Världen är full av osedda tak

Vet ni – ikväll tar jag ledigt. Jag är gräsänka och planerar ägna egoaftonen åt att sy ihop en bokinlaga. Kanske hinner jag rent av något mer pyssel. Analogt pyssel då alltså. Ni vet, sånt som involverar klistriga fingrar, rotande i verktygslådor och framväxandet av ett smått osannolikt kaos på alla fria ytor kring själva arbetsytan (som i sin tur blir alltmer modest ju längre arbetet fortskrider).

En liten tanke att roa er med denna torsdagsafton: För några år sedan var jag på en skrivkurs som gavs av en välbekant barnboksförfattare och hans lika välbekanta barnboksförfattarhustru. Jag fick säkert lära mig väldigt mycket matnyttiga tips, men ett som stannade kvar – troligen för att det är så enkelt, och ändå så ständigt bortglömt – var detta: Glöm inte bort att bara ligga och titta i taket.

Hans egen kreativa process inbegrep att varje dag efter morgonrusning och dagislämning komma tillbaka hem och lägga sig en timme på soffan och titta i taket. Kreativiteten behöver hinna få tråkigt för att ta fart, menade han. Och jag tror honom. Men uj, vad jag är dålig på att låta min kreativitet få tråkigt… Jag har ju inte tid! (Jodå, jag hör att det är precis det som är problemet när jag säger det, förstår att det är brådskan, jäkten och tempot som gör att kreativiteten till slut rostat fast i ett läge där den förvisso kanske gör saker – men mestadels samma saker som den brukar göra.

Jag tror förvisso att man kan en liknande effekt även utan att ligga och titta i taket, genom att låta kreativiteten ha många olika leksaker att roa sig med. Som fotograferande, skrivande, tecknande och målande och så där. Men ändå. Jag tänker på det ibland. Och tänker att jag nog inte är så väldigt ensam om att vara dålig på det där. Och att det är synd. Vi borde nog titta mer i taket, lite till mans.

(Sedär – det blev ett litet inlägg ändå…!)

Om bilder som röst

DarkSelfie”Dark selfie”.

*

Tanken var att novemberbloggandet skulle handla främst om skrivande. Det var vad jag tänkte när jag skrev inlägget om att hitta – eller åtminstone återuppväcka – min ”röst”. Och så har det mest blivit foto av alltihop.

Men så tänker jag att det nog är rätt ändå. Fotografi – och bildskapande överhuvudtaget – är faktiskt en del av den där rösten jag skulle leta efter. Min röst är inte antingen text eller bild – den är både och. Och jag tänker att det är en av de saker som gör den till min.

Så – jag ska försöka hålla kvar vid fotograferandet den här gången. Nästa fotoresa är redan inplanerad, tills dess får jag roa mig med lokala utflykter och projekt.

Efter över fyra år i Hamburg känner jag fortfarande inte att jag varit särskilt bra på att skildra staden – det det är något jag borde försöka bli bättre på, medan jag fortfarande är här.

Och så vill jag bli bättre på att fotografera människor. (Andra människor – inte bara mig själv…!) Där dras jag med en slags oro som går i cirkel – när jag märker att folk blir oroliga och stela framför kameran, då blir jag sjufalt stelare bakom. Bilderna blir förstås därefter.

Det är en slags sorg – eftersom jag egentligen vet att jag helst vill fotografera människor. Göra bilder med liv och rörelse. Närvaro. Påtaglighet. Sådana bilder som jag själv tilltalas och berörs av.

(Nå. Det vore väl ingen riktig sport om det inte vore åtminstone lite svårt…)

Om kreativt fusk och olika slags penslar

TheTree-650

 

Det finns de som fnyser åt Photoshop, eller åtminstone åt ofoget att ”manipulera” sina digitala bilder. Bilden ska göras klar i kameran, och inte förskönas i datorn efteråt, för det är fusk! Kanske sneglar de åt analoga tider, då fotografen i betydligt högre grad än idag måste lägga tid och omsorg på att planera bilden redan före exponering.

Jag har aldrig fotograferat analogt, utan har lärt mig allt jag vet om foto sedan fotografi blev en digital historia. Dessutom är jag den första att erkänna att jag är en notoriskt ”trigger-happy” fotonörd, som lätt kan klämma iväg 10 exponeringar på samma bild innan jag tänkt på alla inställningar och lyckats sätta skärpan där jag vill ha den. Man kan liksom göra så nuförtiden – pixlar kostar ju inget.

Men jag hör också till den skara som hävdar att en bild inte blir färdig i dagens digitala kameror – pixlarna behöver rättning i ledet och en smula uppsträckning i fråga om färg och kontrast, för att faktiskt se ut som de ska.

Sen finns det tillfällen då bilden närmast uppstår först i bildredigeringsprogrammet, då en misslyckad exponering plötsligt får liv och blir något helt annat än man hade i sökaren när man tog bilden – men den blir i alla fall. Jag tänker inte så mycket att jag ”räddar” bilden i bildbehandlingsprogrammet – eller jo, det förekommer förstås det också, men det är en annan grej. Snarare upptäcker jag där hur den ska vara. Ser den, kanske till och med tydligare än på plats.

För vem har sagt att bilden måste vara precis så som saker och ting faktiskt såg ut där och då? Det kan ju lika gärna få vara som det såg ut – eller ser ut – i mitt minne, i mina tankar eller rent av i min livliga fantasi…? Fotografi måste inte nödvändigtvis vara dokumentärt, även om det kan tyckas som att en kamera ”aldrig ljuger”. Det är möjligt att den inte gör – men å andra sidan är det faktiskt inte kameran som försöker säga något heller, utan den som står bakom kameran.

Fotografen gör utsnitt, söker ljus, väljer vinkel och perspektiv. Laborerar med bländare och slutartid, skärpedjup och fokuspunkt. Kameran är bara ett redskap – och det är bildbehandlingsprogrammet också.

Bilden ovan tog jag under en fotopromenad för någon vecka sedan. Trädet påminde mig om en bild jag bar med mig under en tid för många år sedan, och som kom att symbolisera viktiga saker för mig. Sådana saker som balans, frihet, liv – och magin de rymmer. Men exponeringarna jag fick med mig hem var platta och tråkiga – långt från det jag kände och ville skildra med bilden. Först genom att släppa verklighetens färgskala, och släppa in ett färgstarkt sagoskimmer i bilden, tyckte jag att den kom fram – så som jag sett den, och med den känsla jag ville förmedla.

Fusk? Nej, jag tycker inte det. Jag målar mina bilder med olika slags penslar – inget konstigare än så.

Om självklarheter och glömskor

HHHafen_650En våg som hittat tillbaka till sin strand. Övelgönne strand, Hamburg.

*

Det finns vissa teman jag ständigt återkommer till. Jag antar att det är för att de är mina teman, och jag ska inte påstå att jag inte gärna återser dem lite då och då. Jag blir mest förvånad över att jag faktiskt glömmer bort dem mellan varven.

För det är inte så mycket en cirkelrörelse, det här återkommandet. Snarare en vågrörelse mellan insikt och glömska, eller kanske närhet och avstånd till den där tanken som känns så självklar just när jag är där. Hur kan man glömma bort något självklart?

Som det här med skapandet, den åtråvärda kreativiteten vi traktar så högt efter, men inte alltid lyckas driva fram på beställning. Och som, när vi väl får tag i den, hänför och berusar – varenda gång. Det närmaste magi jag vet.

Jag vet att den behöver näring – inte bara göra och producera saker, utan även ta in. Aldrig glömma att ta in, gärna vitt och brett och så brokigt som möjligt, för det är ur den där brokigheten impulserna och skapandet föds. Det är självklart, det säger sig ju själv. Men jag glömmer det ändå.

Vågen drar sig bort, sjunker undan, kommer bort från stranden, är borta… Tills den får en ny skjuts, tillbaka mot stranden, mot insikten och självklarheten. Ja visstja. Så var det ju. Självklart! Hur kunde jag glömma bort det? Jag vet inte. Jag blir lika förvånad varje gång.

En annan sådan självklarhet är att kreativiteten mår bäst av att få löpa i flera spår. Jag skriver bättre under perioder när jag också fotograferar mycket. Eller ritar. Eller målar. Binder böcker. Vad som helst. Och omvänt. Skrivandet ger mig en skärpa som gör även det fotografiska ögat – eller bildseendet överhuvudtaget – skarpare. Det är som att olika slags skapande inspirerar vartannat, ger kraft och näring åt varann.

Jag gillar den tanken, och ser framför mig hur kreativiteten är ett eget inre ekosystem med symbioser och synergier och synteser vibrerande i varje hörn. Ett eget väsen inom mig.

Och ändå glömmer jag bort det där också, försöker renodla, nischa och fokusera – när jag borde veta bättre.

Nåja. Innerst inne antar jag att jag vet, trots allt. Och minns också. Egentligen. Vattnet är strömt, men vågen hittar tillbaka till stranden ändå. Varje gång.

Kadaver – poetiska, fotografiska, kungliga och verbala

Kadavret1

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

(ur Kadavret av Charles Baudelaire)

***

I mitt tidigare gotlandsreportage skrev jag att det enda jag såg från kajen på Östergarnsholm var grästorvor och fårskit – det var faktiskt inte riktigt sant. Det fanns ganska gott om kvarlämnade kadaver på ön också. De var ganska oförargliga – om än förhållandevis många, vilket var en rätt besynnerlig upptäckt i sig.

Men det ger mig åtminstone en ursäkt att ägna ett helt blogginlägg åt ordet kadaver – och det är en chans man inte får varje dag!

När jag tog den översta bilden – som får erkännas är liiiite arrangerad – hade jag fått för mig att benstycket var ett kranium. Jag tänkte mig ett ganska platt huvud och två ögonhålor, och visualiserade därifrån gamla westernfilmer där kadaver av både bufflar och lone cowboys ligger strödda över prärien… (Jaja, jag vet. Jag har skum fantasi.) Men sedan hittade jag ett kadaver där ”kraniet” slutade i en ryggrad, och fick dra slutsatsen att ögonhålorna nog är skulderblad, snarare.

För övrigt har jag inte lyckats lista ut vad  kvarlevorna en gång varit för slags djur – någon klokare än jag som vet?

Kadavret2

Ordet kadaver, ja. Jo, jag vet att det nog oftast syftar på lite köttigare kvarlevor än dessa avgnagda stackare, men som sagt – en får passa på när chansen bjuds. Min gode fader berättade att han haft hjärtligt roligt åt någon historisk berättelse där en konung hade stupat i fält och det ”kungliga kadavret” skulle förflyttas hem till Stockholm. Hjärtligt roligt för att orden ”kungligt” och ”kadaver” liksom inte hör ihop, de bildar en stilkonflikt som åtminstone i både pappas och mina öron blir stor humor.

Min fars hustru däremot är uppvuxen i Frankrike och kunde inte alls se det roliga i uttrycket. På franska är ”le cadavre” tydligen inte alls lika laddat som på svenska – och stilfiguren blir vardaglig, informativ istället för disharmoniskt tokrolig. Så det kan bli.