Slaget om verkligheten

Människan skapar sin samtid genom att kontrastera den mot en dunklare och mindre utvecklad historia. På så sätt fyller den konstruerade historien en funktion för varje samtid.

Jag läser sällan om böcker, men just nu läser jag en gammal favorit i repris: Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla. Det är en tegelsten till akademisk essäistik om hur vi som samhälle konstruerar vår verklighetsuppfattning och hur det vi håller för sant och som ramverk för tolkning av nya händelser är en konstruktion redan från början, som låter oss slå dövörat till för allt som inte ”passar in”.

Jag antar att det akademiska är ett sätt för mig att förhålla mig distanserat till samtiden, där man ser tydliga tecken på hur olika narrativ ligger bakom händelser och ageranden som sker i världen just nu, på olika nivåer. Från krigsnarrativen till den skruvade logiken bakom terroraktioner till politiska strömningar som väljer vägar tillbaka till mörkare tider. Boken har några år på nacken, de sista konkreta händelser den tar upp är 9/11-attacken i USA och Breiviks attentat i Norge (i ett efterord), men den handlar ju egentligen inte om de konkreta händelserna, utan om de generella, sociala mekanismerna bakom.

Kapitlet jag läser just nu handlar om ”historiens återkomst”, och citatet överst är INTE hämtat ur boken, utan ur mina sammanfattande anteckningar. Men jag tycker att det är intressant och kanske viktigt att påminna sig om – att historien inte är en objektiv tidslinje av händelser i en kronologisk ordning, utan ett narrativ, konstruerat för ett syfte.

Man brukar säga att vinnarna skriver historien, det är så historien blir till. Vi vet väl alla idag att det är männens historia vi fått lära oss i skolan, kungarnas och kolonialmakternas – generationer av läroplaner bygger på denna den starkes rätt att skriva historien. Det är egentligen vad boken handlar om. Hur vi än idag lever våra fäders (i bokstavlig mening) historia, genom hur vi tolkar händelser i nuet. Ingenting kommer från ingenstans, allt bygger på historiska rötter – och hur vi omkonstruerar dem idag.

Historien är ett verktyg, hur tillåter vi att den används för att styra oss och våra tankar idag?

Kaos är inget virrvarr…

Ordnung ist nicht das Gegenteil von Chaos. Und Chaos ist kein bedrohlicher Wirrwarr, sondern ein noch nicth entdeckter Spielraum des Möglichen.

Norbert Bolz, Das kontrollierte Chaos. Vom Humanismus zum Medienwirklichkeit

Ordning är inte motsatsen till kaos. Och kaos är inget virrvarr som hotar ordningen, utan en ännu inte upptäckt spelplats för det möjliga. (Mitt försök till översättning/tolkning.)

Indignez-vous!

”Den sämsta av livshållningar är likgiltigheten, att säga ’det där kan jag inte göra något åt, jag klarar mig ändå’. Genom att uppträda så förlorar man en av de grundläggande egenskaperna i att vara människa.”

– Stéphane Hessel

En reflektion från planeten Aniara

Jag började se en film igår – en ganska nylig filmatisering av Harry Martinssons Aniara, 2018. Jag har bara sett början, sedan stängde jag av – pausade – för att hinna ta in tankarna den väckte i mig.

Många har kanske läst/tvingats läsa Aniara i skolan, vi vet ju alla att skolan är duktig på att lustmörda klassisk litteratur genom att tvinga till läsning och därtill utvärdera och betygsätta förmågan att uppleva den. Men jag har lyckats ducka den tvångsupplevelsen, däremot nosat på boken av nyfikenhet – men ändå inte lyckats fastna för den. Dess koncept kände jag till: Ett rymdskepp på väg från jorden till mars, en resa som ska ta tre veckor av lyx, shopping och förströelse. Men så händer något, skeppet kommer ur kurs och kan inte längre styras. Kaptenen hälsar att skeppet kommer att driva på den slumpmässiga kurs man är på nu, till dess att man möter en himlakropp med tillräcklig gravitation att nyttja för att vända om. Detta, säger kaptenen, bör ske inom ett par år.

Från utsikten att kunna njuta av en lättjefylld bubbla under några veckor i rymden är alltså passagerarna nu utlämnade åt sig själva, på obestämd tid – men man förstår att det kommer att dröja länge innan deras egna planer kan återupptas. När beskedet faller utbryter ett tumult av känsloreaktioner: Panik, förnekelse, man vill ha information, blir frustrerad, ilsken, hotfull när ingen information finns att få. Några agerar som om ingenting, andra söker sig in i sig själva, några söker sätt att döva oron och ångesten.

Är det bara jag som tycker att det här känns bekant, på något sätt…? Jag blev tvungen att pausa filmen för att ta mig tid att ta in min egen upplevelse, utforska frågorna hos mig själv innan filmen kommer med ett ”facit” som kanske är snävare än tankarna den väckt i mig. För det vore ju synd. Bra frågor, explicita eller ej, är värda att ta hand om.

Jag tänker att just nu reser vi alla med planeten Aniara. Våra liv är tillfälligt (hoppas vi) satta lite på vänt. Vi har utrymme att röra oss på, med vissa förutsättningar. Men friheten är begränsad, inte gränslös som vi kommit att ta för givet. Och det påverkar oss. Det väcker ett gnag, en längtan – och vi kan inte alltid sätta fingret på vad det är. Längtan efter få träffa och umgås med ”sina människor” – i filmen bryter en kvinna ihop när hon inser att hon kommer att missa sin sons 4-årsdag – är konkret och tydlig. Den kan vi prata om, nästan TA på. Men visst finns det mer än så i detta, under ytan…?

Jag tänker på alla småsaker man saknar och längtar efter i pandemin. Att vara rörlig, resa med kollektivtrafiken vare sig det är nödvändigt eller ej. Kunna njuta av att bara vara bland folk, utan att känna sig hotad om någon kommer nära. Social distansering är nödvändigt just nu – men jag oroar mig för att den ska bli normerande. Jag har ganska tydliga introverta drag som person, men jag skulle tycka att vi förlorade något oerhört värdefullt om social distansering och no-touching blir norm. Jag är den första att jubla åt hur vi nyttjar digitaliseringens möjligheter genom att finna vägar till samverkan också då vi måste sitta på distans, och jag är lika positiv till om pandemin banar väg för ett mer flexibelt arbetsliv då det blir normalt att arbeta hemifrån en dag eller två i veckan. Men hela tiden? Ersätta samvaro och -arbete i det fysiska rummet med möten i det virtuella…? Mja… Där är jag mer skeptisk.

Undantagstillståndet tvingar oss att konfrontera oss själva på ett sätt vi normalt kanske inte alltid gör. Det är så lätt att ”bara åka med”, till dess att vi identifierar oss med saker som egentligen ligger utanför själva självet. Det skrämmande är att då upptäcka sitt nakna själv, när allt runtikring försvinner, och inse att man inte riktigt känner personen som står framför en. Det här vet jag att jag skrev en del om när vi flyttade utomlands. Att rycka upp sig själv från invanda kulturella rötter och ”tvingas” återupptäcka sig själv i en ny kulturell kontext är till en början skrämmande, efter hand en alltmer fascinerande resa och i efterhand väldigt, väldigt nyttigt att ha gått genom.

Nu går vi – simultant dessutom, vilket är en dimension i sig! – genom något liknande, då pandemin rycker undan en mängd saker vi tagit för givna och begränsar oss på ett åtminstone utmanande sätt. Vi börjar se reaktioner på de begränsningarna. Jämför idag med för ett år sedan: För ett år sedan gick vi på uppåttjack, adrenalin och jävlaranamma, pandemi-initiativen duggade tätt för att hålla ångorna uppe. Idag? Tröttheten. Protesterna. Tystnaden.

Jag tror att vi absolut kan överleva i en starkt digitaliserad värld. Klara oss. Få det att funka. Men finner vi glädjen i det? Finner vi energi i varandra – genom glasskärmarna? I längden?

Helt och hållet går det kanske inte att applicera Aniara-berättelsen på vår samtid i pandemins tecken, självklart finns det skillnader. Men jag tror ändå att boken/filmen handlar om frågor som vi just nu, kanske mer än annars, kan behöva umgås lite med.

Ovan skrivare trevar

Det är lite ”katt kring het gröt” kring skrivandet just nu. Nästan bokstavligen kretsar jag kring bloggen, sneglar åt den, tvekar, nosar lite, ryggar tillbaka, går en lov, återvänder och nosar lite förstulet på den heta gröten igen. Hm…

Jag är hemma, fast ändå inte. Det är så välbekant, som ett barndomshem. Jag står framför en dörr som en gång var min, med handen höjd till en knackning, i hopp – inte visshet – om att få komma in igen. Vem är det som ska öppna? Vem avgör om jag blir insläppt eller inte? Jag svarar som Långben på julafton: ”Why, that’s me!”

Det är jag som står på båda sidor om dörren, båda sidor beroende av varandra – båda sidor stolta och sårade.

– Hur kunde du svika mig, lämna mig igen? Du tar mig bara för given!

– Ser du inte att jag blöder? Släpp in mig, sluta spela svår nu – jag behöver dig ju!

Det är som repliken ”There is no spoon” i Matrix. Tricket är att förstå – djupförstå – att det är jag själv som medskapar rädslan, hindren, trösklarna, alla omen och alla menen.

Walk the walk. Vill du vara en skrivande människa? Så skriv. Just do it.

***

Jag upptäckte Bodil Malmsten sent, av skäl jag inte längre begriper. Hur kunde jag missa? Hennes böcker, hennes språk, är som en bekantskap – ett hem. Inte mitt hem, utan hennes – men man är alltid välkommen till samtal och samtalen handlar alltid som skrivandet och läsandet och, för all del, levandet.

Och åh, detta språk! Jag har alltid sagt att språket är underordnat berättelsen, men Bodil visar att jag har fel – åtminstone för Bodil gäller det omvända. Hos Bodil är språket berättelsen. Språkets sinnrika mönster som breder ut sig genom, över och mellan böckerna, genom livet, tiden och rummet – och därför berättar en alleles egen berättelse, bortom bokpärmarna, bortom kapitlen och bortom de lågmälda slutorden. Bortom döden.

Bodil skriver som en skrivande människa. Och hon skriver om att vara en skrivande människa. Det går inte, skriver hon. Hur kan jag skriva när skrivandet är omöjligt? 

Ingen skriver den skrivande människans möda och vånda som Bodil, så nära och så självklart. Med en sådan lätthet. Det är lättheten som kommer nära, som en fjäril på näsan.

Det är lättheten jag vill åt, fjärilsorden som fladdrar i solskenet, väjer undan för plogen och tyngden och mödan. Bodil skakar på huvudet och säger: Det går inte.