”I am a fighter and not a quitter!”

Liz Truss ord, under hennes fåfänga (i skrivande stund redan misslyckade) försök att behålla premiärministerposten i Storbritannien i veckan som gick, ringer i öronen. Jag ger inte mycket för Tory-politik, och tonläget i brittisk politik ter sig för mig till lika delar rent skrämmande och som ett stort skämt – härskartekniker dragna till sin yttersta spets och satta i system, på högsta politiska nivå. Demokrati? Ja, på pappret. I praktiken? Jag vet faktiskt inte…

Men i Truss ord ringer något så oerhört mänskligt.

Vi människor älskar goda historier om hur David övervinner Goliat, hur den svage överlistar övermakten mot alla odds, inte sällan genom att ha rätten på sin sida – det godas rätt, ljusets rätt. Dessa berättelser triggar igång våra inre belönings- och välmåendesystem, som doserar ut dopamin och serotonin i sköna kickar som får oss att tro på livet en liten stund igen.

Men verkligheten? Verkligheten talar vi tystare om. Vi föredrar våra berättelser, våra narrativ.

För verkligheten handlar inte sällan om hur den svages röst bryts för makten, hur desperationen lyser i både ögon och ord: ”I am a fighter and not a quitter!” Oavsett politiken, känner jag starkt för den människa som lyser fram i orden. Människan mot verkligheten är en betydligt osnyggare kamp än människan i narrativet. Framgångsutsikterna betydligt magrare i en värld som inte behöver vara rimlig, inte behöver följa en logik eller ett narrativ. Som bara sker, utan manus.

***

Verkligheten är inte en berättelse, en god historia. Berättelser är det vi skapar för att ge mening åt verkligheten, men de kan också få oss att se åt fel håll – missa verkligheten, fast den pågår mitt framför oss. Få oss att agera på narrativet, och så småningom låta oss överrumplas av verkligheten. Vi måste veta skillnad – vilka berättelser som bär oss framåt i verkligheten och vilka som leder vilse. Vad som är verkligt och inte.

Och allt som är verkligt är detta: Vad vi är och vad vi gör. Vad jag är, vad jag gör, är verkligt i mitt liv. Vad du är, vad du gör är verkligt i ditt. Allt annat är narrativ.

Välj noga vad du tror på, och vad du agerar på.

Om rikedom och nyöppnad diktning

Vad jag älskar mest med min bokhylla är att där finns allt, fast den inte är så väldigt stor (litet hus och jag är den enda som läser). Icke-läsande människor kan ibland ställa frågan: ”Har du verkligen läst alla de här böckerna?”, misstroget som en gammaldags småskollärare vid ett läxförhör. Nej. Det är väl klart att jag inte har…? Böcker jag läst gör jag mig ibland av med, alldeles frivilligt – de kan ha gjort sitt, och få resa vidare utan mig, på ett eller annat sätt.

(En del böcker behåller jag förstås, och läser om. Eller tänker att jag ska läsa om. En del böcker köper jag först när jag läst dem; låneböcker jag måste äga eller eböcker jag måste äga på papper…)

Men mest av allt är min bokhylla potential. Möjliga, framtida läsupplevelser, lärdomar, kunskap – de finns där, hela tiden, nära och lockande i vardagen. En närvaro av ett magiskt Annat, när vardagen mest känns som ett grötgrått ekorrhjul.

Jag är rik, för jag har hela världar, bara en armlängd bort.

***

Denna vecka har Tomas Tranströmers I arbetets utkanter varit min ciceron och reskamrat. Idag, första morgonen hemma igen, med egenlagat kaffe och kaminbrasa; fick den sällskap av mera Tranströmer – toppat med några Kristina Lugn – efter reportaget i förra helgens Babel om hennes postumt utgivna dikteftermäle. (Den har jag dock inte hunnit skaffa. Än.)

I ett helt annat sammanhang mötte jag även en annan läsares urval och tolkningar av Tranströmers diktning, en tolkning av den andlige Tranströmer och vad han har att säga till oss grötgrå vardagsmänniskor som ibland har svårt att hitta ner i de djupare lagren av liv och varande. Dessa tolkningar öppnade Tranströmers dikter på ett nytt sätt för mig och fick mig att vilja läsa mer än endast de tidigare outgivna utkasten och skisserna från I arbetets utkanter.

Så. Nu sitter jag här med mitt kaffe och min boktrave. Och är lycklig.

Slaget om verkligheten

Människan skapar sin samtid genom att kontrastera den mot en dunklare och mindre utvecklad historia. På så sätt fyller den konstruerade historien en funktion för varje samtid.

Jag läser sällan om böcker, men just nu läser jag en gammal favorit i repris: Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla. Det är en tegelsten till akademisk essäistik om hur vi som samhälle konstruerar vår verklighetsuppfattning och hur det vi håller för sant och som ramverk för tolkning av nya händelser är en konstruktion redan från början, som låter oss slå dövörat till för allt som inte ”passar in”.

Jag antar att det akademiska är ett sätt för mig att förhålla mig distanserat till samtiden, där man ser tydliga tecken på hur olika narrativ ligger bakom händelser och ageranden som sker i världen just nu, på olika nivåer. Från krigsnarrativen till den skruvade logiken bakom terroraktioner till politiska strömningar som väljer vägar tillbaka till mörkare tider. Boken har några år på nacken, de sista konkreta händelser den tar upp är 9/11-attacken i USA och Breiviks attentat i Norge (i ett efterord), men den handlar ju egentligen inte om de konkreta händelserna, utan om de generella, sociala mekanismerna bakom.

Kapitlet jag läser just nu handlar om ”historiens återkomst”, och citatet överst är INTE hämtat ur boken, utan ur mina sammanfattande anteckningar. Men jag tycker att det är intressant och kanske viktigt att påminna sig om – att historien inte är en objektiv tidslinje av händelser i en kronologisk ordning, utan ett narrativ, konstruerat för ett syfte.

Man brukar säga att vinnarna skriver historien, det är så historien blir till. Vi vet väl alla idag att det är männens historia vi fått lära oss i skolan, kungarnas och kolonialmakternas – generationer av läroplaner bygger på denna den starkes rätt att skriva historien. Det är egentligen vad boken handlar om. Hur vi än idag lever våra fäders (i bokstavlig mening) historia, genom hur vi tolkar händelser i nuet. Ingenting kommer från ingenstans, allt bygger på historiska rötter – och hur vi omkonstruerar dem idag.

Historien är ett verktyg, hur tillåter vi att den används för att styra oss och våra tankar idag?

Kaos är inget virrvarr…

Ordnung ist nicht das Gegenteil von Chaos. Und Chaos ist kein bedrohlicher Wirrwarr, sondern ein noch nicth entdeckter Spielraum des Möglichen.

Norbert Bolz, Das kontrollierte Chaos. Vom Humanismus zum Medienwirklichkeit

Ordning är inte motsatsen till kaos. Och kaos är inget virrvarr som hotar ordningen, utan en ännu inte upptäckt spelplats för det möjliga. (Mitt försök till översättning/tolkning.)

Indignez-vous!

”Den sämsta av livshållningar är likgiltigheten, att säga ’det där kan jag inte göra något åt, jag klarar mig ändå’. Genom att uppträda så förlorar man en av de grundläggande egenskaperna i att vara människa.”

– Stéphane Hessel