by Jenny -

Att söka sina ord I

Ett vitt ark; papper eller digitalt, spela roll.
Vitt och tomt, ännu tyst, väntande.

Vem är jag inför detta tysta? Vem kan jag bli? Vilken rätt har jag, att ens tänka tanken
att jag ska fylla tystnaden, att jag har något att fylla den med?

Länge kunde jag fnysa åt det där, rätten var självklar, given.
Så är det inte längre.
Tåg har gått, vatten flutit under broar,
sikten framåt minskat från en evighet till ett ynka ögonkast.

Nu grinar det åt mig, arket
Tomheten, tystnaden.
Och inom mig
grinar något tillbaka, allierad
med tvivlet.

Ord alltför laddade att närma sig.
Ord alltför skrämmande att yttra,
ens för mig själv,
ens i tystnaden på ett vitt papper.

Dikt.
Ord. Mina.
Vill. Kan. Får.
Nu.

Döden, döden.

Jag vänder blad.
Anade aldrig att
tystnad var så tungt.

by Jenny -

Den svåra vägen tillbaka till det försåtligt enkla

Jag har slutat skriva. Och det är ett fel som måste ställas rätt.

Men det är svårt. Förlora något du inte tror går att förlora och du ska finna att det blir obegripligt svårt att komma på hur du ska finna det du förlorat igen. Att du knappt vet vad det är och hur det ser ut, det där som du så länge tog för givet. Och långt inom mig hör jag en röst muttra, icke utan stänk av cynism, att det är förgivettagandet i sig som skapar problemet. Att vi tar för givet gör att vi inte tar oss tid att utforska, känna in – göra oss medvetna.

Det finns ett amerikanskt (eller engelskspråkigt i varje fall) uttryck – to be in awe. Att ha förundran kanske man kan översätta det? Det beskriver en förmåga som kanske framför allt barn har naturligt; att ta in och förundras över de allra minsta undren i sin omgivning. Någonstans längs vägen förlorar vi den förmågan – och det är den kanske största förlust av alla livets många förluster. Förmågan att förundras inför livet, istället för att ta det för givet.

Men alltså. Skrivandet.

Min tanke med att damma av bloggen var att den skulle bli ett verktyg – ett enkelt och kravlöst ställe att skriva planlöst, hitta flow, just do it. Det är fortfarande en bra idé, tror jag. Den här bloggen har funnits här i över tio år, på annan adress i flera år innan dess. På olika adresser har jag skrivit på nätet i snart 20 år, varje gång utan annan avsikt än ett öppet, digitalt skissblock, en hyllning till tanken, idén, det ofärdiga.

När jag tänker efter är det där så typiskt mig: Jag gillar inte det färdiga, jag gillar vägen dit. Rörelsen framåt. Skissen – visualiseringen av idén. När jag ser på konst dras jag till de grova, skissartade dragen – oavsett om de är tecknade med penna, kol, olja eller fotografiska pixlar. Finlir och detaljer, hur ”hyperrealistiskt” och korrekt det än är, tråkar ut mig.

Jag vill att skrivandet ska vara en tillåtande hemmabas. Att det ska bli det igen. Ett verbalt skissblock, kravlöst, öppet, förutsättningslöst. Ett nyfiket utforskande, en upptäcktsresa.

Det borde inte vara så svårt…?

by Jenny -

Att införa plus i ekvationen

I födelsedagspresent i år har jag fått – fast födelsedagen inte är förrän om en dryg vecka – en ny dator. Jag har inte riktigt haft någon dator på några år, förutom en ärvd sak som barnen slitit ut och ratat såsom oduglig. Med viss rätt. Den dög till nöds att konvertera eböcker till Kindlen på, titta på Netflix medan jag pysslade samt delta i ett och annat webbinarium under pandemin. Men inga tyngre processer än så. Bildbehandlingsprogram och liknande besvärade jag mig aldrig ens att installera.

Följaktligen har jag inte ägnat mig åt foto, bildbehandling och liknande på ganska många år nu. På grund av hårdvarubristen, men också på grund av Sverigetillvarons förutsättningar, som även de lämnar en del övrigt att önska, vad gäller utrymme att odla intressen utöver arbetet. Det går givetvis inte att jämföra 100 % tjänstledighet för studier i en utomlandsbubbla med yppersta förutsättningar för ett komfortabelt liv, med ett tetrisliv med heltidsjobb+, vanligtvis pendling, familjepussel och husskötsel. Men jag måste också konstatera att jag gått i minusfällan, trots att jag så många gånger skrivit och reflekterat över att det är just en fälla den är.

Vadå ”minusfällan”…? Jo, fällan att när livet blir trångt och tajt och inte rymmer allt som måste rymmas, att vi då bara tänker ”minus”. När trycket ökar är det en naturlig reaktion att tänka ”nåt måste bort”, och så går man rationellt över sitt livspussel och tar bort alla onödiga saker, så att de nödvändiga ska få mer utrymme och pusslet lättare kunna fås ihop. Rationalisten kan då upptäcka – möjligen till sin förvåning – att hur mycket man än minusar bort ur sitt liv, går pusslet lik förbannat inte ihop. Energin sinar, orken tryter. Man kanske börjar undra hur i helvete andra lyckas få livet att gå ihop – och till och med verkar ha det – ganska bra…?! Medan man själv absolut inte får ihop det, utan dukar under för håg- och energilöshet, och kanske till slut låter det stora låt-gå-mörkret svepa in… för att man inte orkar.

Man kan inte lösa ut ekvationen med bara minus. Något måste också tillföras – energi in.

En robot kan utföra sina uppgifter med ett minimum av input – lite ström i batteriet så går duracellroboten igång. Men vi är inte robotar. Vi behöver en mer komplex ”kost” än ren energi. Det räcker inte ens med syre, vatten, mat och sömn – vi behöver mer, för att förbli levande människor. Vi behöver varandra (och visste vi inte det för ett år sedan, så vet vi det nu), våra relationer. Vi behöver glädje, inspiration, förundran, intryck, möjlighet att uttrycka oss, uppleva allt det som ger näring åt själ och medvetande. Det är ju ändå de saker som gör oss till människor och inte någon slags underlägsna varelser i tänkande och lärande datorers skugga.

Man kan inte bara ta bort, hur logiskt det än kan verka. Något måste också komma in.
Minusfällan.

Jag VET detta, har skrivit åtskilligt om det genom åren. Ändå gjorde jag själv precis det där högrationella felslutet när jag flyttade hem från Tyskland till en tillvaro med helt andra förtecken än de jag kom att vänja mig vid där. Det här har jag inte tid med, det där får jag göra någon annan gång – när jag blir pensionär kanske. Eller vad jag nu tänkte – jag vet uppriktigt sagt inte.

Med årets födelsedagspresent – som åtminstone råder bot på hårdvaruproblemet – börjar jag försöka reclaima en del av det jag rationaliserat bort. Det blir en rejäl tröskel att sätta mig in i all kunskap som gått förlorad – det blir uppenbart hur mycket jag glömt bort… Men även små steg skapar rörelse, så länge man tar dem i rätt riktning.

Hittills tagna babysteps:
– Dator fådd och installerad
– Bild- och designprogram från Affinity installerade (Designer som är ett vektorgrafikprogram, Photo som är ett bildbehandlingsprogramm och Publisher som är ett layoutprogram)
– Wacom pennplatta beställd (lite på impuls, men jag har varit nyfiken på en sån i alla år…)
– Medlemskap på Moderskeppet tecknat

Pågående steg:
– Bildlagringslösning
– Skaffa och installera Adobe Creative Cloud (Photoshop och Lightroom)

Kommande steg
– Designa om bloggsajten – eller åtminstone laga där den blivit trasig
– installera Scrivener på datorn och kanske något som kan fungera som ett ”mixerbord” för berättande

Målbild:
Visionen är att skapa en designstudio med de här verktygen och allt lärande/görande jag kan klämma in.

Vad det sedan ”ska bli” – det vet jag i vanlig ordning inte, men tycker heller inte det spelar någon större roll just nu. Möjliggörandet och förutsättningarna är viktiga, men sen? Sen ligger ju världen öppen, då får vi se vad det blir.

by Jenny -

Hemesterskisser om icke-varande och frihet

 

Jag är ledig.

Normalt brukar sommarsemester betyda att simma i det kristallklara adriatiska havet, vandra på röda stigar längs vita klippor, hela tiden omgiven av det närmast öronbedövande skränet från en miljard cikador. Vi är ”borta”, bryter mönster, lever i en semesterbubbla – länge, länge. Länge nog för glömskan.

Inte i år. Ordet för året är ”hemester”.

Det har både för och nackdelar. Den mest uppenbara fördelen är just att vara hemma, i bekvämligheten av mitt EGET hem, mina EGNA vanor och mina EGNA grejor.

Jag stiger upp på morgonen, sätter på kaffe och sätter mig vid köksbordet med ett skissblock. Jag har en onlinekurs som jag följer, men jag följer den ganska egensinnigt. Medan kursledaren tecknade en fågel för att demonstrera det kursen gått genom av basic shapes, riktningar och kurvor samt processen att gå från det generella till det specifika, dröjde jag mig kvar vid former, som blev till ett mönster, som gav upphov till ett mönster av negative spaces. Mellanrummen, ytorna av det som ICKE är – och hur man kan utforska det som är genom att fokusera på det som inte.

Kursledaren tecknar en fågel, jag tecknar det som inte är för att finna det som kanske är eller kan bli eller skulle kunna… Teckna det som fascinerar dig, säger kursledaren. Då blir det inga fåglar, då blir det ickevarandet.

Och det är väl just det som är ”bubblan”, semestern så som vi är vana vid att den ska vara. Att man suddar bort allt som påminner om vardag och vanlighet, och glömmer bort det. Går upp i icke-varandet och låter det definiera sitt vara, för en stund.

Jag saknar mitt Adriatiska hav; luften, solen, stigarna – till och med cikadorna. Men icke-varandet, det definierande, det har jag med mig. På det sättet är hemestern – och de negativa ytorna – en påminnelse om vad som finns där, hela tiden.

***

En annan grej jag gillar med teckningskursen är hur den utgår från abstraktioner. Ledaren må teckna en fågel, men han pratar bara om former, strukturer, linjer. Processen: Identifiera den största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha? Hur stor ska den vara? Var på pappret hör den hemma? Vilken är den näst största formen i det du vill teckna? Vilken riktning ska den ha, osv.

Jag gillar att rita abstraktioner. Att det inte SKA ”bli nåt”, än mindre bli ”fint”. Abstraktionen är en frihet, från antaganden och konventioner. Hur ska en abstraktion se ut för att vara ”fin”? Vem vet?

Rita fint är en styggelse till begrepp, helt i klass med ”vara duktig” – och jag avskyr dem båda med samma innerlighet. Den slags innerlighet som bara kommer av begränsningar, av ofrihet. Duktigheten var mitt ok och min boja så länge. Så länge. Ett halvt liv, kanske mer – vem vet. Tomorrow is a promise to noone. Dessa bojor hatar vi, när vi väl kan se dem.

Jag tänker ibland på halkbanan man fick köra på för att ta körkort. Det var en heldag och jag hade betalat en förmögenhet för den. De sa till och med ÅT oss att ta ut svängarna och prova på ordentligt. Men inte jag. Jag körde duktigt, fick inga sladdar. Som jag ångrar det. Denna förbannade feghet. Varför inte ta ut svängarna när man kan. För att sedan veta ATT man kan, att man inte dör, att man växer – BLIR TILL.

Om man nöjer sig med duktigheten och fint-ritandet blir ens negativa ytor, icke-varandet, det som definierar en, snarare än varandet i sig. Och det skrämmer. Icke-varandet utanför skrämmer en, så att man drar ihop sig ytterligare, skyr och räds sina gränser så att man gör sig än mindre. Och än mindre ändå. Så skapas de förkrympta skuggvarelser som definieras av sin feghet och ängslan att göra fel, inte vara bra nog, inte duga, som är så rädda att göra ”fel”, att de gör allt för att peka ut tusen inbillade och påhittade ”fel” hos andra, för att dölja bristerna hos sig själva. Så skapas en kultur och en värld av feghet och ängslan.

Feghet och ängslan, det är vad duktighet och rita fint står för. Att rita abstraktioner och negativa ytor är motståndsrörelsen, frihetskampen. Symbolisk med därmed icke desto mindre viktig.

Tvärtom. Det symboliska definierar, sätter gränser – som negativa ytor definierar varat.

by Jenny -

Gör något helt annat!

Jag följer mitt eget gamla hederliga råd: Om du kör fast med det du gör – gör något HELT annat. Om du försöker skriva något – rita det istället. Gör ett bryt, släng in en pingvin. Något som inte alls hör till.

Det är som att stiga upp ur sängen när du inte kan sova, istället för att ligga kvar och vända och vrida, och bara bli mer och mer stressad över att inte somna. Gör nåt annat. Vi tror alltid att vi är målsökande robotar, att den kortaste vägen alltid är en rät linje och att det är något fel på oss om det inte funkar, om vi inte kan pressa oss framåt, vidare, till det önskade resultatet.

Bah. Vem fan vill vara en robot?

Ibland tänker jag att vår tid undervärderar människan, genom att hålla henne mot ett helt irrelevant ideal – mot maskinen, de räta linjernas rationalitet och tidseffektiva arbetsprocesser. Vi är inte maskiner, så varför ska vi mätas mot dem?

***

Igår läste jag – i boken Sapiens av Yuval Harari, som jag skrev om häromdagen – att det inte är sannolikt att vi, arten Homo Sapiens, finns kvar om 1000 år. Harari skriver det i en bisats och utan källa, så jag kan inte bedöma hur välgrundat antagandet är, men vilken nyhetssändning som helst är nog för att få mig att känna att det nog kan ligga något i det, att vi gräver vår existentiella grav med vår kollektiva egocentricitet och snävsynthet.

Hursomhelst – tanken fick mig att haja till. Tusen år? Mot människoarternas historia, som Harari skildrar i skalan hundratusentals år, är tusen år ingenting.

Och vi ödslar tid på att jämföra oss – och framför allt varandra – med maskiner?

Jag tänker på vad döende individer sägs önska sig eller ångra – det brukar handla om att ha följt sitt hjärta, tillåtit sig att känna mer, älska mer, dansa mer, skapa mer. Inte fan ligger någon inför döden och önskar sig att ha varit mer som en robot, mer effektiv, mer rationell.

Vi är mänsklighetens dödsbädd. Vi har tusen år kvar. Hur vill vi leva dem?

***

Jag följer mitt eget gamla hederliga råd, den här semestern: Om du kört fast – gör nåt helt annat. Så jag ritar. Följer en onlinekurs i teckning, den första sedan bildlektionerna i skolan. Steg för steg, enkla exempel – mina bilder blir ändå skeva och eländiga. Min hand ritar inte vad mitt öga ser, vad mitt inre önskar. Jag lyckas inte nyansera skuggningarna eller tänka på att lägga linjerna i rätt riktning. Jag svär och suddar, vänder blad, börjar om. Det är i alla fall att göra något helt annat.

Och någonstans i bakhuvudet, i ögonvrån, det mest perifera synfältet – där ser jag något ta form, lösgöra sig ur slentrianen och de invanda mönstren. En visshet.

Om du kört fast – gör nåt helt annat.