Jag vet inte hur ofta jag fått höra det där. ”Du får inte ta åt dig.” Eller ”Du är alldeles för känslig.” Från alla möjliga. Vänner. Chefer. Kolleger. Maken. ”Jag försöker” svarar jag, med darr på rösten – för kommentarerna kommer ju oftast i ett läge när överdosen redan är ett faktum. Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie om ”högkänsliga” människor. Det är väl som med det mesta, man kan omöjligt känna igen sig i allt, så därför reagerade jag inte så mycket på den första av artiklarna jag läste. En del av det kände jag förstås igen, men annat inte. Idag läste jag den här artikeln och bitarna börjar falla mer på plats. Den artikeln kunde lika gärna handlat om mig rakt av.

En människa är komlex, allt som är jag växer ur många olika faktorer, gener, historia, erfarenheter och känslomässiga betingelser. Men just dubbelheten – styrkan, nej förresten KRAFTEN!, å ena sidan, svagheten å den andra, oförmågan att känslomässigt värja mig från den hårdare omvärlden och utmattningen när sinnena helt enkelt är överfulla, analyskretsarna osar bränt och hjärnans verkmästare helt enkelt tagit på sig hatt och rock och gått hem för dagen. Allt det känner jag igen. Det har präglat så mycket i mitt liv. Både dubbelheten i sig – och oförmågan att förstå den, både jag själv och andra.

Enligt min MBTI-profil är jag introvert, men placerad mycket nära mitten av skalan. Och jag tror inte att människor som träffar mig uppfattar mig som särskilt introvert egentligen. Men större sällskap ger mig så oerhört mycket intryck som måste analyseras och processas, att jag helt enkelt inte hinner med. (Kanske uppfattas jag som trög snarare än introvert…? Det kan nog vara så – av dem som inte tar sig tid att vänta in mig och alla mina analyser. Å andra sidan dömer jag ju den sortens människor som ytliga, så det kan väl räknas som kvitt…!) 

Jag hamnade idag i en diskussion om att rensa sitt twitterflöde från sådana som inte tillför något utan bara tar ifrån, kanske rent av bara gör en ledsen. Jag kom på mig själv med att skriva att jag förut hade folk i mitt flöde jag bara fick ont i magen av, för att de var arga och otrevliga, då och då direkt elaka. Mycket sådant förekommer ju på twitter – många ägnar sig åt att ta billiga poäng på andras bekostnad, och jag mår dåligt av att bara se det, även om jag inte är i närheten av att beröras av det som sägs. (Det kommer för övrigt mer tankar på temat ”Twitter och folkhyfset”, men det får bli en annan dag!)

Men det var först idag, när jag skrev om det i en diskussion – parallellt med att jag diskuterade SvD-artikeln med några andra, som jag insåg sambandet. Att jag är särskilt känslig, tar in och inte kan värja mig. Nej, alla berörs nog inte illa av den där sortens pekfingerviftande såsom jag gör, men för den sakens skull blir det inte mindre ”på riktigt” för mig. Jag kan inte låta bli att få ont i magen av att läsa syrasvidande cynismer över andra människor – jag är bara skapt sådan. Jag tar åt mig. Jag påverkas.

På samma sätt berörs jag till adrenalindarrande armar och ben av alla dessa spel människor håller på med, strategier, utspel, dolda agendor – de gör mig sjuk. Jag blir som datorn i slutscenen av War Games – den allegorin har jag bestämt nämnt förut, men den håller även här – som provar scenario på scenario på scenario i en rasande hastighet, bara för att komma fram till att vartenda ett av dem leder fel.

När jag ser videoklippet igen inser jag att det faktiskt stämmer på lite av varje. Såhär känns min hjärna ganska ofta. Så för er som någon gång tycker att jag verkar trög eller långsam – ta det här som en visualisering av vad som pågår i min hjärna varje vaken stund, varje dag av mitt liv. Jag analyserar det du säger, bakgrunden till att du säger det du säger, hur du säger det, hur alla andra personer säger det de säger, vad de menar, varför det känns konstigt i luften, varför personen i hörnet inte säger något alls, på vilket sätt det du säger nu relaterar till det du sa i förra veckan, och så vidare och så vidare och så vidare – som min väninna brukar säga: ”ad nauseam”.

(Och egentligen är det inte så torrt ”analytiskt” som jag kanske får det att låta här heller – kommer bara inte på något bättre sätt att beskriva det.)

Så. Att läsa artiklarna förändrar förstås ingenting. Jag har – till slut – lärt mig att jag måste förhålla mig till min hjärnas tendens att springa på varenda boll den ser, jag kan inte ändra på hur den funkar. Den – och jag – är skapta såhär. Den här sorten ska vara sån. Men det är lite skönt att läsa att så mycket som 20 % är såhär, i någon mån. Sällskap är alltid trevligt.

”Om du gör som du alltid gjort, får du också samma resultat som du alltid fått.”

Rätt? Fel. Jag tror att verkligheten är mer komplex än så – och faktorn som rubbar cirklarna brukar kallas kaosteori.

Den krassa matematiken kaosteori bygger på ska jag med varm hand överlåta åt matematikerna, men själva principen är både spännande – och applicerbar på mycket. Jag vill exempelvis hävda att det är fullt möjligt att applicera kaosteoretiskt tänkande på administrativa och organisatoriska system – och det är i sådana sammanhang jag oftast kommer på mig själv med att reflektera över den.

Grovt förenklat (och i min egen, personliga tolkning) säger kaosteorin att om du gör som du alltid gjort, kommer resultatet lik förbannat att förändras. Förändringen går mot det ”kaotiska”, dvs den bryter ner ”din ordning” – och eftersom du hela tiden gör som du alltid gjort och förväntar dig det resultat du alltid fått, kommer förändringen att ha hunnit långt innan du ens märker att den skett. (Här kan du med fördel jämföra med så kallad ”fartblindhet”.)

Det är i mötet med en mycket konservativ organisation jag börjar tänka i de här banorna, just inför hur genuint förbluffade människor blir när ett konsekvent agerande inte genererar ett konsekvent resultat över tid. Det sker framför deras egna ögon – men de vägrar se det. ”Logiken” säger att det de ser inte är möjligt, alltså måste det vara fel på det de ser. Konsekvent agerande SKA rendera konsekvent resultat – även när det inte gör det.

Jag vet inte om det är en särskild slags människor (med fjäll för ögonen?) som är så benägna att förneka verkligheten omkring sig, till förmån för sin egen schematiska modell av verkligheten – jag förstår mig i vilket fall som helst inte riktigt på dem. Här och nu är det vi har att utgå från, så låt oss se det i vitögat och se vad vi kan göra med det. Inte hålla fast vid en modell som funkade en gång, för länge sen, när verkligheten faktiskt såg ut som modellen.

Men nej, de här människorna upptäcker att modellen och verkligheten skiljer sig åt – och vill då omforma verkligheten till att passa modellen. Den gamla modellen. Ack besvikelsen. Ack den tröstlösa kampen att förändra en värld som för länge sedan gått vidare. Ja, man kan forma sin värld. Men bara genom att stå med sjöstövlarna planterade djupt I verkligheten, se sig om därifrån man står och se vart man kan komma därifrån.

***

På ett sätt kan jag faktiskt relatera till den här lustigt sorgliga människosorten med sin verklighetsmodell i ett krampaktigt famntag. En av mina Kloka talade mycket om att jag förhöll mig till min verklighet på samma sätt – fast min ”modell” var idealistisk, inte konservativ. Istället för att ha fastnat i det förgångna satt jag fast i en dröm som aldrig varit sann, för att slippa ta in en karg och nedbrytande verklighet. Jag vet inte direkt om det var en mer konstruktiv variant på temat egentligen – fast möjligen en smula mer visionär, trots allt.