Jag vet inte riktigt vad som hände, men luften gick ur och jag får kämpa hårt för att hitta någon slags balans just nu.

Allt var så tydligt i julas: Jag rannsakade hösten, fann den både otillfredsställande och ohållbar och därmed var saken liksom klar. Nästa termin skulle jag göra annorlunda. Sen tillbaka efter ett stulet jullov (barnen var lediga, men jag var det inte – egentligen), tre veckor back med allting som skulle in inför terminsavslutningen i mitten av januari, en panisk brandkårsutryckning som inledning på 2012. Sen ny termin, nu äntligen skulle jag kunna följa mina goda ambitioner om ett mer balanserat förhållningssätt till skolan och studierna.

Då - upptäckte jag att jag gjort en planeringsmiss, som innebar att en kurs i interaktionsdesign som jag läser utöver webbdesign-paketet, inte alls började i april som jag planerat, utan nu direkt, för två veckor sen. Jag upptäckte fadäsen ganska precis 35 minuter före kursens första deadline – 24 timmar och 35 minuter före den andra…

(Men jodå, jag höll båda. Tjurrusning could be my middle name.)

Så nu sitter jag i exakt samma situation som i höstas. Ensam vid datorn 8 intensiva timmar om dan. Om jag stjäler mig en förmiddag för att träffa någon kompis eller göra något för min egen skull, får jag ångest över spilld pluggtid. Tröttheten om kvällar och helger är bedövande.

Mirandas text om att lyssna eller inte lyssna på den där rösten som säger åt en att man måste, måste, måste en massa saker hela tiden berörde mig djupt. Med glädje – för att det alltid är en lättnad att ha sällskap i en utsatthet. Och med sorg – för att det är så förbannat onödigt alltihop, och för att jag vet hur djupt de där ränderna går.

På många sätt känns det som om jag går i cirklar, och jag skäms över att jag inte hittar ut ur labyrintskrället nån gång. Jag menar – ni har ju hört det här förut. Jag med. I teorin är det så enkelt. Prioritera om. Värdera om. Sen rullar livet på och jag gör som jag alltid gjort. Lilleturen är min, och den kommer sist. Och måste be om lov. Mina egna val gäller inte, inte om de inte får godkännande av… Tja, jag vet inte ens. Vem som helst? Vem som helst utom mig själv?

Jag avskyr verkligen den här svaga länken jag dras med. Jag borde veta bättre, borde vara starkare! Och jag är starkare, i så många andra avseenden – men just här sitter tydligen min akilleshäl. Det är som i mardrömmar om att gå vilse; jag väljer olika vägar, öppnar nya dörrar, går i rakt motsatta riktningar mot vad jag gjort tidigare – men lik förbannat hamnar jag i samma jäkla återvändsgränd, om och om igen.

Frågan är – går mönstret att bryta, eller måste jag lära mig leva med det?

Jag vet inte om det är likadant för alla, men jag tror det: En del händelser går inte att processa medan man fortfarande går genom dem. Att läka såren måste – bara måste – skiljas från processen att förstå och bearbeta själva händelsen. Sådana händelser hamnar i inre vakuumförpackningar.

Såren läker, man har gått vidare och glömt bort det som hänt för länge sen. (Eller åtminstone låtsats glömma så väl att man nästan trott på det själv.) Sen snubblar man över något helt orelaterat – och vakuumpåsen trillar ner från sin dammiga hylla. Ligger där framför fötterna på en och propsar på uppmärksamhet igen.

Har man tur är påsen intakt, och du kan vissla en glad trudelutt medan du lägger upp den på hyllan igen, och fortsätta glömma bort. Har man otur – eller om det helt enkelt bara är dags för det – går påsen upp, och det du gömt i den börjar sippra ut.

Jag antar att det där med vakuumpåsar är individuellt – definitivt vad man har i dem, men också hur många påsar man behöver. Jag tror att min hylla periodvis varit ganska välfylld. Besöken hos De Kloka för några år sedan rensade ut några påsar, lämnade kvar andra (under ett begränsat antal timmar hinner du bara öppna så många påsar) – och ytterligare andra påsar har kommit till sedan dess. Det är okej. Jag vet vad som finns i dem, vet att jag måste ta itu med dem, och när jag måste göra det. Det är okej.

Förutom en av dem.

Just den påsen hamnade på hyllan för nästan 2,5 år sedan – strax före flytten hit. Den bråkat och levt om och demonstrativt ramlat ner från sin hylla otaliga gånger sedan dess, den vill helt uppenbart inte vara där, låta sig glömmas bort.

Det är lustigt – jag har alltid kunna sätta ord på saker, och den förmågan har varit en stor del i mitt sätt att läka och processa saker. Den här gången… Det är som om orden sitter fast i påsen de också. Jag har försökt flera gånger – men det går inte. Jag kan inte prata om det här. Orden sviker mig, och tystnaden som uppstår i dess ställe rymmer andra demoner – skam och uråldrig ångest.

Häromdagen ramlade den där påsen ner från sin hylla igen – och den här gången brast den. Nu osar saker ur den och kräver att bli bearbetade, vare sig jag vill eller ej. Orden fattas mig fortfarande, jag rör mig i cirklar kring den trasiga vakuumförpackningen.

Det är ingen jättekris som inträffat just nu, det går ingen nöd på mig, jag lovar. Såren från det som hände är läkta för länge sedan. Det är händelsen i sig som är obearbetad. Jag märker det på hur jag reagerar och triggas av saker omkring mig. Det som sipprar ur den spruckna vakuumförpackningen är en stor, stor oro. Jag måste lägga den till ro.

Det finns ingenting som jag tar så fruktansvärt illa vid mig av som falskhet. Ena sekunden vänskap, kindpussar och superlativ – nästa stund… ja, ni vet.

Svek. Förnedring. Jante goes beserk. (Kortet är från Morgan-Greer Tarot, om någon är nyfiken. Men 10 of Swords är ett av de kort vars tema mycket ofta tolkas ungefär likadant i alla lekar. Backstabbed, typ.)

Och vet ni vad? En sak som jag märkt, ett litet mönster som givetvis kan vara ren slump, men… kanske inte är det: Det är ofta de som gör störst väsen av sin vänskap som är snabbast med att dra tillbaka den, när galoscherna inte passar. De som faktiskt vet vad vänskap är, och kan hantera den – behöver inte väsnas.

Därför – så snart jag hör de blötaste kindpussar smälla i luften, när superlativ staplas på superlativ… Då drar jag öronen åt mig. För mig har spelet, gesterna, orden blivit varningstecken, som säger – här finns inget gott, inget sunt, inget äkta. Bara en sorgsen chimär i väntan på att falla sönder.

Verkliga vänner är sådana som bara är. Utan skrävel.
Till er ger jag mitt hjärtas värme, i tacksamhet och glädje.