Indignez-vous!

”Den sämsta av livshållningar är likgiltigheten, att säga ’det där kan jag inte göra något åt, jag klarar mig ändå’. Genom att uppträda så förlorar man en av de grundläggande egenskaperna i att vara människa.”

– Stéphane Hessel

En reflektion från planeten Aniara

Jag började se en film igår – en ganska nylig filmatisering av Harry Martinssons Aniara, 2018. Jag har bara sett början, sedan stängde jag av – pausade – för att hinna ta in tankarna den väckte i mig.

Många har kanske läst/tvingats läsa Aniara i skolan, vi vet ju alla att skolan är duktig på att lustmörda klassisk litteratur genom att tvinga till läsning och därtill utvärdera och betygsätta förmågan att uppleva den. Men jag har lyckats ducka den tvångsupplevelsen, däremot nosat på boken av nyfikenhet – men ändå inte lyckats fastna för den. Dess koncept kände jag till: Ett rymdskepp på väg från jorden till mars, en resa som ska ta tre veckor av lyx, shopping och förströelse. Men så händer något, skeppet kommer ur kurs och kan inte längre styras. Kaptenen hälsar att skeppet kommer att driva på den slumpmässiga kurs man är på nu, till dess att man möter en himlakropp med tillräcklig gravitation att nyttja för att vända om. Detta, säger kaptenen, bör ske inom ett par år.

Från utsikten att kunna njuta av en lättjefylld bubbla under några veckor i rymden är alltså passagerarna nu utlämnade åt sig själva, på obestämd tid – men man förstår att det kommer att dröja länge innan deras egna planer kan återupptas. När beskedet faller utbryter ett tumult av känsloreaktioner: Panik, förnekelse, man vill ha information, blir frustrerad, ilsken, hotfull när ingen information finns att få. Några agerar som om ingenting, andra söker sig in i sig själva, några söker sätt att döva oron och ångesten.

Är det bara jag som tycker att det här känns bekant, på något sätt…? Jag blev tvungen att pausa filmen för att ta mig tid att ta in min egen upplevelse, utforska frågorna hos mig själv innan filmen kommer med ett ”facit” som kanske är snävare än tankarna den väckt i mig. För det vore ju synd. Bra frågor, explicita eller ej, är värda att ta hand om.

Jag tänker att just nu reser vi alla med planeten Aniara. Våra liv är tillfälligt (hoppas vi) satta lite på vänt. Vi har utrymme att röra oss på, med vissa förutsättningar. Men friheten är begränsad, inte gränslös som vi kommit att ta för givet. Och det påverkar oss. Det väcker ett gnag, en längtan – och vi kan inte alltid sätta fingret på vad det är. Längtan efter få träffa och umgås med ”sina människor” – i filmen bryter en kvinna ihop när hon inser att hon kommer att missa sin sons 4-årsdag – är konkret och tydlig. Den kan vi prata om, nästan TA på. Men visst finns det mer än så i detta, under ytan…?

Jag tänker på alla småsaker man saknar och längtar efter i pandemin. Att vara rörlig, resa med kollektivtrafiken vare sig det är nödvändigt eller ej. Kunna njuta av att bara vara bland folk, utan att känna sig hotad om någon kommer nära. Social distansering är nödvändigt just nu – men jag oroar mig för att den ska bli normerande. Jag har ganska tydliga introverta drag som person, men jag skulle tycka att vi förlorade något oerhört värdefullt om social distansering och no-touching blir norm. Jag är den första att jubla åt hur vi nyttjar digitaliseringens möjligheter genom att finna vägar till samverkan också då vi måste sitta på distans, och jag är lika positiv till om pandemin banar väg för ett mer flexibelt arbetsliv då det blir normalt att arbeta hemifrån en dag eller två i veckan. Men hela tiden? Ersätta samvaro och -arbete i det fysiska rummet med möten i det virtuella…? Mja… Där är jag mer skeptisk.

Undantagstillståndet tvingar oss att konfrontera oss själva på ett sätt vi normalt kanske inte alltid gör. Det är så lätt att ”bara åka med”, till dess att vi identifierar oss med saker som egentligen ligger utanför själva självet. Det skrämmande är att då upptäcka sitt nakna själv, när allt runtikring försvinner, och inse att man inte riktigt känner personen som står framför en. Det här vet jag att jag skrev en del om när vi flyttade utomlands. Att rycka upp sig själv från invanda kulturella rötter och ”tvingas” återupptäcka sig själv i en ny kulturell kontext är till en början skrämmande, efter hand en alltmer fascinerande resa och i efterhand väldigt, väldigt nyttigt att ha gått genom.

Nu går vi – simultant dessutom, vilket är en dimension i sig! – genom något liknande, då pandemin rycker undan en mängd saker vi tagit för givna och begränsar oss på ett åtminstone utmanande sätt. Vi börjar se reaktioner på de begränsningarna. Jämför idag med för ett år sedan: För ett år sedan gick vi på uppåttjack, adrenalin och jävlaranamma, pandemi-initiativen duggade tätt för att hålla ångorna uppe. Idag? Tröttheten. Protesterna. Tystnaden.

Jag tror att vi absolut kan överleva i en starkt digitaliserad värld. Klara oss. Få det att funka. Men finner vi glädjen i det? Finner vi energi i varandra – genom glasskärmarna? I längden?

Helt och hållet går det kanske inte att applicera Aniara-berättelsen på vår samtid i pandemins tecken, självklart finns det skillnader. Men jag tror ändå att boken/filmen handlar om frågor som vi just nu, kanske mer än annars, kan behöva umgås lite med.

Ovan skrivare trevar

Det är lite ”katt kring het gröt” kring skrivandet just nu. Nästan bokstavligen kretsar jag kring bloggen, sneglar åt den, tvekar, nosar lite, ryggar tillbaka, går en lov, återvänder och nosar lite förstulet på den heta gröten igen. Hm…

Jag är hemma, fast ändå inte. Det är så välbekant, som ett barndomshem. Jag står framför en dörr som en gång var min, med handen höjd till en knackning, i hopp – inte visshet – om att få komma in igen. Vem är det som ska öppna? Vem avgör om jag blir insläppt eller inte? Jag svarar som Långben på julafton: ”Why, that’s me!”

Det är jag som står på båda sidor om dörren, båda sidor beroende av varandra – båda sidor stolta och sårade.

– Hur kunde du svika mig, lämna mig igen? Du tar mig bara för given!

– Ser du inte att jag blöder? Släpp in mig, sluta spela svår nu – jag behöver dig ju!

Det är som repliken ”There is no spoon” i Matrix. Tricket är att förstå – djupförstå – att det är jag själv som medskapar rädslan, hindren, trösklarna, alla omen och alla menen.

Walk the walk. Vill du vara en skrivande människa? Så skriv. Just do it.

***

Jag upptäckte Bodil Malmsten sent, av skäl jag inte längre begriper. Hur kunde jag missa? Hennes böcker, hennes språk, är som en bekantskap – ett hem. Inte mitt hem, utan hennes – men man är alltid välkommen till samtal och samtalen handlar alltid som skrivandet och läsandet och, för all del, levandet.

Och åh, detta språk! Jag har alltid sagt att språket är underordnat berättelsen, men Bodil visar att jag har fel – åtminstone för Bodil gäller det omvända. Hos Bodil är språket berättelsen. Språkets sinnrika mönster som breder ut sig genom, över och mellan böckerna, genom livet, tiden och rummet – och därför berättar en alleles egen berättelse, bortom bokpärmarna, bortom kapitlen och bortom de lågmälda slutorden. Bortom döden.

Bodil skriver som en skrivande människa. Och hon skriver om att vara en skrivande människa. Det går inte, skriver hon. Hur kan jag skriva när skrivandet är omöjligt? 

Ingen skriver den skrivande människans möda och vånda som Bodil, så nära och så självklart. Med en sådan lätthet. Det är lättheten som kommer nära, som en fjäril på näsan.

Det är lättheten jag vill åt, fjärilsorden som fladdrar i solskenet, väjer undan för plogen och tyngden och mödan. Bodil skakar på huvudet och säger: Det går inte.

Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.

Gå genom väggar – en memoar om ett liv i konsten

Det var först när en film om Marina Abramovics performance ”The artist is present” på MoMa i New York började figurera på Facebook för några år sedan som jag fick upp ögonen och började fascineras av denna egensinniga kvinna och konstnär. Nu läser jag – som aldrig läser biografier – hennes memoar, ”Gå genom väggar”.

Det av hennes verk som fascinerar mig mest är ”Rythm 0” som framfördes 1974 i Neapel: Verket bestod av konstnären själv samt ett bord med 72 olika objekt och instruktionen:

”There are 72 objects on the table that one can use on me as desired.
Performance.
I am the object.
During this period I take full responsibility.”

Det är just den sista meningen, och hur det faktiskt utspelades som gör verket – och kvinnan som planerade och genomförde det – så oerhört fascinerande.

”Jag tar fullt ansvar” säger hon, fullt ansvar för andra människors handlingar. Det är det hon säger, och lämnar bland annat en sax, en ros, en fjäder, ett rakblad och en pistol, en kula. Hon berättar att det till en början inte händer så mycket, att publiken till en början tvekar och prövar sig fram, men efter hand blir djärvare och djärvare, alltmer närgångna. I takt med detta omvandlas och betraktas Abramovic också alltmer som ett objekt. Hon låter publiken forma hennes kropp i olika positioner och står passivt kvar när deras händer släpper henne. Någon klipper av henne kläderna. Någon laddar pistolen, sätter den i hennes hand, riktar den mot hennes huvud, rör vid avtryckaren. Abramovic är passiv.

Först när verket avslutas efter sex timmar, tar hon tillbaka kontrollen över sin kropp och rör sig mot sin publik. De flyr bort från henne, och klarar inte av att ta in henne och stå för vad de gjort mot henne, under tiden hon tog ansvar för deras handlingar.

”They could not stand my person because of what they had done to me.”

(Just denna mening citeras för övrigt och får betydelse även i Vigdis Hjorths bok Arv och miljö, som jag skrev om i förra veckan.)

Jag associerar Rythm 0-verket och hur det blev, till stanfordexperimentet från 1971, som gick ut på att ett antal frivilliga studenter rollspelade som fångar eller fångvaktare för att studera hur sociala roller påverkar beteenden. Studien fick avbrytas eftersom den urartade i våld och förtryck. Den ansvarige forskaren Zimbardo har skrivit på temat, bland annat boken The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil.

Rythm 0 belyser samma sak: När konstnären tar ansvaret från publiken, gör denna publik saker som de senare, i ett fullt upplyst efteråt, inte vill kännas vid. Vad säger det om oss människor? Det här är ett verk som både skrämmer och fascinerar.

Abramovic själv, som person, fascinerar också. Hon berättar sitt liv, med imponerande detaljrikedom, som en kronologisk saga, från uppväxten i Titos Jugoslavien, genom hela hennes långa konstnärskap världen över, till idag. Det finns en dubbelhet i hennes berättelse, på en gång en enkel naivitet och detta komplexa förhållningssätt som är och gör hennes konst. Det gör boken svår att ”placera” någonstans och ännu när jag läst ut den har jag svårt att sätta fingret på den.

Jag vill bestämma mig för att dubbelheten är och måste vara en del av konstnärsskapet, att det är däri det ligger – förmågan att se det oerhört komplexa i vår verklighet och gestalta det som enkelhet. Engelska språket har adverbet ”matter-of-factly”, ofta om hur barn förhåller sig klokt till saker som vuxna tror att de inte kan förstå. På det sättet framstår Abramovic för mig i boken, och det känns någonstans ”rätt”. Så måste det nog vara för att hennes konst ska kunna bli till, så enkel och kraftfull som den är.

Så. En fascinerande bok, denna den kanske enda memoar jag någonsin kommer att läsa.

(Ska jag ändå kritisera något måste kritiken gå till Brombergs förlag, som gott kunde kostat på boken en anständig översättning. Där boken berättartekniskt är charmigt naiv och rättfram är översättningen mest en infantil sörja av dålig grammatik och obefintlig språkkänsla.)