Kontakt

himmelochord @ gmail . com

Arkiv

Jenny på Pinterest

Yum...?

Shot through time.

"Hm let's see, now w

5 simple rules for u

Learn to Draw Animal

More Pins

Om pekfingrar, käftslängande och vanlig hederlig vänlighet

Som ni vet har Twitter blivit mitt favorit-hangout på sistone. Det är bra på många sätt och passar mig som inte riktigt har fokus nog att skriva längre bloggposter (vilket ni ju redan märker av). Man skapar sitt eget flöde av människor man tycker om att följa, prata med, lyssna till och då och då rent av lära av.

Twitter är mitt fikarum – räddningen från att bli fullständigt skogstokig av att sitta ensam vid distansttudieskärmen hela dagarna. Jag pyser ur mig mina frustrationer när det går åt håvete, har fått hjälp när jag kört fast ett par gånger – och gläds åt spännande diskussioner som uppstått ibland när jag mest slängt ur mig någon tankeimpuls ur det jag läser/jobbar med. Det är riktigt roligt – och det går fort. Inte riktigt som att sitta i ett fikarum – men nära nog!

Det finns många skäl att använda twitter – många gör det ju som ett sätt att ”hålla koll” på sin bransch, och gör inget annat än sprutar länkar och så kallade retweets omkring sig. Andra berättar för kunder och intressenter om sitt arbete, om nya projekt och statusläge i pågående produktion. För mig – åtminstone just nu (fast har svårt att tro det kommer förändras så värst…!) – är samtalen viktigast. Jag följer förvisso en hel del branschfolk inom webb, kommunikation och journalistik – men jag gör det för att jag tycker att det är intressanta människor med skön personlighet. De ”slätstrukna”, de som som försöker att enbart twittra som välpolerade yrkespersoner, går alltså ganska snart bort, med ett litet fåtal undantag.

Igår dök en tweet (jo, de heter så – inläggen) upp i mitt flöde, och kom att bli gårdagens reflektionstema för mig:

***

***

Jag frågade om lov om jag fick dela vidare, och Filippa sa ungefär ”Varför då? Det är ju bara vanligt sunt förnuft…” Och visst är det det. Men lik förbannat ser och hör jag så gott som varje dag saker som får mig att tänka att det där sunda förnuftet inte alls är så jäkla vanligt längre. Tykenhet. Raljans över allt andra gör, säger och står för. Okamratlighet.

Nu tänker ni – jaha, hon menar näthat. Nä. Det gör jag faktiskt inte. Näthat är en helt annan, och betydligt mindre utbredd, grej. Det här är en attityd som smugit sig på och blivit norm. Alla gör det. Jag har också gjort det – men vid nåt tillfälle kom jag att stanna upp och få syn på vad jag gjorde. Få lite perspektiv. Börja tänka – och se mig omkring.

Det brukar se ut ungefär såhär (med oräkneliga variationer, men ni fattar poängen):

”Såna där människor som gör XXX. Såna.”

(På twitter brukar det formuleras ungefär såhär, IRL kan det uttryckas på mer varierade vis.) Och sen är det fritt fram för dina polare att skjuta prick på ”såna där” – idioterna, helt enkelt. Den som var först blir givetvis kung och gruppens gemenskap stärks genom att få ett ”dom” att brösta upp sitt ”vi” inför – klassiska beteendeprinciper, intet nytt under solen.

Sålunda – gruppen stärks, kungen tar poäng. På nån annans bekostnad, men vem räknar?

Och ingen säger något, förstås. För alla är så upptagna med att hålla koll på sina egna små egenheter och preferenser, för att inte råka göra eller visa nåt som bara ”såna där” håller på med, och bli nästa som pekas ut. Et voilà – ett socialt kontrollsystem för det moderna, konforma samhället! Bah.

Så okej, ingen räknar. Men det kanske är dags att börja? Börja räkna varandra som de individer vi är, acceptera att killen brevid är precis lika knasig och egen som du. (Eller ja, han kanske är lite knäppare då – men det är faktiskt okej det med, eller hur?) Konstatera att ja, det finns folk som gör saker jag inte begriper mig på – so what? Ryck på axlarna åt det, eller ännu bättre: knacka på och fråga om du får vara med!

Jag blir lite rädd för världen ibland. För vad vi gjort med den, med varandra, för hörnet vi målat in oss i. Och även om det bara är en skitbagatell i det stora hela, så är respekten vi visar människorna runtomkring oss – hur knäppa de än är – ett oändligt viktigt första steg. Kan vi inte ta det – så lär vi inte komma någon vart alls.

I min twitterfeed finns några personer som alltid, alltid har ett vänligt ord och ett symboliskt hjärta till övers för sina nätvänner. Det finns de som retar sig på det, tycker det är fånigt och mest är en fråga om plattityder – jag håller inte med. Det är inte mitt uttryckssätt – jag nosar på det ibland, men det blir mest valhänt och känns inte som jag. Men jag är full av beundran och respekt – och tycker att det är ett oerhört vackert sätt att förhålla sig till andra. Och åtminstone de jag känner, sysslar inte med några plattityder – utan vanlig, hederlig vänlighet.

Jag driver själv med folk, både på twitter, facebook och IRL. Det är väl det som är mitt uttryckssätt – snabba repliker och returer, verbalt småjabbande och kärvänligt käftslängande. Men jag gör det TILL, inte OM. Till dig, inte om dem. Och jag gör det i syfte att framhäva dina egenheter och knasigheter – inte stigmatisera eller förlöjliga. Det är åtminstone min målsättning – fast jag har blivit medveten om att det är en knepig balans. Många av dem som häver ur sig roliga spydigheter i ”såna-som”-form, gör det säkert inte för att vara elaka. Det begriper jag också.

Men nästa gång du gör dig rolig – titta på ditt pekfinger. Är det vänt mot personen framför dig och skrattar den personen med dig? Då är du safe. Om fingret är vänt mot personen framför dig, och vederbörande inte skrattar… Ja. Du fattar. Och om personen framför dig skrattar, men fingret pekar på en tredje person – då är det kanske dags att fundera lite på ödmjukhet och snällhet. För elakhet är aldrig någonsin coolt eller kul.

Snabbt aktieras på förtroendekaptialbörsen

Mitt digitala stamlokus har kommit att bli Twitter, det är knappast någon hemlighet. Det är ju helt uppenbart inte bloggen längre – och det är kanske på gott och ont. Och jag trivs på twitter, med kortheten, öppenheten och de lättknutna kontakterna, varav några håller och andra knyts upp igen, så småningom.

Det går faktiskt att få en hel del sagt på 140 tecken i en tweet. Men även om en kortfattad sanning går att uttrycka på 140 tecken, så går tankarna och nyanserna bakom och under ytan förlorade och det är inte det bästa mediet för allt. Det har jag fått exempel på idag. En annan sak jag fått exempel på är hur en persons (eller ett varumärkes, beroende på sammanhang) trovärdighet samvarierar med en annans.

Det var ju ingen nyhet precis – fast när det händer en själv, när man ser en yrkesperson man sett som trovärdig inom sitt område länkar till ett samarbete med en person man anser vara… ja, så långt ifrån trovärdighet det går att komma – och märker hur förtroendet för den första personen forsar ur en som luft ur en släppt ballong (och nästan med samma ljudeffekt också)… Då är effekten rätt slående, även om ekvationen verkat begriplig redan i teorin.

Så. Om du har ett förtroendekapital att förvalta – var rädd om det. Att förknippas med en ”kändis” vilken som helst är inte alltid en fjäder i hatten – åtminstone inte den slags fjäder du egentligen vill gå omkring med. Fundera på hur DU vill uppfattas – och inte minst på om den kändis du vill ta draghjälp av förstärker den bilden… eller förvränger den.

För kurserna på förtroendekapitalbörsen faller ruskigt fort.

I dödens närhet

Läs den här texten. Bara gör det. Läs hela. Jag väntar medan du läser.

***

”I dödens närhet framträder livet” – jag minns inte vem som sagt det, om jag nu någon gång vetat det, och jag tvivlar på att det är 100 % korrekt citerat. Men det är sant. Livet, som är så viktigt och allvarligt – kanske är det för viktigt och allvarligt för att vi ska kunna ta till oss hur viktigt och allvarligt det är. Först när alternativet på ett eller annat sätt gör sig påmint, då förstår vi.

Först och främst är texten givetvis ett debattinlägg om vård- och omsorgskrisen som drabbar gamla, sjuka, svaga och döende människor i Sverige just nu, med hjärtlöshet och löpande-bandsprinciper som främsta kännetecken. Jag tänker inte ta den politiska diskussionen om privata kontra kommunala aktörer i omsorgen – jag minns alltför många rapporterade fall av vanvård i kommunala vårdinrättningar för att göra den förenklingen. Däremot kan jag inte för mitt liv se något som talar för att ett ekonomiskt vinstintresse skulle ha någon som helst utsikt att förbättra vården, eller göra omsorgen om samhällets svagaste individer mer mänsklig, för att vårdgivaren samtidigt tjänar pengar på affären. Vård och omsorg är inte, och ska inte vara, affärsverksamhet. 

Men artikeln är också, kanske framför allt, en skildring av döden i sig, den obevekliga processen, livet som bleknar, efter hand bara skymtar fram då och då för att till slut vara reducerat till några sista, sporadiska andetag – till dess också de upphör. Petris skildring är just en sådan som får mig som läsare att urskilja livet tydligare.

Det var höst, som nu, och pappa och Birgit jobbade i trädgården på deras lantställe. De blev lite hungriga och Birgit gick upp och fixade två räksmörgåsar och serverade med kallt öl. ”Inte kunde jag veta att det var paradiset” säger pappa: ”Men vi hade många sådana dagar.” 

Det finns en sådan oändlig stillsamhet i det här citatet, det handlar om något som är så självklart – så fullständigt självklart… Och ändå jagar vi många gånger genom våra liv utan att förstå. I dödens närhet framträder livet.

Och på något sätt tänker jag att livets storhet i de små tingen borde kunna speglas i vården och omsorgen i ”livet i dödens närhet” – att det inte borde vara så himla svårt att låta livets små ting följa människan hela vägen. Självklarheterna. Mat. Hygien. Vänlighet. Trygghet. Medicin mot det som kan lindras. En klapp på handen då och då.

Varför är det inte lika självklart som det låter?