinkel: Jag kommer från ett 4-årigt ledarskapsblock, vari en termin tillgodoräknas som sociologi, men egentligen inte kan urskiljas ur helheten av ledarskaps- och organisationskurser. Men hur motiverar man en ny introduktion på B-nivå för de studenter som kommer direkt från A-kursen…?

Efter det kommer en kurs som handlar om arbetslivssociologi, och som har en huvudbok som handlar om ”Precarious lives” och otrygghet i arbetslivet i rika demokratier – dvs hur otryggheten vävs in i moderna anställnings- och arbetsformer, så att ett nytt ”prekariat” skapas. Intressant, men lite svårrelaterat för en som arbetar i offentlig sektor och sannolikt kommer att fortsätta med det.

Därefter en metodkurs (hu) och B-uppsats – det är här mitt eget ansvarstagande behöver komma in i bilden. Kan ju få svårt att hitta uppslag att utforska prekariatet inom statlig sektor, men kanske kulturella ritualer inom den myndighet jag arbetar inom? Eller vad brist på gemensamma ritualer får för konsekvenser för meningsskapande och gemenskap i större organisationer med stor verksamhetsdiversitet? Vi väl se.

Städ- och räddningsaktioner i bloggen

Under jakten på inspiration för dagens text, börjar jag läsa i min egen och andras bloggar. Upptäckte så att alla kommentarer var borta från min egen blogg. Antalet gick att se, men inte att få fram själva kommentarerna. Det är ju inte så mycket kommentarer här längre – så de reflektioner jag fått från andra vill jag vara rädd om.

Hux flux hade jag bytt tema på bloggen, lite på impuls sådär och via iPad, någon dator har jag inte tillgång till just nu. Och kommentarerna verkar vara tillbaka. Puh.

När jag gjorde mitt gamla tema var jag mitt upp i en webbdesignutbildning, och passade förstås på att använda bloggen som lekplats och testsida. Helt naturligt. Och lika naturligt att dessa anpassningar kanske inte riktigt motstått tidens tand, då jag inte underhållit vare sig sidan eller kunskaperna. Nu får jag välja enkelhet – ett basic tema som bara funkar. Det kanske inte blir just det jag har nu, men något jag bara aktiverar och kör på, utan att krångla med kodsträngar för att få det EXAKT efter eget huvud. Känner inte längre att jag behöver vara så envis.

Designmässigt har jag tänkt tanken tidigare – en vit sida med text på, rätt och slätt. Inga krusiduller, inga ”side bars”. Bara text. En och annan bild, kanske. En blogg jag skriver – inte ”driver”. Det var ju så det skulle vara. Så varför krångla till det?

Skalövningar och zumba för otränade

Jag är nog lite förtjust i, eller åtminstone nyfiken på, WordPress nya look och gränssnitt – fast det kom lite som en överraskning. Jag hade nog registrerat att nåt var på gång, fast inte riktigt processat informationen. Det nya får mig att vilja leka: ”Vad händer om jag trycker på den här? Är det inte dags att styla om ändå…?” Eller – kanske är jag bara ”på” för något nytt? WordPress gränssnitt har sett likadant ut sedan jag började använda det, förvisso tryggt och välbekant, men kanske just därför också en smula begränsande? Det trygga och invanda är bekvämt, men ibland kanske vi också behöver något nytt. Kanske vi ibland behöver något nytt för att lägga det gamla bakom oss och komma vidare? För att inte gå i cirklar kring oss själva och våra vanor?

Planen är att jag ska blogga varje dag under semestern. En liten text, bara för att. Som ”ett äpple om dagen…” ungefär.

Just nu pågår uppvärmning, en valhänt historia, inte helt olik den första gång jag satte foten i en aerobicssal eller en zumbaklass. Plötsligt har man elva fötter och en kropp smidig som ett kassaskåp – ungefär så känns skrivandet just nu. Som att ge sig in i det där Zumbapasset när man inte rört sig på ett par år och inte riktigt märkt hur kroppen rostat och försvagats. Det är mycket som behöver byggas upp igen, men första steget – som alltid – att ta första stegen, inse hur lång väg man har att gå och acceptera: Det här är en resa som kommer att ta längre tid än man trodde och åtminstone inledas i babysteps snarare än sjumilakliv.

Att återta mitt skrivande på det här sättet, är mitt sätt att förhoppningsvis sätta en vana som kan leva kvar även sedan, när vardagen tågar tillbaka in i livet. En semester kan alltid få både rosaskimmer och guldkant – det är ju trots allt poängen med semestrar. Tricket är att bygga vanor som håller mot vardagens tryck och nötning. Vardagen är som ett djupt hjulspår – man kan intala sig att inte köra där och nöta dem ändå djupare, men när det väl kommer till kritan, nog tusan trillar man dit i alla fall. Intentioner är inte alltid tillräckligt. Man måste också nöta nya spår.

Så, du som ännu läser här – bered dig på en lång sommar av nonsenstexter här. De är vad skalövningar är för musikern, enkla former för den begynnande tecknaren eller konstnären.

De är den mödosamma vägen, inte målet i sig.

Ledighetskommittén sammanträder.

Jag har semester. Det är så länge sedan sist att jag nästan glömt hur man gör – men oroa er inte, jag kommer på det. Jag har gott om tid att öva mig. Fem och en halv vecka – jag tror att det är mitt livs längsta semester, kan inte påminna mig att ha tagit så lång semester tidigare. Nästan som ett sommarlov.

Men så var 2020 också mitt livs längsta år, året som aldrig tog slut, utan bara fortsatte och fortsatte. In absurdum. Ad nauseam. Stundtals känns det även som ad infinitum, för delar av 2020 pågår ju fortfarande, långt efter bäst-före-datum. Somliga gäster fattar bara inte när de ska gå hem.

Men just nu skiter jag i det också, för jag är ledig och har inga som helst problem att vara det i isolering och med distans. Hänga med familjen. Läsa böcker. Tänka tankar. Gå promenader. Se på vatten. Lapa sol där sol bjuds. Bada – om det inte är för kallt. Äta mat. Tala om livet. Känna vind mot hud. Se de små sakerna som är livet. Rita. Andas. Låta tiden breda ut sig omkring mig som en rikedom, som en rymd – vidsträckt och öppen. Läsa fler böcker. Tänka nya tankar. Repeat. Repeat. Repeat.

Mitt största bekymmer just nu är en kaffekokare som inte samarbetar. Ack, ljuva tillvaro där strejkande och/eller ålderdomssvaga kaffekokare är det största bekymret.

Låt det förbli så här. Tack på förhand.

Tillbaka i civilisationen: Reflektion om teckning, lärande och näringstillförsel.

Bloggen tystnade snabbt efter de där första posterna under semestern – snabbt och snopet, om jag får säga det själv. Uppkopplingen på vår andra semesterort visade sig vara minst sagt instabil, och att låta bloggambitionerna generera semesterfrustration skulle ha förfelat syftet, så då fick det helt enkelt vara, till dess jag var tillbaka i civilisationen igen.

Det är jag nu. Hej Sverige, hej huset, hej någorlunda stabilt wifi.

Hej vardag säger jag inte förrän på måndag, än har jag några lediga dagar kvar, för reflektion och för att ta ut kompassriktning framåt. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Viktiga dagar, trots att jag till synes fördriver dem med inget särskilt: Dricker kaffe. Lyssnar på radio. Tittar ut genom fönstret. Skitar ner ett papper med mina ännu ganska valhänta teckningsövningar.

Även om jag inte läser någon kurs i höst, måste jag fortfarande ha något att utforska och lära. Är man nörd så är man, antar jag. Nu blir det teckning/skissande. Jag vill kunna dra några enkla linjer, några få penseldrag med färg och ha åstadkommit en skiss, en minnesbild, en idé om något – verkligt eller tänkt. Skapa visuellt, inte bara verbalt.

Lärandet är konstanten – ämne och format varierar.

För lärandet är näring. Det har ingenting att göra med att nå ett mål, ”ha” kunskapen till något speciellt eller bli ”färdig”. Det är lärandet i sig som är en oslagbar mental näringskälla.

Min personliga käpphäst (okej, en av dem – jag har väl några stycken…) är att vår tid glömmer bort näringstillförseln när vi pratar om livspussel, balans och psykisk hälsa. Stress ska motas med mindre arbete – vila ett tag bara, sen kan man köra på igen, som förut fast kanske lite mindre. Jag hävdar att vila utan näringstillförsel leder till att man långsiktigt sänker sin kapacitet, som en åker som utarmas genom att ständigt producera, producera, producera. Men vi är vare sig åkerlappar eller produktionsmaskiner, vi behöver merän vila. Vi behöver näring – för kroppen, visst, men även för sinne och själ.

Det tar jag med mig i mina reflektioner. Vart är jag på väg just nu? Vart vill jag? Var finns bördighet och näringsrik mylla för mig att samla näring ur?

Det tänker jag på medan jag hämtar en kopp kaffe till och fyller ännu en sida i skissblocket med knotiga och skeva ansikten, vingliga hus och dysproportionella människorangel med 67 i skor, allra minst.

***

Och jotack, semestern var fantastisk. Fem veckor av idel lathet, solsken, simturer, vågor, bryggor, promenader, samtal, tystnad, skratt, närhet, utandning.

Ljuvligt – och välbehövligt. En rekalibrering.