Att belysa en elefant med ficklampa

Jag har haft förmånen att arbeta i en organisation som värdesatte och prioriterade kompetensutveckling i allmänhet, och kompetensutveckling kring kollektivt förhållningssätt och lärande i synnerhet. Idag har jag utmaningen att arbeta i en organisation som inte riktigt är där vad gäller att prioritera lärandet, och där jag i princip är ensam om de kollektiva idéerna.

Som man säger: Det är ingen sport om man gör det lätt för sig…

En av utmaningarna har handlat om att väcka motivationen kring varför träning i ett kollektivt och lärande förhållningssätt tar en grupp längre än att bara skicka Nisse på kurs i år och Pelle nästa år. Den utmaningen fanns på min gamla arbetsplats också, men då var det inte pandemi och vi kunde upptäcka vitsen genom att bygga katapulter och torn av spaghetti, tejp och marshmallows istället för att försöka förstå konceptet teoretiskt och via digital konferens.

För att ändå göra något, i väntan på spaghettiövningarna, gjorde jag en narrativ bildserie för att visualisera:

Tänk dig att du befinner dig på en mörk plats. Du har en ficklampa i handen, och det enda du kan se är det du riktar den mycket begränsade ljuskäglan mot. Det är svårt att avgöra vad det är du ser. Något avlångt, lodrätt och skrovligt. En trädstam, kanske? Du bestämmer dig för antagandet att det du ser är en trädstam, och agerar utifrån den ”världsbilden”.

Om vi skulle följa det här scenariot en bit i tid, skulle också de antaganden du gör i framtiden präglas av tolkningen att detta är en trädstam – för så fungerar ju vår kunskap: Vi samlar den och integrerar den till en komplex referensram för nya saker vi möter.

För den som bara har en hammare ser varje problem ut som en spik.

Men ponera nu att du åtminstone inte är ensam på den här platsen – ni är flera, och de andra har också ficklampor i sina händer. Ni står på lite olika ställen, kommer från olika perspektiv, och belyser det ni har framför er från olika vinklar – ser olika saker.

Plötsligt är utmaningen kommunikativ: Hur ska ni dela det ni ser med varandra? Hur kan du få andra att förstå det bara du ser? Hur kan du förstå det någon annan ser, men inte du? Svaret ligger i förmågan att kommunicera på ett utforskande sätt, inte argumenterande. Här är målet att förstå, inte att ”vinna” diskussionen.

(Detta låter så ofantligt basic i exemplet, gränsande till lite löjligt. Men handen på hjärtat: Hur många samarbeten, på alla nivåer – operativa, strategiska, politiska, globala – strandar inte här…?)

Tänk dig nu att du lyckas ta in det de andra berättar om vad de ser och dessutom integrera det med din egen bild. Plötsligt får du ett bredare perspektiv från där du står, som om din ficklampa med ens fått en vidare ljuskägla för att belysa den komplexa helhet du har framför dig.

Förmågan att integrera andras perspektiv i din egen förståelse av det du ser framför dig är en väsentlig del av den kollektiva förmågan att agera effektivt i grupp.

Och tänk nu: Om också de andra omkring dig lyckas vidga sina ficklampskäglor på samma sätt. Att ni tillsammans kombinerar förmågorna att representera/kommunicera det ni ser för varann OCH integrera varandras perspektiv med era egna… DÅ kommer ni gemensamt att kunna få grepp om den komplexa helheten ni har framför er.

Men ingen av er kan göra det ensam – ni är alla ömsesidigt beroende av varandras perspektiv (engelska: interdependent). Och ingen kan göra det utan att släppa på strävan att ”ha rätt” till varje pris.

Om förändringens lupiner

Det finns inte kvar så många bloggar som jag läser och besöker längre – läser väl bloggar ungefär lika ofta som jag själv skriver, dvs i perioder men med långa uppehåll. Det är synd. Jag saknar tiden då vi (i varje fall jag) trodde att bloggarna och möjligheten att dela texter på webben var början på en ny sorts samtal, som i sin tur skulle öppna världen för godhet, förståelse och gemenskap. Ja, ja, jag är väl en stjärnögd idealist. Och godheten kan jag väl acceptera var lite att ta i – men jag saknar samtalen, för de fanns där. Ett tag.

Och det är just det där jag funderar på idag: Hur saker blir, när allt förändras. Sociala medier, förstärkta av möjligheten att bära den digitala världen med sig på fickan, förändrade allt. Det gjorde de, och på nästan löjligt kort tid. Nästa år har jag bloggat i 20 år – det är bisarrt, men sant. DÅ var jag tidigt ute, betraktades nörd och skummis som ”höll på med sånt där” och smusslade själv med det, tyckte väl inte heller det var alldeles självklart comme il faut. Men jag såg sociala medier som något gott, som en möjlighet att skapa gott i världen.

Sen kom boomen, alla skulle med – och utvecklingen tog en annan riktning. Det borde jag faktiskt ha begripit att den skulle. Att det nyfikna utforskandet och kontaktskapandet inte skulle bestå, att affärsintressena skulle flytta in och dränka de små tingen med storhet, tyngd och logik för kommersialisering. Jag själv tröttnade. Ville aldrig konkurrera och ”driva” för att ha en blogg som stod sig i tsunamin av strategiskt utformat innehållsskapande, locka följare, vara ”influencer”. Hu.

Affärsintressen är lite som lupinerna i våra vägrenar: Färgstarka och vackra – men också invasiva, dödar allt övrigt omkring sig. Saknar förmåga att samexistera med det som är eljest. Sätter spelreglerna, med den starkes rätt, gör sig själv till allomfattande logik. Till slut minns ingen längre att det funnits andra blommor vid våra vägar, på våra ängar. Allt är lupiner. Allt är affärer.

Och nu närmar sig ett nytt skifte. Pandemin var katalysator – en påtvingad förändring vi måst förhålla oss till. Som människor, som grupper, som länder, som värld. Nu pratar vi om det nya normala. Att pandemin banat väg för permanent förändring, att vi aldrig kan gå tillbaka till det som var. Det är positivt, en förändring behövs. Samtidigt skrämmer det mig. Jag ser framför mig hur lupinerna ska svämma över också detta ekosystem, och göra möjligheten att skapa gott till något helt annat. Ännu en ny ordning som gör människor mindre, osynligare och ensammare än någonsin – och att då kommer det att vara för sent att gå tillbaka. Det kommer inte att finnas något tillbaka att gå till – för det gör det aldrig. Vägen går framåt, inte bakåt.

Det är bra att människan strävar framåt. Vi är ett utvecklande djur, vår förmåga att tänka ut saker som ännu inte finns, har gett oss förmågan bygga och utveckla ständigt nya saker. Det är detta som särpräglar oss från andra djur – på gott och på ont. Det lär bli vår undergång vad det lider, kanske planetens också – men det är ett annat inlägg. Men ofta gör vi det vi gör så förhastat och så enögt, kastar oss mot första bästa lösning som ”seems like a good idea at the time” – och sen får vi laga och lappa konsekvenserna av det vi inte tänkt på från början. Och detta upprepar vi gång på gång på gång. Lär vi oss aldrig?

Jag arbetar inom fältet utveckling och förändringsledning, där det är lätt att väcka medhåll för påpekanden om att ”inte gå för snabbt på lösning”. Men är det något vi gör, så är det just det. Går alltför snabbt, alltför snävt, till beslut om lösning – innan man gjort tillräckligt för att förstå problemet, behoven och förutsättningarna för att kunna välja en hållbar och effektiv lösning. Det är lite som att spela strutfotboll, och inbilla sig att man ändå spelar som Zlatan. Man nöjer sig med slumpmässiga quickfixar, utgår från ett antal antaganden – och har alltför bråttom att komma till avslut för att kosta på sig en tillräcklig analys.

Kanske är det också en prestigefråga? ”Måste jag ta reda på något, ser det ut som att jag inte redan vet”…?

Assumption is the mother of all fuckups.

Bloggen Lisigt skriver om psykisk ohälsa i pandemin. Hur vi, även om vi får saker att funka under pandemins spelregler, ändå reduceras till platta skärmbilder för varandra. Jag ser själv hur vår förmåga till nyansering, perspektivtagande, inlyssnande går förlorad. Jobbets sociala dimension prioriteras ned, ”man sitter ju i möten hela dagarna, behöver inte en digital fika också”. Vi väljer bort, blir mer instrumentella i hur vi förhåller oss både till varandra och till det vi gör. Mindre innovativa, mindre benägna till reflektion – för att inte tala om självreflektion. Vi ställer färre frågor som ”Är detta gott?”, ”Gör vi rätt saker?”, och fler som ”Är det genomförbart?”, eller ”Vad krävs för att genomföra?” Vi rationaliserar bort helhetstänkandet till förmån för avbockningsbara mål. Gjort, gjort, gjort – bra jobbat.

Men gör vi rätt saker? Kan vi verkligen bedöma det, ensamma bakom varsin skärm?

Missförstå mig inte – jag tror på hybridarbete, välkomnar det och ser det som åtminstone EN positiv sak som pandemin fört med sig, eller åtminstone öppnat dörren för. Men det är det där med lupinerna… Om de stavas ”affärsintressen” eller ”valfläsk” eller ”internpolitik” kan egentligen göra detsamma. Jag är lite rädd att de ska ta över och bli det enda som finns kvar av en möjlighet som har potential för så mycket mer.

Det som varit och det som kommer, och bryggan däremellan

”Känner jag dig rätt kommer du väl att sitta på Fotografiska hela dagarna…” sade väninnan, apropå min aprilsemester. Hm. Jag har inte suttit här vare sig hela eller alla dagar, men det är andra gången på min sjätte semesterdag, så jag får nog ändå säga att hon känner mig ganska väl ändå.

Till mitt försvar får jag säga att det fanns två nya utställningar att se idag:

Rahul Talukders Made in Bangladesh, en utställning som kallas streetfotografisk men som för mig är dokumentärfoto – troligen på grund av att scenerna är så långt från de gatubilder vi känner i vardagen här i Europa. Det är gatuscener och människor, men också bilder från den kollapsade industrifastigheten Rana Plaza, där 1100 människor dog och inte minst en serie starka bilder av rohingyesiska flyktingar.

Jessica Silversagas Without you I am weightless – ett fotografiskt drömspel, där saga och suggestion går hand i hand. Vackra bilder, som berör och gör ont någonstans. En oerhört värdig kontrast till Rahul Talukders skarpa dokumentärbilder.

Dessutom tänker jag så bra här vid fönstret i kafeterian, och det är det jag vill ägna mig åt den här veckan.

”Njut nu av din ledighet!”, sa kollegorna när jag gick.

”Jadå” sa jag, ”vara ledig är jag bra på!”

Fast nu, en dryg vecka in på semestern vet jag inte så noga hur bra jag är på själva ledighetsgrejen. Första veckan kändes mest som en kraftig inbromsning på en isig vinterväg; när man får pumpa på bromsen, koppla ur och styra för att inte få sladd.  Jag tyckte att jag varit ute i god tid och planerat för överlämning och avslut under ordnade former, men uppenbarligen hade jag hållit en högre fart än jag fattat. Eller också krävs det helt enkelt en inbromsning på fler plan när man byter jobb efter många år. Åtminstone när man byter jobb och är en person som går all-in, med känslor, engagemang och energi, i allt hon gör. Det är min stora styrka, men det ÄR ett tveeggat svärd. Det är först när man ”drar ur pluggen” som man fattar vilken fart man fått upp – och kan börja bromsa.

Men ja, det är alltså det som händer just nu: Jag byter jobb, och har tagit några veckors ledighet emellan.

”Hur länge har du jobbat här?” frågade folk ibland, och jag fick alltid svara att ”det beror på hur man räknar” – allt från 3,5 år till 16. JAG räknar 16 år, sedan jag började min anställning. Sen har livet erbjudit både föräldraledigheter och tjänstledighet/utlandsvistelse – men jag har haft samma anställning hela tiden.

Nu går jag till en ny myndighet, en ny roll och en ny kontext – och jag går och nyper mig själv i armen mest hela dagarna för att jag inte riktigt vågar tro att det här händer på riktigt. Det här måste väl ändå vara för bra för att vara sant…?

Med fyra års ledarskapsstudier i ryggen får jag gå in i en chefsroll, och jag får göra det i en myndighet vars uppdrag fyller mig med en sån enorm stolthet att jag får rysningar – redan innan jag börjat jobba. Jag som brinner för ”det stora VI:et”, får bli en del av DET vi:et…? Helt otroligt.

Jag fattar att det kommer att komma utmaningar – tuffa utmaningar – i det här jobbet, att det kommer att handla om att driva komplex och långsiktig förändring och garanterat vara motvind och uppförsbacke en stor del av resan. Tro mig, jag fattar det. Men det är ju också precis då man behöver ha den där känslodrivna motorn som går all-in och får upp en större energi än jag ens fattar själv. Tricket blir att också lämna utrymme för inbromsningar och reflektion under resans gång – inte bara vid kursändringar eller den gången jag kliver av.

Det nya jobbet är också det första jag fått där min personlighet, med känslomotor och värderingar och allt, snarare än enbart min förmåga att uppfylla punkter i en kravprofil varit avgörande. Det vill säga – jag kommer in och välkomnas som en hel människa, inte bara som en vandrande kravspec. Det är nästan det största av allt, en upprättelse som jag har jobbat hårt för, och har all avsikt att göra det absolut mesta jag kan av.

(Boken jag läser just nu, ”Mätbarhetens renässans” av Jonna Bornemark, handlar om precis detta – hur vår tid reducerar allt vi gör och allt vi är till kategorier och mätpunkter. Tankesättet hör moderniteten till, den rationalistiska ansatsen att lägga skapelsen under sig genom att bryta ner och inordna, kategorisera och mäta. Bornemark visar hur vår fixering vid ratiots logik gör att intellectus, som står för icke-mätbara värden och storheter, går förlorat.

Vad händer när vi inte längre kan relatera till att det finns något intellectus, när ratio är allt vi har? Då är ingen av oss något mer än vandrande krav-specar, och våra liv redueras till ett löpande band av produktion och konsumtion. Och jag kan inte se annat än att den dystopin är oss skrämmande nära, redan idag – samtidigt som jag ger mig den på att vara en motkraft, med allt jag har, och hela min inre motors kraft.)

Så. Här befinner jag mig, den här veckan – mitt i virveln av tankar om det som varit och det som kommer, och framför allt om bryggan däremellan:
Jag själv och det jag bär med mig.

Om utgrupper och käpphästar

En ny fredag – vid samma fönster mot Birger Jarlsgatan, för övrigt. Den böljande rörelsen av människor därute får mig att tänka på socialpsykologins begrepp ”ingroup” och ”outgroup”, fast jag tänker att det också finns in-människor och ut-människor. Vi har våra grupper, som vi hör till eller inte, in eller ut. Men sen finns också de människor som inte hör till alls, inte till någon grupp och inte till samhället heller. Vi låtsas inte om dem, och önskar att vi slapp se – slapp själva ansträngningen att inte låtsas om.

Och jag tänker på devisen om att ett ”civiliserat” samhälle bör bedömas utifrån hur det tar hand om sina mest utsatta. Vi håller på att falla ur vår egen civiliserade självbild – medan vi ser åt ett annat håll.

***

Veckan då? Intensiv som tusan – och en vecka då man lär sig saker om andra människor man inte ville veta. Apropå ingrupp-och-utgrupp, för övrigt: Det är lustigt att vi förfasar oss över brunifieringen av svensk politik, man ”fattar inte att folk kan rösta på dom där”, och i nästa ögonblick ägnar man sig åt exakt samma vi-dem-tänkande, maktspel och brist på såväl fantasi som tolerans – bara med ett annat raster.

Min ideologiska uppfattning är att det är för jävligt, men jag kan inte längre påstå att jag är förvånad. Brunsörjan är redan internaliserad hos var och en som oreflekterat värnar gränser på bekostnad av integration.

(På jobbet har ”överlappning” kommit att bli min ständiga käpphäst så fort folk pratar ”tydlig gränsdragning” mellan olika grupperingar och ansvarsområden. Vi pratar om att undvika att skapa stuprör, men när det kommer till kritan klamrar man sig fast vid de där linjalräta gränsdragningarna som om livhanken hängde på det.

”Överlappningen är så otroligt mycket viktigare än gränsdragningen”, tjatar jag. ”Det är i överlappningen vi måste mötas, inte vända varandra ryggen och säga det där är ditt, det här är mitt.” Folk tycker jag är skitjobbig.)

***

Hursomhelst – när tillvaron är skitjobbig får man bädda mjukt för sig själv. Så här sitter jag idag. Gör veckoreflektion, summerar, förbereder helgens reträtt – och nästa veckas nya strider.

Igår kväll gick jag på ett föreningsmöte, av ren nyfikenhet – jag hörde talas om föreningen för första gången för en vecka sedan och hade egentligen inga förväntningar. Men det visade sig vara skitroligt och något jag gärna flätar in i livet som en egobooster. Jag ska berätta mer när jag kommit in i det lite mer – stay tuned… 🙂

Och idag ska jag träffa en nätvän sedan många, många år till lunch. Det är första gången vi ses, men vi har lärt känna varandra genom kreativa hobbyer, och först på sistone upptäckt att vi också jobbar med liknande saker i liknande organisationer.

Reflektion efter kurshelg: Vikten av det som händer utanför bild

På väg från Växjö efter en något förkortad kurshelg, men känner ändå att mötet med mina kära kurskamrater gett mig precis det jag behövde just nu: Tid för gemensamma reflektioner – dialog, spegling och perspektiv. Vi är ett litet järngäng som hängt ihop sedan hösten 2014, som kämpat tillsammans under hittills 6 och en halv termin. Dealen heltidsjobb + halvtidsstudier är ingen barnlek, men många gånger är det just vår samhörighet som gör att man orkar vidare när batterierna känns tomma.

Samtidigt har vi vid de senaste tillfällena fått nytillskott i gruppen, personer som påbörjat utbildningen före oss och sedan tagit studieuppehåll och nu kliver på igen. Vi är sista årskullen och har inte den möjligheten, utan utgör själva lite ”last chance saloon” för den här utbildningen. Särskilt glädjande har det varit att dessa personer kommenterat att det varit så lätt att kliva in och släppas in i gruppen, mötas av nyfikenhet och öppna armar/sinnen.

Jag tänker att den andan vi har i vårt ”järngäng”, den vill jag alltid ha omkring mig, var och hur jag än jobbar. Den är vad vi pratar om när vi pratar dynamiska och kunskapsintegrerande team. Vi är en hemmabas, en social ”plats” för återhämtning, reflektion och ”utandning”. Därifrån går vi ut och jobbar, individuellt eller i mindre grupperingar. Det behövs ingen ledare, vi leder alla där det behövs och när vi har ett ledarskap att erbjuda. Ofta handlar det om var vi har erfarenheter eller kunskaper att dela med oss av, då blir det naturligt att kliva in och ta den rollen. Det är inget vi behöver snacka om, det sker naturligt. Ingen känner sig förbisedd för att inte ”få leda” i något sammanhang, utan rollfördelningen sker på grundval av respekt och nyfikenhet – vad kan jag få lära av den här personen?

Jag har under de senaste månaderna fördjupat mig i teorier kring teamdynamik och lärande organisationer. Jag ser att man många gånger har en väldigt ytlig förståelse av det här, ute i organisationer – att man inte riktigt problematiserar vad det innebär och därmed nöjer sig med en rätt icke-optimal nivå.

(Detta fick vi för övrigt lära oss på föreläsningen igår är typiskt för ett ”processinriktat” strategiperspektiv. Jag personligen väljer snarare att arbeta utifrån ett ”systemteoretiskt” perspektiv, där man zoomar ut ytterligare och betraktar den sociala och kulturella helheten som en grundläggande förutsättning för teamets utveckling och arbete.)

Jag lämnar Växjö för denna gång; stärkt, inspirerad och fylld av tacksamhet för plattformen och den mentala boost det är att få tillbringa tid och reflektioner med mina fantastiska kurskamrater. Jag tror att mycket av vår utbildning (eller ”bildning”…?) i ledarskap och organisationsutveckling ligger i det som sker utanför lärosalar och uppsatsarbete, dvs det som utvecklats i våra samarbeten och dialoger vid sidan av kursarbetet, ”utanför bild”.