Himmel & Ord

Med semestern i photoshop-backspegeln

Jenny — Tue, 07 Feb 2012 21:31:48 +0000

Ägnar mig just nu åt att photoshoppa genom fotoarkivet (eller ja, delar av det) och förbereda en omgång bilder för print – en pysselresa till Sverige är bokad och jag behöver nya fräscha bilder att leka med. Det är ett sabla meck – även om jag fotograferar skamligt lite nuförtiden, hinner det bli lite bilder när man framkallar högst en gång om året. Högst.

I mitt liv, precis som i de flesta andras, är semester lite av årets fotohändelse. Ahh – att gå genom semesterfoton såhär mitt i fimbulvinterns bitande kyla… Både extra njutbart och extra plågsamt, skulle man kunna säga. Jag försjunker i pixelminnen av solvarma stränder, vågor mot bara ben och solbrända gossar som med stor iver och många gånger stor kompetens i interkulturell kommunikation, plåg… eh, fångar smådjur i vattenbrynet. Och alla andra små unika minnen som förevigats till fröjd och gamman för generationer framöver…

Hm. Okej, lite annat också.

Rundgång i labyrinten

Jenny — Sun, 05 Feb 2012 22:43:28 +0000

Jag vet inte riktigt vad som hände, men luften gick ur och jag får kämpa hårt för att hitta någon slags balans just nu.

Allt var så tydligt i julas: Jag rannsakade hösten, fann den både otillfredsställande och ohållbar och därmed var saken liksom klar. Nästa termin skulle jag göra annorlunda. Sen tillbaka efter ett stulet jullov (barnen var lediga, men jag var det inte – egentligen), tre veckor back med allting som skulle in inför terminsavslutningen i mitten av januari, en panisk brandkårsutryckning som inledning på 2012. Sen ny termin, nu äntligen skulle jag kunna följa mina goda ambitioner om ett mer balanserat förhållningssätt till skolan och studierna.

Då - upptäckte jag att jag gjort en planeringsmiss, som innebar att en kurs i interaktionsdesign som jag läser utöver webbdesign-paketet, inte alls började i april som jag planerat, utan nu direkt, för två veckor sen. Jag upptäckte fadäsen ganska precis 35 minuter före kursens första deadline – 24 timmar och 35 minuter före den andra…

(Men jodå, jag höll båda. Tjurrusning could be my middle name.)

Så nu sitter jag i exakt samma situation som i höstas. Ensam vid datorn 8 intensiva timmar om dan. Om jag stjäler mig en förmiddag för att träffa någon kompis eller göra något för min egen skull, får jag ångest över spilld pluggtid. Tröttheten om kvällar och helger är bedövande.

Mirandas text om att lyssna eller inte lyssna på den där rösten som säger åt en att man måste, måste, måste en massa saker hela tiden berörde mig djupt. Med glädje – för att det alltid är en lättnad att ha sällskap i en utsatthet. Och med sorg – för att det är så förbannat onödigt alltihop, och för att jag vet hur djupt de där ränderna går.

På många sätt känns det som om jag går i cirklar, och jag skäms över att jag inte hittar ut ur labyrintskrället nån gång. Jag menar – ni har ju hört det här förut. Jag med. I teorin är det så enkelt. Prioritera om. Värdera om. Sen rullar livet på och jag gör som jag alltid gjort. Lilleturen är min, och den kommer sist. Och måste be om lov. Mina egna val gäller inte, inte om de inte får godkännande av… Tja, jag vet inte ens. Vem som helst? Vem som helst utom mig själv?

Jag avskyr verkligen den här svaga länken jag dras med. Jag borde veta bättre, borde vara starkare! Och jag är starkare, i så många andra avseenden – men just här sitter tydligen min akilleshäl. Det är som i mardrömmar om att gå vilse; jag väljer olika vägar, öppnar nya dörrar, går i rakt motsatta riktningar mot vad jag gjort tidigare – men lik förbannat hamnar jag i samma jäkla återvändsgränd, om och om igen.

Frågan är – går mönstret att bryta, eller måste jag lära mig leva med det?

Vakuumförpackningar

Jenny — Tue, 24 Jan 2012 13:04:04 +0000

Jag vet inte om det är likadant för alla, men jag tror det: En del händelser går inte att processa medan man fortfarande går genom dem. Att läka såren måste – bara måste – skiljas från processen att förstå och bearbeta själva händelsen. Sådana händelser hamnar i inre vakuumförpackningar.

Såren läker, man har gått vidare och glömt bort det som hänt för länge sen. (Eller åtminstone låtsats glömma så väl att man nästan trott på det själv.) Sen snubblar man över något helt orelaterat – och vakuumpåsen trillar ner från sin dammiga hylla. Ligger där framför fötterna på en och propsar på uppmärksamhet igen.

Har man tur är påsen intakt, och du kan vissla en glad trudelutt medan du lägger upp den på hyllan igen, och fortsätta glömma bort. Har man otur – eller om det helt enkelt bara är dags för det – går påsen upp, och det du gömt i den börjar sippra ut.

Jag antar att det där med vakuumpåsar är individuellt – definitivt vad man har i dem, men också hur många påsar man behöver. Jag tror att min hylla periodvis varit ganska välfylld. Besöken hos De Kloka för några år sedan rensade ut några påsar, lämnade kvar andra (under ett begränsat antal timmar hinner du bara öppna så många påsar) – och ytterligare andra påsar har kommit till sedan dess. Det är okej. Jag vet vad som finns i dem, vet att jag måste ta itu med dem, och när jag måste göra det. Det är okej.

Förutom en av dem.

Just den påsen hamnade på hyllan för nästan 2,5 år sedan – strax före flytten hit. Den bråkat och levt om och demonstrativt ramlat ner från sin hylla otaliga gånger sedan dess, den vill helt uppenbart inte vara där, låta sig glömmas bort.

Det är lustigt – jag har alltid kunna sätta ord på saker, och den förmågan har varit en stor del i mitt sätt att läka och processa saker. Den här gången… Det är som om orden sitter fast i påsen de också. Jag har försökt flera gånger – men det går inte. Jag kan inte prata om det här. Orden sviker mig, och tystnaden som uppstår i dess ställe rymmer andra demoner – skam och uråldrig ångest.

Häromdagen ramlade den där påsen ner från sin hylla igen – och den här gången brast den. Nu osar saker ur den och kräver att bli bearbetade, vare sig jag vill eller ej. Orden fattas mig fortfarande, jag rör mig i cirklar kring den trasiga vakuumförpackningen.

Det är ingen jättekris som inträffat just nu, det går ingen nöd på mig, jag lovar. Såren från det som hände är läkta för länge sedan. Det är händelsen i sig som är obearbetad. Jag märker det på hur jag reagerar och triggas av saker omkring mig. Det som sipprar ur den spruckna vakuumförpackningen är en stor, stor oro. Jag måste lägga den till ro.

Vänskap utan skrävel

Jenny — Mon, 23 Jan 2012 21:23:48 +0000

Det finns ingenting som jag tar så fruktansvärt illa vid mig av som falskhet. Ena sekunden vänskap, kindpussar och superlativ – nästa stund… ja, ni vet.

Svek. Förnedring. Jante goes beserk. (Kortet är från Morgan-Greer Tarot, om någon är nyfiken. Men 10 of Swords är ett av de kort vars tema mycket ofta tolkas ungefär likadant i alla lekar. Backstabbed, typ.)

Och vet ni vad? En sak som jag märkt, ett litet mönster som givetvis kan vara ren slump, men… kanske inte är det: Det är ofta de som gör störst väsen av sin vänskap som är snabbast med att dra tillbaka den, när galoscherna inte passar. De som faktiskt vet vad vänskap är, och kan hantera den – behöver inte väsnas.

Därför – så snart jag hör de blötaste kindpussar smälla i luften, när superlativ staplas på superlativ… Då drar jag öronen åt mig. För mig har spelet, gesterna, orden blivit varningstecken, som säger – här finns inget gott, inget sunt, inget äkta. Bara en sorgsen chimär i väntan på att falla sönder.

Verkliga vänner är sådana som bara är. Utan skrävel.
Till er ger jag mitt hjärtas värme, i tacksamhet och glädje.

Om pekfingrar, käftslängande och vanlig hederlig vänlighet

Jenny — Fri, 20 Jan 2012 22:27:32 +0000

Som ni vet har Twitter blivit mitt favorit-hangout på sistone. Det är bra på många sätt och passar mig som inte riktigt har fokus nog att skriva längre bloggposter (vilket ni ju redan märker av). Man skapar sitt eget flöde av människor man tycker om att följa, prata med, lyssna till och då och då rent av lära av.

Twitter är mitt fikarum – räddningen från att bli fullständigt skogstokig av att sitta ensam vid distansttudieskärmen hela dagarna. Jag pyser ur mig mina frustrationer när det går åt håvete, har fått hjälp när jag kört fast ett par gånger – och gläds åt spännande diskussioner som uppstått ibland när jag mest slängt ur mig någon tankeimpuls ur det jag läser/jobbar med. Det är riktigt roligt – och det går fort. Inte riktigt som att sitta i ett fikarum – men nära nog!

Det finns många skäl att använda twitter – många gör det ju som ett sätt att ”hålla koll” på sin bransch, och gör inget annat än sprutar länkar och så kallade retweets omkring sig. Andra berättar för kunder och intressenter om sitt arbete, om nya projekt och statusläge i pågående produktion. För mig – åtminstone just nu (fast har svårt att tro det kommer förändras så värst…!) – är samtalen viktigast. Jag följer förvisso en hel del branschfolk inom webb, kommunikation och journalistik – men jag gör det för att jag tycker att det är intressanta människor med skön personlighet. De ”slätstrukna”, de som som försöker att enbart twittra som välpolerade yrkespersoner, går alltså ganska snart bort, med ett litet fåtal undantag.

Igår dök en tweet (jo, de heter så – inläggen) upp i mitt flöde, och kom att bli gårdagens reflektionstema för mig:

***

Jag frågade om lov om jag fick dela vidare, och Filippa sa ungefär ”Varför då? Det är ju bara vanligt sunt förnuft…” Och visst är det det. Men lik förbannat ser och hör jag så gott som varje dag saker som får mig att tänka att det där sunda förnuftet inte alls är så jäkla vanligt längre. Tykenhet. Raljans över allt andra gör, säger och står för. Okamratlighet.

Nu tänker ni – jaha, hon menar näthat. Nä. Det gör jag faktiskt inte. Näthat är en helt annan, och betydligt mindre utbredd, grej. Det här är en attityd som smugit sig på och blivit norm. Alla gör det. Jag har också gjort det – men vid nåt tillfälle kom jag att stanna upp och få syn på vad jag gjorde. Få lite perspektiv. Börja tänka – och se mig omkring.

Det brukar se ut ungefär såhär (med oräkneliga variationer, men ni fattar poängen):

”Såna där människor som gör XXX. Såna.”

(På twitter brukar det formuleras ungefär såhär, IRL kan det uttryckas på mer varierade vis.) Och sen är det fritt fram för dina polare att skjuta prick på ”såna där” – idioterna, helt enkelt. Den som var först blir givetvis kung och gruppens gemenskap stärks genom att få ett ”dom” att brösta upp sitt ”vi” inför – klassiska beteendeprinciper, intet nytt under solen.

Sålunda – gruppen stärks, kungen tar poäng. På nån annans bekostnad, men vem räknar?

Och ingen säger något, förstås. För alla är så upptagna med att hålla koll på sina egna små egenheter och preferenser, för att inte råka göra eller visa nåt som bara ”såna där” håller på med, och bli nästa som pekas ut. Et voilà – ett socialt kontrollsystem för det moderna, konforma samhället! Bah.

Så okej, ingen räknar. Men det kanske är dags att börja? Börja räkna varandra som de individer vi är, acceptera att killen brevid är precis lika knasig och egen som du. (Eller ja, han kanske är lite knäppare då – men det är faktiskt okej det med, eller hur?) Konstatera att ja, det finns folk som gör saker jag inte begriper mig på – so what? Ryck på axlarna åt det, eller ännu bättre: knacka på och fråga om du får vara med!

Jag blir lite rädd för världen ibland. För vad vi gjort med den, med varandra, för hörnet vi målat in oss i. Och även om det bara är en skitbagatell i det stora hela, så är respekten vi visar människorna runtomkring oss – hur knäppa de än är – ett oändligt viktigt första steg. Kan vi inte ta det – så lär vi inte komma någon vart alls.

I min twitterfeed finns några personer som alltid, alltid har ett vänligt ord och ett symboliskt hjärta till övers för sina nätvänner. Det finns de som retar sig på det, tycker det är fånigt och mest är en fråga om plattityder – jag håller inte med. Det är inte mitt uttryckssätt – jag nosar på det ibland, men det blir mest valhänt och känns inte som jag. Men jag är full av beundran och respekt – och tycker att det är ett oerhört vackert sätt att förhålla sig till andra. Och åtminstone de jag känner, sysslar inte med några plattityder – utan vanlig, hederlig vänlighet.

Jag driver själv med folk, både på twitter, facebook och IRL. Det är väl det som är mitt uttryckssätt – snabba repliker och returer, verbalt småjabbande och kärvänligt käftslängande. Men jag gör det TILL, inte OM. Till dig, inte om dem. Och jag gör det i syfte att framhäva dina egenheter och knasigheter – inte stigmatisera eller förlöjliga. Det är åtminstone min målsättning – fast jag har blivit medveten om att det är en knepig balans. Många av dem som häver ur sig roliga spydigheter i ”såna-som”-form, gör det säkert inte för att vara elaka. Det begriper jag också.

Men nästa gång du gör dig rolig – titta på ditt pekfinger. Är det vänt mot personen framför dig och skrattar den personen med dig? Då är du safe. Om fingret är vänt mot personen framför dig, och vederbörande inte skrattar… Ja. Du fattar. Och om personen framför dig skrattar, men fingret pekar på en tredje person – då är det kanske dags att fundera lite på ödmjukhet och snällhet. För elakhet är aldrig någonsin coolt eller kul.