Recensioner i presens – och en bok i perfekt

Jag har brukat banna mig själv för att jag ofta velat recensera böcker innan jag läst ut dem, att jag tar ut händelser i förskott och går igång på att skriva om böcker jag kanske nätt och jämnt kommit till mitten av. Så kan man ju inte ha det – hur ska det se ut, recensera på så lösa boliner, nej vet du vad…! Och så tvingar jag mig att avstå. Vänta på det goda tills det är i rättan tid, när jag läst sista sidan och rätteligen kan ha en uppfattning om hela boken – se tillbaka på den som en enhet.

Fast när jag väl lämnat boken har jag ju lämnat den. Då är jag inte längre där, i den, uppfylld av den och full av bubblande tankar och känslor om den. Det är ju de tankarna och känslorna som gör att jag vill skriva om boken. Väntar jag tills efteråt har jag redan missat tåget Jag vill inte göra någon saklig summering eller moget överväga bokens disposition, tema och språkliga kvaliteter. Jag vill fånga upplevelsen av boken, just medan jag har den.

Och jag är ju ingen kulturskribent så jag får faktiskt göra som jag vill!

Två böcker har jag läst ut hittills i år, de ska få sina efterrecensioner. Sen ska jag börja skriva om böckerna jag läser, snarare än böcker jag läst.

***

Det var en tweet som fick mig att Bokus-googla boken Arv och miljö av Vigdis Hjorth, en tweet som reflekterade kring familjeförhållanden och varför boken blivit så populär. Jag hade inte hört talas om den – är väl i allmänhet ganska dålig på att hålla mig informerad om aktuell bokutgivning och vad som är ”populärt” – men impulsköpte eboken och läste den som årets andra bok.

Den har verkligen ett säreget språk – korthugget, repetitivt, bitvis nästan mässande. Stora delar av berättelsen bygger på ett detaljerat refererande av turer och korrespondens i en arvstvist mellan vuxna syskon i en familj med en historia av onämnbara hemligheter och brutna relationer. Den verkliga konflikten vävs in som avvikande trådar i väven kring arvstvisten, som ingenting egentligen handlar om.

Det är säreget, men väldigt effektivt. Jag dras med och in i berättelsen om en familj som formerar sig kring den onämnbara elefanten i rummet, där äldsta systern blir parian som får bära skulden för familjens splittring, när hon i själva verket är offret. De logiska krumsprången resten av familjen ägnar sig åt för att rationalisera kring det man inte vill se, inte vill tala om, inte vill erkänna finns där, gör mig bitvis illamående. Det är som att det inte finns bara en elefant i det där rummet, det finns två – den andra elefanten är där för att dölja den första.

Språket håller läsaren lite på armlängds avstånd, ändå är det omöjligt att värja sig från den här boken. Den drabbar en – kanske särskilt genom kontrasten mellan det säregna språket och den känslomässigt outhärdliga berättelsen.

Betyg: 4

Kulturtant på grönbete, del 2: ”Inspirerad pessimism”

Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.

Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och  att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.

Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.

Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…

Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?

Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.

”Inspirerad pessimism”.

Rapport från en kulturtant på grönbete

Det är ett bra tillfälle att besöka Fotografiska just nu – ovanligt bra, rent av. Ett sånt tillfälle som nästan får mig att förlåta alla gånger jag gått härifrån, muttrande om tröttsamt kändiskåta och kommersiella utställningar.

(Och ja, jag är en kräsen kulturkonsument.) 

Men just idag klagar jag inte. Under min första timme i huset har jag sett två utställningar som båda berör och väcker känslor. Som det ska vara.

Jag brukar inte gå igång på den sortens bilder Kirsty Mitchell skapar, och det gör jag väl inte nu heller – men berättelsen bakom bilderna, och berättelsen bilderna berättar, antyder, rymmer… Den berör – och väcker nytt berättande, som berättelser gör.

Även utställningen STHLM forever är en berättelse – och står i bjärt kontrast till Mitchells strama överdåd, genom att vara unison och mångstämmig och brokig. Stockholm, från pilsnerfilm till en sorglig rekviem över Slussen. Varje bild är ett tidsdokument, men helheten är tidlös. Här är det just kakofonin av röster som gör upplevelsen mäktig.

Jag tror att det är just kontrasten mellan dessa båda utställningar som skapar det där ”ovanligt bra” tillfället att gå på Fotografiska. Berättarregistret, bredden – möjligheten att medskapa, göra min tolkning, skapa min upplevelse.

(De gånger jag varit kritisk till upplevelsen här är när jag inte tycker att bilderna lämnar något öppet för min tolkning; de är ”färdiga”, stängda och just därför – i mitt tycke – totalt ointressanta.)

Efter pausen vid stans bästa utsikt väntar Jonas Bendiksens The Last Testament, om 7 olika självutnämnda Messias – och den utställning jag själv hade högst förväntningar på när jag kom.

Sist – men inte minst…? – en feministisk och mediekritisk utställning med persikor i spetstrosor, som jag kanske inte har lika höga förväntningar på. Men den som lever får se. Förväntningar är generellt ingen vidare bra krydda för kulturupplevelser.

Berättelser en desto bättre.

 

Boksommaren 2018

Jag hade, i vanlig ordning, alldeles för mycket böcker med mig på semestern – trots att den mesta skönlitteraturen var i elektronisk form och rymdes i en och samma Kindle (som för övrigt visade sig ålderdomssvag och sjunga på sista versen, stackars gamle vän). Dessutom råkade jag gå förbi en bokhandel med rea innan vi hunnit utanför Sveriges gränser, OCH upptäckte att några av böckerna jag lämnade kvar i Kroatien förra året men ändå inte hann läsa denna semestern, måste få följa med hem igen så att jag kan läsa dem under året… Så jag har helt klart ännu fler böcker med mig hem igen.

Men några böcker kom jag genom i alla fall (se bild)… Generellt var det mycket svensk litteratur, kvinnliga författare och korta romaner. Det var delvis ett medvetet val. Jag har en hypotes om att dussinlitteraturen ofta behöver fler sidor för att ändå inte komma fram till något särskilt, medan den verkligt goda litteraturen är fokuserad nog att nå och beröra läsaren utan alltför mycket bulk omkring sin kärna.

Hypotesen står sig även efter sommarens studier, kan jag meddela.

Ett annat tema har varit Bodil Malmsten. Jag hade aldrig läst Bodil Malmsten före den här sommaren, men av någon anledning länge misstänkt att jag skulle tycka om att göra det. Och sedär – ännu en hypotes som visade sig helt riktig. Framför allt tycker jag om de böcker som handlar om henne själv – loggböckerna och skrivhandboken Så gör jag. Integritet och nakenhet i balans – total öppenhet och inga ursäkter. Befriande!

”När kastanjerna slår ut…” har jag några sidor kvar i, den hade jag lite svårare för. Huvudpersonen är en osympatisk och självcentrerad man jag har ohemult svårt att identifiera mig med eller känna något för – trots att Malmsten gestaltar hans lidande med sin obevekliga närhet, inifrån kaoset, sönderfallet, oförmågan. Jag vill hålla honom ifrån mig, titta bort, slippa se. Jag antar att det egentligen är ett ganska gott betyg ändå, men krävande. En bok som kräver.

Jag gör inga enskilda bokrecensioner den här gången, men bränner genom listan lite kort nedan:

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Oj, vad säger man? Något helt annat än jag väntat mig, en bok som blandar genrer lika hejdlöst som den väver samman tidstrådarna som utgör berättelsens kronologi. En bok som slår andan ur en – på flera plan.

Hängivelsen av Elisabeth Hjorth – jag minns inte vad det var som fick mig att fastna för den här boken. En för mig ny författare jag blev nyfiken på. En svår bok att beskriva – en bok som också gestaltar ur ett kaotiskt, känslomässigt inifrånperspektiv, med ett språk som det skakiga bildspråket i en dogmafilm. Stark, berörande – men också förvirrande och otillfredsställande.

I bilden syns fyllda eller halvfyllda kvadrater framför boktitlarna. De ifyllda är utlästa, de halvfyllda inte (och ja, jag ser att jag gjort fel med ”kastanjerna” – my bad). Jag började på Margaret Atwoods The Blind Assassin redan i bilen på väg söderut, en bok jag rekommenderats från flera håll, varje gång med stor iver och den slags tindrande ögon som bara barn på julafton och boknördar inför en Bra Bok kan uppbringa. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den – men fick till slut erkänna att jag behövde ha semester FÖRST, och SEDAN ge mig i kast med denna långa, och framför allt komplexa, berättelse – i synnerhet som jag försökte läsa den på engelska och i e-format. It’s not you, it’s me, sade jag sålunda och lade boken åt sidan.

Det fick bli en annan bok av Atwood istället: Häxyngel. Detta är en av ofantligt många litterära berättelser som bygger på Shakespeares Stormen (The Tempest). Jag är lite metafascinerad av just hur många som inspirerats av just den här, bland alla Shakespeares verk. (Faktiskt var en av de böcker jag ”råkade” få med mig från bokreabordet före avresan också baserad på Stormen-temat.) Det här var en trevlig bokkaramell, en sedelärande liten berättelse om en kulturman som gör upp med sina demoner… När jag tänker på saken påminner karaktären om Malmstens Maurice Lind, som jag har så svårt för i När kastanjerna… Skillnaden är väl att Atwoods kulturman faktiskt, till slut, vaknar ur sitt självältande och gör en rörelse framåt – inte bara runt-runt i cirklar. Samtidigt känns just det där uppvaknandet möjligen lite naivt och konstruerat, en kompromiss för feelgood-slutets skull. Lite.

En annan bok som gav mig den där lite ”too-good-to-be-true”-smak i munnen var Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten, som skildrar tre människors vänskap och närhet, kontrasterad mot olika slags ensamheter i deras historia. Ingen dålig bok, alls inte. Men ändå…

Beate Grimsrud är en författare jag bestämt mig för att stifta bekantskap med under sommaren – men jag tror att jag möjligen valde fel bok att börja med. Har någon sett mig någon annanstans är ett skickligt och fascinerande drömspel, lika surrealistiskt logisk som vilken ”verklig dröm” som helst och jag kan beundra Grimsrud för att hon bibehåller den lösryckta känslan konsekvent genom hela boken. Men just det, hur skickligt det än är genomfört, gör att boken ställer krav på mig och hur mycket jag vill investera i min läsupplevelse. Jag läste halva i bilen, men pausade den sedan. Den passar nog bättre som portabel kulturupplevelse under höstens pendlingstimmar till jobbet.

Alright – så långt skönlitteraturen… Men några fackböcker slank också med, trots att jag inte hade någon kurslitteratur att plöja i år:

The writer’s journey bygger på Joseph Campbells forskning om universella och arketypiska myter som förenar människor över geografi, kulturer och tid. Dessa myter följer vissa berättelsestrukturer, och Christopher Voglers bok handlar hur man som författare/skribent och enligt mig också i en lång rad andra berättande yrken kan använda sig av dessa berättelsestrukturer för att skapa trovärdighet och engagemang hos sin publik. Har man redan läst Campbell är det väl inte så mycket nytt, men lite kul att se hur Vogler bryter ner flera samtida Hollywoodproduktioner med hjälp av dessa strukturer.

Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla är en bok jag snubblade över i våras, då jag läste en kurs om bland annat omvärldsanalys. Kurslitteraturen lämnade en hel del övrigt att önska – erbjöd mest oreflekterade punktlistor och inte mycket mer. Jag lånade då denna på biblioteket, men när jag kvitterade ut en tätskriven tegelsten på tung akademisk prosa fick jag skjuta läsningen på framtiden – närmare bestämt till semestern.

Det här är en sån bok jag nog är rätt ensam om att ägna dyrbar semestertid åt – tung och krävande, omständlig och späckad med akademiska referenser. Men det är också en sån bok jag skulle vilja berätta mer om, koka ner och dra slutsatser av och göra reflektioner kring. Den för ett tvärvetenskapligt resonemang om vår omvärldsuppfattning, inklusive vår historia, är sociala konstruktioner – och vad det innebär.

Den klart mest intressanta akademiska boken jag läst i år, samtlig kurslitteratur inkluderad.

Sista fackboken denna sommar är Tim Browns Change by Design – som jag sparade till sist för att den är mest jobbrelaterad. Den är bra och jag rekommenderar den varmt till var och en som har ett jobb där man då och då pratar om förändring och innovation. Samtidigt var det väl inte så mycket nytt för mig, här heller. Det är ju det här jag står för och strider för!

***

Summering: Mycket läst blev det den här sommaren. Och det bästa av allt är att jag inte behöver sluta för att semestern är slut och hösten tar vid. Den här gången kan jag fortsätta läsa, hela året.

Du är vad du läser: Om litterär näringstillförsel och Bodil Malmstens lätthet

Jag vänder tillbaka till litteraturen. Till läsandet I första hand – så småningom får skrivandet komma, men jag tvingar mig att inte ha för bråttom där. Först näringstillförsel, riklig och väl balanserad vad gäller näringinnehåll och variation. Sen – sen vi får se.

Det mitt skrivande jag får nöja sig med, är att – med händerna på ryggen – fundera över vad det är som får en bok att funka, medan andra (ack så många andra) faller platt. Hur är en god berättelse uppbyggd, vad är det med den som är bra? Som väcker något i mig?

Språket är viktigt, men inte allt. Inget språk kan lyfta en intetsägande berättelse. Berättelsen är allt. Den är vad som gör oss till människor.

(På semesterns läslista ligger även Yuval Hararis bok Sapiens. Harari hävdar att det är skvallret, eller förmågan att skvallra, som gör oss till människor. Harari är forskare, så han vet väl bäst, men jag säger nog ändå att skvaller eller berättelser är lite ”same shit, different name”. De fyller samma funktion.)

Jag kan inte undgå att hamna i funderingar kring vad som skiljer dagens ”frozen-TV-dinner-litteratur” från den verkliga litteraturen, den som faktiskt betyder något, och som utgår från människan som något mer än en tuggande, konsumerande apa.

(Ja, ja. Jag vet. Jag har skrivit om det här förut, så ni vet att det här är en av mina käpphästar – eller väderkvarnar, det beror väl på hur man räknar: Hur illa det är ställt, när kultur reduceras till konsumtion, när kvalitet reduceras till försäljningssiffror. Det är valår, och jag är räddare än någonsin förr – för jag tror inte på slump. Allt hänger samman.)

En av de första böcker jag läst denna semester är Bodil Malmstens ”Så gör jag”. Medvetenheten kring beslutet att låta skrivandet vänta kommer från henne, och hennes fokus på litteraturen och läsandet som den bästa handboken. Hon skriver sin skrivarhandbok med en slags motvilja, slår ifrån sig boken hon skriver medan hon skriver den. ”Så gör jag, men vad vet jag om hur DU ska göra?” Om något handlar den mer om läsande än om skrivande, samtidigt som hennes eget språk är gestalt för skrivandets både lätthet och tyngd.

Lättheten är för mig Malmstens signum. Språket är som en fjäril, tyngdlöst men samtidigt både nyanserat och mättat. I ”Så gör jag” berättar hon utförligt om hur hon väljer sina ord. Varje ord ska vara det rätta, vartenda ett. Ingenting lämnas åt slumpen. Hon beskriver hantverksskicklighet, men också kärleken till och bävan inför detta hantverk. Hon berättar om böcker som aldrig blev.

Jag tänker att dussinlitteraturen ger oss motsatsen: ett obearbetat, och just därför konstlat, låt-gå-språk som passerat en hugad författares uppkavlade ärmar (”här ska skrivas en bok!”), förlagens och bokhandelns slimmade processer (”här ska tjänas pengar!”) och sen är det inget mer. Böcker har idag bara ett syfte: De ska sälja, generera intäkter. Det är allt.

Våra berättelser, det som gör oss till människor, har reducerats till en process av produktion och konsumtion, och jag kan bara undra: Vad gör det med oss?

Du är vad du äter; du är vad du läser.