Om det goda arbetet

För att vara på semester funderar jag mycket över arbete. Mitt arbete, arbete överhuvudtaget, varför vi arbetar och vad som motiverar oss att arbeta. För brödfödan, för att kunna leva. Ja, jo, visst. Men är det bara det?

Jag möter ibland med en person som ser det så, utpräglat så. Idealet i hens värld är att göra så lite som möjligt för så mycket utdelning (i kronor och ören) som möjligt. Hen argumenterar mycket väl, med en övertygande rationalitet – hela syftet med att arbeta är försörjning, på mikronivå såväl som makronivå. Värden ska flöda i kors och tvärs genom ett komplext samhällssystem, där mikronivån utgörs av människor och deras liv medan makronivån handlar om samhällsstrukturen med offentliga och privata institutioner och penningflöden.

Personen ifråga har även en lika övertygande skepsis inför min hållning, möjligen åtminstone delvis misstolkad som en av dygd och plikt. Själv känner jag mig på en och samma gång både starkt övertygad och ambivalent. Det vill säga jag vet vad jag känner och tycker, men kanske inte riktigt varför.

Jag måste beskriva mig som en lustdriven person, snarare än disciplinerad eller dygdig. Jag söker glädje, gemenskap, positivitet och skaparlust. Jag har ganska lite av eller åtminstone en ganska opålitlig grad av ’grit’, den där förmågan att bara sänka pannbenet och gneta sig genom drivor av tråkighet, för att sedan kanske få en guldstjärna i himlen. Men jag GILLAR att jobba. Varför?

Jag brukar säga att jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att göra upp med mina inre duktighetsdemoner. De kom inte med modersmjölken, men kanske med skolmjölken – jag känner inte en kvinna som gick i skolan på 80-talet som inte fått duktighetskomplex av en eller annan grad. Prestation var sättet för flickor att skapa identitet, det enda sättet vi fick lära oss – den enda vägen vi såg utstakad. Vi svarar konsekvent på alla slags utmaningar med att vilja prestera oss ur knipan. Duktiga flickor.

(Ordet ”duktig” får mig än idag att må illa och vilja kräkas lite i munnen.)

Jag skulle inte ge mig själv mycket cred för det livsprojektet om jag med hull och hår köpte min bekantes standardhypotes om att min arbetslust bygger på dygdighet och pliktkänsla. Jag ser de människorna omkring mig, vet aldrig hur jag ska bemöta dem – för de har ju inte FEL, egentligen – men tycker inte att jag resonerar som dem. Så vad driver mig?

Jag skulle säga att det är idealismen och visionen om att göra saker bättre. Jag sa till någon för lite sedan att ”Det går inte att få mig att säga att saker är bra som de är, för jag kommer alltid att hitta något som kunde bli lite bättre, om man bara gör lite si eller lite så.” Och så målar jag upp för mig själv, och alla som gitter lyssna, hur bra saker kunde bli – om man bara gör lite si och lite så. Lite si och lite så kan vara rätt långtgående förändringar, och jag tenderar möjligen underskatta arbetsinsatsen och motståndet från andra människor för att genomföra förändringen, för att min vilja att göra det sådär bra är så stark, visionen så tydlig i mitt huvud.

(Men så är det väl alltid när det kommer till förändring…? Någon har en vision, att förverkliga den genom att dela den med andra är det som kräver tid och arbete…? Det är ju sånt jag gör.)

Så långt allt väl. Men det jag framför allt funderar på just nu är hur dubbeleggat detta svärd faktiskt är. Vad det får mig att göra, på bekostnad av mig själv, mina behov, min mänsklighet. Och DÄR kommer dygden och plikttrogenheten, den duktiga flickans ok in i bilden – genom benägenheten att göra saker på bekostnad av mig själv. ”Lilleturen kommer sist” hette det när jag var barn. Tja, som kvinna blir man tydligen aldrig stor nog att komma först, före tingen, prestationerna. Få tro att man är nåt, värd att sättas i första rummet.

Och idealismen och visionen får mig att glömma allt sånt. Jag går för guld, allt annat försvinner. Jag känner inte mina egna behov, ingen trötthet, ingen hunger, inte utmattningsdepressionens färglösa krankhet när den smyger sig upp bakom min rygg, hungrigt slickar min nacke.

Jag har aldrig varit ”utbränd” – eller åtminstone aldrig varit sjukskriven för utmattningssyndrom eller liknande. Jag har ibland kallat åren i Hamburg för en självbetald rehabilitering, det är inte alldeles osant – men hur kliniskt korrekt det är kan jag inte svara på. Men nog har jag en ”förhöjd risk” och en skörhet.

Så alltså. Hur ska man förhålla sig till detta? Min bekant anser (givetvis) att hens förhållningssätt är svaret (på det mesta), och att det arbete jag har idag är optimalt, att jag bara inte ser det. Jo, jag ser det nog, och ser logiken i det. Men samtidigt… Samtidigt brinner elden i mitt bröst, min längtan till… det andra. Det som är min sång, min blindhet, min drivkraft. Att få känna kraften, flödet, lusten att skapa – det goda, idealet och visionen som är så tydliga inom mig.

Det dubbeleggade svärdet. Klarar jag av att hantera det? Är det värt att försöka? Eller är det dags att förhålla mig på den säkra sidan av min förhöjda risk och skörhet…?

What a difference a year makes…

För knappt ett år sedan satt jag på en semester och reflekterade över livet – så där som man gör på en semester. Jag mådde inte bra, tyckte att tillvaron kändes torftig och att livet var på väg att gå mig förbi. Jag var slutkörd, kände mig som så ofta vid ledigheter, som om jag befann mig på flykt, gömde mig. Från vardagen, från det som borde vara livet. Allting kändes väldigt, väldigt skevt.

Så jag satte mig ner, där och då och skrev ner hur jag ville ha det. Satte mål utifrån vad som skulle kännas som ett rikt och fullt liv, istället för den där fördömda och kvävande torftigheten jag upplevde. Intentionen var att göra bra saker för mig – inte ställa nya krav på nya prestationer när jag redan gick på knä i ett liv som kändes ansträngt och utsträckt till ett tunt membran. Jag ville skapa vattenhål i öknen, maskrosor i asfalten, stjärnor i natten.

Nu har nästan ett år gått. Snart är det dags för semester igen, men redan nu tog jag fram anteckningarna från förra året – och blev faktiskt lite häpen över hur mycket som hänt. Fem områden: arbete, hälsa, socialt, ekonomi och skapande. Målbilden står i fetstilt, därefter följer en reflektion kring vad som hänt under året.

Arbete

”Mitt arbete är utvecklande, lönsamt och kul. Det ger och lämnar kvar energi för annat. Semestrar är trevliga avbrott i vardagen, inte livbojar för att klamra sig fast vid för att överleva”.

Den största förändringen som skett sedan förra året är att jag bytt jobb. Otroligt svårt, för jag älskade mycket av det jobb jag hade. Jag hade flow, jag hade byggt upp saker som inte fanns när jag kom – inklusive ett team med människor jag tyckte (och tycker) mycket om. Jag är stolt över det ledarskap jag utvecklade och utövade; jag var den chef jag själv hade velat ha – som jag själv hade velat följa. Jag hade en integritet som ledare. Mina medarbetare blev sedda, hörda, bekräftade och uppskattade, VARENDA DAG.

Men jag for inte väl. Under de år jag hade den rollen tänkte jag ofta på säkerhetsgenomgången när man flyger: ”Sätt FÖRST masken på dig själv, innan du hjälper andra”. Jag hade inte gjort det. Jag hjälpte andra först, och sen tog mitt syre slut.

Idag är jag inte chef längre, men har ett strategiskt förändringsuppdrag som handlar om strategisk styrning. Det är ett nytt område för mig, vilket gör att jag jag lär mig saker hela tiden – å andra sidan är jag väldigt trygg i förändringsledarrollen, i det som uppdraget ska uppnå.

Och målbilden? Jag lär mig saker varje dag – check på utvecklande. Lönsamt – jovars, så lönsamt man nu kan begära i offentlig sektor. Kul – absolut. Varenda dag, till och med vid utmaningar och motgångar – för det har varit sådana också, och fler kommer det att bli. Det hör till. Men det här jobbet ger och lämnar kvar energi till annat.

Så jag har det bra. Jag läker, rekalibrerar, blir till igen. Hittar hem.

Hälsa

”Jag mår bra i nuet och underhåller min hälsa för framtiden”.

Det var här jag började när jag kom hem från semestern förra året: Jag började träna på morgnarna före jobbet, lagade bra mat, fixade matlådor och lät allt detta ta upp utrymme i livet. De goda vanornas långsiktiga strategi. Men sen kom en punkt där området ovan, arbete, behövde prioriteras – och då föll det här bort. Jag mäktade helt enkelt inte förändra på flera fronter just då.

Samtidigt tror jag att jobbförändringen gjorde mer nytta för hälsan än ens den striktaste kost- och träningsregim i världen skulle ha kunnat göra, så jag skäms inte ett dugg för den prioriteringen. It was the right thing to do at the time. Nu gäller att gå tillbaka till planen och det jag hade påbörjat då.

Och jag MÅR bra i nuet, som det är. Däremot kan jag bli bättre på att underhålla för framtiden. Jag behöver bli starkare kring axlar/nacke/bröstrygg och rörligare kring ländrygg/höfter. Skulle inte göra ont att jobba bort en och annan ”volang” kring magen heller, men ser inte att det är några katastrofer med det där, inte nu. Min sömn har förbättrats avsevärt sedan jag bytte jobb – men jag märker att det finns en skörhet där, det ska inte mycket till för att rubba balansen. Att jobba på, således.

Det sociala livet

”Jag har trygga, stabila och nära relationer som bidrar till ett rikt socialt liv”.

En annan sak jag inte mäktat med de senaste åren är att underhålla mitt sociala liv, mina relationer, mina vänskaper. Jag orkade inte höra av mig, inte hitta på saker, var sannolikt inte varit den allra roligaste personen när jag väl tittade ut ur skalet, då allt fokus och all kraft gick åt till jobbet. Jag hade kort sagt i väldigt hög grad låtit mitt sociala liv förfalla.

Och det är ju någon slags naturlag att när man inte rustat sig som man borde, när man tänker ”sen, snart, ska-bara” om det som VERKLIGEN är viktigt – då kommer krisen som ett brev på posten. Det hände saker som jag aldrig skulle stått pall för ensam. Och jag hade inte, verkligen inte, gjort något för att förtjäna att någon stod i min ringhörna just då. På riktigt fanns där, hela vägen. Men någon gjorde det. Och storheten i det… jag har inga ord för det.

Så hur återgäldar man en sådan sak? Svar: Det gör man inte. Att göra det till en tacksamhetsskuld skulle vara att reducera det till en transaktion, vilket vore direkt oförskämt. Så vad gör man? Man lär sig vad vänskap är värt och man omsätter lärdomen i handling; i hur man prioriterar, hur man agerar, hur man lever. Man tar på sig att ”pay it forward”, vid varje chans man får.

Och man glömmer aldrig att underhålla sina sociala relationer igen.

Så det gör jag nu. Underhåller. Bygger upp på nytt. Sträcker ut händer, hör av mig. Steg för steg – det här kommer att ta tid, som viktiga saker måste få göra. Och livet blir rikare.

Ekonomi

”Jag kan alltid köpa det jag vill ha, men jag vill inte ha det jag inte behöver.”

Alltså det här med pengar, och hur man förhåller sig till dem… Det är väl alltid ett knepigt kapitel, känsligt både att prata högt om – och inte sällan att ”prata med sig själv” om. Men vad det här handlar om för mig är att bli mer medveten om vad jag köper – och varför. Slentrianshoppingen ska bort. Den gången jag verkligen vill ha något, då ska jag inte behöva avstå (eller ens vänta) för att jag shoppat bort pengarna på småskräp.

Här har jag alltid haft en akilleshäl – som så många av oss som har kreativa hobbies. Man kan ALLTID motivera att man vill ha en pryl till, nån teknik att testa, nåt märke som kanske är ett uns bättre än det man redan har. Eller smink, hud- och hårvård, kläder – you name it. Jag är alldeles för lättövertalad – och alldeles för snabb att falla för min egen nyfikenhet. Att jobba med.

(Jag skriver det här på min sprillans nya iPad, som jag köpte för att jag VERKLIGEN ville ha den. Men det gjorde ändå ont i plånboken, fast jag satt av pengarna för att göra just detta. Och jag tänker att det är bra, att det gör lite ont någonstans. Det gör mig medveten och motverkar slentrianen.)

Skapande

”Jag är en skapande människa i ord, bild och tanke. Skapandet är lika naturligt som självklart, och jag är orädd inför det skapande arbetet.”

Just här, på det område som kanske är viktigast för mig, har jag faktiskt inte gjort så stor förflyttning. Skapandet är fortfarande undanträngt till tidsoaser i den stora strömmen av vardagsmåsten. Men samtidigt är ju allt det andra förutsättningsskapande för skapandet, som i ett femtonspel, där man måste flytta runt allting för att kunna flytta den rätta brickan just dit man vill ha den. Så jag tänker att nu är droskan framkörd, nu är det den här resan som kan starta. Vart den bär – det får vi se.

Efterreflektion

Det är bra att sätta mål. Det är bra att ge sig själv en riktning, tänka ut aktiviteter och sätt att ta sig fram. Sen är det inte alltid saker blir riktigt som man tänkt sig, men det som sker kan ändå ta en framåt.

Jag tror inte att alla mål är ”smarta” och mätbara, men man måste veta hur man vill ha det för att kunna hålla sig i rörelse. Momentum är livsviktigt, riktning är livsviktigt.

Vad vi än tar oss för i livet, kommer vi alltid att behöva parera för ”saker” i vår väg. Omvärlden, människor, förändringar, händelser. Visst ska vi planera – men också planera om. Stanna upp, ta ut kompassriktningen, korrigera kursen genom att dra bort och lägga till saker att göra. Och fundera på – är jag fortfarande på väg mot rätt mål?

Något jag tycker om är att se hur allt det ovanstående hänger ihop. Ja, jag har gett dem olika rubriker, men visst utgör de en helhet – det som är en win på ett område, ger oftast win också på andra.

Ett exempel: En av aktiviteterna jag bestämde mig för förra sommaren, sorterade jag in under Skapande: Jag skulle gå mer på bibliotek för att hitta inspiration m.m. När jag googlade för att se vilket som var mitt närmaste och största bibliotek (just då byggde man om Stadsbiblioteket), snubblade jag på en annons på Kulturbibliotekets webbplats om att leda språkcafé för nysvenskar. Så det har jag gjort nu i snart ett år, och det är definitivt en social aktivitet som berikar livet i väldigt hög grad.

På årets semester ska jag fundera mer på dessa mål. Vad kommer nu? Vad ska jag göra framåt? Det blir inte problemdrivet så mycket som förra gånger, för nu är problemet inte lika stort längre – nu handlar det mer om att förvalta utrymmet, livsrummet.

Jag kommer att tänka på Bastian Balthazar Bux, och gåvan han fick i Den oändliga historien: ”Gör vad du vill”.

Vad vill jag?

Att belysa en elefant med ficklampa

Jag har haft förmånen att arbeta i en organisation som värdesatte och prioriterade kompetensutveckling i allmänhet, och kompetensutveckling kring kollektivt förhållningssätt och lärande i synnerhet. Idag har jag utmaningen att arbeta i en organisation som inte riktigt är där vad gäller att prioritera lärandet, och där jag i princip är ensam om de kollektiva idéerna.

Som man säger: Det är ingen sport om man gör det lätt för sig…

En av utmaningarna har handlat om att väcka motivationen kring varför träning i ett kollektivt och lärande förhållningssätt tar en grupp längre än att bara skicka Nisse på kurs i år och Pelle nästa år. Den utmaningen fanns på min gamla arbetsplats också, men då var det inte pandemi och vi kunde upptäcka vitsen genom att bygga katapulter och torn av spaghetti, tejp och marshmallows istället för att försöka förstå konceptet teoretiskt och via digital konferens.

För att ändå göra något, i väntan på spaghettiövningarna, gjorde jag en narrativ bildserie för att visualisera:

Tänk dig att du befinner dig på en mörk plats. Du har en ficklampa i handen, och det enda du kan se är det du riktar den mycket begränsade ljuskäglan mot. Det är svårt att avgöra vad det är du ser. Något avlångt, lodrätt och skrovligt. En trädstam, kanske? Du bestämmer dig för antagandet att det du ser är en trädstam, och agerar utifrån den ”världsbilden”.

Om vi skulle följa det här scenariot en bit i tid, skulle också de antaganden du gör i framtiden präglas av tolkningen att detta är en trädstam – för så fungerar ju vår kunskap: Vi samlar den och integrerar den till en komplex referensram för nya saker vi möter.

För den som bara har en hammare ser varje problem ut som en spik.

Men ponera nu att du åtminstone inte är ensam på den här platsen – ni är flera, och de andra har också ficklampor i sina händer. Ni står på lite olika ställen, kommer från olika perspektiv, och belyser det ni har framför er från olika vinklar – ser olika saker.

Plötsligt är utmaningen kommunikativ: Hur ska ni dela det ni ser med varandra? Hur kan du få andra att förstå det bara du ser? Hur kan du förstå det någon annan ser, men inte du? Svaret ligger i förmågan att kommunicera på ett utforskande sätt, inte argumenterande. Här är målet att förstå, inte att ”vinna” diskussionen.

(Detta låter så ofantligt basic i exemplet, gränsande till lite löjligt. Men handen på hjärtat: Hur många samarbeten, på alla nivåer – operativa, strategiska, politiska, globala – strandar inte här…?)

Tänk dig nu att du lyckas ta in det de andra berättar om vad de ser och dessutom integrera det med din egen bild. Plötsligt får du ett bredare perspektiv från där du står, som om din ficklampa med ens fått en vidare ljuskägla för att belysa den komplexa helhet du har framför dig.

Förmågan att integrera andras perspektiv i din egen förståelse av det du ser framför dig är en väsentlig del av den kollektiva förmågan att agera effektivt i grupp.

Och tänk nu: Om också de andra omkring dig lyckas vidga sina ficklampskäglor på samma sätt. Att ni tillsammans kombinerar förmågorna att representera/kommunicera det ni ser för varann OCH integrera varandras perspektiv med era egna… DÅ kommer ni gemensamt att kunna få grepp om den komplexa helheten ni har framför er.

Men ingen av er kan göra det ensam – ni är alla ömsesidigt beroende av varandras perspektiv (engelska: interdependent). Och ingen kan göra det utan att släppa på strävan att ”ha rätt” till varje pris.

Om förändringens lupiner

Det finns inte kvar så många bloggar som jag läser och besöker längre – läser väl bloggar ungefär lika ofta som jag själv skriver, dvs i perioder men med långa uppehåll. Det är synd. Jag saknar tiden då vi (i varje fall jag) trodde att bloggarna och möjligheten att dela texter på webben var början på en ny sorts samtal, som i sin tur skulle öppna världen för godhet, förståelse och gemenskap. Ja, ja, jag är väl en stjärnögd idealist. Och godheten kan jag väl acceptera var lite att ta i – men jag saknar samtalen, för de fanns där. Ett tag.

Och det är just det där jag funderar på idag: Hur saker blir, när allt förändras. Sociala medier, förstärkta av möjligheten att bära den digitala världen med sig på fickan, förändrade allt. Det gjorde de, och på nästan löjligt kort tid. Nästa år har jag bloggat i 20 år – det är bisarrt, men sant. DÅ var jag tidigt ute, betraktades nörd och skummis som ”höll på med sånt där” och smusslade själv med det, tyckte väl inte heller det var alldeles självklart comme il faut. Men jag såg sociala medier som något gott, som en möjlighet att skapa gott i världen.

Sen kom boomen, alla skulle med – och utvecklingen tog en annan riktning. Det borde jag faktiskt ha begripit att den skulle. Att det nyfikna utforskandet och kontaktskapandet inte skulle bestå, att affärsintressena skulle flytta in och dränka de små tingen med storhet, tyngd och logik för kommersialisering. Jag själv tröttnade. Ville aldrig konkurrera och ”driva” för att ha en blogg som stod sig i tsunamin av strategiskt utformat innehållsskapande, locka följare, vara ”influencer”. Hu.

Affärsintressen är lite som lupinerna i våra vägrenar: Färgstarka och vackra – men också invasiva, dödar allt övrigt omkring sig. Saknar förmåga att samexistera med det som är eljest. Sätter spelreglerna, med den starkes rätt, gör sig själv till allomfattande logik. Till slut minns ingen längre att det funnits andra blommor vid våra vägar, på våra ängar. Allt är lupiner. Allt är affärer.

Och nu närmar sig ett nytt skifte. Pandemin var katalysator – en påtvingad förändring vi måst förhålla oss till. Som människor, som grupper, som länder, som värld. Nu pratar vi om det nya normala. Att pandemin banat väg för permanent förändring, att vi aldrig kan gå tillbaka till det som var. Det är positivt, en förändring behövs. Samtidigt skrämmer det mig. Jag ser framför mig hur lupinerna ska svämma över också detta ekosystem, och göra möjligheten att skapa gott till något helt annat. Ännu en ny ordning som gör människor mindre, osynligare och ensammare än någonsin – och att då kommer det att vara för sent att gå tillbaka. Det kommer inte att finnas något tillbaka att gå till – för det gör det aldrig. Vägen går framåt, inte bakåt.

Det är bra att människan strävar framåt. Vi är ett utvecklande djur, vår förmåga att tänka ut saker som ännu inte finns, har gett oss förmågan bygga och utveckla ständigt nya saker. Det är detta som särpräglar oss från andra djur – på gott och på ont. Det lär bli vår undergång vad det lider, kanske planetens också – men det är ett annat inlägg. Men ofta gör vi det vi gör så förhastat och så enögt, kastar oss mot första bästa lösning som ”seems like a good idea at the time” – och sen får vi laga och lappa konsekvenserna av det vi inte tänkt på från början. Och detta upprepar vi gång på gång på gång. Lär vi oss aldrig?

Jag arbetar inom fältet utveckling och förändringsledning, där det är lätt att väcka medhåll för påpekanden om att ”inte gå för snabbt på lösning”. Men är det något vi gör, så är det just det. Går alltför snabbt, alltför snävt, till beslut om lösning – innan man gjort tillräckligt för att förstå problemet, behoven och förutsättningarna för att kunna välja en hållbar och effektiv lösning. Det är lite som att spela strutfotboll, och inbilla sig att man ändå spelar som Zlatan. Man nöjer sig med slumpmässiga quickfixar, utgår från ett antal antaganden – och har alltför bråttom att komma till avslut för att kosta på sig en tillräcklig analys.

Kanske är det också en prestigefråga? ”Måste jag ta reda på något, ser det ut som att jag inte redan vet”…?

Assumption is the mother of all fuckups.

Bloggen Lisigt skriver om psykisk ohälsa i pandemin. Hur vi, även om vi får saker att funka under pandemins spelregler, ändå reduceras till platta skärmbilder för varandra. Jag ser själv hur vår förmåga till nyansering, perspektivtagande, inlyssnande går förlorad. Jobbets sociala dimension prioriteras ned, ”man sitter ju i möten hela dagarna, behöver inte en digital fika också”. Vi väljer bort, blir mer instrumentella i hur vi förhåller oss både till varandra och till det vi gör. Mindre innovativa, mindre benägna till reflektion – för att inte tala om självreflektion. Vi ställer färre frågor som ”Är detta gott?”, ”Gör vi rätt saker?”, och fler som ”Är det genomförbart?”, eller ”Vad krävs för att genomföra?” Vi rationaliserar bort helhetstänkandet till förmån för avbockningsbara mål. Gjort, gjort, gjort – bra jobbat.

Men gör vi rätt saker? Kan vi verkligen bedöma det, ensamma bakom varsin skärm?

Missförstå mig inte – jag tror på hybridarbete, välkomnar det och ser det som åtminstone EN positiv sak som pandemin fört med sig, eller åtminstone öppnat dörren för. Men det är det där med lupinerna… Om de stavas ”affärsintressen” eller ”valfläsk” eller ”internpolitik” kan egentligen göra detsamma. Jag är lite rädd att de ska ta över och bli det enda som finns kvar av en möjlighet som har potential för så mycket mer.

Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.