Livet som materialsport

Jag ägnar en hel dag åt skapande. Collage. Mixed media. Altered objects. Mina händer, armar, kläder täcks av limfläckar, och vart jag går lämnar jag ett spår av pappersströssel från någon av alla renklippta former i papper jag åstadkommit, utöver ett antal collageprydda föremål, bokomslag och artjournaluppslag. Jag är uppfylld av ro och harmoni, har ett fullständigt fokus på det jag gör – samtidigt avspänd och lugn. Medveten närvaro i nuet, det här är hur jag uppnår det. Inte en tanke vare sig på jobb eller samhälle, krig, klimat eller inflation.

Jag kikar ner i limburken och konstaterar att den börjar se oroväckande tom ut, det är dags att fylla på. Storköpsmånglaren har slut, och jag tänker att det är bra – det är ändå bättre att stödja de mindre företagen, även om de är dyrare i frakt – jisses, 75 spänn i porto?

Plötsligt ligger det fler saker i korgen än limburken jag behövde. Jag tar två så jag inte behöver handla igen så snart. Och en sån där, för den har jag ju velat testa länge – ända sen nån på Youtube gjorde nåt med en sån, jag minns inte längre vad, eller vem. En sån där för den tar nog slut härnäst, och en sån för den kanske också tar slut nån gång – fast jag provar en ny variant, den kanske är ännu bätte än den jag har.

Snart är portokostnaden bortshoppad, men slutsumman är lik förbannat fyrsiffrig istället för en tvåhundring + frakt.

Och jag funderar: Är då det jag gör ett verkligt skapande, eller är det ett utövande av livet som materialsport, förklätt till kreativitet och andlig närvaro i händernas arbete med papper, färg och verktyg…?

Ibland tänker jag att jag skulle vilja skala bort allt. Leva enkelt, rent – oägd av prylar och konsumtion, fri från mammons makt och ekorrhjulets slentrian. Jag ser mig i ett compact living-hem, kanske inrymt i en ombyggd Folka-buss, inspirerad av Kalle Ankas och Musses campingsemester på julafton. Less is more. En tallrik, en gaffel, ett glas, en kaffekopp. Ett ritblock, en penna, ett suddgummi.

Jag antar att längtan eller attraktionen till den minimalistiska livsstilen ytterst är en längtan efter det man inte har. Jag sitter mitt i ett virrvarr av prylar, pappersskröfs, pennor, penslar, palettknivar, utstansade former, verktyg och förvaringsboxar. Jag skriver på en dator som tronar som en avgudabild mitt i prylinfernot.

Jag är inte fri. Jag lever i allra högsta grad livet som en materialsport. Men visst längtar jag ut och bort ibland.

Time – is on my side (?)

Det är omöjligt att fylla 50 utan att börja fundera på tiden. Om den är snabb eller långsam, hur man nyttjat den, hur man vill använda den. Döden får oss att tänka att vi inte ska ta den för given – men när det kommer till kritan, vet vi ens hur man gör när man inte…?

Jag säger att ”oj vad det gick fort till 50” – men gjorde det det, egentligen? De där 50 åren är mitt liv, min existens, mitt medvetande – allt jag känner till. Hur kan jag relatera det till långt eller kort…? De är allt.

(Och kanske är denna tanke den enda som låter mig ens snudda vid konceptet att tiden är en dimension, snarare än en rät, kronologisk linje.)

Men i alla fall. Jag tänker på tiden. Livet ur ett tidsperspektiv och tiden ur ett livsperspektiv – hur använder jag den bäst? Hur använder jag min tid på ett sätt som får mig att le, om än matt, den gången när den går mot sitt slut och jag måste rannsaka vad jag gjorde med den? Hur håller jag fokus vid tiden, och inte vid formen, ”leveransen”? Går det ens?

Det ÄR Bastians gåva, som var och en av oss har att förvalta: Gör vad du vill. Så vad vill du? Och minns du vem du är?

I döda poeters sällskap

Ibland öppnar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag
men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick.


Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer har gjort mig sällskap denna grönbetesvecka. Sämre sällskap kan man definitivt ha. Han har sällskapat mig genom boken I arbetets utkanter, som är en fint sammanställd och formgiven djupdykning i Tranströmers skafferi – bokstavligen så, eftersom det var i ett skafferi hemma i våningen i Stockholm, som han förvarade sina anteckningar, skisser, arbetsmaterial, brev mm. Postumt utgiven är boken nära personlig och högst levande. Paradoxalt nog.

Jag tycker mig uppfatta en människa jag kan känna igen mig i. En hjärna ständigt i arbete, vändande och vridande, observerande och upplevande. Och skrivande. Ständigt, ständigt skrivande. Jag kan se honom sipprande och läckande av ordbeklottrade papperslappar till höger och vänster, att skafferiet på Stigbergsgatan blott utgör en bråkdel av bärgad drivved ur ett liv väl levt i ordens ljus och land. Bortom skafferiets strand dånar en ocean av tänkta, möjligen nedskrivna ord, förlorade i havet.

De förlorade ordens ocean.

Vilka avtryck gör han i mig, denna vecka av vila, reflektion och återhämtning som jag tillbringar i hans sällskap? Förutom igenkänningen – som är blyg och nästan skamsen, för vem är jag att jämföra mig med litterär storhet?! – också kontraster och avstånd. Saker jag förlorat längs vägen, saker jag själv tappat och sett virvla bort i de förlorade ordens ocean. Insikt om den grå vardagens Mordor som jag lever existerar i.

Jag hörde om en släkting jag inte haft kontakt med på många, många år. När vi var barn var det för många år mellan oss, när vi blivit vuxna för många andra komplikationer; avstånd, konflikter och valhänthet. Man sa mig att hon har ett för enkelt jobb, att hon inte utnyttjar sina förmågor i det enkla jobbet, att hon är kreativ och ”god för mer”. ”Men jag vill vara fri”, ska hon ha svarat, och som det svaret fastnar hos mig. Krokar i och drar i något inom mig – en längtan. Kanske en sorg? Över vägar som valdes innan jag begrep vad jag gjorde, innan jag hade förstånd att inse att ingenting kommer utan kostnad, utan konsekvens. Och tiden – som målar in en i bekvämlighetens och feghetens hörn. Tiden, plötsligt för kort att backa och välja om. Det lilla, lilla stynget av avund mot dem som vågar – Tranströmer och så hon, min släkting.

(Och egentligen är jag stolt över hennes mod att välja friheten, vilket väl gör mig ”äntligen gammal nog” att skilja min egen ånger från andras val och vägar.)

Dessa dagars grönbete, vila och återhämtning har bjudit så många dimensioner – en rikare regnbåge av färger, ljus och mörker än jag anade på vägen ut, och just därför mer verklig. Verkligheten ÄR ljus och mörker, inte antingen eller – både och. Balansen måste finnas I mig, i vad jag gör, vad jag väljer. Inte utanför.

Imorgon far jag hemåt. Sitter nu med Google maps och plottar färdvägar hem för morgondagen, reflekterar över vad jag tar med mig, förutom juldukar, krukor och böcker jag köpt på vägen. Ett besök i mig själv, en påminnelse eller hågkomst. Kanske har jag lyckats bärga ett och annat ord, en och annan papperslapp, ur de förlorade ordens ocean.

Duktig idiot

I går kväll smidde jag stora planer.
I morse gjorde jag som vanligt.


Okänt ursprung

Fast i mitt fall var det i morse jag smidde de stora planerna jag nu skräms av och ryggar tillbaka för. Jag drömde om Inktober och NaNoWriMo, stora kreativa projektjippon som går av stapeln världen över i oktober och november. Jag brukar komma på det några dagar eller någon vecka in i månaden – och känna hjärtat först ta ett skutt av iver, för att sedan sjunka som en sufflé då jag inser att jag inte har tid, för jag har så mycket på jobbet, arbetstoppen som aldrig tar slut, den har pågått sedan 2019. Eller möjligen sedan 1996, det beror på hur man räknar.

Själv räknar jag helst så lite jag kan, jag vill inte veta – tvärtom. Jag vill glömma. Jag vill glömma allt, tid och rum, bara skriva – någon annans liv. Mitt eget är jag mest led på; been there, done that – got the tshirt. Den är urtvättad och fläckig, tunnsliten över axlarna.

De säger att 50 är det nya 40, kanske är det min stundande 50-årskris som börjar pocka på? Jag vill bara inte att livet ska ha handlat om att ha varit duktig på jobbet. Sen, efter. Att allt annat, allt jag ville, allt jag brann för, allt som var jag, ska bli det jag aldrig hann. ”Men hon var åtminstone duktig på jobbet.” En duktig idiot.

Att söka sina ord I

Ett vitt ark; papper eller digitalt, spela roll.
Vitt och tomt, ännu tyst, väntande.

Vem är jag inför detta tysta? Vem kan jag bli? Vilken rätt har jag, att ens tänka tanken
att jag ska fylla tystnaden, att jag har något att fylla den med?

Länge kunde jag fnysa åt det där, rätten var självklar, given.
Så är det inte längre.
Tåg har gått, vatten flutit under broar,
sikten framåt minskat från en evighet till ett ynka ögonkast.

Nu grinar det åt mig, arket
Tomheten, tystnaden.
Och inom mig
grinar något tillbaka, allierad
med tvivlet.

Ord alltför laddade att närma sig.
Ord alltför skrämmande att yttra,
ens för mig själv,
ens i tystnaden på ett vitt papper.

Dikt.
Ord. Mina.
Vill. Kan. Får.
Nu.

Döden, döden.

Jag vänder blad.
Anade aldrig att
tystnad var så tungt.