Jag firade påskafton genom att utmana en rejäl komfortzon gentemot den lokala kulturen häromkring. Maken har skaffat kort åt oss båda på ett gym inte så långt härifrån, ett rätt lyxigt gym med spa eller så kallat ”wellness-bereich”. Idag var det mitt premiärbesök där. Själva gymmet var väl inte mycket att orda om, jag valde bort crosstrainern (sån har jag ju hemma, och ryggen har redan åtskilliga gånger velat säga upp bekantskapen med mig när jag använt den – han är för klen för såna övningar ännu, stackarn) och körde istället cykel (finns det något tråkigare än motionscykel? Gahh!) och roddmaskin (som de flesta andra tycker är rena döden i träningstråkighet, men som jag har någon form av perverterad böjelse för), samt lite blandade styrkemaskiner i brist på instruktör på plats. Det kändes rätt likt Friskis & Svettis hemma i stan, inget konstigt där liksom.
Men efter träningen var det då dags att bege sig till det där ”wellness-bereichet”. Och det är förstås där själva kulturkrocken inträffar. Ni förstår – jag upplever ju tyskar som något stiffare än svenskar i nästan alla avseenden… utom ett. Tyskar bastar och spa-ar nämligen helt skamlöst i gemensamma utrymmen. Gubbar och gummor i samma bastu, samma duschar och så vidare. Näck.
”Jag är inte alls säker på att jag är bekväm med det här”, gnällde svenne-Jenny på väg ner i spaavdelningen.
”Äsch, kom nu, du måste ju ha sett det åtminstone”, menade maken, som väl varit där åtminstone en 5-6 gånger förut. ”Jag tyckte också det kändes konstigt i början, men tyskarna bryr sig ju inte. Titta!”
Och där fick jag ju ge honom rätt. Inget fluktande, och män såväl som kvinnor gick omkring mellan basturna (jo, SAOL säger att det heter så) och dinglade med både det ena och det andra, och det var liksom inte mer med det. Själv virade jag badlakanet om mig så många varv det ville räcka till (inte riktigt så många som ett badlakan i den sizen borde räcka till – men så var det ju också första besöket) innan jag stultade in i ”aroma-bastun” – som bjöd på dämpad belysning, fågelkvitter och en avslappnande doft av eukalyptus.
Medan jag satt därinne och drömskt stirrade in i en skärminstallation som visade gröna ljusduttar glittrande och droppande som vatten, konstaterade jag att det visst var en viss skillnad mellan detta och gamla Friskis & Svettis hemma, trots allt. Och fast jag fortfarande satt där och nöp i mitt badlakan och en del av hjärnan maniskt tjatade om att jag aldrig-i-livet-aldrig-aldrig skulle våga mig hit på egen hand, insåg en annan, smartare eller åtminstone snålare, del av hjärnan att det vore bra korkat att avstå från den här delen av gymmet av ren feghet.
Att gå och träna är en pliktgrej för mig, jag tycker att det är kul och skönt när jag väl gör det – men den saken har ringa eller ingen bäring på den enorma tröskeln jag har för att faktiskt ta mig dit. Fast att ha en lyxig spa-avdelning med 5-6 olika bastur, bubbelpooler, vilrum, japansk trädgård, utomhuspooler och så vidare, och så vidare – där alltihop dessutom ingår i träningskortet… Det är faktiskt en sån grej som slipar ner tröskeln till något som faktiskt känns… hanterbart.
Så – vad väljer man? Sin svenska prydhet inför nakenhet i varje form – eller den tyska axelryckningen och en gläntad dörr till lyx och avkoppling i vardagen? Gå och träna, duscha och åka hem – eller gå och träna, sen koppla av i bastu-bereichet en halvtimme innan dusch och hemgång? Tja. Vad skulle du valt?
***
Något mindre lyxig känns träningsvärken som redan börjar göra sig påmind i ungefär varenda större muskel i kroppen. Jag fasar redan inför morgondagen…
Egentligen passerade vi den redan igår – tvåårsmilstolpen. Men eftersom själva flyttdagen också blev en olycksdag som gjorde att vår första vecka i Tyskland tillbringades på sjukhus med äldste sonen, är det inte en dag jag gärna högtidlighåller. Och eftersom jag inte ser något skäl att viga dagen idag åt att fira ett nyfött barn jag inte känner, bara för att dess ena förälder har en stamtavla, kan jag lika gärna reflektera över mitt Tysklandsäventyr idag istället.
Det är alltså två-tredjedelstid nu. Två tredjedelar av eonen vi skulle vara borta – har redan gått. Vad fort det gick! Och så avlägset det ändå känns – avfärden och allt… ”innan”. Vi ser på barnen och försöker påminna oss att när vi kom hit var den äldste pojken som den yngste är nu – men det går knappt. Jag tänker på hur naiv jag var, som allvarligt trodde att tiden på något sätt skulle stanna upp och gå långsammare när vi kom hit, inte rusa ifrån som den gjort i Stockholm, när tillvaron styrdes som ett ekorrhjul – upp tidigt, första bussen till stan, jobba hela dagen, handla på vägen, hämta barnen, laga middag, stoppa i säng, stupa själv – och sen börja om från början nästa morgon igen.
Livet är intensivt här också, men ändå inte på samma sätt som hemma. Men tiden rusar fram – och ifrån mig – i alla fall. Två år. Femåringen vi kom hit med, har blivit en lång och skranglig förstaklassare med starka åsikter och häpnadsväckande förhandlingsteknik. Lillebror, som nu är fem, går i förskolan och lär sig tyska, engelska, danska och norska. Och så alla bokstäver och siffror förstås.
Det är faktiskt det jag mest tänker på när jag spänner blicken i backspegeln och försöker summera. Hur fort det gått. Hur mycket som hänt – även om det varit subtila processer jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag själv då?
Tja, jag känner mig fortfarande både frikopplad från tillvaron och fast i en bubbla – frihet och ofrihet i en besynnerlig förening. Jag har fortfarande dagar av påtaglig lappsjuka – men också dagar då jag enbart tycker att det är behagligt att sjunka ner i min arbetsstol, lyssna på föreläsning, skriva något vidlyftigt seminarieresonemang om teoretiska modeller för utvecklingsprocesser i grupp, eller något annat spännande. Jag grunnar förstås på vad jag ska göra till hösten, sista friårets studier ska väljas senast den 15 april. Jag har redan mer eller mindre bestämt mig för att läsa tyska eller något annat lokalt här i stan – för att råda bot på lappsjukan. Jag har gärna fullt upp – men drivvis av jobb med bara me, myself and I som arbetskamrat… Där blir det ohållbart. Givetvis – det säger egentligen sig självt, om man tänker efter en smula.
Bättre än så kan jag inte riktigt summera. Kanske är det så så länge perspektivet är inifrån och resan fortfarande är pågående? Kanske måste jag betrakta hela äventyret i backspegen för att faktiskt urskilja konturer och tydliga linjer? Antagligen. Men två år har gått – och fort gick det. Jag har ingen anledning att tro att det tredje året ska få för sig att sakta ner och välja ett lugnare tempo, så förr än jag anar sitter jag i Norra Utposterna igen, och ser tillbaka på mina år i Tyskland.
Förresten hade vi fikagäster i söndags. ”Det är lugnt”, försäkrade maken, ”de pratar engelska båda två.” Jojo. Det är mycket möjligt att de gjorde, men jag hann liksom aldrig fråga, för de kom och sen vart jag fullt upptagen med att konversera på tyska hela eftermiddagen.
Det gick ganska bra. Visst, jag har vissa språknördar i bekantskapskretsen som skulle fnysa åt min tyska så ljudligt att skägget månde fladdra i åtminstone en vecka, men faktum är att jag deltog aktivt i samtalet, gästerna förstod vad jag sa och skrattade åt mina lustigheter. That’s good enough for me.
Antar att jag med gott samvete kan uppdatera CV:t nurå. ”Talar svenska, engelska och tyska.”
***
En sak som jag tyckte var lite roligt var våra tyska gästers reaktion på vårt kök.
Jag avskyr det där köket, det är trångt och kyffigt och inrymt i vad som motsvarar en ordinär svensk klädkammare (ja, ”walk-in-closet” ska det visst heta nuförtiden…). Våra svenska gäster brukar vanligtvis vara benägna att hålla med mig om kökets ynklighet, eller åtminstone bara komma med vaga protester. (Svärmor sa ungefär ”Jamen herre-gud?!” när hon såg köket. Just sayin.)
Våra tyska gäster visste knappt till sig – vilket fint kök! Mja, det är väl lite trångt, menade vi – men fick genast mothugg: Men ni ska ju bara laga mat till fyra? Vad är problemet? Det räcker väl?
Hm. Eh. Alltså…
Jodå, det räcker väl… egentligen.
När jag besökte min väninna i Nyköping förra helgen, gick jag där i fyra dagar och bara njöt av att vara i deras kök. Att vara i köket, sådär som man liksom är i ett svenskt kök. Där köket är samlingsplatsen, det egentliga vardagsrummet, sambandscentralen och husets hjärta. Det är det jag saknar. Visst kan jag laga mat för både 4 personer och fler än så i det där köket (fast matlagning är med nödvändighet enmansgöra i det köket, hjälpas åt blir ohållbart), men det är helt enkelt inte ett kök att vara i.
***
– Kochst du gern? frågade de sedan, fortfarande entusiastiska över vårt trivsamma och praktiska kök.
– Eh, nah ja… Nicht gern, nur täglich, svarade jag, ärligt. Och kände mig som en sehr schlechte Hausfrau.