Himmel & Ord

Om rädsla, mod och balans

Jenny — Thu, 10 May 2012 08:13:41 +0000

Dagens tanke:

Det enda som är farligare än en rädd människa måste vara två människor som är rädda för varandra.

Det är rädsla som gör människan farlig, precis som vilket annat djur som helst. Och människan är ett mycket lättskrämt djur. Vi är rädda för allting, för döden, för livet, för världens storhet, för vår egen litenhet, för allt vi inte vet, för allt vi inte förstår, för varandra. Den onödigaste av dessa rädslor måste vara just den där sista: Rädslan för varandra.

Kruxet är att en rädd människa är ganska skrämmande – och vi är ju som sagt en flock mycket lättskrämda djur allihop. Så en rädd människa skapar två rädda människor, skapar fler rädda människor. Till slut en rädd – och farlig – värld. Lokalt eller globalt. Liten skala eller stor.

Enda sättet att bryta det här skenande mönstret är att möta rädslan med mod. Inte mod uttryckt i spända muskler, utan mod uttryckt i en öppen dörr. Att behålla sig själv, men samtidigt lämna rum för den andre. Ingen annan väg leder någon vart – bara runt i samma vapenskramlande, uppbröstade cirklar, varv på varv.

Tove Jansson skrev (och jag ler när jag googlar citatet, för jag står själv för åtskilliga av träffarna som kommer upp… Men det ÄR ett bra citat, okej?) att ”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”. Och jag tänker att om vi nu ska vara skapelsens krona och lite förmer än de andra djuren, är det här ett bra sätt att visa det: Genom att sätta oss över vår instinkt att bli rädd först och fråga sen. Istället vara modiga, fast vi är rädda.

***

Med ”farlig” menar jag i det här inlägget det vilt slående, oberäkneligt destruktiva som rädsla manar fram i en. Ni vet känslan. Det trängda djurets vildsinne – i människohamn.

Och uttrycket ”behålla sig själv” är faktiskt också taget – och något omarbetat – från en barnbok: Behåll dig av Hans-Eric Hellberg (1977). Jag gillar uttrycket. Så mycket vi människor gör resulterar i att vi tappar bort oss själva på kuppen. Att behålla sig är viktigt – men också att behålla sig själv utan att ta plats från andra. Det ena måste inte utesluta det andra.

”Du får inte ta åt dig sådär”

Jenny — Mon, 07 May 2012 06:20:58 +0000

Jag vet inte hur ofta jag fått höra det där. ”Du får inte ta åt dig.” Eller ”Du är alldeles för känslig.” Från alla möjliga. Vänner. Chefer. Kolleger. Maken. ”Jag försöker” svarar jag, med darr på rösten – för kommentarerna kommer ju oftast i ett läge när överdosen redan är ett faktum. Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie om ”högkänsliga” människor. Det är väl som med det mesta, man kan omöjligt känna igen sig i allt, så därför reagerade jag inte så mycket på den första av artiklarna jag läste. En del av det kände jag förstås igen, men annat inte. Idag läste jag den här artikeln och bitarna börjar falla mer på plats. Den artikeln kunde lika gärna handlat om mig rakt av.

En människa är komlex, allt som är jag växer ur många olika faktorer, gener, historia, erfarenheter och känslomässiga betingelser. Men just dubbelheten – styrkan, nej förresten KRAFTEN!, å ena sidan, svagheten å den andra, oförmågan att känslomässigt värja mig från den hårdare omvärlden och utmattningen när sinnena helt enkelt är överfulla, analyskretsarna osar bränt och hjärnans verkmästare helt enkelt tagit på sig hatt och rock och gått hem för dagen. Allt det känner jag igen. Det har präglat så mycket i mitt liv. Både dubbelheten i sig – och oförmågan att förstå den, både jag själv och andra.

Enligt min MBTI-profil är jag introvert, men placerad mycket nära mitten av skalan. Och jag tror inte att människor som träffar mig uppfattar mig som särskilt introvert egentligen. Men större sällskap ger mig så oerhört mycket intryck som måste analyseras och processas, att jag helt enkelt inte hinner med. (Kanske uppfattas jag som trög snarare än introvert…? Det kan nog vara så – av dem som inte tar sig tid att vänta in mig och alla mina analyser. Å andra sidan dömer jag ju den sortens människor som ytliga, så det kan väl räknas som kvitt…!)

Jag hamnade idag i en diskussion om att rensa sitt twitterflöde från sådana som inte tillför något utan bara tar ifrån, kanske rent av bara gör en ledsen. Jag kom på mig själv med att skriva att jag förut hade folk i mitt flöde jag bara fick ont i magen av, för att de var arga och otrevliga, då och då direkt elaka. Mycket sådant förekommer ju på twitter – många ägnar sig åt att ta billiga poäng på andras bekostnad, och jag mår dåligt av att bara se det, även om jag inte är i närheten av att beröras av det som sägs. (Det kommer för övrigt mer tankar på temat ”Twitter och folkhyfset”, men det får bli en annan dag!)

Men det var först idag, när jag skrev om det i en diskussion – parallellt med att jag diskuterade SvD-artikeln med några andra, som jag insåg sambandet. Att jag är särskilt känslig, tar in och inte kan värja mig. Nej, alla berörs nog inte illa av den där sortens pekfingerviftande såsom jag gör, men för den sakens skull blir det inte mindre ”på riktigt” för mig. Jag kan inte låta bli att få ont i magen av att läsa syrasvidande cynismer över andra människor – jag är bara skapt sådan. Jag tar åt mig. Jag påverkas.

På samma sätt berörs jag till adrenalindarrande armar och ben av alla dessa spel människor håller på med, strategier, utspel, dolda agendor – de gör mig sjuk. Jag blir som datorn i slutscenen av War Games – den allegorin har jag bestämt nämnt förut, men den håller även här – som provar scenario på scenario på scenario i en rasande hastighet, bara för att komma fram till att vartenda ett av dem leder fel.

IFRAME Embed for Youtube

När jag ser videoklippet igen inser jag att det faktiskt stämmer på lite av varje. Såhär känns min hjärna ganska ofta. Så för er som någon gång tycker att jag verkar trög eller långsam – ta det här som en visualisering av vad som pågår i min hjärna varje vaken stund, varje dag av mitt liv. Jag analyserar det du säger, bakgrunden till att du säger det du säger, hur du säger det, hur alla andra personer säger det de säger, vad de menar, varför det känns konstigt i luften, varför personen i hörnet inte säger något alls, på vilket sätt det du säger nu relaterar till det du sa i förra veckan, och så vidare och så vidare och så vidare – som min väninna brukar säga: ”ad nauseam”.

(Och egentligen är det inte så torrt ”analytiskt” som jag kanske får det att låta här heller – kommer bara inte på något bättre sätt att beskriva det.)

Så. Att läsa artiklarna förändrar förstås ingenting. Jag har – till slut – lärt mig att jag måste förhålla mig till min hjärnas tendens att springa på varenda boll den ser, jag kan inte ändra på hur den funkar. Den – och jag – är skapta såhär. Den här sorten ska vara sån. Men det är lite skönt att läsa att så mycket som 20 % är såhär, i någon mån. Sällskap är alltid trevligt.

Mental torsksoppa, sa Bull

Jenny — Fri, 04 May 2012 22:46:43 +0000

”Tragglar mig fram på de sista skira ångorna från den tomma motivationstanken.”

Jag skrev så tidigare idag, och det stämmer fanimej på både det ena och det andra. Är det inte sommarlov snart? Veckorna segar sig fram just nu – samtidigt som slutarbetena duggar både tätt och hårt som projektiler, och tiden inte heller vill räcka till. Ändlöshet och och kaotisk flyktighet i ett.

Ett kan jag säga i varje fall – jag har kämpat som en liten iller hela året. Det finns nog de som tror jag lever jordens lyxliv, glassar runt och går och fikar hela dagarna… Pfffft, säger jag. Det här året har inte funnits utrymme för sånt alls. Jag har försummat mina vänner, inte haft tid för fika, knappt tid att svara på mejl ens. Bloggen vet ni ju hur mycket jag uppdaterat och jag kan meddela att på den kreativa fronten är det minst lika illa. Inte haft tid, inte haft ork – och därmed ingen lust heller.

Kaffe har jag druckit – som studieknark, som vilken student som helst.

Ett jäkla hundår har det varit – och inte är jag nöjd med resultaten heller. Och det handlar faktiskt inte om att jag är överambitiös, för en gångs skull. Jag sitter på en kurs i steg två och kämpar med det jag egentligen lärde mig i steg ett, men som fortfarande känns krångligt och tar en oherrans tid. Jag har ju faktiskt bara hunnit göra det en enda gång förut.

Och undervisningen av de nya grejerna på kursen omfattar nivå A-B-C, men examineras på nivå X-Y-Z – och jag har inte en susning om hur jag ska ta mig från C till X. Google will only get you so far – och Google är i princip den enda ”kurslitteraturen” på kursen. Lite kämpigt för en kodrookie, vill jag påstå.

(Ja, jag är rätt kritisk till kursupplägget, men det hade ni säkert listat ut vid det här laget…?)

Så – om något är situationen en klar utmaning för min prestationspräglade läggning. En masterkurs i acceptans, allra minst. Lära mig de här grejerna, det kommer jag göra ändå. Jag är alldeles för envis för att släppa taget. Men det kommer att ta mer tid. Och det gillar jag inte. Jag accepterar, men med en djävulsk motvilja.

Samtidigt inser jag ju själv att jag talar mot mig själv – att jag själv åtskilliga gånger pratat om att plugga för lärandet snarare än studieresultaten och betygen. Att det är meningslöst att googla sig fram till examinationsnivån X-Y-Z – eftersom jag ändå måste gå genom stegen D-W för att faktiskt ha LÄRT mig nåt. Allt det där vet jag ju. Och tror på. Och strävar efter.

Trodde jag i alla fall. Men när det kommer till kritan är det psykologiskt svårt. Resultat är bekräftelse. Bekräftelse är knark.

Men ja. Jag lär mig massor. Massor. Jag har till exempel gjort en rätt grym kopia av en större och rätt komplex webbplats, fått alla sju miljarder sidelement att snyggt lägga sig där de ska vara, till och med lyckats få sidjäveln (jo, när man slitit med den i så många timmar som jag har, får man lov att svära åt den) att se hygglig ut i tablett- och telefonskärmsformat.

Är lite stolt över det faktiskt – från absoluta nollpunkten vid kursstarten till det jag kan idag är definitivt inte illa pinkat.

Och jag har åtminstone på ett yttre plan fått acceptera att jag knappast kan banna mig själv för att inte hänga med i kodsvängarna när jag har lagt ner både tid och engagemang på kursjobbet. Men kod (i mitt fall är det Javascript och kusin jQuery som utgör de djäfvulens påfund jag ständigt kör fast i) är inte så självklart för en ovan stackars humanist…! Och syftet var ju inte heller att jag skulle utbilda mig till kodnörd – utan att jag skulle lära mig tillräckligt för att förstå hur det funkar, vad man kan göra med det – samt kunna tala med de lärde på, om inte ”fluent geek”, så åtminstone hygglig turist-geekiska. Dit når jag.

Det är bara svårt att acceptera att man inte kan vara ett super-ess på precis allt. Inte på bara ett år, åtminstone.

***

Och summan av kardemumman med inlägget var egentligen att säga att det trots allt syns ljus i slutet av tunneln – och sen ska lifwet återvända till såväl bloggen som bloggerskan och pysselstashen och allt annat som blivit åsidosatt under det senaste årets kodfrenesi…! Håll ut – det tänker jag göra!

Ett smycke som rymmer både sanning och stolthet

Jenny — Mon, 30 Apr 2012 06:45:24 +0000

”Det som du ser och hör är inte alltid vad det synes vara” står det på det handgjorda silversmycket som sedan en tid tillbaka alltsom oftast dinglar runt min hals. På sätt och vis är väl orden inte så mycket något jag behöver påminna mig själv om, snarare något jag egentligen vill ropa ut till världen om: Skärp er! Tro inte blint på vad du hör, lita inte på det du ser just från den fläck där du står. Byt vinkel, tänk lite kritiskt. Ta dig tid att bilda dig en egen uppfattning – varför ska du nöja dig med någon annans?

För tro mig: Det som du ser och hör är verkligen inte alltid vad det synes vara.

Halsbandet är mitt personliga ”totemsmycke” som påminner mig om saker som mycket väl kunde ha kuvat och knäckt – men som jag faktiskt tagit mig genom, rak i ryggen och med livhanken och merparten av förståndet i behåll. Jag bär det med stolthet, som en symbol för en kraft som är min och som ingen lyckades ta ifrån mig.

***

Smycket är för övrigt gjort av Linda som jag lärt känna via Twitter och som blivit en kär vän. Alltihop började med att hon visade upp smycken hon gjort tidigare – och jag fastnade för ett cirkelsmycke med text. Jag var först skeptisk till om det skulle gå att få in en så lång sentens som min på ett smycke – men det gick ju fint, bara smycket blev tillräckligt stort så…! Här visar Linda mitt och andra smycken från vårens helger i silververkstan.

Citatet? Det är hämtat från en saga jag läste och tyckte om när jag var barn.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Jenny — Sat, 28 Apr 2012 09:56:39 +0000

Den här bloggposten handlar om killen på bilden och miljoner barn som han. Barn precis lika unika och fantastiska som dina och mina – men med helt andra förutsättningar. Vaccinationerna vi västföräldrar så lättvindigt kan ta för givet – hans föräldrar kan inte ta något för givet. Men vi kan hjälpa dem. Som tack för att jag bloggar det här, och berättar att UNICEF söker er en ny hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan för att bland annat vaccinera barn som killen på bilden mot stelkramp, polio och mässling, skänker Apoteket Hjärtat 95 doser stelkrampsvaccin till UNICEF.

Det betyder 95 ungar vars föräldrar åtminstone får EN sak mindre att oroa sig för. En liten sak, kanske – men en viktig sak.

Afghanistan har jag aldrig varit i, men jag har tillbringat en tid som korttidsvolontär på en barnmission i Manila. Åkt runt i fattiga områden, delat ut mat, sett magra men glada ungar trängas framför min kamera för att få vara med på bild, tagit med några av dem på en dagsutflykt till stranden, hållit dem i famnen och känt alla de saker som barn får en att känna. Mänsklighet. Värme. Livets mäktighet.

Jag kan säga en sak: De här ungarna är på riktigt. De är inte bara bilder i TV-nyheterna. De är alldeles riktiga barn – BARN! Det allra heligaste vår värld har!

Hos UNICEF kan du också bli Världsförälder för en hundring i månaden. (Eller två. Eller tre.) Du registrerar dig enkelt här: unicef.se/bli-varldsforalder. Pengarna hjälper barn över hela världen att få vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

***

Och för varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)