Nu var det ju ett tag sedan jag klagade på tyska sedvänjor, så det är väl lika bra att de får sig en drapa innan jag drar på semester (och får dras med tyskar på Urlaub istället… Bara det blir en prövning – men mer om det i ett senare inlägg)!
Jag kommer ihåg när jag var barn, vi hade en gammal (ja, den var gammal redan på den tiden) tvåtakts Saab som måste tankas med oljeblandad bensin, vilken bara stod att finna på Esso-macken i Harlösa. (Hör upp nu govänner, det här är kulturhistoria på hög nivå!) Och på Esso-macken i Harlösa fick man klistermärken för varje si-och-så många liter bensin man köpte. Varje klistermärke motsvarade 25 öre – jag föreställer mig att mina föräldrar fick lösa in dem som betalning när de fått ihop ett häfte fullt med märken.
Detta var på 1980-talet, i Sverige.
Det här fick jag med mig från den tyska mataffärn – i måndags. ”Viel Spaß beim Sammeln!” va?
Och det är ingen engångsföreteelse heller – precis som i Sverige får man ju frågan i nära nog varje butik man handlar i, om man möjligtvis vill skaffa kundkort och få rabatt. I Sverige hade jag, i likhet med de flesta andra, en tjock trave plastkort i plånboken – så det händer fortfarande att jag glömmer mig och säger Ja-danke när de frågar. Jag måste vänja mig av med det där – för här innebär VIP-kortet bara att jag får såna här kupoänghäften och jävla klistermärken och ska ödsla min egen dyrbara tid på att sitta och klistra in märken…
Den här gången handlade jag ensam med barnen, vilket innebär att jag avstod från att beg en regelrätt svensk storhandling – vilket för övrigt är ett bra sätt att reta gallfeber på tyskarna. De ääälskar att reta upp sig likt mänskliga tryckkokare på svenskar som handlar som om ryssen stod för dörren, medan de själva antagligen skickar hemmafrun till affären för att småhandla åtminstone en 3-4 gånger i veckan.
Men som sagt, just den här gången handlade jag ensam med barnen, vilket innebar en mer modest inköpslista – och därmed fick jag ”bara” en cirka 3 decimeter lång remsa med klistermärken. Åtskilliga gånger när vi verkligen storhandlat, kanske efter en semester eller så, har vi funnit oss stå vid vår överfyllda kundvagn med en klistermärkesremsa på dryga metern – och troligtvis en rätt fåraktig uppsyn.
Jag vill ha mitt ICA-kort!
En annan intressant sak med att ”storhandla på svenska” i en tysk mataffär upptäcker man just vid kassabandet. En tysk kassa har ofta cirka tre meter band före kassörskan, och en knapp halvmeters yta efter. I början av vårt tysklandsäventyr, när jag med svetten pärlande i pannan stod och vräkte matvaror i kassar, under kassörskans och kringvarande tyska kunders suckar och menande blickar, undrade jag alltid ”Hur i höga håvete är det meningen att man ska göra det här då??”
Vid det här laget har jag räknat ut hur det ”är meningen” att man ska göra, fast nu har jag också mopsat till mig såpass att jag gör som jag vill i alla fall, och skiter högaktningsfullt i såväl suckar som blickar. Men den tyska sedvänjan är ändå rätt intressant – inte minst när folk börjar prata om tysk effektivitet brukar jag tänka på det här:
Meningen är att du ska lägga upp dina varor, snyggt och prydligt på det långa bandet, och när de passerat kassörskan raskt vräka tillbaka dem i din vagn. Sen kör du din kundvagn ut till din bil och packar där, böjd över bagageluckan, om dina varor till en särskild klapplåda. Alternativt kör du din vagn till en särskild, härför avsedd, packbänk i anslutning till butikens kassalinje, där du i lugn och ro kan packa ner dina matvaror i kassar.
Som sagt. Systemet fungerar säkert om man handlar för en dag eller två – men som sagt… Handlar man som en svensk gör man sig inte populär genom att envist stå och packa sina matvaror vid kassan, medan berget växer. Men jag vägrar ändå att vänja mig vid att flytta mina matvaror hit och dit flera gånger om för att få ut dem ur butiken. Basta!
