…men den här bilden har sin egen lilla berättelse, och budskapet sitt högst uppriktiga värde. Minns ni den här boken? Jag gjorde den för 1½ år sedan, och var mycket stolt och glad över den och övertygad om att den skulle rymma glädjeskisser utan prestationskrav, öppna kreativa dörrar på vid gavel och leda mig in på nya spännande experimentstigar.

Hm. Ni ser på bilden va? Det är samma bok, och första sidan.

För vet ni vad som hände? Jag fuckade upp första sidan. Jag fick för mig att rita en grej och det blev så helvetiskt gräsligt att jag inte kunde med att gå nära boken igen förrän för någon vecka sedan. Ett och ett halvt år låg boken inmölad i ett skåp, medan jag stoppade huvudet i skämskudden. Japp – precis så dum i hela huvudet är jag. (Fast jag jobbar på’t.)

Och egentligen är det ju inte så himla svårt. Blir det hysteriskt fult – so what? Bläddra bort och ta en ny sida. Eller måla över skiten och börja om, vilket är precis vad jag gjort här. Fuck-uppet, den gräsliga teckningen, finns där fortfarande, fast med några lager gesso och stanspappersark och akrylfärg över. Ni ser den inte – men jag vet att den är där. Försedd med en liten ”note to self”: Dare to fuck up. För om man ska hålla på att vara rädd att fucka upp hela tiden, då blir det liksom aldrig något gjort. Inga experiment utförda, inga utmaningar övervunna, inga nya vägar slumpmässigt upptäckta medan man håller på.

Jag tror att det där också sammanfattar min besvikelse på 2011 – som blev året då jag lät kreativiteten glida mig ur händerna, glömde bort den och började stirra mig blind på om resultaten blev ”fina” eller ”fula”. När de senare började överväga, på grund av trögt flow, på grund av mycket snack och liten verkstad tappade jag sugen och ströp mitt flow till bara lite snack och ännu mindre verkstad. Du vet – det blir en ond cirkel av det där. Man måste skapa för att det ska bli nåt – och man måste faktiskt se glädjen i att skapa ren dynga också, att dyngan rent av ”gödslar” flödet så att de bra grejerna kan växa fram. Man får inte vara rädd för det fula om man ska vara kreativ. Inte rädd för skit – eller akrylfärg – under naglarna, inte rädd att ta det man skapat mellan tumme och pekfinger och förpassa till pappersinsamlingen – eller vräka ett lager gesso på det och börja om.

Så – även om den här sidan blev lite ful i mun (fast kraftuttryck behövs ibland, för att understryka vikten i det man säger – och det här ÄR viktiga grejer), känns det bra att ha den som första sida i den här boken, som jag nu ska bli bättre på att använda och experimentera i. UTAN att vara rädd för att fucka upp.

(Och ja. Jag vet att jag skrivit liknande inlägg förr. Jag har visst svårt att lära mig det här, så tills jag fått in det i ryggmärgen kommer ni att få stå ut med att läsa det här, om och om igen, om det behövs.)

***

PS: Tips på hur man får upp sedan åratal igenbeggade akrylfärgtuber emottages tacksamt!